Skribent Axel Hulthén Sagert
Måndagen den 12 januari möttes den ryska utrikesministern och hans amerikanske motpart för krismöte i Geneve. Relationerna mellan Väst och Ryssland var minst sagt frostiga då man skulle diskutera den ryska kravlistan som Nato mottagit. Sedan Ryssland mobiliserat över 100 000 man vid den rysk-ukrainska gränsen är det europeiska säkerhetsläget mer spänt än kanske någonsin sedan kalla krigets slut. Från rysk sida beskrivs de militära ansamlingar som defensiva försvarsåtgärder medans de för bedömare i västvärlden väcker oro om en instundande rysk invasion av Ukraina.
Denna skrämmande säkerhetsutvecklingen väcker frågor om vilka planer som smids innanför Kremls murar. En möjlighet som kan övervägas är så klart att det ryska agerandet är sprungen ur en genuin oro från rysk sida. Det vill säga att man från ryskt håll faktiskt uppfattar de gamla östblocksstaternas Natomedlemskap som ett offensivt hot mot den ryska säkerheten. Ifall detta vore fallet torde en tillmötesgående doktrin gentemot Ryssland vara eftersträvansvärd, eftersom detta i sådana fall kan sänka risken för vidare eskalation. Problemet är att denna välvilliga tolkning framstår som allt annat än övertygande. Nato är i grund och botten en defensiv försvarsallians vars demokratiska medlemsländer (okej kanske inte Turkiet och Ungern då) har allt att vinna på fred. Ryssland å andra sidan styrs idag av en skurkaktig diktatur som gång på gång visar att man är villig att kränka andra länders integritet för att hävda sig som en geopolitisk maktfaktor i den intressesfär man betraktar som sin egen. Mot ett sådant Ryssland står västvärlden inför ett svårt dilemma.
Om Ryssland faktiskt är villiga att inleda krigshandlingar för att expandera offensivt är västs avvägande svårt. Om man från Nato håll vägrar ge efter för ryskt vapenskrammel föreligger i sådana fall en oundviklig risk för en militär konfrontation kärnvapenmakter emellan. Samtidigt lär historien oss att den kanske största risken ligger i att till varje pris klamra sig fast vid försoning. Ifall man går går ryska krav till mötes och tummar på Natos handlingsfrihet riskerar man att signalera till Ryssland att “fred i vår tid” kan köpas till vilket pris som helst. I sådana fall kommer väst för eller senare att ställas inför ett långt mer ödesdigert ultimatum än Ukraina, och vad ska vi göra då? Rysslands hopp i ett sådant skymningsläge är att USA, i ren självbevarelsedrift ska backa från Europas sida, och att man från rysk sida gjort en korrekt bedömning av Europas vilja att försvara sina östliga gränser. Ifall detta hopp inte överensstämmer med verkligheten har terrorbalansen misslyckats och världen riskerar att gå en obeskrivbar katastrof till mötes.
Detta resonemang kan tyckas alarmistiskt, men medans detta skrivs har Ryssland omringat Ukraina också från Belarus, landets granne i norr. Samtidigt har Nato till sist officiellt förkastat de ryska kraven på att stympa försvarssamarbetet i östeuropa. Förhoppningsvis visar detta för Ryssland att den transatlantiska länken står fast och att vidare ultimatum mot Europa inte är fruktsamma. Men Ukraina är inte medlemmar i Nato, och USA har av förklarliga skäl tydliggjort att man inte kommer att gå i krig för Ukrainas skull. Så om Ryssland till sist gör verklighet av sitt vapenskrammel gentemot Ukraina kommer Nato behöva markera mot Ryssland på något annat vis. Sättet på vilket man gör detta, och enighet med vilken eventuella ekonomiska sanktioner genomförs lär bli avgörande för Rysslands framtida agerande. Det är alltså av största vikt att Nato, utan att eskalera konflikten ytterligare, på ett trovärdigt sätt signalerar att det finns en gräns Ryssland aldrig får passera, att det finns ett pris för fred som västvärlden inte kan tänka sig betala.
Hur detta svåra läge kommer att utveckla sig får 2022 utvisa, men det är möjligt att de veckor som kommer blir några av 2000-talets Europas viktigaste. Rysslands dagar som stormakt är räknade, landets BNP är mindre än Nordens och stämpeln “ett U land med kärnvapen” är inte utan sanning. Låt oss hoppas att ett desperat Kreml kan acceptera förnedringen det skulle innebära att krypa till korset och backa från sina positioner. För de Ukrainska markerna kommer snart att tina och därmed förvandlas till ett gyttjigt område man inte lätt forcerar med stridsvagn. Så ifall Putin inte har några planer på att vika sig i sitt pokerparti, ja då står Europa för några väldigt tuffa beslut inom de kommande månaderna.