Månad: juni 2020

Gästskribent: Kornelius Persson

När man pratar med libertarianer brukar man ofta höra fraser som “eget ansvar”, “välj själv” och “ekonomisk omfördelning är kasst”. Jag förstår att tanken av att vara fri och kunna forma sitt liv fritt från statlig inverkan i en nattväktarstat lockar, men är verkligen alla fria i ett sådant samhälle?

Jag bor i en liten landsort på gränsen mellan Västergötland och Småland som heter Nittorp. Det är på många sätt en idyll, alla känner alla, få brott begås och många bor i nybyggda villor. Det finns också ett starkt civilsamhälle som bedriver allt från språkcafé till hockeymatcher som ibland drar åtta gånger antalet invånare i Nittorp i publiksiffror. Men i samma idyll finns också en liten länga av hyreshus som migrationsverket hyr.

När jag var liten upplevde jag den gatan som en gräns mitt i samhället. Dit cyklade man aldrig för att knacka på och fråga om de vill köpa Nittorps IK-lotter eller jultidningar eftersom arbetsinsatsen för att få ett vänligt nej tack inte var värt det.

Det var också en stor klyfta mellan barnen som bodde där och oss andra. Var man satt i bussen på väg till skolan, vem man hängde med efter skolan eller vem man mobbade på skolgården. Skillnaderna var ständigt där.

Det var barnen som kom därifrån som medelklassbarnen ständigt frågade varför de inte också kom med nya FUNK-jackor efter höstlovet eller varför inte de också spelade hockey trots att de redan visste svaret. De hade inte råd.

Varför frågan fortsatte komma upp vet jag faktiskt inte. Kanske fanns det en oskriven regel på den skolan om att klasskamraten med minst kusiner i samma klass eller klasskamraten som sågs som enklast motstånd skulle bli hackkycklingen för att föra de andra i gruppen närmare varandra. Jag vet inte.

Nog talat om min egna upplevelse, den bilden kanske är helt fel men jag tror att mitt första ideologiska uppvaknande hände på den skolgården. Barnen från den gatan var inte fria. De hade inte valt sin situation, vilket land de skulle födas i eller vilken familj de skulle få. I en nattväktarstat hade det fått gå som det gått för dessa barn för ur ett libertariansk perspektiv är det ju frihet. Friheten att inte få medel att kunna forma sitt liv, friheten att inte kunna välja vilken familj man får eller friheten att inte kunna välja vilket land man föds i.

Som socialliberal ser jag inget problem med att vuxna människor har olika siffror i sitt lönekuvert den tjugofemte varje månad eftersom vuxna är just vuxna och har möjlighet att ändra sin livssituation. Men när siffrorna i lönekuvertet definierar vilka livschanser ens barn får blir siffrorna ett problem.

Jag tror inte att det är en slump att skolfrågan är en av de viktigaste frågorna för oss i LUF eller den liberala rörelsen i allmänhet, bland det mest centrala inom socialliberalismen är trots allt att ge barn någorlunda lika förutsättningar, eller åtminstone en jämbördig verktygslåda till att kunna forma sitt liv så som man själv behagar. Under kongressen 2019 i Västerås sa Erik Berg, LUFs nuvarande utbildningspolitiska talesperson, några ord som summerar vad jag menar definierar liberal klasskamp väldigt väl: klassresan börjar i klassrummet. Han var antagligen inte den första att säga detta men orden fastnade alltjämt i mig.

Jag tror att om alla ska bli fria, även barnen från lägenhetslängan i Nittorp, så krävs det mer än en nattväktarstat. Nattväktarstatens frihet är exklusiv för de som har turen att födas in i välbärgade familjer i fredliga länder. Om friheten ska vara tillgänglig för alla och inte bara de välbärgade är socialliberalismen den rätta vägen. Viss ekonomisk omfördelning behöver finnas för att varenda unge ska ges verktygen att kunna forma sitt eget liv. Det är frihet, på riktig.

Skribent: Jacob Welander

Solen sänker sig under horisonten och laptoppens skärm lyser i allt starkare kontrast mot omgivningens ljussättning. Dagen innan midsommar kontemplerar jag över livet omgiven av sommarens tunga grönska i sällskap av ett glas mousserande. Vad skänker livet mening? Människans medvetande befolkas av ett antal idoliserade arketyper vilkas levnadssätt idealiseras.  Dessa tenderar att överglänsa varandra i ett kontrastlöst ljus av perfektion. Jesus offrar sig på korset för människans synder och förmanar oss i bergspredikan inte bara att efterleva den judiska lagen till punkt och pricka i handling utan också att släppa varje syndfull tanke: ”Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen,” Den som inte följer lagen skall enligt Jesus ”kallas den minste i himmelriket”.

Få, om någon, skulle hävda sig kunna leva som Jesus lär. Ska vi då leva i ständig vånda över vårt syndfulla leverne och i ständig konflikt med våra inre idealbilder? Knappast någon, åtminstone i mina kretsar, tror nuförtiden på Armageddon, den yttersta domen och ett liv efter detta. Åtminstone jag när fortfarande mycket av föreställningarna omskrivna i en modernistisk tolkning och likaså den prestationsångest de så ofta medför. Sprids detta inspel över min förväntan finns säkerligen de som inte relaterar till just den kristna kulturen men även ni har säkerligen liknande ouppnåeliga idealbilder. Kanske finner ni dem i Haditherna eller i någon annan skrift av stort värde för er.

Som kulturell protestant är konfessionen för mig det centrala i religionstillhörigheten och religionsutövandet är därmed i min föreställningsvärld i huvudsak en privatsak. Motsägelsefullt kan det tyckas, eftersom min religiositet enligt definitionen ligger just i det kulturella, i själva utövandet och inte grundar sig i en faktisk tro. Men individualism i människans meningssökande är en grundpelare i min ideologi. Kanske kan berättelsen om Luthers idéer bistå oss med den pusselbit som läker de sår känslan av otillräcklighet river upp. Just det faktum att vi själva är ansvariga för vårt liv inger en känsla av stolthet. Sökandet efter mening och strävan efter idealbilderna må vara ett Sisyfosarbete men varför skulle inte Sisyfos kunna vara lycklig? Camus tankar ekar överallt omkring oss i populärkulturen men verkar ändå ha undgått de flesta. Att det är dukningen och inte middagen som är viktig imorgon.

Hur, frågar sig då många, är detta relevant att skriva om i en politisk tidskrift. Just därför att meningssökandet aldrig bör vara politikens sak men alltför ofta blir det. De avsteg från stigen på Dantes skärseldsberg många kommer att göra imorgon har inte Stefan något med att göra. Inget gyllene tal kan vägleda oss dryckesbröder imorgon och ingen Vergilius kan följa med oss i himmelen. Därför är jag, och jag ursäktar de många oförklarade referenserna, frisinnad. Jan Johanssons ljuva, nostalgiosande pianospel ekar ut i sommarnatten medan jag betraktar mitt verk. Glad midsommar!

Skribent: Kaspian Persson

Något jag noterat under mina snart 3 år som engagerad i LUF är tankarna om att en liberal inte kan vara pragmatisk, att liberalismen är en ideologi för den som tror på utopin. Kritiken kommer oftast i form av tanken att liberaler bryr sig mer om sina principer än de potentiella utfallen och att liberalismen fokuserar på frågor som ingen bryr sig om. Det är delvis sant men ändå inte. Här är min killgissnings-take på det hela. 

Liberala principer såsom demokrati, mänskliga rättigheter och feminism kommer nog alltid vara kärnfrågor för liberaler. Det är inte själva principerna som är problemet utan snarare människors bekväma inställning rörande dessa principer. Jag tror att det är ett direkt resultat av att människor i den fria världen tar saker som allmän rösträtt och fri media för givet. Missförstå mig rätt, jag tror inte att människor har slutat bry sig om demokrati utan snarare att de har börjat ta det demokratiska samhället för givet. Tanken i sig är bra och sund, att demokratin har blivit så normaliserad, men det blir problematiskt när människorna blir för bekväma och totalt glömmer bort var vi fick dagens regeringsform ifrån. Det är när medborgarna blir bekväma som krafter vars ändamål är att vilja motverka det demokratiska samhället växer sig starka. Dessa krafters befintlighet är det som ger liberalismen ett existensberättigande. Den liberala ideologin finns nämligen till för att värna det öppna och fria samhället vi har idag.

Jag är övertygad om att Liberalerna värnar dessa värden mer än något annat parti. Det har alltid varit våra paradfrågor men någonstans har det gått fel. Det är inte vad vi gör som sänker opinionssiffrorna utan det är vad vi inte gör som förstör. Jag hatar att använda mig av ordet “pragmatiskt”, men det är vad jag tror på riktigt kan vara lösningen för Liberalerna. Vi som parti måste bry oss mer om de potentiella liberala reformerna än vilka vi genomför dessa med. Nej, jag förespråkar inte direkt samarbete med varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet för att det är vad dum-pragmatism innebär. Den sortens pragmatism är inte förankrad i en konsekvent ideologi och blir därför snabbt populistisk. Pragmatismen som kan vara ett alternativ för Liberalerna bör både vara förankrad i ideologin, men samtidigt mer utfallsorienterad än vad den är idag. Denna pragmatism och syn på sakfrågor kommer resultera i en flexibilitet som möjliggör och öppnar upp ett samarbete med samtliga partier i riksdagen, så länge grundvärderingarna stämmer överens med varandra. Skillnaden från förut kommer dock vara att Liberalerna med denna pragmatism kan stötta en regering, som utöver vårt stöd, också får stöd av partier som inte delar grundvärderingar med oss. I praktiken skulle det innebära att vi skulle kunna stödja en KD+M-regering som samtidigt får stöd från SD. Det är här ideologin fyller sin funktion i detta pragmatiska tillvägagångssätt som KD och M saknar, vilket innebär att sekunden regeringen börjar genomföra reformer som inte resulterar i ett önskvärt liberalt utfall så kommer vårt stöd ryka i samma ögonblick. Då får den regeringen antingen avgå eller söka stöd från annat håll. 

Förhandlingen med SD kommer vi inte behöva lägga oss i. Den bollen kommer nämligen ligga hos M-KD att förhandla fram ett förslag med SD som vi kan köpa. Detta alternativ kan betyda att M och KD tvingas till det ansvaret de inte velat ta de senaste mandatperioderna och vi blir vågmästare.

Egentligen är detta ingen radikal åsikt, det är ju egentligen på dessa principer JA är uppbyggt på, fast man någonstans förnekar V:s inflytande trots att de så uppenbart har sån makt över regeringen så att man kan stoppa reformer i JA. Väljarna är inte dumma, de ser genom detta. Som min mamma brukar säga, ärlighet varar längst. Även när det kommer till obekväma val man behöver göra mellan två extremistpartier. 

Skribent: Sophia Jennersjö

För lite mindre än ett år sedan gick jag med i LUF. Jag minns det väldigt väl. Det var en sommardag i juli och jag satt vid köksbordet med min syster. Vi pratade om mitt samhällsengagemang varpå hon säger: ” Bli medlem i något ungdomsförbund då!” och jag svarar, ”Okej, men då vill jag gå med i LUF.” Jag minns hur orden kom så plötsligt ut från min mun och hur jag knappt tänkte mig för innan jag blev medlem. Det må ha varit spontant men jag har aldrig tagit ett så bra beslut i hela mitt liv.

Den Sophia som gick med i Liberala ungdomsförbundet var en beslutsam och orädd tjej som var arg på samhället hon levde i. Hon visste att hon var liberal och hon visste att hon alltid skulle vara det.  Jag är fortfarande liberal och jag är så glad och stolt över att jag får vara del av en frihetsrörelse utan dess like.

Ofta blir jag påmind om hur jobbigt det är att vara engagerad. När jag sitter och skriver denna text när jag egentligen borde skriva på min historiauppsats eller när jag ser mina vänners miner över att jag ska ta tåget efter skolan till ett styrelsemöte i en annan stad. Allra mest kanske när jag ser mina egna styrelsemedlemmar pyssla med krånglig administration i en klubbstyrelse, försöka privatisera ett café i en skolförening, eller pendla mellan Nittorp och Göteborg . Visst hade det varit så mycket enklare om man bara hade kunnat bli influenser, starta en blogg eller bli instagramaktivist för att sprida sitt budskap? I ärlighetens namn går deras content ut till dubbelt så många personer än vad LUF:s medlemsträffar gör. Tro mig, jag är långt ifrån den mest engagerade i LUF men ändå känner jag att de påverkar mitt liv i den mån att jag ofta tänker: Hur kan det här vara värt det?

Ibland, när lugnet har varat lite för länge och jag har blundat för verkligheten lite för mycket börjar jag påminnas om varför jag en gång, helt frivilligt skrev ner min e- post adress i Liberala ungdomsförbundets medlemsblankett för att sedan skicka ett långt mail till LUF väst ordförande om hur jag skulle engagera mig på bästa sätt. Jag gjorde det inte för att jag hade några vänner där eller för att en förbundsstyrelsekandidat värvade mig med en Nocco. Jag gjorde det inte heller för att LUF var störst. Min drivkraft låg i min ideologi. Den drivkraften kommer alltid finnas där, oavsett vad.

Det är så många gånger som jag hör personer helt överraskat berätta om hur ofri värden är idag. Det är som att jag inte skulle veta.  Jag behöver inte bli upplyst då jag blir påmind varje dag. När George Floyd trycks ner i asfalten av en amerikansk polis tills han avlider blir jag påmind. När jag ser namnlistan av det tusentals svarta personer som har blivit mördades av polis bara på grund av att deras hudfärg blir jag påmind. När jag ser ”all lives matters” aktivister som raserar över en livsviktig rörelse eller sverigedemokrater som raserar över att den svenska poliskåren inte är lika auktoritär som amerikansk polis blir jag påmind. När jag hör hur vanliga medborgare som utnyttjar sina grundlagsskyddade rättigheter om demonstrationsfrihet tystas ner med tårgas, pepparspray och kulsprutor blir jag påmind. När jag hör om ännu en människa som drunknat i medelhavet och ännu en partiledare som delat ut flygblad vid den turkiska gränsen blir jag påmind.

Jag blir påmind om varför jag är liberal och varför man borde vara det. Det är för att vara liberal i världen är tufft. Då menar jag inte enbart att Liberalerna ligger lite dåligt till i opinionen utan att de liberala värderingarna och idéerna hotas varje dag. Att det att finns folk som ser liberalismen som en segrande överideologi gör mig därför ännu mer övertygad. Mitt engagemang behövs. Det är det jag vill påminnas den nästa gång jag tar 07.50 bussen till ett årsmöte på en lördag.

Jag ber dig som läser detta att från och med nu alltid hålla två saker i huvudet samtidigt. Tänk dig att du har en uppgift: Den uppgiften är att utnyttja ditt privilegium och tala för den personen som aldrig haft en talan.  Demonstrera, skrik, organisera, stöka eller lägg dig på gatan tills den dagen ingen längre dör för sin hudfärg, ingen drunknar i medelhavet, ingen står med armarna i kors framför ett fält för en kampanj om att Sverige är fullt. Tills den dagen vi river murar istället för att bygga dem och tills den dagen sista diktatorn har lagt sig platt. Tills den dagen är detta din uppgift.

 Din uppgift är dock inte att gå in i väggen. Känner man att de börjar bli tufft, att kroppen säger ifrån eller att gnistan inte finns kvar tycker jag aldrig att man ska vara rädd för att skruva ner. Ta en rehab, vila när du behöver det och kom tillbaka starkare än någonsin. Jag vet inte vad just ni lär er av det men jag har nu insett den riktiga meningen med mitt engagemang. Den insikten kommer vara jävligt nödvändig för att jag ska palla med resten sen.