Publicerad 29 December 2025 kl. 21:57

I nuläget spekuleras det om en börskrasch till följd av en ”AI bubbla”. Mycket kan brytas ned för att förklara den potentiella undergångsfasen, men en betydande faktor är felberäkningar i samband med överoptimistiska antaganden. Ogrundad tillit till exponentiell kapacitetsökning har kulminerat (enligt mig) i överinvestering hos AI-leverantören ”OpenAI”. Utlovad avkastning har nu blottlagts av kolossala kostnader i datainfrastruktur och brist på efterfrågan hos kunder. Datachip-leverantören Nvidia investerar samt sluter exklusiva partnerskap med AI-bolag som driver upp värderingarna hos dessa bolag. Samtidigt köper dessa AI-bolag i sin tur datacenterlösningar och hårdvara som driver upp Nvidias kurs. Denna ömsesidiga handel är alltså inte längre baserad på efterfrågan, utan på kapitaltillgång och investerarnas intentioner mellan bolagen. Eftersom projektionerna ser så pass lovande ger det handlingsutrymme för att ignorera energipriser, datacenterbegränsningar eller globala växelkurser. Samtidigt skulle en börskrasch innebära ett framtida monopol för OpenAi, och likna Amazon som gick segrande efter ”Dotcom bubblan” 2000. Därmed kan en övervärdering ligga i OpenAi:s intresse.

Ett någorlunda liknande exempel inträffade i Sverige 2025; Northvolt härvan. Tillfrämstadels var detta till följd av extrema ambitioner utan bevisad produktion. Felaktiga samt överoptimistiska kalkyler med brist på riskbedömning förlade bolaget i konkurs. Likt den potentiella börskrasch vi står inför idag, baserades härvan på investerarintressen och bristfällig riskanalys. Många affärsbeslut i Northvolt var värda att ifrågasätta. Strukturen kring AP-fondernas investeringar i Northvolt bestod av flertal komplicerade processer och instrument. Aggressiva expansionsplaner och storskaliga projekt pådrevs infernaliskt hos Northvolt men resulterade i stor förlust. Och motiveringen bakom dessa planer bestod rentav lögner. Samtidigt tjänade tidiga investerare och företags-grundare miljonbelopp, när de sålde innan kraschen. 

Jag anser att den uppdrivna värderingen inom AI och North volt är exempel på värdepapper som baserats på svaga krav på risker och etik. Och jag anser även att OpenAI framgår som ett nutidsrelevant exempel på hur ett företag potentiellt skulle kunna gynnas av en börskrasch som de själv skapat. Alltså kan en artificiell prisvärdering vara ett incitament för att lyckas som företag, vilket naturligtvis är ett problem. Northvolt har gynnats av subventioner, ”strategisk autonomi” och exklusiva partnerskap. Därmed har staten avvikit från marknadens informationsmekanimser och investerat utifrån egen politisk vilja. 

Jag vill därför betona att värderingarna på värdepapper har varit alltför oseriösa under en lång tidsperiod. Därför vill jag införa transparanta värderingsmodeller hos de som tar emot offientliga medel. Detta kan vara diskonteringsräntor, exakta WACC – beräkningar eller antaganden om capex/opex. ”Use of proceeds” har en otroligt slapp praxis i Sverige idag, statliga medel måste redovisas hur de används. Alla dessa kalkyler anser jag ska stå bakom en upphovsman som har ansvar. Jag begär inte hårdare villkor för investeringar i privata bolag eller statliga, men öppenhet i handling.

Det kommer absolut inte förhindra ekonomiska misslyckanden. Men det kommer förhindra rättfärdigandet av förhastade och i vissa fall korrupta beslut hos finansierarna. Förhoppningsvis kulminerar det i ett system där politiker och investerare inte agerar utifrån eget intresse, men befolkningens. Detta mitigerar förhoppningsvis risken för ohållbar kapitalcirkulation på befolkningens bekostnad.

Publicerad 29 December 2025 kl. 21:54

När jag sommaren 2024 åkte på en roadtrip genom delar av Europa fick jag uppleva de vackra österrikiska vägarna. De är väldigt väl underhållna och sköna att åka på, men det var inte bara vägarna jag fick uppleva utan även deras vägtullar. Likt alla vägar behöver de finansieras och i Österrike valde man vägtullar. Företaget som har hand om vägarna är statligt men får inga skattepengar utan är helt finansierat av intäkterna från vägtullarna. Då kan man såklart tänka att de är dyra, men så är inte fallet! En Vignette (namnet på avgiften man betalar) kostar 103,80 euro för ett år. Med denna Vignette får man köra på alla deras vägar. Vissa vägar som av olika anledningar kräver större underhåll har en extra vägtull. Jag tycker vi ska göra som Österrike och införa fler vägtullar.

Om vägtullar införs kan resursfördelning till vägar automatiseras. Det betyder att politiker inte behöver lägga tid på att debattera hur mycket pengar som ska läggas på vägnätet. Detta sker genom att myndigheten som sköter vägarna kan kolla var det kommer in mest pengar, vägar som drar in mest pengar har såklart flest fordon som trafikerar dem och således behöver störst investeringar. Det gör att det inte behöver anställas en person för att hålla koll på var flest investeringar behövs. Även om man har ett system som Österrike kan detta ske genom att man har mätstationer på jämna mellanrum längs vägarna. Självklart behövs kontroll ändå då mycket små vägar inte kan ha vägtullar eller försörjas på det men ändå behöver underhållas. Det kommer oavsett bli mycket mindre byråkrati runt vägarna.

Ett system med vägtullar gör att pengar från statsbudgeten inte behöver gå till vägarna och därmed sparar staten mycket pengar. Detta kan såklart gå till olika saker men som liberal tycker jag att detta ska gå till att sänka skatten. Det kommer egentligen inte att sänka skatterna då man istället kommer behöva betala vägtullar, men hur mycket vägtullar du betalar kan du styra över.

Tyvärr kan ju vägtullar göra att trafiken går långsammare, men detta behöver inte vara fallet. Exempelvis i Göteborg har vi trängselskatt som tas ut via automatiska bommar som skannar ditt registreringsnummer och sen skickar en faktura till ägaren. Dessa bommar saktar inte ner trafiken alls, enda nackdelen är att det blir lite integritetskränkande då det går att kolla var en viss bil befinner sig.

Vägtullar är en konsumtionsskatt, därmed betalar den som konsumerar varan eller i det här fallet vägen. Vi går från ett system där alla är med och finansierar vägar som de kanske inte ens använder, exempelvis kan skattepengar från göteborgare vara med och finansiera riksväg 392 utanför Korpilombolo i dagens system. Inte bara det utan om du knappt använder vägar behöver du fortfarande vara med och betala skatt för att finansiera vägarna. Om det istället är vägtullar betalar du endast om du faktiskt använder vägarna.

Publicerad 29 December 2025 kl. 21:40

Rysslands fullskaliga angreppskrig mot Ukraina som inleddes med den fullskaliga  invasionen 2022 är nu inne på sitt fjärde krigsår. Ännu stundar en ny krigsvinter för det  hårt drabbade ukrainska folket. Det senaste budet från den amerikanske presidenten  består av en s.k. ”fredsplan” om 19–28 punkter som presenterades till Kyiv den 21  november i år. För varje sann demokrat är detta en fullständigt hårresande läsning som  sänder kalla kårar utmed var västerlännings ryggrad. Det viktigaste i detta nu är att vi  inte får tappa makten över verklighetsbeskrivningen och förmågan att kalla saker vid  dess rätta namn. Detta är i sanning ingen ”fredsplan”. Det kan bäst beskrivas som ett  medgivande för ryska intressen och ett krav på villkorslös kapitulation för Ukraina. Samtidigt är det viktigt att lägga skulden för detta där den bäst hör hemma – ledaren  för den ofria världen förråder i detta nu Ukraina och dess befolkning!

När förslaget tillkännagavs genom läckor i brittisk press sände det chockvågor över Europas  befolkning och demokratier. Samtidigt som dess innehåll publicerades valde den amerikanske  presidenten att sätta mycket stor press på det krigsdrabbade landet Ukraina att acceptera  detsamma – annars väntade indraget politiskt och militärt amerikanskt stöd som följd.  Ingen liknande press riktades mot Ryssland. I stället i detta nu försöker amerikanerna  fortfarande ställa sig in hos ryssarna och vinna Putins gunst, trots att man redan vid ett flertal  tillfällen i år blivit bedragen av en listig och förljugen rysk maktelit. Det är i sanning ett  häpnadsväckande faktum som väcker frågor om var sympatierna egentligen ligger hos  amerikanerna, NATO:s största bundsförvant och demokrati samt hos presidentämbetet som  det brukar heta är ”ledaren för den fria världen”. 

Washington utgörs i dessa dagar av ett mycket sorgligt politiskt minne över den tid som flytt. För de som fascineras och är intresserade av amerikansk politik kan kontrasterna mot dagens  politiska republikanska landskap aldrig beskrivas som större än vad de har varit. Ännu i dag är vi många som med värme minns Ronald Reagans politiska ledarskap under det  kalla kriget och hans stenhårda kamp mot den sovjetiska imperialismen och diktaturens  förtryck. Det var Reagans ledarskap och hårda upprustning under det kalla kriget som  slutligen fick Sovjetunionen på fallrepet och det var trots allt genom amerikanernas frihetliga  ideologiska kamp som järnridån till slut föll. Det var en stor seger som för alltid kommer att  bli ihågkommen i stora delar av Östeuropa – som fick återvunnen nationell frihet som följd. Idag är detta ett politiskt minne blott. Trumpadministrationen verkar ha infiltrerats av diverse  allehanda rådgivare med tveksamma ideologiska lojaliteter, som i bästa fall kan beskrivas som  skeptiska till fortsatt stöd för Ukraina och i värsta fall kan beskrivas som direkt ryssvänliga. 

Nyhetsbyrån Bloomberg avslöjade i dagarna att det fått tillgång till ett läckt telefonsamtal mellan amerikanska och ryska fredsförhandlare om Ukrainakriget. I samtalet mellan Donald  Trumps sändebud Steve Witkoff och den ryske förhandlaren Yuri Ushakov uppgavs det att  den förra skulle ha instruerat och ”coachat” sin ryske motpart för hur de skulle gå tillväga för  att få president Donald Trump på sin sida i fredsförhandlingarna med Ukraina – fullständigt  sensationella medieuppgifter som tyvärr verkar snarast bekräfta tesen om att de amerikanska  fredsförhandlarna köpt ryssarnas narrativ och världsbild med hull och hår.

Lägg därtill på minnet att det var Steve Witkoff som skrev och formulerade den ursprungliga  ”fredsplanen” med den ryske chef-förhandlaren Kirill Dimitriev i Miami tidigare i oktober.  Det går knappast att med ord beskriva det fullständigt vansinniga i att Vita Husets officiella  utrikespolitik verkar skrivas och dikteras av Kremls gråa eminenser, med amerikanskt  godkännande och stöd. Detta kan sammanfattningsvis illustreras av den upprörande uppgiften  om att det första utkastet till fredsplanen skulle ha kommit till under det rysk-amerikanska  toppmötet i Alaska i augusti i år, allt genom Vladimir Putins egen personliga närvaro. 

Det talas om att en eventuell fredsplan skulle innehålla säkerhetsgarantier från USA gentemot  Ukraina. Hur detta i praktiken ska genomföras när Trumpadministrationen består av ryska  lismare och utpressare kan starkt ifrågasättas. Den som kan sin historia minns  Budapestmemorandumet från 1994, ett memorandum som syftade till att säkra Ukrainas  territoriella integritet. Detta är bara ett i raden av många internationella fredsavtal och traktat som ryssarna brutit mot i sitt folkrättsvidriga krig mot Ukraina. I sammanhanget kan man  erinra sig om FN-stadgan, bestämmelserna i Helsingforsavtalet, Parisstadgan och långt många  fler internationella fördrag som visar på brottet mot den internationella rätten med detta orättfärdiga krig.  

Allt detta för att en mycket förljugen, girig och korrumperad amerikansk president som drivs  av maktintressen och hämndbegär drömmer om att en vacker dag stå och motta Nobels  fredspris i Oslo. Detta är i sanning ett skolboksexempel på maktens arrogans när den är som allra sämst – något som borde få varje sann demokrat att rodna av skam och indignation!

Publicerad 29 December 2025 kl. 21:40

William Inge, en engelsk frisinnad teolog och domprost ska ha myntat uttrycket “Den kyrka som gifter sig med sin tids anda blir änka i nästa.” Den liberala kyrkan gifte sig med tidsandan efter krigsslutet 1945, äktenskapslöftena förnyades efter Sovjetunionens kollaps – och i vår tid tycks liberalismen blivit änkan Inge såg framför sig att kyrkan skulle bli.

I land efter land i den demokratiska världen är väljarna överens, de nya högerpopulistiska partierna utgör krafterna för förändring medan liberalismens grundposition alltmer blivit en av bevarandet av institutionerna som byggdes upp under 1900-talets andra halva.

Många av dessa institutioner är skyddsvärda. Däremot kan det kan aldrig bli liberalismens huvuduppgift att bevara. Varken Nato, EU eller Breton Woodssystemet är mål i sig, endast medel för att upprätthålla och bygga ut de individuella friheter som är det enda faktiskt heliga i den liberala kyrkan.

Därför behövs ett fokusskifte. Från att försvara den liberala världsordning som uppstått genom tidigare generationers slit, till att återuppfinna den liberala berättelsen i vår tid. Liberalismens poäng måste vara att identifiera ofriheterna i samtiden och med de politiska medel vi har till hands bekämpa den. Exemplen på vilka dessa ofriheter är många – låt mig använda tre exempel på utmaningar där liberala partier och debattörer borde våga mer. Den ekonomiska utblicken för unga vuxna, det kraftigt försämrade säkerhetspolitiska läget och den gröna omställningen. Alla områden där de akuta behoven är stora, de liberala svaren potentiellt sett kan vara begripliga och de potentiella vinsterna för det fria samhället är stora.

Stagnerad ekonomisk tillväxt i den demokratiska västvärlden, speciellt bland yrkesarbetande är ett riktigt problem som liberaler har för få trovärdiga lösningar på. Genom den svenska modellens struktur har detta problem med stagnerade reallöneökningar i lägre utsträckning än i andra länder påverkat oss, i stället är vårt stora problem en oroande stor strukturell arbetslöshet. Unga och invandrare drabbas hårdare än resterande i arbetskraften, och förutsättningarna för att bygga ett värdigt och självständigt liv försämras gradvis allt eftersom kartellerna på arbetsmarknaden bygger murar som garanterar löneökningar samtidigt som utanförskapet cementeras.

Parallellt med detta fenomen är bostadsköerna längre än någonsin och kontantinsatser för en bostadsrätt i större kommuner oroande dyra. En supermajoritet av väljarna har dessutom inget direkt intresse av att bostäder blir billigare eller mer lättillgängliga då mer konkurrens på marknaden och efterföljande prissänkningar hade lett till kapitalförluster för nuvarande bostadsägare. Ingen vill väl heller ha livsglada, högljudda ungdomar till grannar, bättre då att hålla dem kvar i föräldrahemmen eller studentlägenheterna. Detta första exempel visar på den bekväma liberalismens dilemma – det är fel att förhindra unga människor från tillgång till bostads- och arbetsmarknad, samtidigt som en stor del av väljarkåren är bekväma med status quo. Att ett ”big tent”-parti som exempelvis Moderaterna skulle stå för en radikal omstöpning av bostads- och arbetsmarknadspolitiken är osannolikt, men att Liberalerna inte tar tydligare ställning och faktiskt på ett mer omfattande sätt vågar kritisera sättet vi byggt upp våra institutioner på respektive område är mer än ett svaghetstecken – det är helt jävla bedrövligt.

I säkerhetspolitiken närmar vi oss brytpunkten för när debatten kommer att börja om i vilken utsträckning Sverige ska lägga pengar på andra länder. Svensk biståndspolitik har i tidigare politiska epoker setts som en självklarhet, inte bara av någon slags solidarisk idealism utan också som ett nödvändigt verktyg för att säkra svenska intressen internationellt. Att biståndet på kort tid gått från självklart till kontroversiellt ger en potentiellt mycket mörk inblick i hur debatten kommer att utvecklas i frågan om militärt stöd till Ukraina. Vi som förespråkar ett ännu större och mer proaktivt Ukrainastöd har en fördel jämfört med de som i biståndsdebatten förordade att behålla enprocentmålet. Nämligen att konsekvenserna av ett paradigmskifte i Ukrainastödet antagligen hade varit lika dyrt om inte dyrare för Sverige i och med att våra egna försvarsinvesteringar behövt öka i takt med att ryska resurser inte längre skulle vara uppbundna i att bekämpa svenskutrustade ukrainska förband. Ukrainafrågan är en styrka för liberaler. Vi kan alla kan referera tillbaka till Jan Björklunds nyktra syn på handelberoenden gentemot Ryssland, hans förkärlek för svenskt Natomedlemskap och vurm för ett närmre sammanhållet EU.

Däremot är resten av den samlade säkerhetspolitiken ett liberalt misslyckande. Ur ett handelsperspektiv har våra närmande till Kina förvisso skapat massiv tillväxt och att miljontals människor lyfts ur fattigdom. Däremot har Kina blivit ett betydligt mindre demokratiskt land under det senaste decenniet och våra handelsberoenden gentemot dem skapar begräsningar i det kollektiva västs handlingsfrihet på världsscenen. Inte heller har demokratifrämjande genom regimskiften i mellanöstern och Nordafrika gett positiva effekter – utan rättare sagt befäst en skepsis mot de västerländska demokratierna och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som åtminstone innan Trumps presidentskap definierat den postsovjetiska världsordningen.

Och så klimatet. Allt eftersom år 2030 närmas tycks de målsättningar världen gjort ouppnåeliga. I Sverige har det passande nog för vänsterpartierna sammanfallit med en borglig regering vars bränslepolitik allt kan skyllas på. Däremot är sanningen den att de allra flesta målen bortsett från transportmålet såg ut att missas redan innan reformeringen av reduktionsplikten. Klimatpolitiska rådet hade i samtliga årsrapporter även innan denna regering tillträdde svidande kritik mot den förda klimatpolitiken, däremot var den inte alls lika medialt intressant eftersom det var svårt att peka på en skurk i det gamla sammanhanget.

Det håller inte för liberalismen som framtidsideologi att stå så handfallen mellan populister och miljöpartister. Om de nationella klimatmålen ska behållas eller ersättas av de gemensamma europeiska är inte det viktiga, fokuset måste i stället vara på teknikneutral innovationskraft. Att utbilda ingenjörer, göra företagande enklare och skriva fler frihandelsavtal behöver proaktivt kommuniceras som sätten man faktiskt räddar klimatet på. Den defensiva linjen om att det ”faktiskt är orimligt att det kostade så mycket att tanka bilen” gör kanske att vi behåller några väljare på kort tid, däremot ger det inget långsiktigt förtroende för liberal klimatpolitisk. Vi riskerar att förlora framtidens gröna höger om vi inte vågar presentera lösningar på hur klimatmålen uppnås. De väljare som vill ha grön tillväxt riskerar att bli röstboskap för rödgrön missväxt.

Dessa tre exempel visar på hur lat den moderna liberalismen blivit. Vi står inför tillräckligt stora samhällsproblem att unikt många väljare är beredda att rösta på ett parti som för bara några decennier sedan bestod av en brokig skara skinnskallar. I huvudsak för att just detta parti faktiskt uppfattas stå för förändring.

Liberalismen behöver nog följa de ideal som William Inge önskade av den Anglikanska kyrkan. Att uppnå en slags tidlöshet som gör att väljare i alla tider kan se liberala partier och tänkare som krafter för förändring. Oavsett hur mycket vi har vunnit kan liberaler aldrig känna sig nöjda. Till skillnad från ideologierna till vår höger och till vår vänster har vi ju – som Karl Popper beskrev det – ingen utopi att nå upp till, bara ett oändligt arbete med att göra en imperfekt värld lite bättre för varje dag som går.

Vågar vi inte göra detta har liberalismens stora kritiker rätt; vi har spelat ut vår historiska roll och vår tid är förbi.

Publicerad 11 november 2025 kl. 21:00

Har det någonsin funnits en tid där det är så här attraktivt att vara luffare? Det har nog aldrig varit ett bättre karriärsdrag att sova på kalla klassrumsgolv på ett UL än just nu.

Det går nämligen fruktansvärt bra för en lång rad personer som fram tills för bara några år sedan var aktiva i förbundet. Det handlar om flera raketkarriärer.

En inte obetydlig andel av de centralt placerade tjänstemännen i Regeringskansliet var aktiva luffare för bara några år sedan. Det är kanske till och med någon man känner som nu stressar runt inne i Rosenbads korridorer. Det kanske var dem som var och höll talarpass på ditt första CL eller så var det dem som du spöade i Secret Hitler på din första kongress.

En stor del av förbundet har en personlig relation med både partiledaren och en av regeringens mest framträdande ministrar.

Det är kanske inte så konstigt att det här har lett till att det spridits en bild i förbundet om att man nu har vunnit, man är liksom klar. Rätt personer sitter på rätt plats och alla problem är lösta. Partiet kan ju inte bli annat än bra när det är så här bra personer som bestämmer. Visst?

Och det är klart att man är glad för sina vänners skull, och att man efter att känt dem länge och hört dem prata och stå upp för viktiga principer också litar på dem.

Om verkligheten hade varit så enkel hade det varit väldigt skönt. Det hade varit väldigt bekvämt om den berättelsen var sann, att alla partiets problem försvinner för att det hamnar vettiga människor på toppositioner.

Men faktum – trots att partiet ny domineras fullständigt av de som var aktiva luffare för bara några år sen – är att Liberalerna fortfarande sitter kvar i en regering vars främsta politiska projekt är att göra Sverige mindre fritt. Regeringens migrationspolitik har inte ändrats, rättspolitiken har inte gjort det heller. Repressionståget rullar på i oförändrad hastighet. Tidöavtalets skugga sträcker sig över hela Sverige.

Då kan man ju tänka att det kanske löser sig efter valet, då kanske någon form av hemlig plan sparkar in och Liberalerna abrupt inser att det här med att samarbete med Sverigedemokraterna inte var en så bra idé.

Det finns försvinnande lite som tyder på det.

Mycket pekar snarare i motsatt riktning, man har retoriskt gått från att i början av mandatperioden prata om hur jobbigt det var att samarbeta med SD och lyfta fram hur långt man stod ifrån varandra till att idag säga att samarbetet fungerar väldigt väl. När man ska lyfta fram någonting bra med tidöavtalet väljer man att nämna rättspolitiken.

Hur det skulle vara en lufvinst får någon gärna förklara.

Liberalernas roll i svensk politik är inte att villkorslöst se till att den som råkar leda Moderaterna blir statsminister. Det är att stå upp för liberala värden. Det var därför partiet kom till, man slogs för rösträtt, för frihet och för alla människors rätt att var sig själva.

Det var de konservativa krafterna som ville hålla fast människor i ofrihet som man tog fighten mot. Idag vill återigen de konservativa krafterna i svensk politik göra människor mer ofria, det kan inte ett liberalt parti hjälpa dem att göra, i alla fall inte om man vill fortsätta kalla sig för just ett liberalt parti.

Man var helt enkelt en stark kraft i mitten, varken höger eller vänster – oberoende. Och det har man varit hela vägen fram tills att man extremt nyligen hävdat att Liberalerna alltid hört hemma på högerkanten, det är helt enkelt inte sant.

Lufs roll har alltid varit att hålla partiet ansvariga, att se till att man faktiskt står upp för friheten. Och när partiet landar fel så måste Luf våga agera, att sitta tyst på sidlinjerna och se på medan partiet bidrar till att Sverige blir mindre fritt duger inte.

Det är så klart extra jobbigt att göra när det är ens gamla kompisar som helt plötsligt leder det partiet. Men man kan inte låta vänskapsband vara viktigare än att stå upp för viktiga principer när det behövs.

Det brukar sägas i förbundet att Luf är de enda som är ansvariga för friheten i Sverige.

Det är förpliktigande att hävda det. Det kräver att man agerar.

Publicerad 4 november 2025 kl. 23:25

Med sitt folkpartistiska, eller om man så vill socialliberala, arv har Liberalerna en inbyggd motsättning. De förespråkar individens frihet, men har samtidigt tvärsäkra uppfattningar om hur den ska användas. Sådana uppfattningar är inte nödvändigtvis fel, men de förfelas av viljan att politiskt reglera fram dem.

Formandet av en autonom individ tycks kräva ständiga statsingrepp eftersom vi vanliga, dödliga människor sällan lyckas leva upp till teorin. Vi är fast i för många strukturer, lever i för ojämställda förhållanden och våra barn riskerar – hemska tanke! – att bli ungefär lika tjocka, religiösa och obildade som sina föräldrar. Alldeles för få vill bli ingenjörer – eller folkpartister för den delen.

Ingen detalj är för liten för att behöva korrigeras. Det här är trots allt partiet som under 1900-talet splittrats över frågan om alkohol ska vara totalförbjudet eller bara nästan totalförbjudet – åtminstone för populasen. Det senare var teorin bakom motbokssystemet, som ransonerade alkohol efter klasstillhörighet och kön.

I slutänden skiljer sig folkpartismen således markant från den tanke på individen lika frihet som ändå borde besjäla ett liberalt parti. Den senare tanken innebär nämligen att man litar på människor och låter dem vara just fria – även när de inte beter sig som man önskar.

Ett grundläggande problem med folkpartismens ansats är att utan frihet kommer folk inte att bete sig som socialliberalerna önskat.

Ett exempel. Upplysta och välmenande socialliberaler försökte redan i slutet av 1800-talet att styra så att arbetarklassen åt ordentligt och inte drack så mycket. De gjorde därför matservering obligatorisk och begränsade antalet supar. Allt det skapade var hyckleri och byråkrati när obligatoriska maträtter som ingen tänkte äta och som for fram och tillbaka mellan kök och matsal, och människor gick på krogrunda för att dricka mer än tillåten ranson. Restaurangerna blev tillhåll för supande och matkulturen dog ut.

När serveringstillstånden tvärtom blev fler och reglerna friare omkring hundra år senare fick vi tvärtom den ordning som socialliberalerna hade önskat. Fler stjärnkrogar, fler gäster som var intresserade av vad de åt och drack därtill, och mindre berusningsdrickande. Till och med en dramatisk nedgång i alkoholrelaterade mord. Tilliten till människor betalade sig många gånger om, också när hanteringen av en beroendeframkallande drog blev friare.

Har människor frihet tar de flesta också ansvar. Det ser kanske inte ut exakt som puristerna hade önskat, men det är nog å andra sidan de flesta av oss glada för. Frihet är, gudskelov, också friheten att göra fel ibland.

Frihet fungerar för att goda värden sällan låter sig kommenderas fram. Däremot tenderar de att blomstra i kulturer som premierar öppenhet och frihet.

I avsnittet om renässansen i Johan Norbergs nya bok ”Peak human” (Atlantic Books) beskriver han att humanisterna som ledde denna tidsperiods fantastiska bildningslyft ofta talade och skrev om ”den enorma glädje de fann i att läsa, skriva och förstå.” Att läsa och skriva ägnade sig även munkar åt under den mörka medeltiden. Men de gjorde det av plikt och för att det förväntades – och hade de ifrågasatt vad som stod hade de blivit bestraffade. Det var med friheten och glädjen som upptäckandet kunde ta fart och nyfikenheten ständigt triggas.

Jag har vid något tillfälle skrivit att gastronomen och arkivarien Edward Blom förmodligen lockar fler till lärande, läsning och bildning än världens alla förmanande folkpartister. Bildning är helt enkelt mycket aptitligare när den serveras med en god portion livsglädje och humor, snarare än med torra moralkakor.

Det är därför så få utanför de närmast troende bryr sig när L lanserat mantrat: ”Bilda er! Bete er! Bry er!” Inte för att något av det skulle vara dåligt, tvärtom. Men den som älskar bildning gör som Edward Blom (eller Johan Norberg) och delar med sig av egna kunskaper och insikter. De som älskar att tala om bildning – och hit hör många politiker – verkar tvärtom för det mesta mer intresserade av att mästra över eller racka ner på andras brist på den.

Mantrat ”Bilda er! Bete er! Bry er!” är helt riktat mot andra, från en tänkt överhet, låt vara en välvillig sådan. Så talar föräldern som vill att barnen ska äta upp de nyttiga grönsakerna på tallriken, ofta med resultatet att barnen lär sig sky grönsaker. Det är ett kommando att följa, förmedlat av någon som är mer intresserad av att förhöra och kontrollera vår efterföljd än locka till den genom delandet av egna upptäckter. Ett budskap mer anpassat för medeltidens munkar än för renässansens fria själar.

Är det verkligen sådana Liberalerna vill vara? Världen och landet hade verkligen behövt en röst för liberalism och frihet, öppenhet och samarbete. Det är så vi hjälper Ukraina och så vi får Sverige att växa igen, genom ett parti för fria och hoppfulla människor i en dyster och ofrihetlig tid. Men under 2025, när demokratier hotas av krigiska diktaturer och auktoritära strömningar, frihandel inskränks av tullar och protektionism och människors fri- och rättigheter trampas på. Då har partiet med namnet Liberalerna engagerat sig för … obligatoriska porrfilter i mobiltelefoner.

Så gör man sig närmast militant irrelevant som politiskt parti.

Viljan att kontrollera och uppfostra andra kan förvisso ge en trygg liten nisch inom det nuvarande av repression besatta Tidösamarbetet. L kan bli den grötmyndiga lillasystern som viftar med pekpinnen i takt med att de andra Tidöpartierna svingar med batongen. Ett parti som nöjer sig med att få tillföra perifera förbud och symboliskt mästrande i ett samhälle där ingen någonsin tillåts lämna skolbänken och gå ut i vuxenlivet.

Liberalismen är en ideologi med större anspråk än så. Men framför allt med större tankar om vad människor kan åstadkomma utan att staten och politiken hela tiden petar och lägger sig i. Tryggt grundad i erfarenheten att i samhällen som lyckats hålla sig öppna och fria har människor kunnat blomma ut på oanade sätt. Därför är politikens uppgift med nödvändighet begränsad.

För att förklara så att även folkpartister hänger med, så är politikens roll ändå lite som skolans uppdrag. Hela poängen med skolan är när allt kommer omkring att kunna lämna den.  Vi firar slutet på skolan mer än starten av en anledning, där börjar äventyret på riktigt. Goda lärare gör sitt bästa under några år med elever i ett visst stadium – och skickar sedan med varma lyckönskningar och förhoppningsvis några färdigheter i bagaget ut dem i livet, att åstadkomma storverk och finna lyckan på egen hand och på eget ansvar.

Så agerar också ansvarsfulla liberaler: De håller sig till ett avgörande men avgränsat grunduppdrag och vågar släppa den politiska kontrollen över stora delar av samhället, i välvillig nyfikenhet på vad fria människor kan åstadkomma. Och de inser att nästa mänskliga guldålder inte heller den låter sig mästras fram.

Publicerad 4 november 2025 kl. 20:17

Det historiska minnet är kort, mycket kort, om man heter Viktor Orbán och kandiderar till sin sjätte mandatperiod i nästa års ungerska parlamentsval. När Ukraina utkämpar ett förintelsekrig för sin överlevnad åker Europas egen nutida Quisling och frotterar sig med Putin i Moskva. Med tanke på Ungerns nutidshistoria av strid för sin demokrati och frihet från sovjetisk imperialism och förtryck, är det med den djupaste känsla av avsky som vi lyckönskar den ungerska oppositionen i nästa års parlamentsval.

Det brukar sägas att varje människa är en produkt av sin tid. Den ungerske premiärministern är inget undantag från denna regel. Viktor Orbán inledde sin politiska karriär som en ung lovande liberal med riktiga frihetsfrågor om hjärtat. Hur han mer än ett kvarts sekel senare kunnat hamna så här ideologiskt snett utgör något av ett politiskt mysterium. För att förstå detta fenomen fordras en kortare historisk exposé.

Viktor Orbán är juristen och politikern som lyckats hamna i bråk med hela den Europeiska unionen. Sedan den fullskaliga ryska invasionen inleddes i februari 2022 har Ungern vid ett flertal tillfällen motsatt sig stöd till Ukraina, både vad gäller politiskt, militärt och humanitärt. Ungern har varit notoriskt opålitligt i omröstningar och förhandlingar om detta och samtidigt framhållit att kriget ytterst är NATOs och det kollektiva Västs fel. Landet har dessutom konsekvent vägrat rösta för de första kapitlen i förhandlingar om ett kommande medlemskap i EU för Ukraina.

Ungerns inställning till Ukraina utgör något av en politisk inkongruens inom hela NATO och EU.

När Viktor Orbán anlände till Köpenhamn den 1 oktober i år för ett informellt toppmöte i Europeiska rådet skedde det efter veckor av ökade diplomatiska spänningar mellan Budapest och Kyiv. Konflikten länderna emellan grundar sig i historiska dispyter om territorier och ungerska minoriteters kulturella rättigheter i Ukraina – något som cyniskt utnyttjas av Ungern.

Droppen som fått bägaren att rinna över är måndagens kommentarer, fällda i en högerlutande podcast, efter det att ungerska övervakningsdrönare påståtts ha kränkt ukrainskt luftrum.

Viktor Orbán hävdade i samtalet att Ukraina inte är ett ”självständigt eller suveränt land” samt att landet enbart existerar tack vare att Västeuropa finansierar det ukrainska försvarskriget, enligt Reuters.

Detta måste samtidigt ses i ljuset av att Ungern är ett av få kvarvarande länder i Europa som fortfarande har hjärtliga relationer med Ryssland, samt besöker internationella ”fredskonferenser” på initiativ av kommunistdiktaturen Kina.

Det är hög tid att vi börjar kalla detta beteende vid dess rätta namn. Detta utgör inget annat än svek och förräderi, och ordet som bäst beskriver Viktor Orbán är en europeisk femtekolonnare och Quisling som väljer att liera sig med ryska intressen. Huruvida detta sker omedvetet eller ej spelar ingen roll – Viktor Orbán är Putins nyttiga idiot i NATO och EU!

Eftervärldens dom kommer inte att vara nådig gentemot dem som inte valde att stödja Ukraina efter att det ryska anfallskriget inleddes den 24 februari 2022. Den historiska domen kommer att vara särskilt hård gentemot Viktor Orbán och andra ryska lakejer i EU.

I ett lysande inlägg på Twitter skriver vår statsminister Ulf Kristersson följande rader efter ogrundade anklagelser och rena falsarier om Sverige från den ungerske premiärministern i slutfasen av det ungerska parlamentsvalet:

”(…) Detta är varför, precis som både 1944 och 1956, vi stödjer demokratiska länder som ryska stridsvagnar försöker utplåna. Då handlade det om Ungern; i dag handlar det om Ukraina. Och om vi inte förmår agera nu, så kan det vara ett annat land i morgon.

(…) Ungern och Väst blir inte förstärkta genom att stänga dörren mot europeiska vänner eller genom att attackera varandra och de saker som verkligen skiljer oss från barbari – demokrati och rättsstatens principer.”

I samma inlägg betonar vår statsminister att vi i Sverige inte vill ingripa eller bli en del av den ungerska valrörelsen.

Vi inom LUF lyder dock inte under den sortens diplomatiska samvetskval eller betänkligheter. Vi önskar den ungerska oppositionen all lycka i det kommande parlamentsvalet med hela vårt frihetshjärta. Måtte de besegra Viktor Orbán!

Publicerad 30 oktober 2025 kl 22.04

Den 1 juni vaknade jag upp till nyheter om att en omfattande drönarattack utförts av SBU, Ukrainas säkerhetstjänst. Med hjälp av drönare slog de ut runt 40 strategiska bombplan. Detta är en stor del av Rysslands strategiska bombplan och attacken minskar således deras möjlighet att bomba Ukraina. Därtill kunde dessa plan bestyckas med kärnvapen och därmed har denna attack även slått ut en del av Rysslands möjlighet att använda kärnvapen. Det är väldigt imponerande siffror för en attack och det är inte första attacken med drönare under kriget i Ukraina. Tidigt under kriget fick den turkiska drönaren Bayraktar en kultstatus på internet och det gjordes låtar om den då den var så effektiv. Via dessa två exempel och många fler har kriget i Ukraina visat hur stor del av modern krigföring som förs med hjälp av drönare. Från detta kan Sverige dra lärdom och bör således investera i drönarteknologi. 

Kriget i Ukraina har haft mycket drönarkrig, inte bara från Ukraina utan även från Ryssland där de har anfallit Ukrainas urbana centra med drönare i flera attacker. Vad händer om Sverige hamnar i krig med Ryssland och våra städer blir attackerade av ryska drönare, ska vi falla handlöst eller ska vi bygga upp ett försvar mot dessa drönare? Jag tycker att vi bör försvara oss själva så gott vi kan och bygga upp ett gediget försvar mot drönare.

Sverige kommer att vara i numerärt underläge när det gäller utrustning i (typ) alla krig vi deltar i, därför måste vi ha ett sätt att bryta detta underläge. Det kan göras via drönare som kan användas i attacker såsom SBU:s attack mot flygplanen. Om vi kan slå ut stor del av en fiendes flygvapen eller dylikt i en attack skulle det förenkla kriget för Sverige. En drönare är nämligen jämfört med vad den kan slå ut mycket billig. Exempelvis Bayraktar som endast kostar några miljoner (ca 5-10 miljoner dollar, 10 miljoner är för fullt utrustad och även det som krävs på marken) och kan slå ut pansarvagnar för tiotals miljoner (exempelvis kostar Leopard 2 ca 30 miljoner dollar). För Sverige är det viktigt då vi kan spendera mindre på armén men ändå få ett effektivt försvar.

Drönare gör även att färre soldater hamnar ute vid fronten. När soldaterna är längre från fronten är det lägre risk att de dör. Inte bara hamnar drönarpiloterna längre från fronten och undviker döden utan även fler soldaters liv kan räddas då drönare kan användas för rekognosering. Med god rekognosering kan en armé operera mycket mer effektivt och undvika förluster lättare. Vilket gör att vi kan bryta vårt underläge.

Publicerad 30 oktober 2025 kl 21.54

Jag har ofta ställt mig frågan: hur kan man hålla fast vid hoppet om en friare värld, när allt omkring oss verkar gå i motsatt riktning? När Trump skapar en ny internationell kris med varje tweet han skickar ut. När människor inte vill förstå att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. Och när krig efter krig plågar vår samtid.

Just nu är jag på väg hem från Norge, där jag kampanjat för vårt systerparti Venstre. De hade mobiliserat större än någonsin förr, kämpat in i kaklet – och ändå hamnade de under spärren, förlorade nästan alla sina mandat i stortinget. En vän i Unge Venstre frågade mig efter att chocken lagt sig: Vad är meningen med allt det jobbet, om vi ändå åker ur?

Venstre fick hård kritik för sitt fokus på internationella frågor under mandatperioden. Många menade att det bidrog till att de föll ur. På valvakan sa deras ledare, med tårarna i halsen: “Norge skickar nu mer stöd till Ukraina än vi någonsin gjort, tack vare Venstre. Om det är anledningen till att vi åkte ur – då var det värt det.”

Att vara medlem i ett politiskt ungdomsförbund handlar om en trotsig tro: övertygelsen om att framtiden faktiskt kan bli bättre. När jag började engagera mig internationellt insåg jag en sak – den tron lever överallt. Den tar olika skepnader, uttrycks på olika språk, men den är Orubblig.

Efter att ha kramat min vän sa jag, i mitt vanliga cheesy jag, ett citat ur en sci-fi-bok: “Hopeless causes are the only ones worth fighting for.” Vägen till en bättre framtid är sällan rak. Den är fylld av motgångar och känns ibland hopplös. Men det är just därför kampen är värd att ta.