Publicerad 29 December 2025 kl. 21:40
William Inge, en engelsk frisinnad teolog och domprost ska ha myntat uttrycket “Den kyrka som gifter sig med sin tids anda blir änka i nästa.” Den liberala kyrkan gifte sig med tidsandan efter krigsslutet 1945, äktenskapslöftena förnyades efter Sovjetunionens kollaps – och i vår tid tycks liberalismen blivit änkan Inge såg framför sig att kyrkan skulle bli.
I land efter land i den demokratiska världen är väljarna överens, de nya högerpopulistiska partierna utgör krafterna för förändring medan liberalismens grundposition alltmer blivit en av bevarandet av institutionerna som byggdes upp under 1900-talets andra halva.
Många av dessa institutioner är skyddsvärda. Däremot kan det kan aldrig bli liberalismens huvuduppgift att bevara. Varken Nato, EU eller Breton Woodssystemet är mål i sig, endast medel för att upprätthålla och bygga ut de individuella friheter som är det enda faktiskt heliga i den liberala kyrkan.
Därför behövs ett fokusskifte. Från att försvara den liberala världsordning som uppstått genom tidigare generationers slit, till att återuppfinna den liberala berättelsen i vår tid. Liberalismens poäng måste vara att identifiera ofriheterna i samtiden och med de politiska medel vi har till hands bekämpa den. Exemplen på vilka dessa ofriheter är många – låt mig använda tre exempel på utmaningar där liberala partier och debattörer borde våga mer. Den ekonomiska utblicken för unga vuxna, det kraftigt försämrade säkerhetspolitiska läget och den gröna omställningen. Alla områden där de akuta behoven är stora, de liberala svaren potentiellt sett kan vara begripliga och de potentiella vinsterna för det fria samhället är stora.
Stagnerad ekonomisk tillväxt i den demokratiska västvärlden, speciellt bland yrkesarbetande är ett riktigt problem som liberaler har för få trovärdiga lösningar på. Genom den svenska modellens struktur har detta problem med stagnerade reallöneökningar i lägre utsträckning än i andra länder påverkat oss, i stället är vårt stora problem en oroande stor strukturell arbetslöshet. Unga och invandrare drabbas hårdare än resterande i arbetskraften, och förutsättningarna för att bygga ett värdigt och självständigt liv försämras gradvis allt eftersom kartellerna på arbetsmarknaden bygger murar som garanterar löneökningar samtidigt som utanförskapet cementeras.
Parallellt med detta fenomen är bostadsköerna längre än någonsin och kontantinsatser för en bostadsrätt i större kommuner oroande dyra. En supermajoritet av väljarna har dessutom inget direkt intresse av att bostäder blir billigare eller mer lättillgängliga då mer konkurrens på marknaden och efterföljande prissänkningar hade lett till kapitalförluster för nuvarande bostadsägare. Ingen vill väl heller ha livsglada, högljudda ungdomar till grannar, bättre då att hålla dem kvar i föräldrahemmen eller studentlägenheterna. Detta första exempel visar på den bekväma liberalismens dilemma – det är fel att förhindra unga människor från tillgång till bostads- och arbetsmarknad, samtidigt som en stor del av väljarkåren är bekväma med status quo. Att ett ”big tent”-parti som exempelvis Moderaterna skulle stå för en radikal omstöpning av bostads- och arbetsmarknadspolitiken är osannolikt, men att Liberalerna inte tar tydligare ställning och faktiskt på ett mer omfattande sätt vågar kritisera sättet vi byggt upp våra institutioner på respektive område är mer än ett svaghetstecken – det är helt jävla bedrövligt.
I säkerhetspolitiken närmar vi oss brytpunkten för när debatten kommer att börja om i vilken utsträckning Sverige ska lägga pengar på andra länder. Svensk biståndspolitik har i tidigare politiska epoker setts som en självklarhet, inte bara av någon slags solidarisk idealism utan också som ett nödvändigt verktyg för att säkra svenska intressen internationellt. Att biståndet på kort tid gått från självklart till kontroversiellt ger en potentiellt mycket mörk inblick i hur debatten kommer att utvecklas i frågan om militärt stöd till Ukraina. Vi som förespråkar ett ännu större och mer proaktivt Ukrainastöd har en fördel jämfört med de som i biståndsdebatten förordade att behålla enprocentmålet. Nämligen att konsekvenserna av ett paradigmskifte i Ukrainastödet antagligen hade varit lika dyrt om inte dyrare för Sverige i och med att våra egna försvarsinvesteringar behövt öka i takt med att ryska resurser inte längre skulle vara uppbundna i att bekämpa svenskutrustade ukrainska förband. Ukrainafrågan är en styrka för liberaler. Vi kan alla kan referera tillbaka till Jan Björklunds nyktra syn på handelberoenden gentemot Ryssland, hans förkärlek för svenskt Natomedlemskap och vurm för ett närmre sammanhållet EU.
Däremot är resten av den samlade säkerhetspolitiken ett liberalt misslyckande. Ur ett handelsperspektiv har våra närmande till Kina förvisso skapat massiv tillväxt och att miljontals människor lyfts ur fattigdom. Däremot har Kina blivit ett betydligt mindre demokratiskt land under det senaste decenniet och våra handelsberoenden gentemot dem skapar begräsningar i det kollektiva västs handlingsfrihet på världsscenen. Inte heller har demokratifrämjande genom regimskiften i mellanöstern och Nordafrika gett positiva effekter – utan rättare sagt befäst en skepsis mot de västerländska demokratierna och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som åtminstone innan Trumps presidentskap definierat den postsovjetiska världsordningen.
Och så klimatet. Allt eftersom år 2030 närmas tycks de målsättningar världen gjort ouppnåeliga. I Sverige har det passande nog för vänsterpartierna sammanfallit med en borglig regering vars bränslepolitik allt kan skyllas på. Däremot är sanningen den att de allra flesta målen bortsett från transportmålet såg ut att missas redan innan reformeringen av reduktionsplikten. Klimatpolitiska rådet hade i samtliga årsrapporter även innan denna regering tillträdde svidande kritik mot den förda klimatpolitiken, däremot var den inte alls lika medialt intressant eftersom det var svårt att peka på en skurk i det gamla sammanhanget.
Det håller inte för liberalismen som framtidsideologi att stå så handfallen mellan populister och miljöpartister. Om de nationella klimatmålen ska behållas eller ersättas av de gemensamma europeiska är inte det viktiga, fokuset måste i stället vara på teknikneutral innovationskraft. Att utbilda ingenjörer, göra företagande enklare och skriva fler frihandelsavtal behöver proaktivt kommuniceras som sätten man faktiskt räddar klimatet på. Den defensiva linjen om att det ”faktiskt är orimligt att det kostade så mycket att tanka bilen” gör kanske att vi behåller några väljare på kort tid, däremot ger det inget långsiktigt förtroende för liberal klimatpolitisk. Vi riskerar att förlora framtidens gröna höger om vi inte vågar presentera lösningar på hur klimatmålen uppnås. De väljare som vill ha grön tillväxt riskerar att bli röstboskap för rödgrön missväxt.
Dessa tre exempel visar på hur lat den moderna liberalismen blivit. Vi står inför tillräckligt stora samhällsproblem att unikt många väljare är beredda att rösta på ett parti som för bara några decennier sedan bestod av en brokig skara skinnskallar. I huvudsak för att just detta parti faktiskt uppfattas stå för förändring.
Liberalismen behöver nog följa de ideal som William Inge önskade av den Anglikanska kyrkan. Att uppnå en slags tidlöshet som gör att väljare i alla tider kan se liberala partier och tänkare som krafter för förändring. Oavsett hur mycket vi har vunnit kan liberaler aldrig känna sig nöjda. Till skillnad från ideologierna till vår höger och till vår vänster har vi ju – som Karl Popper beskrev det – ingen utopi att nå upp till, bara ett oändligt arbete med att göra en imperfekt värld lite bättre för varje dag som går.
Vågar vi inte göra detta har liberalismens stora kritiker rätt; vi har spelat ut vår historiska roll och vår tid är förbi.