2022 är liberalismens år

Skribent Kornelius Persson

Om det är något som är allmänt känt bland väljarna om Liberalerna är att partiet ligger pyrt till. Så är det. Många ledarsidor (ingen nämnd ingen glömd) har beskrivit Liberalerna som ett kaosparti med enorma inre stridigheter och där man inte är enig i något, samt spekulationer huruvida vi ens kommer vara kvar i riksdagen efter valet i höst.

Inför Liberalernas landsmöte var jag otroligt nervös. Inte främst för att stå i talarstolen, utan för hur stämningen i partiet och hur debatten i plenum skulle vara. Jag hade köpt andras bild av Liberalerna, och glömt bort hur det faktiskt är på partimöten. Landsmötet innehöll förstås strider i talarstolen, men på det stora hela var det ett parti som gick till landsmöte, och inte två falanger. Det är någonting som jag kommer ta med mig från landsmötet, men också något som jag tycker att du som läsare också ska ta med dig. Liberalerna är ett enat parti, som gemensamt kommer gå till val 2022 för att byta ut den inkompetenta och socialdemokratiska regeringen.

Valrörelsen i år kommer med allra största sannolikhet bli en av de smutsigaste i mannaminne. Där måste vi liberaler dra det lass som LUF gjorde under stridigheterna inom Liberalerna innan partirådet, alltså att vara den vuxna och sakliga i debatten. I början av mitt LUF-engagemang citerade många äldre LUF:are Michelle Obamas citat “When they go low, we go high”, och det är precis det vi ska göra i år. Socialdemokraterna går till val med en till synes övermäktig valorganisation och nästintill oändlig valbudget, men jag tror helt ärligt inte det kommer spela så stor roll. Eller jo, förstås är det viktigt att ha många engagerade och mycket pengar, men det spelar inte så stor roll om man inte har sanningen och de rätta argumenten på sin sida. Sverige har blivit ett sämre land på många sätt sedan maktskiftet 2014, och det kan man inte släta över oavsett hur många partibotar eller hur mycket pengar man har. 

Frågan där det det skaver allra mest för liberala väljare och företrädare, tror jag är frågan om Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett parti som Liberalerna inte har mycket gemensamt med, och vid ett eventuell maktskifte kommer ett samröre behöva ske på ett eller annat sätt. Det känns förstås märkligt att försöka hitta gemensamma beröringspunkter med ett parti man skiljer sig från på så många sätt, men vi måste våga lita på partiledningen. När Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle förhandla budget visade vi att vi är redo att lämna förhandlingsbordet om politiken som presenteras är för långt bort från vår politik. Det vet samtliga oppositionspartier om, och om man är redo att stå upp för sina principer och lämna bordet en gång, kan man också göra det fler gånger. Liberalerna är en förutsättning för ett borgligt maktskifte.

Det som måste bli en allmän kännedom om Liberalerna är att vi har den i särklass mest ambitiösa integrationspolitiken för att kunna lösa Sveriges integrationsproblem på riktigt. Rapporten “Förortslyftet” saknar motstycke i svensk politik, och det ska vi utnyttja. En annan fråga vi måste ta tillbaka är skolfrågan. Även där är vi unika. Vi var det parti som satsade mest på skolan i budgeten, och anledningen till att det börjat röra sig i debatten om återförstatligandet av skolan är helt uteslutande Liberalernas förtjänst.

Liberalerna har den skarpaste politiken, och nu gäller det bara att nå ut med den. Vi kommer behöva slita och kämpa, men jag är fast övertygad om att det kommer finnas liberala riksdagsledamöter i Sveriges riksdag även efter valet i år. Jag tror på Liberalerna, och jag tror på oss LUF:are. 2022 är liberalismens år.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *