Historier från Hongkong

Skribent Olle Johnsson

Samtiden är förunderlig och stundtals ganska hemsk. De unga i Hongkongs generation är trots allt inte så olik vår egen. När de fyllt 18 år har de upplevt i stort sätt allt det som vi unga i Sverige gjort innan vi blivit vuxna. De har fått en utbildning, kanske blivit förälskade och funderat på framtiden.

Olle Johnsson

Med internet har de fått en större kunskap om livet utanför Hongkong än vad deras mor- och farföräldrar lärde sig under en livstid och många har dessutom hunnit se andra delar av världen. Omvärlden för dem är inte främmande och demokrati och mänskliga rättigheter likaså.

Så kommer skillnaderna gentemot det som väntar dem och det som väntar oss. I avtalet som slöts mellan Storbritannien och Kina reglerades graden av demokrati i Hongkong och det sattes en slutpunkt för när Kina skulle få full kontroll över staden.

Det är svårt för att inte säga omöjligt för en fritt tänkande befolkning att acceptera att beslut om deras framtid efter 2047 kommer fattas av människor som de inte valt och aldrig kommer kunna avsätta. Av människor som har en fundamentalt annorlunda uppfattning hur ett samhälle bör fungera.  

Så hur förklarar man för en ung generation där demokrati och frihet finns inpräntat i deras DNA att de framöver kommer vara en del av en brutal regim som profilerat sig som antitesen till det fria och demokratiska? Det går givetvis inte. Medvetenheten om att Kina aldrig kommer bli det delar av omvärlden en gång hoppades på sjunker långsamt in i takt med att slagorden på gatan blir allt skarpare. 

Kontentan är att mellanläget mellan demokrati och kinesisk autokrati är omöjligt att upprätthålla. Det går inte att låta en befolkning vara lagom fri för att sedan förtrycka den när friheten gått får långt i regimens ögon. Resultatet blir miljontals missnöjda människor på gatorna som staten kallar för upprorsmakare.

Så går Hongkong mot ett odemokratiskt öde där deras rättigheter brutalt rycks ifrån dem av det kinesiska kommunist partiet? Här utgör demonstranterna hoppet för det fria Hongkong. 2019 kan en stat uppenbarligen terrorisera sin befolkning med tårgas men det går inte att tysta dess budskap.

För varje vecka som protesterna fortgår måste Kina komma till insikt att när miljoner människor går ut på gatorna i protest handlar det inte om bråkiga upprorsmakare längre, då handlar det om ett systemfel som befolkningen vägrar acceptera.

Samtiden är förunderlig och hemsk men förhoppningsvis leder den till något fantastiskt.

Momsen -välfärdens guldkorn

Skribent Carl Sjöbäck

Moms är skatten som finansierade Sverige under andra världskrigets turbulens och 60-talets sociala utbyggnad. Skatten som skulle vara temporär, blev kvar och höjdes därefter i omgångar. Skatten som bygger upp vår moderna välfärdsstat, där hela 450 miljarder, vilket motsvarar mer än 1/5, av den totala statskassan. Skatten som idag skadar de utsatta och gynnar de rika.

Carl Sjöbäck


Momsen, mervärdeskatten, har ända sedan begynnelsen varit en omtalad, omdebatterad och kontroversiell skatt som har belagts på allt ifrån enkel och essentiell konsumtion av matvaror till kultur och monsteryachter. Samtidigt som den slår mot essentiell konsumtion används den också för att politiskt styra vad och hur vi konsumerar.

Ett exempel är att beskatta musikaler som kultur med en skattesats på 6 procent, samtidigt som streaming av musik och podcaster, vilket är en drivande faktor för dagens populärkultur, beskattas som vanlig konsumtion med 25 procent. Två kulturella kanaler där momsskillnaden är över 315 procent. På detta sätt hoppas staten, genom att beskatta konsumtion med olika momssatser, även påverka våra konsumtionsvanor, lite som att staten vet bättre än oss. Enligt staten ska staten alltså veta vad som differentierar kultur från annan okulturell smörja. Men för att förstå varför momsen är som den är och inte går att ta bort, måste vi ta en titt bakåt i historien.


Första gången i modern tid som svenskarna började leka med tanken på en konsumtionsskatt var när andra världskriget rullade på i full fart och kriget riskerade att dyka upp vid vår dörrkarm vilken dag som helst. Under dessa turbulenta tider behövde man hitta alternativa inkomstkällor för staten då man inte längre kunde förlita sig på internationell handel. Samtidigt behövde man snabbt bygga ut försvaret och finansiera det nyss höjda socialbidragen. Vägen till att lösa problemet var att införa två temporära skatter. Skatterna fick namnen Värnskatten och Allmänna omsättningsskatten vilken förkortats oms. Värnskatten, som man än idag hör om, beskattade de allra rikaste samtidigt som den Allmänna omsättningsskatten beskattade allas konsumtion. Andra världskriget kom senare till ett slut och riksdagen valde att avskaffa omsen.

Dock hade man hade sett effektiviteten i oms. År 1960 var året efter Socialdemokraterna bildat regering och statsminister var nu Tage Erlander. Nu hade man lagt en starkt obalanserad budget, med flera sociala utbyggnader, vilket behöver finansieras snabbt. Vägen som Erlander regeringen finner är att använda sig av en gammal idé, Omsättningsskatt, oms, vilket skulle stabilisera budgeten med ökande skatteinkomster. Omsättningsskatten valdes till 4,2 procent.


Under 60-talet gjordes flera små höjningar av den temporära skatten, 1966 låg den på 10% och man förberedde sig för ytterligare en höjning. 1969 var ett historiskt år för världen och Sverige. Olof Palme blev partiledare för Socialdemokraterna, Fidel Castro tog makten i Kuba och Erlander gjorde sin sista ändring i omsen. Han valde att reformera den. Numera skulle den inte längre kallas omsättningsskatt utan mervärdeskatt. Momsen som den började kallas skilde sig på flera sätt från omsen. Den angrep fler varor och tjänster och gjorde den temporära omsen permanent. Momsen låg också på 11% istället för tidigare 10% vilket innebar ytligare höjningar för folket.
Året därpå, 1970, höjs momsen igen. Den nya momssatsen blir 16,3 procent vilket är en höjning på 63 procent, under 70-talet genomfördes små höjningar. De större höjningarna hände inpå 80-talet då man under tre års tid höjer momsen från 17,7% till hela 23,5% och den börjar nu närma sig dagens momssats.


1990 höjs momsen igen, då till 25 procent och Sverige förbereder inträdet i EU. Sedan dess har momsen differentierats och belagts med momssatserna 6 eller 12 procent på olika tjänster eller varor. Det finns även momsfri verksamhet i Sverige, vilket kan tyckas skevt. Till exempel är banktjänster, försäkringstjänster och lotteri momsfritt. Varför är just dessa momsbefriade? Vad skulle hända om lotterier blev belagda med moms istället för mat?


Vad som gör momsen till ett trubbigt skatteinstrument är hur oerhört fel den slår hårdast mot de som tjänar minst. Alla måste äta och sköta ett hushåll, ha kläder på kroppen och ta del av både nyheter, kultur och till viss del teknik för att kunna vara en produktiv medborgare. Då är det knappast rimligt att den med minst ska lägga en så mycket större andel av sina inkomster för att betala skatt, jämfört med en höginkomsttagare som förmodligen knappt märker om en vara är 25 procent dyrare eller inte.


Även om det finns enstaka länder i världen som inte tar ut moms, är vi långt ifrån ensamma i världen om att använda moms för att öka statens intäkter. I EU har landet Luxemburg lägst momssats på 17 procent och Ungern högst med 27 procent. Medianen är 21 procent. Det är helt enkelt ett populärt och enkelt sätt att ta ut skatt.

En luffares naiva hopp

Gästskribent Jakob Norrhall

Kvällen innan liberalernas landsmöte var ganska dyster för mig, av många anledningar. Inte bara för att jag missade min buss till Uppsala som gjorde att jag kom fram vid 03:30, men framförallt för det stundande landsmötet.

Jakob Norrhall

Jag hade åkt hem ifrån Göteborg efter att ha föreläst om religion och politik för LUF Göteborg, där jag mot slutet av föreläsningen fått frågan om jag såg något hopp för att tonen kring religionens roll inom den politiska ramen skulle ändras. Både internt i partiet men även runtom i hela landet. Svaret jag gav var ett hopplöst och ett ganska dystert nej. Min oro var i min mening berättigad.

Centerpartiet hade bara någon månad tidigare beslutat att förbjuda manlig omskärelse och till liberalernas landsmöte hade motioner som ville förbjuda Niqab och att barn under 15 års ålder inte skulle få ha några religiösa attribut på sig skickats in. Därmed skulle även omskärelse innefattas i ett sådant förslag. Det är en grej om konservativa Reaganister eller nationalister går berserk på minoriteters existens och liv, men när liberaler gör det blir det extra farligt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tvivlade på min tillhörighet till partiet. Det tror jag alla gör vid någon tidpunkt, inte minst inför landsmötet. I grunden är det nyttigt. Ett medlemskap och engagemang är likt en relation en bergochdalbana där både toppar men även en hel del dalar måste få utrymme, annars är det skadligt.

EP-valet och partiledarvalets hektiska och nästintill brännande tonläge satte ett par brännmärken, inte minst för LUF. Vi fick dra partiet över procentspärren och slå vakt för att partiet inte skulle explodera inifrån. Trots att en del stunder utav glädje fanns med, såsom värvningen utav Isak Skogstad eller valet utav Romina som LUF-ordförande så blev dessa händelser dämpade utav dånet av den kris som ljöd. När askan äntligen hade lagt sig kom landsmötet med vinande fart. På alla och håll och kanter fick man höra viskningar och spekulationer om vad som skulle gå igenom, motioner som skulle skrivas och partisters åsikter skulle lobbas.

Personligen var jag inte medverkande på landsmötet, men jag var utan tvekan medveten och delaktig. Det skulle vara en underdrift om jag skulle påstå att jag inte tänkte på landsmötet en majoritet av min vakna tid. När klockan var slagen satte jag mig ner och bänkade mig framför datorn med en klump i magen. Trots denna dystra prognos är det svårt att inte låta min inre naiva ungdomsförbundare att existera. Det fanns trots allt många bra motioner, ofta skrivna av LUF:are.

Alltifrån dödshjälp, fixrum, avkriminalisering, enhetlig moms etc. låg på bordet. Men enbart motionerna som lagts är som åsikter utan röster. De har inget syfte utan representanter som kan slå vakt och stå upp för dess viktiga innebörd. Representanter fanns det i salen.

Det var sällan man slog på livestreamen på youtube utan att ha sett en LUF:are vid podiet som slogs för det dom trodde på. Det som gör detta ännu mer imponerande var inte nödvändigtvis bara att man yttra sina åsikter vid podiet, utan man fick faktiskt medhåll.

Sakta men säkert kunde jag konstatera under förloppet på 3 dagar att den ångesten jag hade innan landsmötet, inte bara kring min tillhörighet till partiet utan framförallt min orolighet för vad som faktiskt skulle beslutas om, förvandlades till något som i vår nutid ofta går försakat. Jag fick hoppet tillbaka. Med risk för att göra några lite avskräckta tänkte jag dela med ett bibelord

“Hoppet är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.”.

Man kan kalla landsmötet för många saker, men skulle den varit en bok hade titeln varit “LUF landsmötet”. Trots partistyrelsens tama försök till att förminska och försaka LUF motion efter LUF motion fick vi igenom motioner som skulle få en LUF:are 2016 att tappa hakan och öppna en flaska bubbel på stört.

Landsmötet är en vinst ingen kan ta ifrån oss. Så till dig som stod i talarstolen, i med och i synnerhet i motvind, vill jag bara säga tack. Tack för att du håller hoppet i liv. Tack till alla ombud för alla de timmar ni satt i utskotten, lobbade partister och bråkade i talarstolen. Det ni gör är mycket mer än att tycka saker, det ni gör är att förändra det samhälle ni ser runtomkring er. Ni gör skillnad på riktigt

Föregångslandet Sverige

Skribent Andreas Millings

Vi pratar mycket om den så kallade Sverigebilden i samhällsdebatten. Runtom i världen pratar man om Sverige i både positiva och negativa ordalag. I svensk debatt brukar vi fokusera på det negativa områdena. Men är det verkligen så illa som vissa vill ge sken av? Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna brukar prata om det svenska samhället på ett negativt vis och rimligtvis bör en opposition belysa samhällsproblemen i vårt land. Debatten har dock gått åt fel håll.

Andreas Millings

Sverige har inte alltid varit det land det en gång var. För 150 år sedan var Sverige ett av världens fattigaste länder. Svält, religiöst och statligt förtryck rådde i de svenska bygderna. Samhället var långt ifrån jämlikt, framgångsrikt eller något att se upp till. Efter andra världskriget och kalla kriget har det dock förändrats väldigt mycket. Sverige är idag ett av de mest demokratiska länderna i världen, vår levnadsstandard är på topp och den extrema fattigdomen är till stor del utplånad.

I länder som Östeuropa, Afrika, och Asien ser man upp till Sverige. Sverige ses som ett idealsamhälle för den liberala demokratin, motverkandet av klimatförändringar och det jämlika samhället. Trots detta hör man ofta i den svenska debatten att andra länder ser på Sverige som ett land i förfall. Detta är långt ifrån sant. Argumentet brukar lyftas upp av främst SD, KD, M och till viss del även V. Enligt 2019 Country RepTrak som rankar de länder med bäst rykte så hamnar Sverige oftast på topp. Även i år ligger Sverige längst upp på listan följt av Schweiz, Norge och Finland. Ryktet brukar mätas i levnadsstandard och inte i makt eller kulturell inflytelse. 

Betyder detta att Sverige är perfekt? Nej det är klart det inte gör. Sverige har samhällsproblem som vilket annat land som helst. Vi har världens högsta marginalskatter och en av de största välfärdsstaterna i världen. Trots det så har vi långa köer till bostäder, primärvård, och BUP. Det är inte ett bra tecken men det påverkar inte det omvärldens syn på Sverige.

I många delar av Europa, främst i Öst, fungerar infrastrukturen dåligt, vården är av sämre kvalitet, regeringarna och parlamenten har svåra problem med korruption och jämställd representation och alla har inte samma tillgänglighet till utbildning. Då är detta bara i Östeuropa. I Mellanöstern, Asien och i Afrika finns det områden där vård inte alls är tillgänglig, yttrandefrihet inte finns i praktiken, medierna ägs helt av staten eller har starkt inflytande av staten. På många platser är det omöjligt att vända sig till myndigheter vid problem, sociala förhållanden är extremt svåra för kvinnor och minoriteter och utbildning är inte tillgänglig för alla. 


Hela debatten om den så kallade ”Sverigebilden” är extremt polariserad och ofta utan vetenskaplig grund. Givetvis går det inte att ha en politisk debatt där alla kan påstå att allt är bra. Men Sverigebilden har potential att utnyttjas. Vi tillhör ett land som många ser upp till men politiker väljer att peka ut Sverige som ett fäste för kriminalitet och dåliga värderingar. Ebba Busch Thor jämförde skolverket med DDR (Östtyskland) på Kristdemokraternas riksting och Sverigedemokratiska toppolitiker går steget längre och pekar ut Sverige som ett land i förfall. Istället brukar SD peka ut Danmark som det perfekta landet med hänvisning till deras striktare migrationspolitisk. I mer extrema fall hyllar vissa Sverigedemokrater Ungern och Polen som föregångsländer trots deras auktoritära nedbantning av pressfriheten och rättsstaten. 

Jag har en uppmaning till svenska politiker, opinionsbildare och debattörer. Vi lever i de mest gyllene av tider i världens historia. Vi har alla tillgång till nödvändigheter såsom mat, rent vatten, fri tillgång till vård, utbildning, fria medier och ett tryggt samhälle. Sverige är i många avseenden ett av de bästa länderna att bo i. I en handfull avseenden även det bästa landet att bo i.

Människor på flykt som har möjlighet att ta sig längre än närmsta grannland tar sig hit till Sverige för att det är ett så tryggt land att bo i. Folk väljer att studera och jobba här för att det är ett bra och effektivt land att studera och jobba i.  Det är inget att skämmas över, det är något att fira. Vi borde fira att vi är ett så framgångsrikt land i avseenden som levnadsstandard, jämlikhet, mänskliga rättigheter och, trots vad många påstår, ett välfungerande samhälle. Givetvis finns det saker att förbättra men vi kommer inte kunna förbättra något om man ger människor intrycket av att vi är på väg mot avgrunden.