Månad: mars 2020

Skribent Jenny Svantesson

Covid-19 är idag ett världsproblem som sprider skräck och rädsla som medför konsekvenser för befolkningen. Efter folkhälsomyndighetens rekommendation här i Sverige om att stänga alla gymnasieskolor och högre utbildningar gick skolorna över till distansundervisning. Denna rekommendation blev startskottet för alla diskussioner som just nu pågår om att stänga grundskolor och förskolor i landet för att minska smittspridningen i samhället för att istället övergå till distansundervisning.  Vissa anser att skolorna ska stängas och övergå till distansundervisning  som både Norge och Danmark har beslutat.  Ska skolorna verkligen stängas för att minska smittspridningen?

Skolorna i Sverige ska inte övergå till distansundervisning eftersom att distansundervisning medför nackdelar.  Det ena problemet som kan uppstå i samband med distansundervisning är att lärarna inte alltid kan ha koll på elevernas undervisning och deras studier. Ett ytterligare problem med distansundervisningen är att de elever som har hamnat efter i skolan av olika skäl, elever som är i behov av extra stöd och stöttning, eller de elever som har svårt att uppnå godkända betyg påverkas mycket hårt av distansundervisning. Anledningen till att de påverkas beror på att de inte från början har samma förutsättningar att fixa skolan och betygen. Även de elever som har lätt i skolan  riskerar  att få försämrade betyg.  För elever som snart slutar nian är det extra viktigt att de fixar sina betyg för att få gymnasiebehörighet. Genom distansundervisning kan det bli svårt för vissa elever att uppnå godkända betyg och i slutändan kan det påverka att vissa elever inte får gymnasiebehörighet.

En annan viktig anledning till att inte stänga skolor och övergå till distansundervisning är att vissa barn har föräldrar som arbetar inom viktiga samhällsyrken som exempelvis vården. Stängningen av skolor skulle påverka att vårdpersonal som har barn blir tvungna att stanna hemma eftersom att en åttaåring kan inte klara sig själv. Det påverkar arbetet med att minska smittspridningen. Dessutom kan det finnas en risk att personer inom olika riskgrupper blir tvungna att ta hand om barnen medan föräldrarna arbetar vilket ökar risken att själv bli smittad.

För yngre barn skulle inte distansundervisningen fungera överhuvudtaget vilket skulle påverka barnens skolgång väldigt hårt. Många familjer kan ha svårt att ge sina barn det extra stöd som behövs hemifrån. Alla familjer kanske inte heller har tillgång till internet av olika anledningar som exempelvis ekonomi som påverkar att eleverna inte kan studera hemifrån. Elever som har sociala problem i hemmet kan må dåligt av distansundervisning genom att  de kan känna sig otrygga, osäkra och hotade av sina familjer.  Det finns elever som har skolan som en trygg punkt i deras liv.

Olika experter varnar för att elever med adhd-diagnoser och ångestproblem kan må sämre av distansundervisning än den vanliga undervisningen i skolan. För dessa elever är skolan en struktur i deras vardag. Elever med olika funktionsnedsättningar kan också ha svårighet med att arbeta självständigt, ha svårt med längre uppgifter  eller ha koncentrationssvårigheter. Vissa behöver ha tydlig struktur.  

Avslutningsvis är COVID-19 ett stort problem i Sverige och många skolor har gått över till distansundervisning för att minska smittspridningen. Men är det verkligen dags för svenska skolor att övergå till distansundervisning?

Gästskribent Liv Näslund

Sverige liksom övriga världen befinner sig i kris till följd av COVID-19. Att i ett sådant extraordinärt läge låta statsministern hålla ett tal till nationen på fem minuter är inte på något sätt konstigt. Värnandet av Public service-bolagens oberoende gör att detta tillhör ovanligheten, och så bör det vara. Att likt Lars Beckman och andra konservativa debattörer storma på Twitter kring SVT:s beslut blir bara löjligt.

Vad som däremot borde göra betydligt fler bekymrade är det faktum att Stefan Löfven tackade nej till att medverka i Agenda samma kväll. Tanken från SVT:s sida var att tillåta ett tal för att sedan kunna intervjua regeringschefen därefter, men i och med att Löfven avböjde frågor sändes det förinspelade talet som ett enskilt program fritt från medias frågor. 

Talet analyseras och kritiseras naturligtvis i efterhand, där ligger inte problemet – utan det är större än så. Vår statsminister har nämligen på senare tid gjort sig känd som en person som mycket ogärna ställer upp på intervjuer. 

Stefan Löfven har alltid varit försiktig med medias frågor, men efter haveriet i SVT:s Agenda den 17 november när han hade svårt att svara på frågor om gängkriminalitet, har det blivit extra tydligt hur Löfven knappt synts till i vanliga intervjusammanhang. Det är unikt, och det är ett demokratiskt problem – om man nu får uttrycka sig i sådana termer. 

Det kan inte bli mer tydligt än när hans stab nu enligt uppgift gått ut och sagt att Sveriges statsminister inte ger enskilda intervjuer. Man får anta att det inte beror på att Socialdemokraterna principiellt vill göra det svårare för media att göra sitt jobb, utan helt enkelt för att man har kunnat konstatera att Stefan Löfven sköter pressade situationer för dåligt. Han lyckas inte svara på frågor på ett statsmannamässigt sätt. 

Men att en statsminister bedöms för svag för att ställa upp på intervjuer är inget som helst argument för att sluta besvara medias frågor. Man kan inte tumma på ansvarsutkrävande för att ämnet är svårt, vilket alla begriper. Särskilt inte i en helt unik situation där drastiska åtgärder vidtas så gott som varje dag. Beslut som Löfven, som ytterst ansvarig, måste kunna stå till svars för. Det gör man inte i ett tal. Än mindre i ett förinspelat sådant.

Problemet ligger alltså verkligen inte i att man som regeringschef håller tal till nationen i en extraordinär situation. Vad som är problematiskt är när ett fritt samhälle inte tillgodoser medborgarnas rätt att få makten granskad. Befinner vi oss i en sådan kris att det finns goda argument för Löfven att hålla en typ av tal som senast hölls av Göran Persson i samband med Anna Lindhs död – ja då finns det säkerligen goda argument för att vår statsminister också slutar gömma sig för media.

Det är ett demokratiskt problem att Stefan Löfven gjort sig känd som någon som inte ställer upp på intervju. 

Skribent: Carl Sjöbäck

Över 200 000 smittade i världen, över 1 000 smittade i Sverige och för tre dagar sedan fick gymnasieskolor i Sverige instruktioner om att växla över till distansundervisning. Anledningen till att vilja begränsa spridningen av smittan är att den svenska sjukvården inte kommer klara av om för många blir sjuka samtidigt. Att jämna ut kurvan, som det heter, är i realiteten att färre är sjuka samtidigt men att sjukdomen får finnas i samhället under längre tid.

Rädslan sprider sig snabbare än pesten. Butikers hyllor står tomma och aktiemarknaden dyker, samtidigt som myndigheter och forskares analyser består. Men detta är självklart inte individens fel. Rädsla är naturligt och dess effekter är minst lika naturliga vilket vi tydligt sett genom historien.

Sveriges egna populistparti Sverigedemokraterna skriver på Instagram,

”En sak som dock verkar ha gått förbi regeringen är att forskare och experter inte är politiker.”… ” Det duger inte att skyffla över ansvaret på myndigheter.”

Med agendan att nu under kristider, kunna vinna väljare genom deras resonemang som vill bringa rädsla och misstro till myndigheter.  Ett grepp som i grunden är farligt. Även om myndigheterna inte alltid presterar på topp, bör man ha förtroende för dem. Speciellt i en demokrati som når tredje plats på demokratiindex, ligger delad etta på huruvida staten är trovärdig och fungerade och på fjärde plats på Transparencys korruptionsindex. För första steget till en diktatur är misstro till myndigheter och till varandra, något Sverigedemokraterna svansar dreglande kring.

Och nu när vi får nya ”svarta måndagar” på börsen varje vecka är det desto mer relevant att diskutera huruvida populistiska partier kommer att kunna utnyttja situationen. För ekonomiska kriser är brasved för populister. Några exempel är Hitler, Stalin eller Mussolini.

Att kämpa mot att populister och fascister utnyttjar det vakuum som skapas i kristider, det är liberalers jobb. Vi har alltid kämpat för detta. För det går att stå emot det. Man kan inte låta populismen vinna i turbulenta tider.  Så länge människan har funnits har liberalismens blod runnit genom människan. Vi vill vara fria. Därför måste vi försvara individens frihet mot populismen. Vi måste debattera på forum, sociala medier och kring matbordet. Vi måste debattera med familjemedlemmar, kompisar och främlingar, för att säkerställa individens frihet och makten åt folket.

Kampen kommer kanske aldrig vara över, men när coronakrisen är över ska vi se till att liberalism, jämställdhet, optimism och glädje genomsyrar samhället och mänskligheten.

Skribent Axel Hulten Sagert

Va, har du en pistol? Men är inte det olagligt! Det bemötandet har blivit vardag för många vapenägare, en grupp som i allt högre utsträckning misstänkliggörs av stat och polis. Jägare och sportskyttar har genom årtiondena varit föremål för en allt strängare lagstiftning, en trend som inte utgörs av något annat än en meningslös och missriktad symbolpolitik. I ljuset av detta är det nu dags för att Sveriges aktiva skyttescen börjar behandlas betydligt bättre än vad den gjort tidigare.

Vill man skaffa sig och bruka ett vapen i Sverige kan man i praktiken göra det på två sätt. Antingen söker man en vapenlicens eller så drar man till Nordstan alternativt annan valfri plats för skumma affärer. De som ämnar skada andra kommer med andra ord alltid att ha tillgång till skjutvapen. Idén om att det skulle vara bra att straffa Sveriges 580 000 laglydiga vapenägare för att försöka komma åt några få våldsverkare är med andra ord lika lite liberalt som effektivt. Låt oss med det sagt istället fokusera på problembilden.

Om man vill skaffa ett licensierat skjutvapen i Sverige görs det idag genom polisen, en organisation vars huvudsakliga syfte är att bekämpa brott. Tyvärr leder detta till att de som står i uppgift att bedöma ärendena inte sällan själva har mycket starka åsikter angående våra vapenlagar. Detta fenomen har ofta kommit att benämnas som en tjänstemannaaktivism och det är inte sällan som licenser avslås på näst intill skrattretande grunder, bland annat skulle man kunna få avslag för att ens jaktvapen ser för “militärlikt” ut.

Att det ser ut så här är vansinnigt och tydligare direktiv för vad som är legitima anledningar för avslag behövs onekligen. Tyvärr har utvecklingen de senaste åren gått i helt fel riktning, och hösten 2018 kulminerade utvecklingen. Då trädde nämligen EU:s nya vapendirektiv i kraft. Lagen implementerades med lovord om ett säkrare samhälle och hårdare tag mot skjutningarna, men låt er inte luras. Regeringen har inte framförhandlat något annat än ännu ett slag mot sportskyttet som helt kommer sakna effekt mot de brottslingar man försöker komma åt.

Direktivet innehåller en mängd djupt problematiska punkter som det är upp till polisen att tolka. Bland annat kan det i Sverige bli mycket svårt att resa med och bruka semiautomatiska gevär vars magasin tar mer än 10 patroner. Eftersom just den typen av vapen används frekvent inom det svenska elitskyttet riskerar hela skyttegrenar att dö ut. Ironiskt nog kan man konstatera att lagen endast kommer ha verkan på de som licensierat sina AR-15:s medans de som anskaffat sina vapen på annat sätt kommer vara fortsatt oberörda. Sverige borde omedelbart sluta upp med att stifta lagar var enda effekt är att sätta krokben för svenskt föreningsliv.

Det är med stor glädje Liberala Kuriren nu kan presentera den nya redaktionen för det kommande året. Några av skribenterna kommer ni känna igen från 2019 men en del nya ansikten kommer ni också få göra er bekanta med.

Ett stort tack riktar vi även till Thea, Vicktoria och Liv som varit skribenter under det första året sedan uppstarten i maj förra året. Ett särskilt lycka till riktas till Thea som kommer skriva för vår systertidning tillika LUF:s nationella tidning Liberal Ungdom.

Redaktionen 2020 utgörs av:

Olle Johnsson, redaktör

Sophia Jennersjö, skribent(ny)

Carl Sjöbäck, skribent

Axel Hulthen Sagert, skribent(ny)

Jenny Svantesson, skribent (ny)

Kaspian Persson, skribent(ny)

Jacob Welander, skribent

Andreas Millings, skribent

En närmare presentation av skribenterna hittar ni på redaktionssidan:

Redaktionen

Skribent Liv Näslund

Tradition och förnyelse. Det brukar min skola, Hvitfeldtska gymnasiet, kalla för sitt valspråk. Orden påminner mig lika mycket om vår medlemstidning.

Jag har funderat en hel del på vad jag ska skriva för text den här veckan. Om jag ska försvara LUF Västs nya ståndpunkt kring mediestödet, kanske passa på att uppmärksamma Jan Björklunds deltagande i Let’s Dance eller skriva några stycken om hållbart engagemang? Om jag borde skriva om Stora Frågor. Om Ulf Kristerssons bild i jaktkläder, Jimmie Åkessons vidriga aktivism, eller något fint om katederundervisning. Men så är det ju också min sista text som skribent för Liberala Kuriren, ja till och med den nuvarande redaktionens sista text.

I maj förra året, mellan stressiga europaparlamentsvalskampanjer (möjligtvis längsta ordet ni läst) och hetsiga skoldebatter, lyckades LUF Väst klämma in en lanseringsfest för den tidning som under de senaste nästan tio åren legat vilande. 

“Länge har det i Liberala Ungdomsförbundet i Väst funnits en vilja och ambition att väcka kuriren ur den dvala som den befunnit sig i under nästan 10 år. Därför är det med stor glädje tidningen idag återlanseras med en ny redaktion och en nytt hem på denna hemsida.

Under Liberala Kurirens livstid har den varit en plantskola för flera generationer av unga liberaler. Med dagens uppstart är målet att denna tradition ska fortsätta in i framtiden.” skrev redaktör Olle Johnsson på den här hemsidan samma kväll. 

77 år tidigare, 1942, grundades vår medlemstidning. Vackrast av allt är kanske ändå att den ända fram till slutet av 00-talet kom i tryckt utgåva. Riktigt där är vi inte än, men hemsidans start får ändå ses som ett viktigt steg i distriktets vision om givande medlemsskolning och opinionsbildning. Det är viktigt det där, att engagemang kan få tas i olika uttryck, och att skrivande får vara en del av det. För såväl dagens skribenter som framtidens pennor.

Liberala Kuriren fyller många syften. Primärt är den ett bra forum för unga liberaler i väst att få öva på sitt skrivande. Fundera ut teser, sedan skriva, skriva om, ändra, omformulera lite. Bli korrad, sedan ändra igen. Fundera ut var skiljetecknet ska vara, hur man formulerar en lagom arg ingress och hur man skriver olika typer av texter. Därefter bli irriterad på redaktören för att denne redigerat fel och sist men inte minst använda exakt samma text till nästa veckas skolarbete. 

Dessutom fungerar distriktets tidning verkligen som en bra plattform för att nå ut med sina åsikter och opinionsbilda på ett inte allt för prestigefullt och komplicerat sätt. Tidningen har högt i tak, det har den alltid haft. Det finns något fint i det, precis som det finns något viktigt i att medlemmar tillåts fundera, formulera, och nyansera något som sedan blir offentligt. Något man kan ta på.

Själv är jag tacksam över att jag sedan i maj haft äran att som skribent fått testa nya argument, repetera gamla, försöka hålla deadlines och störa era flöden med klyschiga citat om utbildningspolitik och fri journalistik. Framför allt har jag under det senaste året verkligen fått träna mitt skrivande. Det har varit jättekul, lärorikt på så många sätt och ibland jättesvårt. 

Så blir det sannolikt för den nya redaktionens skribenter också. Andreas Millings, Sophia Jennersjö, Kaspian Persson, Jacob Welander, Axel Hulthén Sagert, Jenny Svantesson och Carl Sjöbäck, som under ledning av Olle Johnsson i fortsättningen kommer förgylla era fredagar med arga debattartiklar, filosofiska funderingar och spännande intervjuer. Grattis till er som har ett så roligt uppdrag framför er, och till oss som kommer få läsa det ni skrivit!

Det är fint att vi fortsätter värna Liberala Kurirens långa tradition som plantskola för och av unga engagerade. För de som hellre vässar pennan än höjer rösten. 

Låt stå, även i fortsättningen.