Månad: januari 2022

Skribent Axel Hulthén Sagert

Måndagen den 12 januari möttes den ryska utrikesministern och hans amerikanske motpart för krismöte i Geneve. Relationerna mellan Väst och Ryssland var minst sagt frostiga då man skulle diskutera den ryska kravlistan som Nato mottagit. Sedan Ryssland mobiliserat över 100 000 man vid den rysk-ukrainska gränsen är det europeiska säkerhetsläget mer spänt än kanske någonsin sedan kalla krigets slut. Från rysk sida beskrivs de militära ansamlingar som defensiva försvarsåtgärder medans de för bedömare i västvärlden väcker oro om en instundande rysk invasion av Ukraina. 

Denna skrämmande säkerhetsutvecklingen väcker frågor om vilka planer som smids innanför Kremls murar. En möjlighet som kan övervägas är så klart att det ryska agerandet är sprungen ur en genuin oro från rysk sida. Det vill säga att man från ryskt håll faktiskt uppfattar de gamla östblocksstaternas Natomedlemskap som ett offensivt hot mot den ryska säkerheten. Ifall detta vore fallet torde en tillmötesgående doktrin gentemot Ryssland vara eftersträvansvärd, eftersom detta i sådana fall kan sänka risken för vidare eskalation. Problemet är att denna välvilliga tolkning framstår som allt annat än övertygande. Nato är i grund och botten en defensiv försvarsallians vars demokratiska medlemsländer (okej kanske inte Turkiet och Ungern då) har allt att vinna på fred. Ryssland å andra sidan styrs idag av en skurkaktig diktatur som gång på gång visar att man är villig att kränka andra länders integritet för att hävda sig som en geopolitisk maktfaktor i den intressesfär man betraktar som sin egen. Mot ett sådant Ryssland står västvärlden inför ett svårt dilemma.

Om Ryssland faktiskt är villiga att inleda krigshandlingar för att expandera offensivt är västs avvägande svårt. Om man från Nato håll vägrar ge efter för ryskt vapenskrammel föreligger i sådana fall en oundviklig risk för en militär konfrontation kärnvapenmakter emellan.  Samtidigt lär historien oss att den kanske största risken ligger i att till varje pris klamra sig fast vid försoning. Ifall man går går ryska krav till mötes och tummar på Natos handlingsfrihet riskerar man att signalera till Ryssland att “fred i vår tid” kan köpas till vilket pris som helst. I sådana fall kommer väst för eller senare att ställas inför ett långt mer ödesdigert ultimatum än Ukraina, och vad ska vi göra då? Rysslands hopp i ett sådant skymningsläge är att USA, i ren självbevarelsedrift ska backa från Europas sida, och att man från rysk sida gjort en korrekt bedömning av Europas vilja att försvara sina östliga gränser. Ifall detta hopp inte överensstämmer med verkligheten har terrorbalansen misslyckats och världen riskerar att gå en obeskrivbar katastrof till mötes.

Detta resonemang kan tyckas alarmistiskt, men medans detta skrivs har Ryssland omringat Ukraina också från Belarus, landets granne i norr. Samtidigt har Nato till sist officiellt förkastat de ryska kraven på att stympa försvarssamarbetet i östeuropa. Förhoppningsvis visar detta för Ryssland att den transatlantiska länken står fast och att vidare ultimatum mot Europa inte är fruktsamma. Men Ukraina är inte medlemmar i Nato, och USA har av förklarliga skäl tydliggjort att man inte kommer att gå i krig för Ukrainas skull. Så om Ryssland till sist gör verklighet av sitt vapenskrammel gentemot Ukraina kommer Nato behöva markera mot Ryssland på något annat vis. Sättet på vilket man gör detta, och enighet med vilken eventuella ekonomiska sanktioner genomförs lär bli avgörande för Rysslands framtida agerande. Det är alltså av största vikt att Nato, utan att eskalera konflikten ytterligare, på ett trovärdigt sätt signalerar att det finns en gräns Ryssland aldrig får passera, att det finns ett pris för fred som västvärlden inte kan tänka sig betala. 

Hur detta svåra läge kommer att utveckla sig får 2022 utvisa, men det är möjligt att de veckor som kommer blir några av 2000-talets Europas viktigaste. Rysslands dagar som stormakt är räknade, landets BNP är mindre än Nordens och stämpeln “ett U land med kärnvapen” är inte utan sanning. Låt oss hoppas att ett desperat Kreml kan acceptera förnedringen det skulle innebära att  krypa till korset och backa från sina positioner. För de Ukrainska markerna kommer snart att tina och därmed förvandlas till ett gyttjigt område man inte lätt forcerar med stridsvagn. Så ifall Putin inte har några planer på att vika sig i sitt pokerparti, ja då står Europa för några väldigt tuffa beslut inom de kommande månaderna.

Skribent Kornelius Persson

Om det är något som är allmänt känt bland väljarna om Liberalerna är att partiet ligger pyrt till. Så är det. Många ledarsidor (ingen nämnd ingen glömd) har beskrivit Liberalerna som ett kaosparti med enorma inre stridigheter och där man inte är enig i något, samt spekulationer huruvida vi ens kommer vara kvar i riksdagen efter valet i höst.

Inför Liberalernas landsmöte var jag otroligt nervös. Inte främst för att stå i talarstolen, utan för hur stämningen i partiet och hur debatten i plenum skulle vara. Jag hade köpt andras bild av Liberalerna, och glömt bort hur det faktiskt är på partimöten. Landsmötet innehöll förstås strider i talarstolen, men på det stora hela var det ett parti som gick till landsmöte, och inte två falanger. Det är någonting som jag kommer ta med mig från landsmötet, men också något som jag tycker att du som läsare också ska ta med dig. Liberalerna är ett enat parti, som gemensamt kommer gå till val 2022 för att byta ut den inkompetenta och socialdemokratiska regeringen.

Valrörelsen i år kommer med allra största sannolikhet bli en av de smutsigaste i mannaminne. Där måste vi liberaler dra det lass som LUF gjorde under stridigheterna inom Liberalerna innan partirådet, alltså att vara den vuxna och sakliga i debatten. I början av mitt LUF-engagemang citerade många äldre LUF:are Michelle Obamas citat “When they go low, we go high”, och det är precis det vi ska göra i år. Socialdemokraterna går till val med en till synes övermäktig valorganisation och nästintill oändlig valbudget, men jag tror helt ärligt inte det kommer spela så stor roll. Eller jo, förstås är det viktigt att ha många engagerade och mycket pengar, men det spelar inte så stor roll om man inte har sanningen och de rätta argumenten på sin sida. Sverige har blivit ett sämre land på många sätt sedan maktskiftet 2014, och det kan man inte släta över oavsett hur många partibotar eller hur mycket pengar man har. 

Frågan där det det skaver allra mest för liberala väljare och företrädare, tror jag är frågan om Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett parti som Liberalerna inte har mycket gemensamt med, och vid ett eventuell maktskifte kommer ett samröre behöva ske på ett eller annat sätt. Det känns förstås märkligt att försöka hitta gemensamma beröringspunkter med ett parti man skiljer sig från på så många sätt, men vi måste våga lita på partiledningen. När Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle förhandla budget visade vi att vi är redo att lämna förhandlingsbordet om politiken som presenteras är för långt bort från vår politik. Det vet samtliga oppositionspartier om, och om man är redo att stå upp för sina principer och lämna bordet en gång, kan man också göra det fler gånger. Liberalerna är en förutsättning för ett borgligt maktskifte.

Det som måste bli en allmän kännedom om Liberalerna är att vi har den i särklass mest ambitiösa integrationspolitiken för att kunna lösa Sveriges integrationsproblem på riktigt. Rapporten “Förortslyftet” saknar motstycke i svensk politik, och det ska vi utnyttja. En annan fråga vi måste ta tillbaka är skolfrågan. Även där är vi unika. Vi var det parti som satsade mest på skolan i budgeten, och anledningen till att det börjat röra sig i debatten om återförstatligandet av skolan är helt uteslutande Liberalernas förtjänst.

Liberalerna har den skarpaste politiken, och nu gäller det bara att nå ut med den. Vi kommer behöva slita och kämpa, men jag är fast övertygad om att det kommer finnas liberala riksdagsledamöter i Sveriges riksdag även efter valet i år. Jag tror på Liberalerna, och jag tror på oss LUF:are. 2022 är liberalismens år.