Publicerad 4 november 2025 kl. 23:25
Med sitt folkpartistiska, eller om man så vill socialliberala, arv har Liberalerna en inbyggd motsättning. De förespråkar individens frihet, men har samtidigt tvärsäkra uppfattningar om hur den ska användas. Sådana uppfattningar är inte nödvändigtvis fel, men de förfelas av viljan att politiskt reglera fram dem.
Formandet av en autonom individ tycks kräva ständiga statsingrepp eftersom vi vanliga, dödliga människor sällan lyckas leva upp till teorin. Vi är fast i för många strukturer, lever i för ojämställda förhållanden och våra barn riskerar – hemska tanke! – att bli ungefär lika tjocka, religiösa och obildade som sina föräldrar. Alldeles för få vill bli ingenjörer – eller folkpartister för den delen.
Ingen detalj är för liten för att behöva korrigeras. Det här är trots allt partiet som under 1900-talet splittrats över frågan om alkohol ska vara totalförbjudet eller bara nästan totalförbjudet – åtminstone för populasen. Det senare var teorin bakom motbokssystemet, som ransonerade alkohol efter klasstillhörighet och kön.
I slutänden skiljer sig folkpartismen således markant från den tanke på individen lika frihet som ändå borde besjäla ett liberalt parti. Den senare tanken innebär nämligen att man litar på människor och låter dem vara just fria – även när de inte beter sig som man önskar.
Ett grundläggande problem med folkpartismens ansats är att utan frihet kommer folk inte att bete sig som socialliberalerna önskat.
Ett exempel. Upplysta och välmenande socialliberaler försökte redan i slutet av 1800-talet att styra så att arbetarklassen åt ordentligt och inte drack så mycket. De gjorde därför matservering obligatorisk och begränsade antalet supar. Allt det skapade var hyckleri och byråkrati när obligatoriska maträtter som ingen tänkte äta och som for fram och tillbaka mellan kök och matsal, och människor gick på krogrunda för att dricka mer än tillåten ranson. Restaurangerna blev tillhåll för supande och matkulturen dog ut.
När serveringstillstånden tvärtom blev fler och reglerna friare omkring hundra år senare fick vi tvärtom den ordning som socialliberalerna hade önskat. Fler stjärnkrogar, fler gäster som var intresserade av vad de åt och drack därtill, och mindre berusningsdrickande. Till och med en dramatisk nedgång i alkoholrelaterade mord. Tilliten till människor betalade sig många gånger om, också när hanteringen av en beroendeframkallande drog blev friare.
Har människor frihet tar de flesta också ansvar. Det ser kanske inte ut exakt som puristerna hade önskat, men det är nog å andra sidan de flesta av oss glada för. Frihet är, gudskelov, också friheten att göra fel ibland.
Frihet fungerar för att goda värden sällan låter sig kommenderas fram. Däremot tenderar de att blomstra i kulturer som premierar öppenhet och frihet.
I avsnittet om renässansen i Johan Norbergs nya bok ”Peak human” (Atlantic Books) beskriver han att humanisterna som ledde denna tidsperiods fantastiska bildningslyft ofta talade och skrev om ”den enorma glädje de fann i att läsa, skriva och förstå.” Att läsa och skriva ägnade sig även munkar åt under den mörka medeltiden. Men de gjorde det av plikt och för att det förväntades – och hade de ifrågasatt vad som stod hade de blivit bestraffade. Det var med friheten och glädjen som upptäckandet kunde ta fart och nyfikenheten ständigt triggas.
Jag har vid något tillfälle skrivit att gastronomen och arkivarien Edward Blom förmodligen lockar fler till lärande, läsning och bildning än världens alla förmanande folkpartister. Bildning är helt enkelt mycket aptitligare när den serveras med en god portion livsglädje och humor, snarare än med torra moralkakor.
Det är därför så få utanför de närmast troende bryr sig när L lanserat mantrat: ”Bilda er! Bete er! Bry er!” Inte för att något av det skulle vara dåligt, tvärtom. Men den som älskar bildning gör som Edward Blom (eller Johan Norberg) och delar med sig av egna kunskaper och insikter. De som älskar att tala om bildning – och hit hör många politiker – verkar tvärtom för det mesta mer intresserade av att mästra över eller racka ner på andras brist på den.
Mantrat ”Bilda er! Bete er! Bry er!” är helt riktat mot andra, från en tänkt överhet, låt vara en välvillig sådan. Så talar föräldern som vill att barnen ska äta upp de nyttiga grönsakerna på tallriken, ofta med resultatet att barnen lär sig sky grönsaker. Det är ett kommando att följa, förmedlat av någon som är mer intresserad av att förhöra och kontrollera vår efterföljd än locka till den genom delandet av egna upptäckter. Ett budskap mer anpassat för medeltidens munkar än för renässansens fria själar.
Är det verkligen sådana Liberalerna vill vara? Världen och landet hade verkligen behövt en röst för liberalism och frihet, öppenhet och samarbete. Det är så vi hjälper Ukraina och så vi får Sverige att växa igen, genom ett parti för fria och hoppfulla människor i en dyster och ofrihetlig tid. Men under 2025, när demokratier hotas av krigiska diktaturer och auktoritära strömningar, frihandel inskränks av tullar och protektionism och människors fri- och rättigheter trampas på. Då har partiet med namnet Liberalerna engagerat sig för … obligatoriska porrfilter i mobiltelefoner.
Så gör man sig närmast militant irrelevant som politiskt parti.
Viljan att kontrollera och uppfostra andra kan förvisso ge en trygg liten nisch inom det nuvarande av repression besatta Tidösamarbetet. L kan bli den grötmyndiga lillasystern som viftar med pekpinnen i takt med att de andra Tidöpartierna svingar med batongen. Ett parti som nöjer sig med att få tillföra perifera förbud och symboliskt mästrande i ett samhälle där ingen någonsin tillåts lämna skolbänken och gå ut i vuxenlivet.
Liberalismen är en ideologi med större anspråk än så. Men framför allt med större tankar om vad människor kan åstadkomma utan att staten och politiken hela tiden petar och lägger sig i. Tryggt grundad i erfarenheten att i samhällen som lyckats hålla sig öppna och fria har människor kunnat blomma ut på oanade sätt. Därför är politikens uppgift med nödvändighet begränsad.
För att förklara så att även folkpartister hänger med, så är politikens roll ändå lite som skolans uppdrag. Hela poängen med skolan är när allt kommer omkring att kunna lämna den. Vi firar slutet på skolan mer än starten av en anledning, där börjar äventyret på riktigt. Goda lärare gör sitt bästa under några år med elever i ett visst stadium – och skickar sedan med varma lyckönskningar och förhoppningsvis några färdigheter i bagaget ut dem i livet, att åstadkomma storverk och finna lyckan på egen hand och på eget ansvar.
Så agerar också ansvarsfulla liberaler: De håller sig till ett avgörande men avgränsat grunduppdrag och vågar släppa den politiska kontrollen över stora delar av samhället, i välvillig nyfikenhet på vad fria människor kan åstadkomma. Och de inser att nästa mänskliga guldålder inte heller den låter sig mästras fram.