Månad: juni 2019

Den 5 juni gick jag liksom de flesta gymnasieeleverna i Göteborg på elva veckors ledighet. Elva veckor. 77 dagar utan skola. Hur blev det så här egentligen, och kanske framförallt:

Varför problematiserar inte fler längden på svenska elevers sommarlov?

Det är märkligt. Allt relaterat till skolan tycks vara uppe för debatt just nu. Mobilförbud, estetiska ämnen, skolsegregation, lärarassistenter, förstatligande. Listan kan göras lång. Frågan om terminssystemet går dock obemärkt förbi. Ingen har kanske lust att bli stämplad som glädjedödare. Tur är väl då att jag gärna tar på mig den titeln.

Här ska det sågas veckor.

När obligatorisk folkskola infördes 1842 anpassades läsåret efter bondesamhället. Inte så konstigt, eftersom de flesta var bönder och barnen behövdes hemma under sommaren för att hjälpa till med jordbruket.

177 år senare gäller samma terminssystem, men hör och häpna – vi lever inte längre i ett bondesamhälle (även om det finns partier som tycker att vi borde det).

Nuförtiden används sommarlovet åt fritid. Det i sig är ju bra. Känslan när man kan pusta ut på skolavslutningen efter två terminer av riktigt hårt arbete är oslagbar. Då får man förstås bortse från att skolarbetet successivt trappats ner under lång tid. Det finns något svenskt i att man ska ägna en månad åt att förbereda sig för de tre månaderna av ledighet som väntar. Helst ska man offra några veckor åt att värma upp under höstterminen också, utifall att man inte hunnit vila under de senaste 77 dagarna.

När jag argumenterar för att sommarlovet behöver kortas handlar det inte om att jag principiellt är emot lov. Lov kan vara bra. Skillnaden är bara att sommarlovet är så otroligt långt att det passerar gränsen för att vara effektivt och fylla sitt syfte. När det gått åtta veckor av ledigheten har man hunnit slappna av, vända på dygnet, jobba, resa, läsa böcker, kolla otaliga avsnitt serier, ha tid för det mesta – om man så vill och kan. Men då återstår tre veckor.

Det är faktiskt inte försvarbart att man ger eleverna så lång ledighet samtidigt som Skolverket rapporterar att en av tre i varje årskull inte tar gymnasieexamen. Forskning från 1908 och framåt visar att det långa sommarlovet är negativt för inlärningen. Det säger ju sig självt egentligen att ju längre de där avbrotten från mattegenomgångarna blir, desto mindre kommer man ihåg. Snacka om att blunda för problemet.

Hur löser vi det här då? Med ett treterminssystem såklart. Det är en beprövad struktur som bland annat används i USA, Frankrike, Japan och Storbritannien. Gör man sommarlovet kortare kan man göra ledigheten under höstlovet och sportlovet längre. (Även om jag tror att det vore bra om den samlade ledigheten över ett helt år kapades en del.) Då uppstår tre terminer. Man skulle också kunna använda sig av Storbritanniens modell där höstterminen pågår mellan september och december, vårterminen mellan januari och påsk, och sommarterminen mellan påsk och juli. Eleverna får lika mycket ledighet, men den sprids ut jämnare under läsåret.

Många menar att ett starkt argument för det långa sommarlovet är att det skulle locka fler till läraryrket. Jag skulle vilja hävda att mer utspridda lovdagar hade varit en fördel för lärarna. När både höstlov och sportlov blir längre blir det inte mindre ledighet, bara en bättre fördelad sådan.

En annan invändning skulle kunna vara att föräldrar som arbetar kan ha svårt att ordna omsorg för barnen vid längre höst- och vårlov. Det krävs förstås nya tankesätt men är heller ingen omöjlig uppgift att lösa.

Nu handlar det om att rädda den svenska skolan. 55 dagar tills den vaknar igen.

Liv Näslund

Fler och fler kallar sig feminister, men vad innebär det egentligen att kalla sig för feminist? Vilka åsikter tillskriver man sig genom att kalla sig feminist? Och tycker alla feminister likadant?

Om man slår upp feminism i Nationalencyklopedin(NE) kommer definitionen, “den sociala rörelsen för jämställdhet mellan män och kvinnor” upp. Feminism är alltså ingen ideologi utan samverkar med andra politiska uppfattningar. På grund av dessa andra politiska uppfattningar är feminismen uppdelad i olika inriktningar. Såväl Ebba Busch Thor som Jonas Sjöstedt kallar sig själva för feminister men de representerar båda två olika typer av feminism. Detta gör ordet ‘feminist’ väldigt svårdefinierat eftersom det kan betyda olika beroende på kontext. Oftast är roten till dessa skillnader synen, och tolkningen, av jämställdhet. Enligt NE innebär jämställdhet att män och kvinnor har, “samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga området i livet”. Vad innebär det då i praktiken?

Antingen kan det innebära att män och kvinnor lever likadana liv. Deras genomsnittliga lön är samma, de tar ut lika många föräldradagar och de behandlas på exakt likadant sätt. Eller så innebär det att kvinnor och män har samma förutsättningar att forma sina liv, oavsett vad deras beslut resulterar i. Detta kan innebära att vissa kvinnor tjänar mindre än män för att de valt en annan yrkesväg, eller att kvinnor tar ut fler föräldradagar i vissa familjer, men det innebär även att motsatsen kan gälla. Att vissa män tjänar mindre än vissa kvinnor, eller tar ut fler föräldradagar. Jämställdhet är en svår fråga eftersom det antingen kan innebära lika utfall för män och kvinnor, eller lika förutsättningar. Det kan inte finnas både och.

För att uppnå bolagsstyrelser med lika många män som kvinnor måste staten införa kvoteringslagar som behandlar män och kvinnor olika. Då är förutsättningar för män och kvinnor inte likadana, eftersom de i lagens namn måste behandlas olika för att uppnå ett visst utfall. För att se till att män och kvinnor tar ut lika många föräldradagar måste föräldraförsäkringen blir fullständigt individualiserad utan överlåtbara dagar. Då finns det inte heller lika förutsättningar för män och kvinnor att besluta över sin föräldraförsäkring, utan staten gör det åt dem. Hade vi då inte lika gärna kunnat införa en mansskatt för att jämna ut löneskillnaderna ytterligare? Alla dessa exempel hade inneburit stora inskränkningar i individers frihet och bestämmanderätt. Det kompetensstyrda anställningssystemet hade urholkats och människor hade inte bedömts utifrån sin förmåga och sina kunskaper, utan sitt kön. Lika utfall innebär alltid olika förutsättningar eftersom att staten kommer behöva göra skillnad på män och kvinnor.

Frågan om lika förutsättningar eller lika utfall är en av de största konfliktlinjerna mellan feminister och beror främst på att andra ideologier påvekar deras synsätt. Feminister från den ekonomiska högern fokuserar på lika förutsättningar medan de från vänsterhållet anser att vikten bör ligga på lika utfall. På grund av den här konfliktlinjen kritiserar vänsterfeminister ofta högerfeminister för att inte vara “riktig feminister” eftersom de inte tar hänsyn till olika normer och strukturer i samhället på samma sätt som vänstern. Kan lika förutsättningar verkligen kallas lika om det finns patriarkala strukturer som påverkar kvinnor i deras beslut? Eller manliga chefer som väljer män framför kvinnor?

Vänsterfeminister har en poäng i att högerfeminister inte kan, med den politik de förespråkar, upplösa de normer och strukturer som kvinnor möts av. Det är dock inte heller något som högerfeminister säger sig kunna garantera. Eftersom de vill undvika den statliga inblandningen som vänsterfeminister propagerar för väljer de istället att prioritera de normer i samhället som inte gör skillnad på män och kvinnor, utan istället behandlar dem lika. Till exempel att det är kompetens som ska avgöra anställning, inte kön. Om den normen däremot inte prioriteras blir det ytterligare en skillnad på män och kvinnor och hela grunden för jämställdhet urholkas. Det är betydligt lättare att kvinnor och män ges samma legala rättigheter och förutsättningar än att försöka bryta normer och strukturer mot en viss grupp människor, i det här fallet kvinnor, genom att inrätta regleringar som kommer missgynna en annan grupp människor, i det här fallet män. Det sämsta sättet att bekämpa orättvisor för kvinnor är att behandla män på samma sätt som kvinnor behandlats.

För mig som liberal är statliga ingripanden i ekonomin och människors privatliv högst oönskat. Att dela in människor i grupper och stämpla dem utifrån generaliseringar suddar inte bara ut individualitet, det gör det även svårare för medlemmarna i dessa grupper att förändras.

Problematiska strukturer som normaliserar våld mot kvinnor ska synliggöras, men utan att dra alla män över en kant eller förminska de samhällsproblem som män utstår. Därför tror jag att det bästa sättet att försöka lösa de problem som finns med jämställdhet är att fokusera på att behandla människor mer som individer än som medlemmar i olika grupper, stämplade utifrån generaliseringar.

Att döma en person utifrån karaktärsdrag som den inte kan kontrollera är lika farligt oavsett om det är en man eller en kvinna. En person med mörkare hudfärg eller ljusare. En person som är heterosexuell eller homosexuell. Målet bör vara att förbättra livssituationen för alla människor i samhället. Det är möjligt att arbeta mot sexualbrott och våld mot kvinnor utan att göra det till en häxjakt mot män. Det är möjligt att bekämpa rasism och diskriminering utan att korsfästa vita människor. Det är möjligt att lyfta människor utan att dra ner andra eller inskränka deras rättigheter.

Den feministiska grundprincipen är något jag alltid kommer kämpa för. Jämställdhet mellan män och kvinnor ska vara en självklarhet, men det innebär inte att jag vill inskränka individens frihet. Det som genomsyrar den feminism jag tror på är i grund och botten tankar sprungna ur liberalismen. Att män och kvinnor ska ha samma möjligheter att forma sina liv utifrån sina mål och värderingar. Att män och kvinnor ska ha samma friheter och skyldigheter. Att män och kvinnor ska ses som individer och inte definieras utifrån sina kön. Följande fråga blir därför oundviklig:

Varför ska jag behöva kalla mig för feminist, för att visa att jag står upp för jämställdhet mellan män och kvinnor, när jag redan är liberal?

Thea Erlandsson

Eget boende lagen(EBO) innebär att invandrare får ett bostadsbidrag för att betala ett boende man ordnat på egen hand. Alternativet till EBO är att bo gratis i lokaler som Migrationsverket tillhandahåller. Det vill regeringen nu ändra på, påhejade av de borgerliga partierna. Regeringen menar att alldeles för många invandrare bosätter sig i segregerade och trångbodda förorter. 

Att Socialdemokraterna inte kan acceptera att människor bosätter sig var de vill utan att fråga staten om lov är lika oväntat som att en sverigedemokrat tappat bort sitt flashbacklösenord. När de liberala krafterna håller med Socialdemokraterna bör man oroa sig ännu mer. Att få välja sitt boende är en frihetsfråga – det är ju inte bidragets vara eller icke-vara man diskuterar – utan att begränsa rätten att välja var man vill bo. Frivillig segregation är inte något dåligt per definition, alla bör ha rätt att forma sitt eget liv utan att politiker lägger sig i. 

Man kan förstå att vissa kommuner larmar, trycket på välfärden i exempelvis Rosengård blir extra högt när många människor kommer samtidigt. Det saknas dock en helhetssyn då motförslaget är att man ska portionera ut belastningen lite varstans i landet. Då missar man de skalfördelar som integrationspolitiken kan ha. Fulla SFI-klasser är billigare att driva än de med enstaka elever. Alternativet är att Migrationsverket upphandlar bostäder vilket ofta blir resultatet i små avfolkningskommuner. Där är möjligheterna till egen försörjning bevisligen låga. 

Slutligen så finns det amerikansk forskning på somaliska invandrargrupper som visar att etniska enklaver kan skynda på integrationen (Golden, Shannon 2013). Även författaren Per Brinkemo beskriver liknande skeenden i den somaliska diasporan i Malmö. Landsmän som äger företag kommer inte kräva samma svenskkunskaper som svenska arbetsgivare. Vidare agerar gemenskapen som en kunskapsbank om det nya landet – erfarenheter utbyts och integrationen fungerar bättre. Som forskaren Andreas Bergh skriver – vi svenskar strosar gärna runt i Little Italy och äter pekinganka i China Town när vi är utomlands. Hemma hindrar politiker uppkomsten av sådana stadsdelar.

Christian Brundu, gästskribent

Romina Pourmokthari, gästskribent

Alla som säger sig dela en ateistisk världsåskådning måste i samma stund överge all förhoppning om att hitta ”sanningen” i moralfilosofin. Det är uppenbart inte som med logiken att axiom kan härledas ur av alla människor delade instinkter om vad som är rätt och fel eftersom moralen skiljer sig åt människor emellan. Om ingen ”högre” moral existerar än människans kan ingen objektivt avgöra vilken moraluppfattning som är den rätta. Moralfilosofin kan därför inte förväntas ge eniga svar om vad som är rätt och fel och istället bör moralfilosofins uppgift vara att utforska individens personliga moral.

Grunden till de moralfilosofiska frågeställningarna är en i människan inbyggd strävan efter att berättiga och bli tillfreds med de handlingar hon utför – att handla rätt. Människan utvärderar i huvudsak en handlings moraliska värde på två sätt. Det kanske mest uppenbara är genom att handla enligt instinkter om huruvida ett agerande är rätt eller fel, ex. att mord är omoraliskt. Utformningen av system vilka sammanfattar dessa instinkter är grunden till pliktetiken vilken varit grundstenen i många kulturers moraluppfattning, däribland den tyska. Lika centralt för människans strävan efter att leva moraliskt är att utvärdera konsekvenserna av hennes handlingar. Det senare har lagt grunden till konsekvensetiken från vilken den för den anglosaxiska världen så viktiga utilitarismen har växt fram där konsekvenser jämförs med individens lycka eller självförverkligande som måttstock. Att basera en moraluppfattning på endast en av de två pelarna kan aldrig ge en människa förnimmelsen av att vara moralisk eftersom de ageranden som uppfattningen ger upphov till inte kommer att linjera med den andra av de två.

Enligt samma resonemang är den politiska filosofins uppgiftutformandet av moraliska system för människans ageranden i samhället, där samhället definieras som resultatet av maktförhållandena mellan dess medborgare samt respektives intentioner, och politiskt agerande därför kan definieras som påverkandet av antingen maktstrukturer eller individers åsikter – att tvinga eller övertyga. Maktstrukturer i ett samhällsystem med våldsmonopol regleras i huvudsak av staten vars monopolistiska karaktär kräver enighet, om än inte absolut, hos maktutövarna i fattandet av beslut. Pliktetiska uppfattningars fördel gentemot konsekvensetiken ligger i dess tendenser att digitalt döma en handlings moraliska värde – rätt eller fel – och där inom det dessutom råder enighet om lägger därmed en god grund för den övergripande maktfördelningen i ett samhälle.

Försök att uppnå enighet i konsekvensetiska uppfattningar har främst präglats av utformandet av utopiska mål. En utförlig utvärdering av utopins konsekvenser på samhället står att finna i  The Road To Serfdom(Hayek 1944) men kritiken kan sammanfattas i att den dels inte lämnar något utrymme för pliktetiska invändningar, dels inte tar i beaktande individens lycka vilket för många är centralt. Det främsta alternativet till utopismen är utilitarismen vars största problem är att vinna enighet om vad som är en god konsekvens, alltså vad som är lycka. Utilitarismen kräver därför att maktutövarna informeras om, och fattar beslut enligt varje individs personliga preferenser. Dessa preferenser inkluderar även deras moraliska uppfattning och systemet måste därför anpassas till allas moral. Detta gäller även de pliktetiska uppfattningar inom vilka det inte alltid råder lika stor enighet om som ex. religiöst härledda uppfattningar om ex. matvanor eller vilka kläder som är att föredra men de fall då dessa uppfattningar rör hur en individ bör få agera mot en annan uppstår svårlösliga konflikter. 

Det kanske allra viktigaste dilemmat för den som utformar ett samhälle baserat på en konsekvensetisk uppfattning,  är bristen på information eftersom uppfattningen ställer krav på förutsägelser och därmed kunskap om hur världen fungerar. Många socialister har med detta som grund förespråkat ett centraliserat expertstyre likt det Platon förespråkar i Staten. Denna uppfattning har två huvudsakliga problem: Att även en expert har begränsad information om det oerhört komplexa system som samhället utgör och att denne handlar i sina egna intressen alternativt enligt sina uppfattningar om vad som är moraliskt. 

Följande kontrollfunktioner är nödvändiga för att tillse att alla makthavares beslut tas i samhällets och inte i jagets intresse. I de frågor där enighet råder i intressen, vare sig det är pliktetiska eller konsekvensetiska resonemang som lett fram till ställningstaganden, kan i viss utsträckning granskande journalistik tillsammans med demokratiska val i vilka medborgarna kan ersätta expertstyret med ett nytt utgöra en garant för att beslut fattas som är i individens intressen. För att däremot förmedla information om individens preferenser i frågor där oenighet är ofrånkomlig krävs ett system för informationsförmedling som sammanfattar alla individers preferenser samt rangordnar dem efter betydelse och sedan kondenserar detta till något utifrån vilket makthavaren kan fatta det beslut som linjerar med individens intressen. Makthavaren måste också ges incitament proportionellt till detta system för att denne ska ta det föredragna beslutet. Detta system uppstår spontant i en liberal rättsstat och utgörs av prissystemet i marknadsekonomin. 

När det gäller hanteringen av information om samhällets funktionssätt och därmed att utvärdera en handlings konsekvenser är två mekanismer helt nödvändiga för ett samhälles funktion. Tagandes i beaktande de oöverskådliga mängderna information, krävs för det första specialisering. För det andra måste ett urval konstrueras, vilket väljer enligt individens premisser och detta kräver i sin tur förekomsten av en mångfald av lösningar, vilket i nästa led kräver att det finns incitament för att pröva sådana. Detta för att slutleda vilka lösningar som är att föredra, inte bara i teorin, vars förmåga att korrekt beskriva verkligheten, särskilt i samhällsvetenskapen som är ytterst begränsad, utan också i praktiken. Att likt vetenskapsvurmande socialister utforma samhället endast efter hypoteser om hur samhället skulle kunna tänkas fungera kan inte på något sätt liknas vid det naturvetenskapliga förhållningsättet där empiriska experiment är en minst lika viktig del och det som revolutionerade vetenskapen på 1500- och 1600-talet. Det enda tänkbara sättet att uppnå både specialisering och mångfald är genom decentralisering av makt oavsett om det är ekonomin(marknadsekonomi) eller våldsmakt(federalism). 

De mest omfattande av de pliktetiskt härledda uppfattningar som de flesta kan enas om benämns ofta under samlingsbegreppet negativa rättigheter och innebär rätten till liv, kropp och egendom. Rättssäkert och förutsägbart upprätthållande av de negativa rättigheterna är dessutom grunden till varje marknadsekonomiskt och federalistiskt samhälle (de decentralistiska samhällssystemen ) och enighet bör således kunna uppnås i såväl människors pliktetiska som konsekvensetiska moraluppfattningar om huvuddragen i samhällets utformning med nattväktarstaten som huvudsaklig uppgift för våldsmonopolet. Den huvudsakliga sprickan i den liberala politiska filosofin är där människors pliktetiska uppfattning om hur maktstrukturerna i ett samhälle bör utformas skiljer sig åt, exempelvis vad gäller abort. Där är konsekvensetiken oftast mer relevant, barns uppfostran, behandlingen av djur och så vidare. Så länge den pliktetiska principen är svag kan ett utilitaristiskt resonemang komplettera moraluppfattningen men där starka principer möts uppstår splittringar, även liberaler emellan. Så visst finns det saker liberaler är oense om men desto mer de kan enas kring.

Det system som kan härledas utifrån dels den individualistiska utilitarismen, dels principen om de negativa rättigheterna lägger grunden till den liberala rättsstaten. Denna är den ordning för maktstrukturer i vilken marknadsekonomin lämnas fritt spelrum och balanseras i en spontan ordning. Varje avsteg från denna motiverad av exempelvis mer långtgående pliktetiska principer inskränker intressenas balans vilket försämrar systemet ur konsekvensetisk synvinkel. Insikten att politik i första hand handlar om att samordna människor med skilda intressen och målet med densamma är att i så hög grad som möjligt tillgodose varje medborgares intresse leder ofrånkomligen till den liberala tanken om att ekonomin bör bygga på avtal vilka gynnar alla parter istället för fördelningspolitik där intressen ställs emot varandra i ett nollsummespel. Att på konsekvensetisk grund agitera för centralism kan endast bygga på önskan att gynna en grupp på bekostnad av alla andra vilket dels bör betraktas som omoraliskt och dels ger upphov till spänningar mellan grupper i samhället. Endast genom att bygga ett samhälle präglat av frivillighet och ett gemensamt framåtskridande kan extremism, vilken grundas i missnöje med ens egna livsvillkor jämfört med andras, bekämpas. Eftersom moralen i sin natur är individuell bör samhället följa samma mönster och utvecklas mot en decentraliserad struktur.

Jacob Welander

Under höstens valrörelse stod vi LUF:are på många debatter och berättade om vilka Liberalerna är och vilka människor vår ideologi finns till för. Liberalism misstas ofta för att vara ideologin för de starka i samhället när liberalismen i själva verket är till för den maktlöse. Liberalismen är till för den som flyr från krig, den som är fängslad i psykisk ohälsa, den som känner sig otrygg i våra förorter, den som inte får ett jobb på grund av sitt efternamn, den som behöver hjälp i skolan eller den som vill samla ett fuck off-kapital för att lämna sin partner.

Därför skaver det i mig att Liberalernas väljargrupp kännetecknas av akademiker med hög inkomst, en av de starkaste grupperna i samhället. Tyvärr tycks det vara just denna väljargrupp som Liberalerna främst försökt locka och behaga med utspel och förslag, som exempelvis sänkt värnskatt och mer pengar till finkultur, som upplevs gynna en liten och redan stark grupp. Vårt parti har en lång och stolt historia av att slåss för den lilla människan, och jag är besviken på att vi inte uppfattas som det parti som självklart och ständigt tar kampen för densamma.

Istället för att kommunicera till de väljargrupper som redan valt oss borde vi fokusera på de väljargrupper som mest behöver oss. För mig är LSS-reformen ett tydligt konkret exempel på när vårt parti översatte vår ideologi till sakpolitik. Vi borde driva fler sådana typer av frågor både aktivt och envist.

För många handlar partiledarfrågan nu om ”vem”, jag vill att den ska handla mer om ”för vem”. Vilken riktning måste vårt parti ta för att bli det självklara partiet för den liberala väljaren? Vilka frågor ska vi driva aktivt för att adressera de utmaningar som slår hårdast mot de svagaste? Hur bör vi paketera och kommunicera våra lösningar för att uppfattas som ett parti som driver snällare politik för människor istället för stramare politik mot människor?

Liberalerna måste våga ta ställning i kontroversiella frågor och stå för det vi tycker, så att vår politik får kontinuitet och en helhet. Ha modet att avreglera bostadsmarknaden ännu mer, bedriva jämställdhetspolitik som även gynnar kvinnor som inte gör karriär och avkriminalisera narkotika så staten börjar hjälpa missbrukare istället för att jaga dem. Vi måste visa att vi är partiet för ungdomen som inte kan flytta hemifrån, missbrukaren, den funktionsnedsatte och kvinnan som känner sig maktlös eller otrygg.

Jag hoppas att vi, under ett nytt ledarskap som kännetecknas av en omhändertagande liberalism, slutar kämpa för att bli mer som andra partier och istället börjar jobba på att bli mer oss själva.

Jag är övertygad om att vårt parti kan växa sig starkare om vi börjar stå upp för de allra svagaste.

Victoria Viklund