Publicerad 11 november 2025 kl. 21:00
Har det någonsin funnits en tid där det är så här attraktivt att vara luffare? Det har nog aldrig varit ett bättre karriärsdrag att sova på kalla klassrumsgolv på ett UL än just nu.
Det går nämligen fruktansvärt bra för en lång rad personer som fram tills för bara några år sedan var aktiva i förbundet. Det handlar om flera raketkarriärer.
En inte obetydlig andel av de centralt placerade tjänstemännen i Regeringskansliet var aktiva luffare för bara några år sedan. Det är kanske till och med någon man känner som nu stressar runt inne i Rosenbads korridorer. Det kanske var dem som var och höll talarpass på ditt första CL eller så var det dem som du spöade i Secret Hitler på din första kongress.
En stor del av förbundet har en personlig relation med både partiledaren och en av regeringens mest framträdande ministrar.
Det är kanske inte så konstigt att det här har lett till att det spridits en bild i förbundet om att man nu har vunnit, man är liksom klar. Rätt personer sitter på rätt plats och alla problem är lösta. Partiet kan ju inte bli annat än bra när det är så här bra personer som bestämmer. Visst?
Och det är klart att man är glad för sina vänners skull, och att man efter att känt dem länge och hört dem prata och stå upp för viktiga principer också litar på dem.
Om verkligheten hade varit så enkel hade det varit väldigt skönt. Det hade varit väldigt bekvämt om den berättelsen var sann, att alla partiets problem försvinner för att det hamnar vettiga människor på toppositioner.
Men faktum – trots att partiet ny domineras fullständigt av de som var aktiva luffare för bara några år sen – är att Liberalerna fortfarande sitter kvar i en regering vars främsta politiska projekt är att göra Sverige mindre fritt. Regeringens migrationspolitik har inte ändrats, rättspolitiken har inte gjort det heller. Repressionståget rullar på i oförändrad hastighet. Tidöavtalets skugga sträcker sig över hela Sverige.
Då kan man ju tänka att det kanske löser sig efter valet, då kanske någon form av hemlig plan sparkar in och Liberalerna abrupt inser att det här med att samarbete med Sverigedemokraterna inte var en så bra idé.
Det finns försvinnande lite som tyder på det.
Mycket pekar snarare i motsatt riktning, man har retoriskt gått från att i början av mandatperioden prata om hur jobbigt det var att samarbeta med SD och lyfta fram hur långt man stod ifrån varandra till att idag säga att samarbetet fungerar väldigt väl. När man ska lyfta fram någonting bra med tidöavtalet väljer man att nämna rättspolitiken.
Hur det skulle vara en lufvinst får någon gärna förklara.
Liberalernas roll i svensk politik är inte att villkorslöst se till att den som råkar leda Moderaterna blir statsminister. Det är att stå upp för liberala värden. Det var därför partiet kom till, man slogs för rösträtt, för frihet och för alla människors rätt att var sig själva.
Det var de konservativa krafterna som ville hålla fast människor i ofrihet som man tog fighten mot. Idag vill återigen de konservativa krafterna i svensk politik göra människor mer ofria, det kan inte ett liberalt parti hjälpa dem att göra, i alla fall inte om man vill fortsätta kalla sig för just ett liberalt parti.
Man var helt enkelt en stark kraft i mitten, varken höger eller vänster – oberoende. Och det har man varit hela vägen fram tills att man extremt nyligen hävdat att Liberalerna alltid hört hemma på högerkanten, det är helt enkelt inte sant.
Lufs roll har alltid varit att hålla partiet ansvariga, att se till att man faktiskt står upp för friheten. Och när partiet landar fel så måste Luf våga agera, att sitta tyst på sidlinjerna och se på medan partiet bidrar till att Sverige blir mindre fritt duger inte.
Det är så klart extra jobbigt att göra när det är ens gamla kompisar som helt plötsligt leder det partiet. Men man kan inte låta vänskapsband vara viktigare än att stå upp för viktiga principer när det behövs.
Det brukar sägas i förbundet att Luf är de enda som är ansvariga för friheten i Sverige.
Det är förpliktigande att hävda det. Det kräver att man agerar.