Månad: oktober 2019

Skribent Liv Näslund

Hösten är här. Hemma tänds det ljus och utanför fönstret fylls gatorna av färgglada löv och kastanjer. På tv:n debatteras budgeten och “Idol” visar sin tusende säsong. Men det tydligaste hösttecknet av alla är ändå när portarna öppnas upp till gymnasiemässan och gymnasieskolornas öppet hus för att 120 000 elever gör sig redo att ta livets kanske hittills viktigaste och mest spännande beslut. Och så har vi halloween förstås. En skam att de två senare har blivit lika läskiga.

Att få välja gymnasium och påverka sin egen framtid, det är en riktigt häftig känsla. Valet är möjligtvis lite läskigt och betungande av ansvar, men lika mycket ett stort frihetssteg. Men vad som skrämmer mig på riktigt är generationsskiftet inom lärarkåren och dess konsekvenser. Skolans sextioårskris är en nationell kris.

En äldre lärare på en av Göteborgs största gymnasieskolor vittnar själv om problemet inför sin klass. Hur upprätthåller man en kvalitativ undervisning när erfarenheten försvinner, frågar han sig uppgivet: “Snart går jag och stora delar av mina kollegor i pension och skolans ledning frågar sig hur man ska hantera följderna av det”.

Det spelar ingen roll hur anrika skolorna är, i hur många år byggnadernas väggar andats kunskap eller hur lång tradition de har av erfarna lärare. Alla skolor riskerar att tappa greppet om sin utbildningstradition. Och det är klart att det skrämmer. Det skrämmer oss alla, men mest borde det skrämma de femtonåringar som spenderar helgerna i november på öppet hus. Lärarna de pratar med kommer kanske inte vara de som välkomnar dem i aulan i slutet av augusti.

Ska skolan bli ett luftslott? Jag hoppas verkligen inte det.

Idag är var femte legitimerad grund- och gymnasielärare 60 år eller äldre. Det är ju inget problem i sig. Erfarenheten en äldre lärare för med sig in i klassrummet, och den respekt som hörs i de bestämda stegen i korridoren, är något bra. Det är en enorm tillgång för skolorna. Särskilt i en tid då lärarutbildningen har förvandlats till ett flummigt lekland. Problemet är vilka, om alls några, ska ersätta dessa när de går i en välförtjänt pension?

Stegen i korridoren kommer inte att höras lika tunga och handstilen på tavlan vara inte lika fin. Ett folkpartistiskt i-landsproblem, kan man tycka. Det är också färre som ens kommer att vilja sätta sig på den där stolen bakom katedern. Det är helt enkelt för få som vill bli lärare och alldeles för många yngre lärare som väljer att lämna yrket i förtid.

I maj i år fanns det 184 056 personer med grund- och gymnasielärarlegitimation  i Skolverkets register. Drygt 28 000 av dem kommer att uppnå pensionsålder de närmsta åren, och många har i skrivande stund redan gjort det. Betydligt färre personer med lärarlegitimation är 30 år eller yngre. I maj var de bara 7 558 stycken och utgjorde fyra procent. Fyra. Procent. Vilket kan jämföras med de 22 procent som är 60 år eller äldre. Det är inte bara en indikation på den lärarbrist vi kan förvänta oss, det är en katastrofsiffra här och här och nu. En siffra som uppenbarligen skapats samtidigt som nöjda sossar fortsätter att öka antalet antalet platser till lärarutbildningen.

Resultatet blev – hör och häpna – att det till hälften av utbildningarna inte rådde någon konkurrens alls. Konkurrens om världen viktigaste yrke fanns alltså inte. Så passande. Icke-existerande konkurrens ökar inte bara risken för en sämre utbildning för framtidens elever utan även risken för avhopp. Vilket genidrag!

I vintras visade tidningen Skolvärldens granskning att av de lärare som är behöriga att undervisa i franska i grundskolan är 28 procent 60 år eller äldre och mer än hälften 50 år eller äldre. Två procent är under 30 år. Av de som är behöriga att undervisa i tyska är en procent under 30 år. Det går knappt att ta in vilket misslyckande detta är och ännu värre blir det så snart man inser att det är för sent att göra något åt stora delar av konsekvenserna.

Många huvudmän försöker övertyga lärare att arbeta även efter att de fyllt 65 år för att dra nytta av den erfarenhet och kompetens som faktiskt finns. Det är ju ett sätt som med lite tur kan dämpa krisen kortvarigt, men som fortfarande innebär att man desperat försöker skopa vatten ur en trasig båt. Förra året kom SKL med en rapport om att antalet skolbarn kommer öka med nästan 350 000 fram till 2027, och fram till 2031 beräknas det totala rekryteringsbehovet av lärare motsvara 187 000 heltidstjänster. Ekvationen går inte ihop. Det skulle kräva att en fjärdedel av alla som går ut gymnasiet med högskolebehörighet påbörjar lärarstudier.

Även om det är sent, oförsvarbart sent, att ta tag i problemet, så måste denna liberala mardröm få ett slut. Det går inte att försvara skolan som världens viktigaste institution som ger alla barn samma möjlighet att forma sitt liv och nå sina drömmar, om den inte kan leva upp till det. Det går inte heller att som liberalt parti att släppa frågan bara för att det är mer populärt att tävla om vem som kan erbjuda hårdast straff och tuffast integrationspolitik.

Skolan kommer alltid att vara viktigast så länge den lyckas leva upp till sitt uppdrag, och det är det vår uppgift att se till att den kan.

Till att börja med finns ungefär 35 000 utbildade lärare som har valt att arbeta med något annat. Genom att erbjuda en betydligt bättre arbetsmiljö och värdiga arbetsvillkor kan man förhoppningsvis locka tillbaka en del av dem . Med rimliga villkor skulle dessutom fler unga söka sig till lärarutbildningen från första början så att lärarna inte bara blir fler utan också bättre.

Den här liberala mardrömmen måste få ett slut. Skolans sextioårskris gör mig ordentligt mörkrädd.

Hallowens läskigaste är varken ett spöke eller en zombie, det är Sveriges brist på behöriga lärare!

Skribent Thea Erlandsson

Vad har egentligen hänt med svensk politik? Det är som att hela debattklimatet vänts upp och ner. Numera handlar det mest om att vara skarpast i debatterna och få uppmärksamhet i media med populistiska förslag. Ideologin och sakpolitiken är förkastad. Att berätta på vilket sätt man ska sätta sprätt på skattepengar är snarare det som verkar tilltala väljare. I välfärdsfrågan är detta mest uppenbart. Alla partier vill gärna satsa miljarder och åter miljarder på olika områden, men hur allt detta ska finansieras, trots den stigande arbetslösheten och kommande lågkonjunkturen, är det ingen som vill besvara. Inte heller är det något parti som vågar ifrågasätta den offentliga sektorns effektivitet. Istället är det återigen migrationen som beskylls.

En allt mer socialkonservativ samhällssyn har omfamnats av flera partier i Sveriges riksdag. Kristdemokraterna vill behålla värnskatten, Socialdemokraterna vill driva mer restriktiv migrationspolitik, Centerpartiet vill subventionera landsbygden med kommunalutjämningar, Moderaterna vill införa slöjförbud och Sverigedemokraterna, ja de kan luta sig tillbaka för de är ju snart det största partiet. Som liberal blir jag orolig för den allt mer folkhemsvurmande retoriken som spridit sig bland partiernas företrädare. Men mest orolig blir jag att Liberalerna ska anpassa sig till detta debattklimat och överge sina liberala värderingar.
Det är ingen tvekan om att 73-punktsprogrammet innehåller många bra och viktiga liberala reformer, men att värnskatten lyfts fram som Liberalernas enda fråga är otillräckligt. Vi kan bättre än så. Varför inte gå längre och faktiskt utforma ett ekonomiskt program som tar hänsyn till den stigande arbetslösheten och kommande lågkonjunkturen. Politik som är starkt ideologiskt förankrad och inte kommer innebära en större stat, utan snarare en mindre. Jag är ingen nationalekonom men bara några enkla reformer hade gjort Sverige till ett betydligt bättre land.

1. Sänk skatten
   Det kan verka som en självklar reform att vilja sänka skatten, men varför är det inte lika många som inte delar den uppfattningen. Det är nämligen inte bara en liberal princip att inte vilja stjäla lika mycket av människors pengar, utan det kommer även ge ökade skatteintäkter. Sverige har en av världens högsta marginalskatter, trots värnskattens avskaffande, och det är en av de främsta orsakerna till att människor väljer att arbeta mindre. Genom att sänka skatten för alla skapas mer incitament för människor att arbeta eller utbilda sig. Dessutom blir steget från bidrag till arbete betydligt kortare. Men inte bara de som arbetar kommer gynnas av skattesänkningar. Det kommer även göra det mer lönsamt att starta företag och anställa människor. Effekten blir att skatteintäkterna till staten ökar då fler arbetar och betalar skatt.
2. Privatisera mera
   Om vi ska vara helt krassa så beror dock inte bristerna i välfärden på underfinansiering, utan ineffektivitet och bristen på konkurrens, och det tydligaste exemplet är såklart sjukvården. Oavsett om den hade förstatligats eller fått mer resurser så hade problemen bestått. Privata aktörer kommer nästan alltid vara bättre på att tillhandahålla vård, och det finns goda exempel som kan backa upp detta. I både Schweiz och Nederländerna finansieras vården via privata obligatoriska försäkringar som gör att det blir en konkurrens mellan vårdgivare och försäkringsgivare. Samtidigt finns det s.k “solidariska finansieringsmekanismer” som gör att ingen går utan sjukförsäkring. Effekten blir en vård som är mer tillgänglig och har högre kvalité. Sverige bör kunna införa ett liknande system utan att konsekvenserna blir ett amerikanskt skräckexempel.
3. En mer fri marknad
   Det räcker dock inte bara med att skatten sänks och att fler delar av välfärden privatiseras, utan marknaden måste bli mer fri. Fri från subventioner och krånglig byråkrati. Det ska finnas tydliga spelregler som gör det enkelt att investera i och starta företag, men det betyder även att konkurrens ska råda. Staten ska inte subventionera företag som inte hade överlevt på en fri marknad. Inte heller är det rimligt att vissa industrier ska prioriteras och få förmåner. Endast på en fri marknad kan innovation och entreprenörskap blomstra till fullo.
   Dessa reformer kan verka ganska enkla och uppenbara, men det är också det som är poängen. Marknaden kommer i nästan alla fall vara bättre än staten på att lösa samhällets problem, men då är det viktigt att marknaden får rätt förutsättningar att fungera så ostört som möjligt. Därför vill jag skicka en uppmaning till Liberalerna i den här artikeln, anpassa er inte till partierna i Sveriges riksdag. Behåll det liberala fotfästet. Det behövs nu mer än någonsin.

Skribent Jacob Welander

Hemkommen efter en lång dag i ekorrhjulet påminns jag med ett sms från redaktören om att det denna vecka är min tur att skriva i tidningen. Stresspåslaget den oväntade nyheten ger fyller mig med ny energi och jag placerar min kropp vid skrivbordet i syfte att få skrivet den förbannade artikeln.

Mekaniskt utforskar min hjärna en rad olika idéer såsom riksbankens avskaffande eller ett utforskande av det anarkistiska paradigmet. Förvånad noterar jag avsaknaden av entusiasm inför den abstrakta idévärldens godbitar. Istället för att skriva letar jag upp en gammal skolartikel om kärnkraft vilken får tjäna som substitut – ingen behöver ju få reda på min genväg – och slår mig ner i soffan för att åtnjuta ett jazzalbum. Fortfarande finns ett styng av dåligt samvete och tankarna svänger i takt med jazzen iväg för att rättfärdiga mitt omoraliska handlande. Likt tonåringar gör de uppror mot omgivningens moraliska påtryckningar och genom denna process framträder en idé. Den är provokativ, särskilt inom våra kretsar, och jag ler pillemariskt åt tanken på den skepsis med vilken den skulle mottas.

De budskap vi genom våra kommunikationskanaler idag ständigt bombarderas med är sprängfyllda med inspirerande idealbilder kännetecknade av ambition, engagemang och osjälvisk självuppoffring. Människor som viger sina liv åt strävan efter allas lika rättigheter och en bättre värld. Vi får uppfattningen att den enda vägen till dessa mål går genom rigida politiska system, upprättade av övermänniskor arbetandes tjugoåtta timmar om dygnet, vilkas juridiska perfektion utesluter alla snedsteg från denna gyllene medelväg. Bäst vore förstås om alla människor vore superintelligenta myror utan något annat mål för ögonen än samhällets bästa. Men tro inte för ett ögonblick att budskapet inte är nyanserat. Visst måste vi också ta oss tid att motionera och sova ordentligt efter vår tjugoåtta timmars arbetsdag för att ladda upp den energi som vårt ändlösa arbete kräver. Kanske låter detta snudd på omöjligt men icke – det gäller bara att planera ordentligt så framträder tiden ur tomma intet.

Detta samhällsideal framstår oantastbart i sin nogräknade perfektion. Ändå tror jag mig funnit dess överman, halvliggandes i soffan med benen utsträckta, och jag ger detta samhälles mönstermedborgare det motsägelsefulla epitetet ”den late utilitaristen”. Latmasken, som han också benämns, gör allt för att tillfredsställa sina begär med minsta möjliga ansträngning. Helst sitter han hemma med familjen, läser en bok om något praktiskt oapplicerbart, eller utför någon annan dylik, meningslös aktivitet. I syfte att underhålla sina barn och sig själv avläser latmasken marknadens erbjudanden för att finna kreativa lösningar på hur han på ett lustfyllt sätt ska kunna intjäna tillräckliga mängder kryptovaluta för att klara de utlägg som behoven medför. Eftersom tjuvyrket ter sig både farligt och ansträngande tvingas han gynna andra människor inför vilkas välbefinnande han i själva verket i bästa förhåller sig helt likgiltig till. Grannens pråligt utsmyckade hus inger latmasken en stark känsla av äckel vilket han på grund av lika delar konflikträdsla och lathet inte dristat sig upplysa denne om, än mindre har han av samma skäl gjort något åt detta sakernas tillstånd. Att frivilligt ge till någon annan skulle aldrig komma honom för men tvingande omständigheter, såsom de mindre bemedlades påträngdhet, tvingar honom ibland att överföra en slant. På fritiden engagerar han sig i en föräldraförening. Inte så mycket för den goda sakens skull utan snarare för att få en ursäkt att småprata över en kopp kaffe med en vän han träffat i föreningen. På det stora hela är latmasken tämligen nöjd med sitt liv. Han älskar sin familj, inspireras av sina böcker och lider inte nämnvärt av några negativa känslor frånsett dem inför grannens hus.

Kanske ter sig den late utilitaristen osympatisk och bilden av honom inger säkert hos många en känsla av äckel eller förakt. Vad är det i hans liv som upprör oss så? Tänker man efter gör han väl inte världen något ont – snarare tvärtom. Hans kreativa lösningar höjer hans egen och andras produktivitet vilket bidrar till allas välmående och det är i själva verket svårt att tänka sig en mer harmlös varelse. Kanske är det istället avundsjuka som är grunden till vår aversion gentemot latmasken – han har det helt enkelt lite för bra och än viktigare lite för lite dåligt. Vi har svårt att acceptera att livet kan vara så enkelt och rationaliserar vår känsla med att latmasken lever i en orealistisk värld utan förankring i verkligheten.

Klockan är nu tjugotvå fyrtiosex och det är därmed hög tid för mig att sova om jag ska få mina välbehövliga åtta timmars sömn. Det är ju två dagar imorgon också.

Skribent Victoria Viklund

1962 antogs propositionen som presenterade riktlinjerna för svenskt bistånd. Det största utvecklingsproblemet ansågs vara en ekonomisk underutveckling i vissa länder och den bästa lösningen var “hjälp till självhjälp”. Rikare länder hade till uppgift att bidra till utveckling genom ekonomiskt bistånd, i en anda av internationell solidaritet, men utvecklingen skulle ske genom mottagarlandets egna ansträngningar. Bistånd har därför kommit att kallas för “internationellt utvecklingssamarbete”.

Det finns två typer av bistånd. Humanitärt bistånd syftar till att rädda liv och lindra nöd hos människor som är i akut sådan. Utvecklingsbistånd syftar till att, på längre sikt, bidra till en långsiktig utveckling som ökar människors möjligheter till självförsörjning. Genom det så kallade enprocentsmålet anpassar vi nivån på biståndet till vår rikedom, vilket innebär att en procent av Sveriges bruttonationalindex (BNI) avsätts till bistånd varje år. Nivån är i enlighet med den tidigare rekommendationen från FN. Det är denna procentsats som Moderaterna nu vill pruta ned till 0,7% som är FN:s nuvarande rekommendation för givarländer.

Mot bakgrund av allt detta är det märkligt att Sverige är det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Från biståndsbudgeten har Sverige nämligen sedan en tid tillbaka räknat av en del av kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige. Inget land har de senaste fem åren gjort större avräkningar från biståndet än Sverige när det gäller sådana kostnader. I budgetpropositionen för 2020 avsätts 52,1 miljarder kronor till bistånd i enlighet med enprocentsmålet men av dessa utgör avräkningarna 6,1 miljarder kronor. Totalt 2,6 miljarder kronor har avsatts för nästa års beräknade kostnader för den inhemska flyktingmottagandet i Sverige. Denna summa är högre än den totala summan för det land som fick mest bistånd av Sverige under 2018 vilket var strax under 1,2 miljarder kronor.

Enligt internationella regler får länder förvisso räkna av vissa kostnader för flyktingmottagande i sin biståndsbudget. Detta gäller offentliga kostnader för tillfälligt uppehälle för flyktingar under deras för­sta tolv månader i landet. Reglerna är dock inte särskilt detaljerade vilket har lett till att givarländer har gjort olika tolkningar av dem. Detta gäller bland annat huruvida alla som söker asyl omfattas eller endast de som får bifall, om kvotflyktingar får räknas in, vilka typer av kostnader som kan räknas som bistånd, vilka tidsperioder länderna ska räkna in och hur kostnaderna ska räknas ut.

Tyvärr innehåller svenska regeringens budgetpropositioner för lite information för att kunna avgöra om de svenska avräkningarna faktiskt görs i enlighet med de internationella reglerna och trots upprepade förfrågningar har regeringen vägrat ge svar på hur Migrationsverkets beräkningsmodeller för flyktingkostnaderna tas fram. 

Till skillnad från det internationella biståndet ställs inga krav på att avräkningarna ska redovisas noggrant på ett transparent eller öppet sätt, det finns alltså inga direkta svar på vad avräkningarna från det svenska biståndet egentligen går till i Sverige. Väldigt få ställer sig frågan om detta är rimligt, antagligen för att nästan ingen vet om att avräkningar som dessa görs. Två unga liberaler har dock fått nog av att Liberalerna idag accepterar att avräkningar sker till förmån för inhemska flyktingkostnader. På landsmötet i november kommer ombuden därför tvingas ta ställning; ska svenskt bistånd få fortsätta användas som en budgetregulator?

Skribent Olle Johnsson

Den 4 juli för ungefär 30 år sedan tog studenten Wu Xiangdong med sig sin kamera och begav sig till Himmelska fridens torg i Bejjing. Vid den här tiden var torget fyllt av hoppfulla studenter som krävde förändring. Studenterna hade fått nog av den kinesiska enpartistaten och protesterade mot korruptionen och för demokratiska reformer. 

Denna dagen hade det kinesiska kommunistpartiet fått nog och man bestämde sig för att rensa torget på demonstranter. Inte med gummikulor och tårgas som i Hongkong idag utan med hjälp av pansarvagnar och maskingevär. 

Wu sköts till döds den dagen men i hans kamera fanns fortfarande en rulle oframkallad film. Anhöriga till Wu såg till att ta till vara på filmen och bilden som idag är den mest förknippade med massakern är tagen av Wu. Ännu idag är “tank man” en symbolen av ett kommunistparti som krossar det som hade kunnat vara början på en annan framtid för Kina. 

En befolkning som tröttnat på ett odemokratiskt styre, en ung generation som vill styra över sin framtid och en ledning som svarar med brutalitet och våld. Hongkong 2019 liknar i mångt och mycket Beijing 1989.

Hongkong 2019 påminner också väldigt mycket om en annan demokratirörelse som fanns i en annan del av världen just 1989. 

Samma dag som världen nåddes av bilderna från massakern på Himmelska fridens torg skedde något alldeles fantastiskt på en annan plats i världen. I Polen höll man för första gången sedan den sovjetiska ockupationen val och Lech Walesas parti Solidaritet vinst banade vägen för slutet av det kommunistiska styret i Polen.

Precis som i Hongkong hade befolkningen i Polen fått nog och under 1980-talet växte missnöjet med kommuniststyret i landet. Hongkongs chef minister Carrie Lam befinner sig i en liknande situation som ledarna i Warszawa gjorde på 1980-talet. De var liksom hon inte folkvalda av deras befolkningar men ändå utgav de sig för att representera folket trots att de var noggrant utvalda av Moskva respektive Beijing. 

Liksom Solidaritets protester 1981 för demokratisk reform gick också Hongkongborna först 2014 och nu sommaren 2019 ut på gatorna för att visa sitt missnöje med den nya utlämningslagen. Sovjetstyret i Warszawa reagerade genom att utlysa undantagslagar och fängslade de ledande figurerna i Solidaritet. 

Detta kan tyckas vara en önskvärd väg att gå även för Carrie Lam 2019 men faktum är att det misslyckades totalt för Sovjet. Trots att ledarna för proteströrelsen fängslades så dog den inte ut och 1989 hade man slutligen besegrat det kommunistiska systemet i Polen. 

Likheter kan naturligtvis dras men historien har en tendens att aldrig återupprepa sig själv. I Hongkong står man nu inför utsikterna att antingen gå samma öde till mötes som Himmelska fridens torg men likväl kan den utveckling som skedde i Polen också ske idag i Hongkong.