Månad: januari 2020

Skribent Andreas Millings

Försvaret är en institution som praktiskt sett alla länder är beroende av för att försvara sitt territorium och självständighet från främmande makter. I dagens Sverige har försvarsmakten fokuserat på att öppna upp sig för jämlikhetens skull med budskapet ”alla är välkomna”. Men hur jämlikt är egentligen försvaret?

Vi lever i ett jämlikt samhälle. Sverige är det mest jämlika landet i världen sägs det, men vi har ett försvar som faktiskt inte är så jämlikt som det påstås. Nyligen verkställdes den allmänna värnplikten som även omfattar kvinnor vilket den inte gjort tidigare. Visserligen är det ett steg i rätt riktning trots att jag är negativ till att tvinga in ungdomar till försvaret. Dock så finns det en grupp som exkluderas från värnplikten.

De med neuropsykiatriska syndrom d.v.s . de på autismspektrat och dem med ADD och ADHD. De blir inte inkallade till mönstring och alla ansökningar ger avslag. Varför är detta ett problem? Är det inte viktigt att de med särskilda behov inte ska kallas in till armén?

Sverige är ett alldeles för svagt land för att exkludera människor som frivilligt söker till försvarsmakten. Med en befolkning på 10 miljoner skulle vi aldrig klara av ett angrepp från exempelvis ryska armén där deras totalförsvar uppgår till just 10 miljoner. Överbefälhavaren uttryckte i en artikel 2013 att Sverige skulle klara sig i en vecka under ett angrepp. Det är en löjligt kort tid och det är ofattbart att inga konkreta åtgärder har vidtagits.

Med ett försvar som är så svagt har ändå försvarsmakten magen att exkludera de som verkligen vill gå med. Storbritanniens försvar inkluderar de med neuropsykiatriska syndrom bara om dem presterar bra på alla prover, i USA är det lite mer krångligt men det är möjligt. I Ryssland tar man inte hänsyn till medicinska diagnoser om de inte är allvarliga. Varför ska vi exkludera människor som mycket väl kan vara kompetenta när inte ens Ryssland gör det? Belgiens försvar accepterar de som, utöver alla fysiska, och traditionella krav även alla EU-medborgare som talar franska eller nederländska/flamländska. Alltså är det lättare för en svensk med ADHD att gå med i Belgiens armé än Sverige, ens eget land. Israels armé har en hel division dedikerade till de som har en diagnos på autismspektrat. Där de faktiskt får det stöd de behöver samtidigt som de kan slåss för sin demokrati och självständighet. De militärmakterna som accepterat folk med särskilda behov som jag nämnt: Israel, USA, Storbritannien är bland de mest professionella och kompetenta militärmakterna i världen.

En reformering av försvarsmakten är nödvändig. En jämlik försvarsmakt kan endast komma till om alla åtminstone tillåts mönstra och ges chansen. Vi behöver en mer effektiv försvarsmakt där vi kan klara oss mer än en vecka. En stärkt flotta och en stor satsning på flygvapnet. En stor infrastruktursatsning är nödvändig för att kunna motstå cyberattacker. Och, givetvis, en satsning på 2% måttet och ett medlemskap i Nato tillsammans med Finland.

Skribent Liv Näslund

Betyg från årskurs fyra är en jättebra reform men om det är en mer likvärdig skola man vill nå är det kontraproduktivt att rösta igenom förslag som bara gäller några få med tur. Det är nästan skickligt från politikers sida att på ett så kraftigt sätt lyckas arbeta mot sina egna syften.

Från och med nästa höst blir det möjligt för alla rektorer i Sverige att införa betyg från årskurs fyra på sina grundskolor och året därpå blir ändringen permanent. Det meddelade regeringen i slutet av december efter en överenskommelse med samarbetspartierna Liberalerna och Centerpartiet. 

Som liberal är jag till att börja med väldigt stolt. Stolt över att Liberalerna, efter många års kamp i motvind, lyckats förändra hela skoldebatten i grunden och slutligen kompromissat in den här punkten i Januariavtalet. Det är stort. Ännu större är dock att generade sossar och miljöpartister valt att släppa stoltheten och se till fakta. Sånt händer faktiskt inte varje dag. Tacka Björklund för det!  

För det första är förslaget en vinst för alla de elever som inte längre kommer behöva vänta alldeles för länge på det stöd de behöver. Med betyg från årskurs fyra blir det nämligen mer naturligt för lärare att i tid upptäcka elevers svårigheter, så att man kan göra någonting åt dem redan under mellanstadiet. Bäst blir det naturligtvis om man upptäcker utmaningar redan i första klass, men så roligt vill inte ens Liberalerna ha det än. 

Tillbaka till det här med att få hjälp i tid. Jag har svårt att tänka mig något stressigare än att inse att jag inte sitter på de matematikkunskaper som krävs året innan man börjar högstadiet. Då är det mer eller mindre för sent att göra något åt saken. Åtminstone har kollektivismens och godhetstänkandets mörker gjort vad som i ett tidigt stadium hade varit ett litet problem till en allvarlig fråga. Att i likhet med dagens “alla är lika bra på allt”-politik skjuta på sanningen är inget som kommer få de barn som hade behövt hjälpen att tacka ansvariga politiker i framtiden. 

Det är ett svek.

Betygen från årskurs fyra kommer att underlätta kommunikationen mellan lärare, elever och föräldrar och på ett bättre sätt beskriva vad eleven uppnått i förhållande till de kunskapsmål som finns redan från lågstadiet. Dessutom visar Skolverkets egen utvärdering av betygssättningen från årskurs sex att 46 procent av lärarna anser det var enklare att upptäcka elever med extra behov tidigare och 80 procent av eleverna anger att de anstränger sig mer när de får betyg. De där bokstäverna är kanske den högpresterande kuddflickans bästa vän men framför allt direkt avgörande för eleven med stora utmaningar. De upptäcker, motiverar, kommunicerar och hjälper till i tid. Tidigare insatser har visat sig vara ovärderligt i frågan om att skapa en skola för alla. 

Men där tar reformens positiva delar slut. 

Förslaget från regeringen och samarbetspartierna innehåller ett stort men – då det ska stå rektorer fritt att välja om man vill införa betyg från årskurs fyra. Hela argumentationen kring att tidiga betyg är en rättvisefråga faller därmed ganska platt så snart man inser att det inte kommer gälla alla elever. 

Om man tror på att alla barn har rätt till samma chanser så måste det gälla alla skolor, inte bara dem vars rektor råkar hålla med. Och om man ivrigt argumenterar för att rättningen behöver centraliseras, mängden nationella prov öka, och skolan förstatligas, så gör man det för att man inte kan leva med tanken på att unga människor ges helt olika kvalitet på sin utbildning baserat på var i landet de råkar bo. Frågorna är för viktiga för att avgöras av varje enskild rektor. Så även den här. Det ser man bara genom att konstatera att endast tolv skolor valde att delta i det frivilliga försöket om betyg från fjärde klass. 

Ni får ursäkta min förvirring, men detta tåls att upprepas. I ett land som redan har stora problem med ojämlika skolor vore det helt orimligt om betygen bara applicerades på ett visst antal elever. Det skulle ge motsatt effekt och vad jag förstår är förslaget helt kontraproduktivt mot regeringens mål. För det finns kanske en sak som alla partier kan enas om i utbildningsdebatten, och det är målet om ökad likvärdighet i skolan. Ett ledord som inte bara verkar vara Anna Ekströms absoluta favorit, utan något som används flitigt av såväl den argaste kravliberalen som den flummigaste miljöpartisten. 

Så, med ett gemensamt mål om en mer jämlik skola satte sig partier med helt olika ideologiska bakgrunder ner för att diskutera vägen dit. Det är nämligen där man är oenig. Medan liberalen ser tidigare betyg som en del i vägen mot likvärdigheten hade miljöpartisten förmodligen helst skrotat dem av bara farten. 

Reformen som riksdagen snart sitter i knäet med är den allra konstigaste formen av en politisk överenskommelse, där man genom att bara låta vissa elever få betyg i tidigare ålder snarare skapat en ännu mer ojämlik skola än den vi har idag. Miljöpartisten skulle hävda att de som nu kommer få betyg i fyran är förlorarna, medan liberalen ser de som de lyckligt lottade. Men kvar står faktum att oavsett om några fått det bättre eller sämre har likvärdigheten minskat. Man var eniga om målet, men hur stort det än var lyckades man missa. 

Förslaget som – man får hoppas –  i mångt och mycket grundar sig i ett rättvisetänk levererar med denna kompromiss just det motsatta. 

En sorts falsk likvärdighet.

Skribent Thea Erlandsson

Ett av liberalismens främsta fundament är friheten att välja. Människan ska vara fri att kunna älska vem den vill, arbeta med vad den vill och leva hur den vill. Liberaler tror helt enkelt att människan är bättre lämpad att ta beslut som gäller sig själva än en auktoritet, oavsett om det är staten, kyrkan eller en annan högre institution. De ideologiska och ekonomiska argumenten för detta är många. Det finns flera exempel som visar att maktkoncentration och planering av ekonomin leder till mer fördärv och förtryck än frihet. De kommunistiska försöken i Östeuropa, Kina och Sydamerika ger bevis på pappret.

En av de största moderna filosoferna som skrev om valets betydelse var Jean-Paul Sartre. Han arbetade inom grenen existentialism och myntade ordspråket “existens föregår essens”. Många av hans idéer och resonemang kan fortfarande appliceras på människan och samhället idag. Med vår höga levnadsstandard och de flera tusen olika alternativ som finns, lever vi minst sagt i överflödets värld. Åtminstone i landet Sverige. Vi kan leva i bekvämlighet och behöver inte tänka på konsekvenserna av våra val. Vilken schampoflaska vi köper spelar väl ingen roll, eller vilka kläder vi väljer att bära. Men aldrig tidigare har våra val varit viktigare, och möjligheten och friheten att välja har aldrig varit mer aktuell.

Låt oss gå tillbaka till Jean-Paul Sartre och hans idé om att “existens föregår essens”. Vad menar han egentligen med det?

Enligt Sartre så finns det alltid en avsikt eller syfte med det som människan väljer att producera. Oavsett om det är en smörkniv eller klänning, även om själva syftet är att inte produkten inte ska ha ett syfte. Vi vet alltid varför vi skapar någonting. Vi förstår essensen, alltså kärnan med det vi vill skapa, innan vi har skapat det. Utan en klar bild av hur vår smörkniv ska se ut, vilket material den ska vara producerad av och andra egenskaper, kan inte smörkniven existera. Men med människor, ansåg Sartre, så är det tvärtom. Ingen människa vet syftet med sin existens innan de skapats och lever sitt liv. Endast under livets gång kan en människa börja förstå meningen, eller den ickeexisterande meningen, med sitt liv. Alltså föregår människans existens, dess essens. Och eftersom det inte finns någon medfödd mening med en människas liv så finns det inte heller några regler för hur en människa bör leva. Därför borde även människan vara fri att leva sitt liv som den vill. Människan ska ha friheten att välja.

Sartre fortsätter detta resonemang och menar att alla val som människan ställs inför kommer ge upphov till ångest och obeslutsamhet. Känslor som människan lätt vill fly ifrån och pressa undan istället för att konfrontera. Enligt Sartre är den stora svårigheten i människans liv inte att hitta meningen med sitt liv, utan valet om en ska ta tag i sitt liv eller inte. Om en ska vara likgiltig och överlåta ansvaret av sitt liv till andra människor och institutioner, eller ta tag i det själv. Om en ska konformera till samhällets normer och förväntningar, eller själv ta egna beslut. Om en ska ta aktiva val eller inte.

Även om man inte håller med Sartres resonemang eller de premisserna som argumentation vilar på, t ex. att Gud eller någon annan högre makt inte existerar eller skapat människan, så väcks ändå en intressant tankeställare som går att utveckla.

Vi lever, som nämnts tidigare, i överflödets värld. Möjligheterna och alternativen verkar oändliga. För många människor känns alla val som människan ställs inför som överväldigande, och redan som ung ska man ta beslut som kan avgöra ens framtid. Resultatet blir att många försöker kasta ifrån sig allt ansvar. Det känns helt enkelt för jobbigt att ha makten över sitt eget liv. Men även stater och länder verka ha samma mentalitet. Trots klimatkrisen vågar inte, eller vill inte, stater ta sitt ansvar. Sartres tankar och idéer får därför ett nytt eko i dessa omständigheter. När ett nytt decennium inleds bör utgångspunkten vara att välja, att välja. Att konfrontera sina val istället för att fly ifrån dem.

Det blir mer och mer uppenbart att stater är oförmögna att lösa klimatkrisen. Det blir även mer påtagligt när FN:s konferenser inte resulterar i mer än symbol-politiska åtgärder. Det är naivt av individer och företag att tro att deras val inte spelar roll eller att de inte har möjligheten att påverka klimatfrågan. Endast genom att konsumenter och producenter frivilligt väljer att prioritera hållbarhet och klimatsmarta lösningar kommer ett skifte ske i ekonomin. Men om konsumenter fortsätter betvivla och underskatta sin egen makt, och istället överlämnar ansvaret till den “stora starka staten”, kommer knappast en förändring ske.

När socialister och konservativa lättvindigt väljer att förminska individens frihet och förmåga att påverka, genom ett narrativ av pessimism, är det vi liberaler som ska leda vägen framåt. Vi får aldrig förlora tron på friheten. För det är då vi blir likgiltiga och lata. Det är då vi viker oss och totalt drunknar i vår meningslöshet.