Dårskapens nödvändighet

Skribent: Axel Hulthén Sagert

”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”. Så skriver den engelska författaren och yttrandefrihetsförespråkaren Evelyn Beatrice Hall i sitt verk The friends of Voltaire. Citatet ifråga har blivit en klassiker och används av många frihetsaktivister runt om i världen. Tyvärr tycks det att denna demokratiska grundprincip, rätten att uttrycka sin åsikt, inte är så självklar som man kan tro. Det borde för få gått obemärkt att Morgan Johansson i förra veckan presenterade regeringens vilja att göra det kriminellt och straffbart att förneka förintelsen. Det verkar turligt nog som att många längs hela det politiska spektra ser galenskapen i förslaget. Att Sveriges Regering är benägna att lägga fram ett förslag av denna art  kastar ljus på en mycket oroande samhällsutveckling där staten berövar människan en av hennes mest grundläggande rättigheter, att få tänka dåraktigt.

Axel Hulthén Sagert

Det råder inget tvivel om att jag liksom nästintill alla människor jag någonsin träffat ser förintelsen som ett brott av sådan magnitud och vidrighet att jag helt enkelt saknar ord för att rättvist ge uttryck för de äckel jag känner inför dem som förnekar att den ägt rum. Att jag känner på detta sätt ger mig dock inte rätten att hindra de människor som tror på denna villfarelse att uttrycka stöd för sina teorier. 

Även om nazism är ett exempel på en synnerligen dåraktig idée måste vi acceptera att olikheter hos åsikter människor emellan är grunden på vilken vår västerländska demokrati vilar. Ifall människor inte är fria att yttra även de mest absurda och vansinniga tankar faller självaste idéen med yttrandefriheten och den aspekt den medför åt demokratin. Historien är fylld av idéer som samtidens människor såg som avskyvärda. Många av dessa idéer har senare visat sig vara precis så klandervärda som dåtidens människor hävdade. Det finns även ett stort antal idéer som fick stöd av sin tids människor, men som senare visat sig ha långtgående och katastrofala följder, till den kategori räknas onekligen nazismen. Problemet är att en del av de idéer som förkastas av sin tids människor visar sig utgöra nästa revolution i den mänskliga utvecklingen. När Galileo presenterade sin teori om himlakropparnas banor var det en minst sagt impopulär åsikt som mycket väl kunde kostat honom livet. 

Ifall vi människor som lever idag börjar tumma på principen att alla åsikter, hur vansinniga de än kan anses vara, måste få uttryckas, har vi onekligen slagit in på en farlig väg. Principen om det fria samtalet är kanske det finaste vi har. Det har brukats av visa människor i alla tider och är grunden i all form av idébildning och respektfull konversation. Även om vi tycker att föga bildning och nytta kommer ur förintelseförnekarnas dårskap måste man förstå att censur och ofrihet alltid drabbar någon annan först. Ifall vi låter idéen att staten äger rätten att censurera sina medborgare få fäste kan ingen, allra minst Morgan Johansson, förutse vilka åsikter som i framtiden kommer anses förkastliga.

Dags att jämställdhetsfrågan lämnar köksbordet

Skribent: Markus Otto

Sverige är ett annat land än vad det var när föräldraförsäkringen ersatte moderskapsförsäkringen och pappamånader successivt öronmärktes. Nya utmaningar och möjligheter kräver återigen politisk handlingskraft snarare än ytterligare diskussioner vid köksbordet för ett jämnare uttag. Nu är det dags att äntligen ta steget mot en individualiserad föräldraförsäkring. 

Markus Otto

För 45 år sedan infördes föräldraförsäkringen. Den ersatte den så kallade moderskapsförsäkringen och innebar att båda föräldrarna nu kunde ta ledigt från sitt arbete för att vara hemma med sina barn. 3 månader var öronmärkta för pappan för att göra uttaget mer jämställt, men mer än så togs sällan ut. Somliga menar därför att dagens föräldraförsäkring skulle kunna jämställas med en skattefinansierad kvinnofälla som i praktiken innebär försämrade pensioner, karriärmöjligheter och inkomster för kvinnor. 

Givet det ojämna uttaget och de konsekvenser de får, finns förslag om att reformera föräldraförsäkringen och göra den individualiserad. På så sätt behöver det inte bli något tjafs vid köksbordet utan det är tydligt att båda föräldrarna förväntas vara föräldralediga med sina barn, vilket även kan få positiva normativa effekter. 

Konservativa menar att föräldraledighet är ett familjebeslut som staten inte bör lägga sig i och som bäst löses just vid köksbordet. Samma resonemang fördes även på 60-talet rörande reformer för individuell beskattning, rätten till heltidsarbete samt barnomsorg av hög kvalitet. Samtliga resonemang fick ge vika. Sedan dess har andelen gifta kvinnor i arbetskraften ökat från 50 procent till mer än 80 procent på bara 10 år efter exempelvis införandet av individuell beskattning. Ekonomi spelar roll. Men det handlar inte bara om pengar. Det handlar om frihet, frihet att forma sitt eget liv och vara oberoende av andras generositet och framgång. 

Trots att fler svenskfödda kvinnor än män jobbar idag, gäller det motsatta för utlandsfödda. Många utlandsfödda kvinnor hamnar i långtidsarbetslöshet, har låga inkomster och kommer således att få låga pensioner. Den ekonomiska friheten är liten och kulturella normer från hemländerna och i bostadsområdet skiljer sig markant från det majoritetssamhället vilket gör det ännu svårare att avvika. Sverige ser annorlunda ut idag och lagstiftningen måste därför hänga med. 

Visst finns det kvinnor som vill vara hemmafruar, men man bör påminna sig om att föräldraledigheten finansieras med skattemedel vilket gör att makten då per automatik ligger hos folket och inte de individuella familjerna. Om jämställdhet är något majoriteten bryr sig om och anser sig gynnas av, kommer reformen också att genomföras. Om föräldrar då vill avvika från fördelningen får de bekosta det upplägget själva. Allt annat vore orimligt. 

Föräldraförsäkringen är de facto ett styrmedel och att styra Sverige mot mindre jämställdhet än vad som skulle kunna uppnås är bara fegt. 45 år har gått och mycket har hunnit förändras. Idag tjänar kvinnor och män nästan lika mycket i de yngre åldersgrupperna och många pappor kan behöva en “knuff” till att bryta med förlegade normer, ta ut mer föräldraledighet och ta mer ansvar. Det kommer i längden skapa mer hälsosamma familjer, arbetsplatser och, i förlängningen, samhällen. Det är dags för det nu, på samma sätt som det var dags då. 

Manlighet handlar om mer än om att kunna bära klänning

Skribent: Kornelius Persson

I 2020-talets diskussion om manlighet har ordet fått en negativ laddning. Man ser på manlighet som någonting problematiskt men så behöver det inte vara. Det är säkert så att flera punkter som tillskrivs epitetet manlig är problematiska, men den aggressiva retoriken mot manlighet stjälper mer än vad den hjälper den feministiska kampen. 

Kornelius Persson

I många grabbgäng är det coolt att vara antifeminist. Till stor del är det ställningstagandet naturligt i och med att feminismen i stora drag är rådande politisk konsensus i samhället och att vara rebell mot etablerade åsikter i samhället är något som unga män alltid varit. Så även när det kommer till feminismen. Dock tror jag, att det är långt ifrån den enda anledningen till varför unga män inte vill kalla sig själva feminister. 

Diskussionen om vad som bör ändras i manligheten bjuder ofta på väldigt grunda resonemang om att det måste finnas fler normbrytande män. Ett exempel på det är att det i princip inte går någon dag utan att man nås av budskapet att “det är okej att gråta som man” eller “män måste våga ha på sig klänningar och smink” i sociala medier. 

Missförstå mig rätt. Jag tycker verkligen att män ska kunna ha smink, bära klänning och våga gråta utifrån premissen att de vill det. Men att samtalet stannar vid ytliga diskussioner om vad män ska kunna ha på sig gynnar ingen och framförallt inte den feministiska rörelsen. 

Den stora majoriteten av unga män känner inte igen sig i männen som sminkar sig eller går i klänning. Unga män kan i stora drag inte relatera till deras situation och om feminismen bara ska gå ut på att män ska kunna gråta, bära klänning och sminka sig så kommer de unga männen till slut att sluta lyssna och se feminismen som något extremt när det egentligen inte är det. Alltså, såklart ska det vara möjligt för män att gråta eller gilla klänningar, men den stora majoriteten unga killar är nog rätt grabbiga och trivs med det. Det måste finnas en feminism även för dem. 

Om den feministiska rörelsen faktiskt vill nå ut till dessa unga män på riktigt så krävs det problembeskrivningar som ligger närmare deras verklighet, som till exempel våld, hur män beter sig mot kvinnor och psykisk ohälsa. Först då tror jag att unga män faktiskt kommer sluta se feminismen som något extremt och istället se sin plats i rörelsen. 

Jag tror att en viktig anledning till att diskussionen om manlighet reducerats till klänningar och smink är att det helt enkelt är för få män som är en del av den feministiska rörelsen. På samma sätt som att män inte har någon aning om hur det är att gå hem sent en kväll med nycklar redo i en knuten näve så har inte heller kvinnor någon koll på vilka problem unga män har med till exempel machokulturen. 

Vidare måste manlighet sluta vara ett negativt laddat ord. Att vara manlig är på samma sätt som att vara kvinnlig, inte något som per definition är dåligt. En manlighet kan även vara inkluderande där man lägger energi på att stoppa destruktiva mansnormer. Mäns våld mot kvinnor, mäns psykiska hälsa och mäns våld mot andra män är mer akuta problem än att män inte alltid känner sig bekväma i klänning eller smink.

Låt gymnasieelever läsa sommarkurser på universitet

Skribent: Max Eriksson

Under hela grundskolan buntas alla elever ihop till samma läro- och kursplan. Först på gymnasiet får vi en möjlighet att börja spetsa oss inom de ämnen som faktiskt intresserar oss, men inte heller här ges en möjlighet att läsa mer specialiserade kurser än exempelvis matematik eller samhällskunskap. Att inte alla gymnasieskolor har möjlighet att erbjuda fulla kurser inom ett specifikt område är fullt förståeligt, men av den anledningen anser jag att vi borde öppna upp för gymnasieelever att läsa sommarkurser på universitet.

Max Eriksson

Utbildning är viktigt för att underhålla vårt demokratiska samhälle. Jag tror inte någon kan påstå att utbildning är dåligt. Problemet som de flesta av oss elever känner till är att det är jobbigt att plugga eller vara engagerad i skolan när man tappar sin motivation, vilket man lätt gör när man tvingas läsa kurser man inte är särskilt intresserad av. Jag säger inte att vi ska ta bort kurser från grundutbildningen på gymnasiet, naturare behöver läsa samhällskunskap och samhällare behöver läsa matematik. Vi elever behöver få en bred utbildning. Frågan jag ställer är om en bred utbildning ska stoppa oss från att också få möjlighet att spetsa oss inom ett område? Det tycker inte jag. Jag tycker att samhällaren som brinner för internationella relationer, naturaren som älskar matematik och humanisten som inte kan sluta filosofera, borde få en chans att läsa kurser inom detta. Om vi gymnasieelever fick möjligheten att välja en kurs som vi verkligen brann för, skulle det inte bara innebära att vi blir mer motiverade att lära oss utan att vi blir mer bildade, och vill vi verkligen neka folk utbildning?

Jag kan absolut förstå argumenten bakom att man ska ha en gymnasieexamen för att få studera på universitet och högskola men vill vi verkligen vara så hårda med att man måste ha utfört sitt gymnasiearbete eller ha läst alla svenskakurser för att få läsa en sommarkurs i linjär algebra eller internationella konflikter? Det handlar inte om att läsa ett program på 180 eller 300 högskolepoäng utan en kurs på 7,5 högskolepoäng. Jag ser ingen anledning att en motiverad gymnasieelev, som uppnår den särskilda behörigheten och framförallt vill läsa en sommarkurs ska uteslutas från denna möjlighet. 

Om detta är praktiskt möjligt behöver också diskuteras. Jag tror att vi definitivt har potentialen att tillåta sommarkurser för gymnasieelever. Först och främst finns det redan sommarkurser på våra högskolor och universitet, så det krävs inget nytt på den fronten. Sedan har de flesta städerna någon form av högskola som gör det möjligt för gymnasieeleverna att ta sig dit på sommaren, men vi har även sett nu under vår pandemi att distansundervisning faktiskt fungerar helt okej. Självklart är inte distansundervisning något som är fördelaktigt för ordinarie undervisning men det har ändå lett till att det nu finns ett någorlunda utarbetat system för att bedriva kurser på distans, och för den motiverade eleven tror jag inte att det blir allt för jobbigt. 

Jag vill därför avsluta med att ställa frågan: Sverige, varför får jag inte studera på min fritid?