Hotet mot demokratin

Skribent: Andreas Millings

Demokratin är den institution som vi värderar högst i samhället. Idén om hur makten utgår från folket är sedan gammalt och något vi ofta tar för givet. Men utan att kasta bort min framtidsoptimism ser jag ändå med oro på många håll och kanter hur demokratin undermineras och kan vara mer sårbar än vad vi tror.

Demokrati är ett sådant ord som vi alla gärna kastar fram och tillbaka. Sammanhang eller inte. Sedan Berlinmurens fall har planetens framtid både politiskt och fysiskt varit väldigt oklar. Var Berlinmurens fall inte tillräckligt för att sprida demokratin vidare och förhindra auktoritära stater från att dyka upp eller spridas? Vår generation i Europa har inte varit med om något krig. Inte någon massvält eller andra hemskheter. Det är relevant att nämna eftersom vi aldrig upplevt något som våra far och morföräldrar har. Är det då mer troligt att vår generation kommer vara mindre försiktiga i politiska frågor?

Dådet på Kapitolium i Washington är det som direkt gav mig en klump i magen. Vi såg tidigare detta året hur Amerikas president lyckades få sina lojala supportrar att krossa fönster och plundra Kongresshuset. Fem människor avled under upploppen. Det som skrämmer mig med denna händelsen är framförallt hur mycket makt en minister, president eller vem som helst med en tung post i en regering har möjligheten att överkasta demokratin och därmed hela landets principer genom metoder genom manipulation, lögner och hat.

Vad som hände den dagen kommer stå i historieböckerna i USA. Framtida, ambitiösa reaktionärer och extremister kommer inte studera eller försöka eftersträva ryska revolutionen eller Mussolinis marsch mot Rom. En politiker som lyckas manipulera en folkmassa nog för att försöka utöka eller greppa tag i sin makt kommer studera Trumps dåd och hur mycket inflytande sociala medier kan framföra på ett så enkelt sätt. 10 högljudda röster får mer inflytande än 100 tysta röster. 

Förenkla betygssystemet i skolan

Skribent: Jenny Svantesson

Dagens betygssystem ställer höga krav på eleverna i skolan. De höga kraven ökar pressen på eleverna. Betygssystemet är även svårbegripligt med otydliga formuleringar för de olika betygskriterierna för elever och föräldrar likväl som lärare. De höga kraven i skolan leder till att den psykiska ohälsan stiger ytterligare men också att prestationskraven ökar ännu mer.  Betygssystemet är dessutom orättvist och ställer höga krav. Betygssystemet måste därför göras om eller förenklas för att stressen i skolorna ska kunna minska, och för att bli mer rättvist.

Jenny Svantesson

Det nuvarande skolsystemet ställer alldeles för höga krav på eleverna samtidigt som betygskriterierna är för flummiga och svåra att förstå, särskilt som elev. Även  lärare kan ha svårt att förstå betygskriterierna. Ska varken elever eller lärare kunna förstå betygskriterierna för de olika betygen på ett lättvindigt sätt?

Hur många elever förstår idag vad som menas med nyanserade omdömen som är ett av kraven för högre betyg?  Det gjorde iallafall inte jag som många gånger fick chansa på hur jag skulle formulera mig för att exempelvis kunna få C i ett ämne. Hur många av oss känner inte igen sig i detta eller har blivit besvikna över att ha skrivit en bra uppsats men inte fått det betyg som önskats? 

Betygssystemet är också idag även till viss grad orättvist. Uppfylls alla kriterier till ett visst betyg för exempelvis för betyget  A utom ett kriterium som uppfylls på E nivå blir betyget  D. Detta är inte rättvist eftersom att en elev kan prestera väldigt bra under terminen men misslyckas på ett delmoment. Detta kan leda till att en elev som anstränger sig i skolan tröttnar och bara satsa på E fast de hade kunna må högre betyg eftersom att de inte vill eller inte orkar att lägga ner den tid so krävs.  Istället borde eleven ha fått C eller B i betyg. Dagens betygsystem kan därmed leda till elever inte orkar engagera sig i skolan eller blir skoltrötta. Betygssystemet kan också påverka för de elever som har svårt i skolan att ignorera i skolan eftersom att de ändå vet att de inte kan uppfylla det som krävs. De elever som inte klara skolan kan i framtiden riskera att bli kriminella. Betygsystemet borde  utgå ifrån elevernas presentationer under terminen. Betygssystemet borde utgå ifrån procent som sedan motsvarar ett betyg. Exempelvis kan 50% motsvara C och 75% B.  Detta system blir betydligt mer rättvist eftersom att elever kan misslyckas på ett delmoment men ändå få ett bra slutbetyg mot vad det är idag.

Dagens betygssystemet är också en av orsakerna till den ökade psykiska ohälsan. Många tjejer vill idag gå ut med höga betyg i skolan. Under min skolgång satsade jag själv på höga betyg, vilket som ökade stressen. Jag ville ha bra betyg i alla ämnen och därför studerade jag och pluggade ganska hårt på min fritid. Gick det inte som jag hade tänkt mig kände jag mig besviken. Detta tror jag många av oss känner igen sig i. Idag finns det en norm bland tjejer att de ska vara rediga, duktiga i skolan och få bra betyg som i sin tur ökar stressen och den psykiska ohälsan. Förenklas däremot betygssystemet blir det betydligt enklare att förstå vad som krävs för ett visst betyg och förstår vad som krävs. I slutändan minskar det också stressen och den psykiska ohälsan  samtidigt som prestationskraven blir lägre. Över 70% i skolorna anser studierna är en bidragande orsak till den ökade psykiska ohälsan bland unga. Dessutom fungerar också höga betyg bland många elever som en symbolstatus. Dessa krav och stress påverkar elevernas fritid på många sätt.  Istället för att ägna sig åt olika fritidsaktiviteter  och umgås med andra väljer de istället att plugga för att få höga betyg.

Avslutningsvis bör solsystemet ändras i skolorna för elevernas välbefinnande, minska den psykiska ohälsan och minska stressen bland eleverna. Betygssystemet måste också göras om till procent för att höja elevernas motivation i skolorna samtidigt som det ska bli mer rättvist. Elever som inte uppfyller ett kriterium för ett betyg ska inte bli körda som de blir idag utan kunna få det betyg de förtjänar. Betygskriterierna måste bli enklare för elever och lärare att förstå. Elever ska inte behöva ignorera skolan eftersom att de vet att de inte kan uppfylla ett visst betyg därför måste betygen utgå ifrån vad eleverna presterar.

Kärnkraften – borgerlighetens guldklimp

Skribent: Axel Hulthen Sagert

Den uppmärksammade avecklingen av Ringhals 1 och 2 har föranletts av en lång och polariserad debatt som delat den svenska politiken under lång tid. Från det rödgröna blocket välkomnades nedläggningen av en teknik som man ofta benämnt som både dyr och farlig. Från borgerligheten och inte minst vårt eget moderparti möttes beslutet av skarp kritik, moderata instagramkonton fylldes snabbt med inlägg som tvärtom uppmanar till en svensk kärnkraftsutbyggnad. 

Axel Hulthen Sagert

När man lyssnar på en svensk kärnkraftsdebatt noterar man snabbt ett besynnerligt mönster. Miljöpartiets domedags fokus a la Tjernobyl har tonats ner i de offentliga debatterna till förmån för argument om en åldrad och olönsam teknologi. Istället är det stora delar av borgerligheten som förespråkar statligt stöd för att rädda en teknologi som tycks sakna förankring i marknaden.

Så hur ställer sig en en liberal miljömedveten kapitalist till kärnkraften, borgerlighetens guldklimp?  Först och främst måste vi konfrontera de gamla myterna om kärnkraftens risker. Säkerheten går alltid först och Miljöpartiet påtalar fortfarande om än inte lika publikt att kärnkraften skulle utgöra ett allvarligt hot mot hälsa och miljö. Ett kärnkraftshaveri är utan tvekan en vidrig katastrof men incidenter som kan liknas vid Tjernobyl och Fukushima är mycket ovanliga. Ifall man räknar ihop de sammanlagda antalet dödsfall som dessa olyckor orsakat så får siffrorna på mellan 32 och några tusen döda ses som en framgångssaga i förhållande till de effekter som fossila bränslen orsaker. Förbränning av kol orsakar varje år dödssiffror som enligt WWF uppgår till 23000 varje år och också vattenkraften hotar alltjämt den biologiska mångfalden i våra älvar. 

Nästa fråga man bör ställa sig är huruvida kärnkraften faktiskt är en i sig olönsam teknik.  Det är sant att Ringhals 1 och 2 stängdes på marknadsmässiga grunder och att Vattenfall inte bedömer en svensk kärnkraftsutbyggnad som en lönsam investering trots att effektskatten tagits bort. Detta får moderaternas retorik om en utbyggd kärnkraft att framstå som en tämligen verklighetsfrånvänd dröm som endast skulle kunna realiseras med massiva statliga medel som ett marknadsliberalt parti inte borde kunna motivera.

Samtidigt måste man ha i åtanke att den nu borttagna effektskatten var relevant del i den ekonomiska motivering för anläggandet av Ringhals 1 och 2, detta samt de historiska missgynnandet av svensk kärnkraft kan indikera att kärnkraften i sig inte är olönsam teknik. En ytterligare aspekt som ofta glöms bort i debatten är skillnaden mellan produktions- och systemkostnad. Det är visserligen billigare att producera elektricitet via förnyelsebara källor, men Sverige kommer behöva importera energi under de kalla vintermånaderna som en följd vindkraftens väderberoende.  Detta innebär att det tillkommer en kostnad som inte kraftverksägaren betalar för. Ifall man räknar på den totala samhälleliga kostnaden kan kärnkraften vara en billigare lösning än den förnyelsebara energin.

Så kommer borgerlighetens dröm om nybyggda kärnkraftverk bli en realitet i kampen mot global uppvärmning? Antagligen inte. Även om det bedrivs forskning på konstruktionen av den nya generationens kärnkraftverk som lovar hög effekt till låg kostnad finns det få som tror att dessa kommer vara föremål för investeringar inom den snara framtiden. I ljuset av detta vore det alltså eftersträvat ifall borgerligheten slutade benämna nybyggnation av kärnkraft som någon i dag genomförbar lösning på klimatkrisen. Att förespråka kärnkraften trots att det saknas tänkbara investerare får ses som oärligt för marknadsliberala partier.

Detta innebär dock inte att kärnkraften ska dömas ut för all framtid. Det är mycket möjligt att den forskning som vattenfall och många andra idag bedriver kommer resultera i en konkurrens kraftig teknologi som i framtiden kan erbjuda en trygg och miljövänlig baskraft. Eftersom frågetecken fortfarande råder kring hur Sveriges nuvarande baskraft ska kunna tillgodoses utan fossila bränslen torde det ligga i allas intresse att låta vägarna för framtida investeringar stå öppna. För att denna ambition ska vara tydlig för eventuella aktörer kan inte förnyelsebara energikällor ges ekonomiska fördelar. Avvecklandet av elcertifieringssystemet  som missgynnar kärnkraften borde därför välkomnas hjärtligt.

Liberalerna behöver logga ut från facebook

Gästskribent: Kornelius Persson

Under jullovet gjorde jag än en gång misstaget att gå igenom en av de olika interna facebookgrupperna som rör Liberalernas framtid. Det var förstås inte särskilt smart, jag har ju själv rekommenderat mina egna medlemmar att inte gå med i dessa då det känns som man blir dummare när man läst klart en debattråd än innan man började läsa densamma. Men alltjämt tog jag mig igenom några trådar.

Det tog inte lång tid innan jag noterade ett mönster. Regeringsfrågan var och är ett ständigt uppkommande samtalsämne som ofta kunde diskuteras i all evighet i dessa grupper. Jag har full förståelse för att regeringsfrågan väcker känslor och åsikter om hur partiet borde ha gjort, men någonstans är JA någonting som inte går att göra ogjort. Precis som att man borde försöka släppa personen som dumpade en i högstadiet så måste Liberalernas medlemmar släppa och gå vidare från JA. Det som går och bör diskuteras istället är hur vi ska nå ut till fler med vår politik och hur man kampanjar på ett bra sätt. Energin som läggs på att tjafsa om samma saker i evighet borde istället läggas ned på att skriva en debattartikel i lokaltidningen, flygblada sitt bostadsområde eller bli aktiv i kommunpolitiken.

En av de viktigaste lärdomarna jag lärt mig av att spela ishockey och som jag tror alla som hållit på med lagsport kan hålla med om är att man bara lyckas som lag om man står upp för varandra och arbetar som ett lag. Ett förödande felpass går likt JA inte att göra ogjort och istället för att älta och bråka om felpasset bör laget sluta upp och samarbeta sig ur situationen. Regeringsfrågan är exakt likadan, Liberalerna kommer aldrig kunna vinna sig kvar i sin match, riksdagsvalet 2022, genom att älta och bråka i facebookgrupper.

Om man på något sätt vill ingjuta förtroende hos folket behöver vi stå enade och koncentrera vår politiska glöd på det som faktiskt går att förändra. Valet 2022 kommer inte vinnas genom att bråka i interna facebookgrupper, valet kan bara vinnas genom outröttligt kampanjande och kamp för de riktiga frihetsfrågorna som människor bryr sig om.

Även här har L mycket att lära från LUF. Det finns nog inte något LUF-hörn i valfri liberalerna-lokal som inte är fullspäckat med kampanjmaterial och affischer. Själv har jag mitt skåp i skolan fyllt med flyers om hederskultur och en LUF-banner, ständigt redo att föra ut vårt liberala budskap i olika kampanjer. Partisterna behöver också vara beredda på att kampanja mer. Fler människor behöver ta del av vårt budskap och kampanjande är en viktigt del i det.

Som slutkläm är inte Liberalernas största problem just nu ett lågt opinionsstöd. Det är förstås ett problem, men Liberalernas största svårighet och utmaning är att sluta göra osammanhängande utspel om frågor som ingen bryr sig om och den fullt existerande oviljan från många medlemmar att gå vidare från regeringsfrågan till att fokusera på framtiden och hur man på bästa sätt kan nå ut till väljarna.

Jag vill leva, jag vill dö i ett förenat Norden

Skribent: Andreas Millings

Norden har en gemensam historia. Från Kalmarunionen till stormaktstiden och Pan-skandinavismen har milstolpen för ett enat Norden varit väldigt nära. Händelser såsom slutet av befrielsekriget 1523, den tyska Erövringen av Slesvig 1864, unionsupplösningen 1905, och svensk neutralitet under andra världskriget har ambitioner om ett enat Norden aldrig förverkligats. Varför är det relevant att ta upp detta?

Andreas Millings

En liberal EU-federalist brukar säga att ensam är inte stark. Ensam är bara ensam. En fullt rimlig åsikt för europeisk integration. Medan en europeisk federation bara kan bli en verklighet på lång sikt, är en Nordisk union en möjlighet som kan diskuteras redan idag. Den möjligheten för de nordiska nationerna att kunna göra sin röst hörd i en oroande och utmanande tid. Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland har liknande statsskick, språk (med undantag från Finland), välfärdssystem, utrikespolitiska värderingar, demokrati och samhällen. Våra enskilda ekonomier är starka i en europeisk standard. Men gemensamt så är Nordens BNP, år 2020, 1 523 727 miljoner i amerikanska dollar. Större än Mexikos, Rysslands, Australiens och Spaniens BNP. Med enbart 27,4 miljoner invånare är det inte illa. 

En europeisk federation är ett bra initiativ i min åsikt. Men att etablera en sådan är ett väldigt ambitiöst projekt och behöver planeras på väldigt lång sikt. Dels eftersom det finns väldigt lågt folkligt stöd för det, extrema sociokulturella, lingvistiska, socioekonomiska skillnader och en nutida brist på en gemensam europeisk identitet inte finns idag. Det nordiska alternativet är något jag anser är enklare att genomföra och har alla förutsättningar för en gemensam union. Problem skulle kunna uppstå huruvida Norge och Island skulle vilja bli aktiva EU-medlemmar. Sverige och Finland kanske inte skulle vilja bli medlemmar i NATO. Eftersom tre nordiska länder är monarkier uppstår ju frågan om monarkins bevarande, alternativt reformation. Dessa diskussioner är något som får tas när frågan blir aktuell i Nordens politiska debatt.

Det mest intressanta med en Nordisk federation är den geopolitiska plats Norden skulle hamna på. Med arktiska territorier som Svalbard och Grönland skulle det kunna ge Ryssland och Kina en utmanare i Arktis, och om något försvaga deras ambitioner. Nordens demokratiska värderingar och vår gemensamma respekt för mänskliga rättigheter hade kunnat få ett starkare gehör i internationella frågor. Och klimatfrågan kan lösas mer effektivt med ett enat Norden.

En nordisk federation är en fråga jag anser bör bli allt mer relevant i Sverige och Norden. Svenskar som jobbar i Norge, Finlandssvenskar, Isländska studenter, och Nordens befolkning i helhet har alla att tjäna på konceptet. Nordiska rådet bör planera fram en vision för Nordens politiska integration inom snar framtid. 

Öka sexualundervisningen i skolorna kring HBTQ

Skribent: Jenny Svantesson

Sex och samlevnad är ett viktigt ämne i skolan som ska ge alla elever rättigheter till en bra undervisning om sex och samlevnad. Sexualundervisningen måste därför öka i den svenska skolan eftersom att det i nuläget är för lite fokus på sexualundervisningen i skolorna. Framförallt hur det är att leva som HBTQ men också bidrar inte heller skolorna till att öka förståelsen om just homosexualitet. Jag anser att det är en stor svaghet för sexualundervisningen i dagens skola.

Jenny Svantesson

I dagens samhälle finns det fortfarande en liten förståelse kring HBTQ. I dagen skola inkluderar sexualundervisningen inte alls mycket om just HBTQ utan är ett område som knappt nämnts fast det står i skolans läroplan att öka förståelsen kring detta.  Varför är det så egentligen och borde inte skolorna ansvara mer för att öka förståelsen? Dessutom är ex. homosexualitet fortfarande inte helt accepterat av andra i samhället där människor varje år fortfarande utsätts för olika typer av hat, brott och förtryck mot deras sexuella läggning.

Hur kan vi acceptera ett sådant samhälle? Enbart för att skolan lägger väldigt lite fokus på HBTQ gör det svårare för dagens ungdomar att våga vara komma ut, hitta sin identitet och sexuella läggning. Detta är helt fel för att det ökar den psykiska ohälsan ytterligare bland unga. Idag kan ungdomar vara rädda för att visa sin sexuella läggning eftersom att hetronnormen är stark bland ungdomar.

Ökar skolorna sexualundervisningen påverkar det elevernas förutsättningar i framtiden. Goda kunskaper i sex och samlevnad kan ge bättre förståelse och kunskap hur oönskade graviditeter och könssjukdomar kan undvikas. Genom att elever lär sig mer om könssjukdomar kan de enklare känna igen dem och få könssjukdomarna botade samtidigt som risken för konsekvenser som tex att bli steril minskar.  Kunskaperna kring olika preventivmedel ökar också bland unga. Skolan bör också lägga extra fokus på hur elever kan skaffa olika preventivmedel.

Lägger skolan mer fokus på normkritik kring sex och samlevnad lär sig eleverna de normer och värderingar som finns. Genom att lära eleverna vara normkritiska påverkar det eleverna genom att de vågar stå emot sånt som de inte vill. Exempelvis kan det vara att våga säga nej till sex med någon annan när man inte vill. Tänk dig själv att du inte känner till exempelvis normer som finns kring sex och samlevnad eller samtyckeslagen och att du gör något mot din egna vilja eftersom att någon annan vill det. Skolan kan därmed påverka dessa påtryckningar genom att lära ut vad som är ok och att ingen annan ska tvinga göra något mot någon annans vilja. Därför är det viktigt att lära sig de olika värderingar och normer kring just sex och samlevnad samt vart gränsen går. Dessutom är det också oberört viktigt att skolorna lär eleverna vad de ska göra om de har blivit utsatta för sexuella övergrepp och vart de kan få hjälp.

Avslutningsvis måste sexualundervisningen i skolorna öka och fokusera mer på normer, relationer och HBTQ. Ökar undervisningen kring HBTQ kan det också leda till att ungdomar hittar sin egna identitet samtidigt som påtryckningarna för att heteronormen inte följs minskar. Ökad sexualundervisning kan också påverka elevernas framtida förutsättningar. Det kan vara genom att de lär sig känna igen olika könssjukdomar, lära sig hur preventivmedel kan skaffas och hur oönskade graviditeter kan undvikas. Genom att skolorna fokuserar på att lära eleverna vara normkritiska ökar det normerna och att de vågar stå emot påtryckningar samt andra saker som de inte vill.

Öka skolornas sexualundervisning nu!

Papporna och bilen

Gästskribent: Lovis Lindquist

Bilen hör inte hemma i staden, den låter, släpper ut avgaser och tar plats. Den skapar helt enkelt en stadsmiljö många ogärna vill vistas i. För att ändra på detta behöver vi bland annat satsa på bättre kollektivtrafik, något jag tror många är överens om. Frågan är inte om vi ska göra det mer lockande att åka kollektivt utan hur vi ska göra det. Men faktum är att vi har en lång väg kvar att gå för att kunna förverkliga drömmen om en bilfri stad där luften är ren och köerna närmast obefintliga. För att lyckas måste alla vilja vara med och så verkar det inte vara i nuläget.

Lovis Lindquist

Med risk för att låta som en moderat gubbe vill jag lyfta vad man kan kalla för medelklasspappornas perspektiv. Detta är helt och hållet anekdotiskt men medelklasspapporna verkar tycka om sina bilar väldigt mycket samtidigt som de vägrar åka kollektivt. Varför då? Jo, för att det är bekvämt. Faktum är att de faktiskt har en poäng här för det går ofta snabbare att åka bil än att åka kollektivt. Det kan till exempel ta 20 minuter att ta sig från A till B med bil men över en timme med kollektivtrafik. Att åka kollektivt innebär dessutom att man inte sällan måste stå frysandes och vänta på grund av förseningar, stå ut med skrikande barn och hålla i sig för glatta livet när bussen svänger våldsamt. När det är så är det nästan självklart att man tar bilen om möjligheten finns, det är det inte bara medelklasspappor som tycker.

Att åka kollektivt är såklart inte bara piss, jag tycker tillochmed det kan vara rätt skönt ibland. Man kan ta sig längre sträckor och samtidigt plugga, läsa en bok eller lyssna på en podd. Men det går inte att bortse från hur jobbigt det kan kännas att ta bussen mitt i rusningstrafiken. Just då  känns inte priset för biljetten rimligt och det är just där en stor del av problemet verkar ligga. När man frågar folk vad som skulle få dem att åka bil mer sällan är det just att kollektivtrafiken måste vara billigare. Kanske är det så att det skulle vara en vinst för samhället med avgiftsfri kollektivtrafik. Faktum är att det finns många argument för det som även en liberal kan gå med på, avgiftsfri kollektivtrafik är inte nödvändigtvis socialism. För det första uppmuntrar det folk till att åka kollektivt vilket är A och O om man vill ha ett bilfritt samhälle. För det andra behöver avgiftsfri kollektivtrafik inte kosta mer pengar då det till exempel inte skulle behövas pengar till att betala ut lön till kontrollanter, underhålla spärrar eller administrera busskort till skolelever.

Avgiftsfri kollektivtrafik skulle alltså kunna vara en lösning på att få bland annat medelklasspappor att ta bussen till jobbet istället bilen men det är inte en mirakelkur. Att åka kollektivt måste också bli smidigare. I en forskningrapport från Sveriges nationella centrum för forskning och utbildning om kollektivtrafik står det till exempel att avgiftsfri kollektivtrafik kan leda till att folk som annars cyklar eller går börjar åka kollektivt. Det står även att det krävs ett välfungerande system redan från början för att avgiftsfri kollektivtrafik ska kunna fungera i praktiken. Men att få till ett system som faktiskt fungerar kan vara en utmaning, inte minst när städer växer och belastningen på kollektivtrafiken ökar. Det finns alltså fler utmaningar än pengar och medelklasspappor när det kommer till att skapa ett bilfria städer.

För att få medelklasspapporna att vilja åka buss eller tunnelbana kan vi inte bara fokusera på pengar. Precis som jag tidigare nämnt gillar medelklasspapporna sina bilar väldigt mycket och det verkar som att bilen ofta hänger ihop med ens identitet, det menar i alla fall Cecilia Bergstad, lektor i miljöpsykologi vid Göteborgs Universitet. Att ta bilen till jobbet blir en vana och hänger ihop med vem man är eller vill vara. Kanske är det så att medelklasspapporna så ogärna vill åka kollektivt för att det krossar deras egen självbild. Det måste således bli coolt att ta bussen till jobbet. Hur detta ska gå till har jag inget svar på men det bevisar att vi har alla möjligheter till att skapa bilfria städer om vi bara vill det.

För att folk ska vilja åka kollektivt måste det bli billigt och bekvämt att göra det. Det måste kanske rentav måste bli coolt. Annars kommer vi aldrig lyckas förverkliga drömmen om bilfria städer där livet blomstrar. Trots att det inte är så dyrt att åka kollektivt på många ställen runtom i landet kommer inte medelklasspappor och andra som älskar sin bil att börja åka kollektivt förrän fördelarna är klart större än nackdelarna. Medelklasspapporna har råd att åka kollektivt till jobbet men deras inställning till att göra det måste ändras.

Nej till ICAN, ja till solidaritet

Skribent Axel Hulthen

Den 20 augusti biföll Göteborgs kommunfullmäktige en motion av Feministiskt Initiativ som innebär att Göteborgs Stad skall ansluta sig till det internationella uppropet mot kärnvapen, ICAN. Man menar att detta kommer göra Göteborg tryggare, att våran säkerhet i ett allt svårare geopolitiskt läge kommer gynnas av att Göteborg tar aktiv ställning mot kärnvapen. Tyvärr är detta en mycket allvarlig tankevurpa, eftersom ett ställningstagande i frågan för svensk del inte utgör något annat än ett direkt kontraproduktivt övertramp vad gäller en kommuns befogenheter.

Axel Hulthen

Att kärnvapen är något fundamentalt dåligt och att användandet av dessa utgör ett allvarligt hot mot den mänskliga civilisationen råder det nog inget tvivel om. Men man måste först och främst fråga sig vad hotet om kärnvapenanvändning kommer ifrån. Tyvärr behöver man inte leta länge för att hitta svaret på den frågan, anledningen till att Europa går mörkare tider till mötes hittar vi i vår granne till öster. För det har under det senaste decenniet blivit tydligt att det ryska agerandet utgör ett verkligt hot mot den europeiska säkerheten. Kreml har genom sina ageranden i Georgien och Ukraina med all tydlighet visat att man valt en aggressiv och farlig linje.

Så vad ska vi då göra för att gynna vår egen säkerhet. Jo,vi ska fortsätta att öka vårt samarbete med resten av västvärlden. I tider när nationalistiska och expansiva krafter försöker splittra oss med desinformation och polarisering är enigheten demokratierna emellan än viktigare. Sverige har ända sedan slutet på kalla kriget närmat sig det västerländska försvarssamarbetet Nato, genom gemensamma övningar och anpassade system är vi idag en integrerad del i den Europeiska försvarsplanen. Men genom att verka för en svensk anslutning till ICAN riskerar vi att förstöra detta. För även om det kan kännas obehagligt är realiteten sådan att en kärnvapenavskräckning utgör en nödvändig del i den Europeiska försvarsplanen, och genom att motgå denna riskeras det svenska samarbetet med Nato att äventyras.

Säkerhetspolitik är en fråga som kräver långsiktiga och enhetliga beslut. Att då som kommun gå ut och ta ställning i en fråga som riskerar att äventyra vad svensk säkerhetspolitik försökt uppnå under flera års tid framstår som gravt olämplig. Det är inte utan anledning som kommuners möjligheter till utrikespolitiskt agerande begränsas hårt i kommunallagen. Redan 1987 försökte Helsingborgs kommun genomföra en liknande policy, man bestämde sig bland annat för att aldrig mer ta emot några örlogsfartyg såvida dessa inte lovade att de inte var kärnvapenbestyckade. Beslutet kritiserades kraftigt och efter en rättslig process kunde regeringsrätten fastställa att agerandet var olämpligt.

Så om oppositionen i Göteborgs kommun verkligen vill främja vår stads säkerhet är det dags att ge upp symbolpolitiken och lämna säkerhetspolitiken till det nationella planet där den är tänkt att föras. För om man på allvar vill främja säkerhet på lång sikt är vägen solidaritet och sammanhållning, både nationellt men också tillsammans med våra vänner i Nato.

FN 75 år

Skribenter:

Olle Johnsson, utrikespolitisk talesperson Liberala Ungdomsförbundet

Sandra Daniel, ordförande Liberala Ungdomsförbundet Väst

Idag firar Förenta nationerna 75 år, en jubilar som världen med all rätt bör fira men också kritisera. Ett trekvartssekel efter att världen lyckades skapa fred har världen de senaste åren ställts inför allt fler globala utmaningar. Internationellt samarbete kommer behövas men då behöver också formerna i FN moderniseras.

Efter Nationernas förbund misslyckats med sitt uppdrag att skapa fred så samlades världen efter andra världskriget under den nya organisationen Förenta Nationerna (FN). Sedan grundandet har FN fyllt en viktig funktion i att reglera och underlätta relationerna mellan världens länder och förenkla humanitära insatser.

FN är dock i stort behov av att moderniseras och dess beslutsprocesser måste bli mer demokratiska och präglas av större öppenhet, insyn och effektivitet. Flera enskilda organ inom FN-systemet saknar i praktiken all legitimitet, genom att arbetet domineras av korrupta diktaturer. Rådet för mänskliga rättigheter valde förra vecka in Kina, Ryssland och Kuba som medlemsländer i rådet. Ska rådet återfå sin legitimitet så är det hög tid att tröskeln för att få delta i rådet höjs med tydliga demokratikrav.

Samtidigt bidrar andra FN-institutioner till att världen blir till en bättre plats än vad den var igår. I år kommer fredspriset i Alfred Nobels minne tilldelas WFP En värdig vinnare till priset efter sina oumbärliga insatser för att minska svälten i världen. Corona-krisen har också visat på behovet av fungerande världshälsoorganisation som på ett effektivt sätt ska kunna koordinera och möta pandemier i framtiden. 

Slutligen går det inte att bortse från att säkerhetsrådets sammansättning fortfarande speglar den maktbalans som rådde i världen efter andra världskriget inte dagens multipolära, globaliserade värld. Ska rådet i framtiden kunna tas på allvar så är det orimligt att behålla den förlegade strukturen och därför ska säkerhetsrådet utvidgas för att bättre representera världens regioner. Det finns också stora behov att göra säkerhetsrådet mer snabbfotat när det kommer till dess hantering av konflikter. De senaste åren misslyckanden med att förhindra och lösa konflikter har ytterligare underminerat förtroendet för FN. 

Liberala Ungdomsförbundet är och förblir en stark anhängare av internationellt samarbete och det är i grunden positivt att ha ett forum där alla länder möts. För att åstadkomma förändring och möta de globala utmaningar som finns krävs det att demokratierna jobbar mer tillsammans och med ett större engagemang. Ska jordens befolkning även på FN:s 100 årsdag kunna leva i en fri värld utan konflikter och där vi löst klimathotet så krävs det också att världens länder vågar samarbeta. 

Legalisera cannabis för att slå mot gängkriminalitet

Gästskribent: Melker Torslén

När vi idag pratar om kriminalpolitik brukar det nästan alltid talas om “hårdare tag” med hårdare straff och fler poliser vilket definitivt kan vara ett alternativ. Jag personligen motsätter mig inte dessa två förslagen men den senaste tiden har det börjat komma allt mer oroväckande förslag som att man ska kunna utvisa folk för brott de inte har dömts för om polisen anser att de är med i kriminella gäng. Senast jag kollade så var vi fortfarande överens om att man är oskyldig till motsatsen är bevisad. Nu får det någonstans vara nog, fler poliser och hårdare straff i all ära men det löser inte problemen utan bara minskar skadorna av de som redan finns. Vill vi på allvar slå hårt mot de kriminella gängen måste vi hitta en ny metod och ska vi göra det finns det två viktiga aspekter att titta på. 

Melker Torslén

Den första aspekten tas upp av Institutionen för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk utvärdering som har publicerat en rapport som beskriver att det finns en korrelation mellan hög arbetslöshet och hög kriminalitet. Rapporten beskriver även att länder med ett en försäkring som ger ersättning när någon blir av med jobbet (t ex A-kassa) minskar benägenheten för brott vilket indikerar att kriminaliteten som uppstår är till stor del ekonomiskt motiverad. 

Den andra aspekten är att bland de mest oroväckande svarta marknaderna är narkotikamarknaden och vapenmarknaden för trots vad många verkar tro finns det inget riktigt samband mellan hårdare vapenlagar och mindre skjutningar. Skjutningar förekommer huvudsakligen för att gäng köper in illegala vapen för att skydda sina investeringar, ofta i form av narkotika. Den praktiska följden av detta är att ett hårt slag mot narkotikamarknaden också skulle resultera i ett hårt slag mot den illegala vapenmarknaden. 

Lägger man ihop dessa två aspekter härleds en slutsats som har fått alldeles för lite tanke: att legalisera cannabis för att ta den marknaden från de kriminella gängen. Om man tittar på ett ekonomiskt perspektiv skulle det kunna ge stora vinster för samhället. En uträkning från Lunds universitet landade i slutsatsen att efter direkta och indirekta inkomster och utgifter skulle staten tjäna 1855 miljoner kronor på det. Uträkningen kom även fram till att i värsta fall förväntas samhällets vinst vara 466 miljoner varje år och i bästa fall 2860 miljoner. Det här en slutsats på hur mycket Sverige hade tjänat på en legalisering av cannabis men det viktiga att tänka på är att det här är pengar som just nu hamnar i händerna på kriminella gäng. För att sätta lite perspektiv på detta är det tillräckligt för att förse kriminella gäng med cirka 50 000 illegala vapen varje år! Men förutom att begränsa gängens tillgång till vapen och annan utrustning minskar det deras tillgång till potentiella rekryter och deras förmåga att hålla medlemmar lojala. De är trots allt en ekonomi också. 

Den andra sidan är vad Sverige hade kunnat använda de nya inkomsterna till. Vill man sätta dem på att slå ännu hårdare mot gängen skulle de beräknade inkomsterna räcka till att betala lönerna för cirka 5000 poliser med erfarenhet i yttre tjänst. Tycker man skolan är viktigare skulle det täcka kostnaden för cirka 19 000 grundskoleelever. 

Det vanligaste argumentet mot legalisering av cannabis är att det skulle öka mängden brukare och framförallt missbrukare. Den första bristen i det här argumentet är att det bygger på enorm okunskap för hur man läser och tolkar statistik, antalet missbrukare står inte i direkt proportion till antalet brukare. Den andra bristen bygger på att det är helt fel, det finns inga belägg för ett samband mellan legalisering av cannabis och ökat antal brukare. Samma sak gäller med påståendet om att fler skulle köra bil påverkade av narkotika, finns inget sånt samband i de länder som har testat. Kriminaliteten ökar inte som många verkar tro utan tvärtom minskar och polisen får mer resurser och mer att göra då de inte behöver lägga enormt mycket tid på att sätta dit folk för något som inte skadar någon annan. 

I tider som dessa behöver polisens fokus vara att skydda folket från grovt kriminella och inte lägga sig i en för resten av samhället harmlös aktivitet. Det enda argumentet för att polisen ska fokusera så mycket resurser på enskilt cannabisbruk är att det skadar gängens marknad. Men vet ni vad som hade gjort det jobbet otroligt mycket bättre? Jo en legalisering av cannabis så att folk inte behöver köpa det av kriminella gäng och så att polisen kan fokusera på viktigare saker som gängvåld.