Publicerad 30 oktober 2025 kl 21.54
Jag har ofta ställt mig frågan: hur kan man hålla fast vid hoppet om en friare värld, när allt omkring oss verkar gå i motsatt riktning? När Trump skapar en ny internationell kris med varje tweet han skickar ut. När människor inte vill förstå att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. Och när krig efter krig plågar vår samtid.
Just nu är jag på väg hem från Norge, där jag kampanjat för vårt systerparti Venstre. De hade mobiliserat större än någonsin förr, kämpat in i kaklet – och ändå hamnade de under spärren, förlorade nästan alla sina mandat i stortinget. En vän i Unge Venstre frågade mig efter att chocken lagt sig: Vad är meningen med allt det jobbet, om vi ändå åker ur?
Venstre fick hård kritik för sitt fokus på internationella frågor under mandatperioden. Många menade att det bidrog till att de föll ur. På valvakan sa deras ledare, med tårarna i halsen: “Norge skickar nu mer stöd till Ukraina än vi någonsin gjort, tack vare Venstre. Om det är anledningen till att vi åkte ur – då var det värt det.”
Att vara medlem i ett politiskt ungdomsförbund handlar om en trotsig tro: övertygelsen om att framtiden faktiskt kan bli bättre. När jag började engagera mig internationellt insåg jag en sak – den tron lever överallt. Den tar olika skepnader, uttrycks på olika språk, men den är Orubblig.
Efter att ha kramat min vän sa jag, i mitt vanliga cheesy jag, ett citat ur en sci-fi-bok: “Hopeless causes are the only ones worth fighting for.” Vägen till en bättre framtid är sällan rak. Den är fylld av motgångar och känns ibland hopplös. Men det är just därför kampen är värd att ta.