Skribent: Axel Hulthén Sagert
Hemkommen från en mycket lång skoldag som avslutades med två timmar högst sövande litteraturvetenskap slänger jag mig i den bastuvarma soffan och öppnar slentrianskt instagram. Jag möts av ett inlägg från Moderaterna. På bilden går en ensam kvinna upp för en trappa i vad som ser ut att vara stadsmiljö. Jag scrollar vidare i partiets flöde och ser snart fler bilder med liknande motiv, texten varierar men teman såsom brottslighet och straffrätt upptar alltjämt de korta bildtexterna. Jag suckar och stänger instagram, borgerlighetens besatthet med strängare straff och “mer ordning och reda”. De där förslagen som jag så ofta själv något okänsligt förkastar som känslostyrd populism tycks fortfarande dominera det mediala rummet.
Det är intressant hur vi människor fungerar. Vi är skapta blodtörstiga, vi njuter när någon får betala för sina synder, och inget gör oss mer upphetsande än ett härligt spektakel på galjbacken. I grund och botten respekterar jag denna reaktion. Även om jag personligen finner idéen att staten skulle döma någon endaste person oskyldig betydligt mer skräckinjagande än tanken på att någon skyldig skulle gå ostraffad, så kan även jag känna tillfredsställelse vid vetskapen om att någon får lida syndens straff.
Denna struktur är mycket förståelig, om vi inte fungerade så hade det inte våran mänskliga civilisation blivit särskilt långvarig. Men i vårt moderna samhälle tenderar våran blodtörstiga natur att lägga fällben för oss. Ett civiliserat rättssamhälle måste utformas utifrån välgrundade nytta-risk kalkyler, för den faran som ligger i att låta lusten till bestraffning skugga det förnuftiga är allt för stor.
Våran blodtörstiga syn på straff är inte nödvändigtvis i sig omoralisk. Man kan absolut göra ett respektabelt argument för att principen “öga för öga” är rättfärdig och att den utgör en nödvändig del i en kosmisk balans som måste upprätthållas. Problemet uppstår när man låter sig förblindas av detta begär och blandar ihop den tillfredsställelse som straffet ger med dess nyttoeffekt. Visst är det så att hårda straff i enskilda fall kan avskräcka från brott, och en lång tid i fängelse kan ta brottslingar från samhället, men hårdare straff korrelerar i det stora hela mycket dåligt med lägre brottslighet. Omoraliskheten i den populära bestraffningsretoriken må kanske inte ligga i straffet som sådant, utan i det faktum att straffet presenteras som en universallösning på ett komplext problem som kräver en empiriskt välgrundad handlingsplan. För om man skyller kriminalitet och våld på rättsväsendets “slapphet” samtidigt som man i rabiat konservatism motsätter sig minsta tillstymmelse till avkriminalisering av cannabis, ja då snackar vi moralisk feghet.
Borgerligheten (ja, liberalerna inkluderat), vill inte skärpa straffen i tron att de medför en lägre brottslighet, utan för att vi vill ge folket ett spektakel, ett plåster på såren för att vi inte vågar adressera frågorna med det nyttofokus de förtjänar. Huruvida straffet som sådant är rättfärdigt är det upp till var och en att avgöra, men visst känns det skönt när vi är ärliga med vad som är vad?