Publicerad 27 November 2025 kl. 18:56

Rysslands fullskaliga angreppskrig mot Ukraina som inleddes med den fullskaliga  invasionen 2022 är nu inne på sitt fjärde krigsår. Ännu stundar en ny krigsvinter för det  hårt drabbade ukrainska folket. Det senaste budet från den amerikanske presidenten  består av en s.k. ”fredsplan” om 19–28 punkter som presenterades till Kyiv den 21  november i år. För varje sann demokrat är detta en fullständigt hårresande läsning som  sänder kalla kårar utmed var västerlännings ryggrad. Det viktigaste i detta nu är att vi  inte får tappa makten över verklighetsbeskrivningen och förmågan att kalla saker vid  dess rätta namn. Detta är i sanning ingen ”fredsplan”. Det kan bäst beskrivas som ett  medgivande för ryska intressen och ett krav på villkorslös kapitulation för Ukraina. Samtidigt är det viktigt att lägga skulden för detta där den bäst hör hemma – ledaren  för den ofria världen förråder i detta nu Ukraina och dess befolkning!

När förslaget tillkännagavs genom läckor i brittisk press sände det chockvågor över Europas  befolkning och demokratier. Samtidigt som dess innehåll publicerades valde den amerikanske  presidenten att sätta mycket stor press på det krigsdrabbade landet Ukraina att acceptera  detsamma – annars väntade indraget politiskt och militärt amerikanskt stöd som följd.  Ingen liknande press riktades mot Ryssland. I stället i detta nu försöker amerikanerna  fortfarande ställa sig in hos ryssarna och vinna Putins gunst, trots att man redan vid ett flertal  tillfällen i år blivit bedragen av en listig och förljugen rysk maktelit. Det är i sanning ett  häpnadsväckande faktum som väcker frågor om var sympatierna egentligen ligger hos  amerikanerna, NATO:s största bundsförvant och demokrati samt hos presidentämbetet som  det brukar heta är ”ledaren för den fria världen”. 

Washington utgörs i dessa dagar av ett mycket sorgligt politiskt minne över den tid som flytt. För de som fascineras och är intresserade av amerikansk politik kan kontrasterna mot dagens  politiska republikanska landskap aldrig beskrivas som större än vad de har varit. Ännu i dag är vi många som med värme minns Ronald Reagans politiska ledarskap under det  kalla kriget och hans stenhårda kamp mot den sovjetiska imperialismen och diktaturens  förtryck. Det var Reagans ledarskap och hårda upprustning under det kalla kriget som  slutligen fick Sovjetunionen på fallrepet och det var trots allt genom amerikanernas frihetliga  ideologiska kamp som järnridån till slut föll. Det var en stor seger som för alltid kommer att  bli ihågkommen i stora delar av Östeuropa – som fick återvunnen nationell frihet som följd. Idag är detta ett politiskt minne blott. Trumpadministrationen verkar ha infiltrerats av diverse  allehanda rådgivare med tveksamma ideologiska lojaliteter, som i bästa fall kan beskrivas som  skeptiska till fortsatt stöd för Ukraina och i värsta fall kan beskrivas som direkt ryssvänliga.

Nyhetsbyrån Bloomberg avslöjade i dagarna att det fått tillgång till ett läckt telefonsamtal mellan amerikanska och ryska fredsförhandlare om Ukrainakriget. I samtalet mellan Donald  Trumps sändebud Steve Witkoff och den ryske förhandlaren Yuri Ushakov uppgavs det att  den förra skulle ha instruerat och ”coachat” sin ryske motpart för hur de skulle gå tillväga för  att få president Donald Trump på sin sida i fredsförhandlingarna med Ukraina – fullständigt  sensationella medieuppgifter som tyvärr verkar snarast bekräfta tesen om att de amerikanska  fredsförhandlarna köpt ryssarnas narrativ och världsbild med hull och hår. 

Lägg därtill på minnet att det var Steve Witkoff som skrev och formulerade den ursprungliga  ”fredsplanen” med den ryske chef-förhandlaren Kirill Dimitriev i Miami tidigare i oktober.  Det går knappast att med ord beskriva det fullständigt vansinniga i att Vita Husets officiella  utrikespolitik verkar skrivas och dikteras av Kremls gråa eminenser, med amerikanskt  godkännande och stöd. Detta kan sammanfattningsvis illustreras av den upprörande uppgiften  om att det första utkastet till fredsplanen skulle ha kommit till under det rysk-amerikanska  toppmötet i Alaska i augusti i år, allt genom Vladimir Putins egen personliga närvaro.

Det talas om att en eventuell fredsplan skulle innehålla säkerhetsgarantier från USA gentemot  Ukraina. Hur detta i praktiken ska genomföras när Trumpadministrationen består av ryska  lismare och utpressare kan starkt ifrågasättas. Den som kan sin historia minns  Budapestmemorandumet från 1994, ett memorandum som syftade till att säkra Ukrainas  territoriella integritet. Detta är bara ett i raden av många internationella fredsavtal och traktat som ryssarna brutit mot i sitt folkrättsvidriga krig mot Ukraina. I sammanhanget kan man  erinra sig om FN-stadgan, bestämmelserna i Helsingforsavtalet, Parisstadgan och långt många  fler internationella fördrag som visar på brottet mot den internationella rätten med detta orättfärdiga krig. 

Allt detta för att en mycket förljugen, girig och korrumperad amerikansk president som drivs  av maktintressen och hämndbegär drömmer om att en vacker dag stå och motta Nobels  fredspris i Oslo. Detta är i sanning ett skolboksexempel på maktens arrogans när den är som allra sämst – något som borde få varje sann demokrat att rodna av skam och indignation!

Publicerad 11 november 2025 kl. 21:00

Har det någonsin funnits en tid där det är så här attraktivt att vara luffare? Det har nog aldrig varit ett bättre karriärsdrag att sova på kalla klassrumsgolv på ett UL än just nu.

Det går nämligen fruktansvärt bra för en lång rad personer som fram tills för bara några år sedan var aktiva i förbundet. Det handlar om flera raketkarriärer.

En inte obetydlig andel av de centralt placerade tjänstemännen i Regeringskansliet var aktiva luffare för bara några år sedan. Det är kanske till och med någon man känner som nu stressar runt inne i Rosenbads korridorer. Det kanske var dem som var och höll talarpass på ditt första CL eller så var det dem som du spöade i Secret Hitler på din första kongress.

En stor del av förbundet har en personlig relation med både partiledaren och en av regeringens mest framträdande ministrar.

Det är kanske inte så konstigt att det här har lett till att det spridits en bild i förbundet om att man nu har vunnit, man är liksom klar. Rätt personer sitter på rätt plats och alla problem är lösta. Partiet kan ju inte bli annat än bra när det är så här bra personer som bestämmer. Visst?

Och det är klart att man är glad för sina vänners skull, och att man efter att känt dem länge och hört dem prata och stå upp för viktiga principer också litar på dem.

Om verkligheten hade varit så enkel hade det varit väldigt skönt. Det hade varit väldigt bekvämt om den berättelsen var sann, att alla partiets problem försvinner för att det hamnar vettiga människor på toppositioner.

Men faktum – trots att partiet ny domineras fullständigt av de som var aktiva luffare för bara några år sen – är att Liberalerna fortfarande sitter kvar i en regering vars främsta politiska projekt är att göra Sverige mindre fritt. Regeringens migrationspolitik har inte ändrats, rättspolitiken har inte gjort det heller. Repressionståget rullar på i oförändrad hastighet. Tidöavtalets skugga sträcker sig över hela Sverige.

Då kan man ju tänka att det kanske löser sig efter valet, då kanske någon form av hemlig plan sparkar in och Liberalerna abrupt inser att det här med att samarbete med Sverigedemokraterna inte var en så bra idé.

Det finns försvinnande lite som tyder på det.

Mycket pekar snarare i motsatt riktning, man har retoriskt gått från att i början av mandatperioden prata om hur jobbigt det var att samarbeta med SD och lyfta fram hur långt man stod ifrån varandra till att idag säga att samarbetet fungerar väldigt väl. När man ska lyfta fram någonting bra med tidöavtalet väljer man att nämna rättspolitiken.

Hur det skulle vara en lufvinst får någon gärna förklara.

Liberalernas roll i svensk politik är inte att villkorslöst se till att den som råkar leda Moderaterna blir statsminister. Det är att stå upp för liberala värden. Det var därför partiet kom till, man slogs för rösträtt, för frihet och för alla människors rätt att var sig själva.

Det var de konservativa krafterna som ville hålla fast människor i ofrihet som man tog fighten mot. Idag vill återigen de konservativa krafterna i svensk politik göra människor mer ofria, det kan inte ett liberalt parti hjälpa dem att göra, i alla fall inte om man vill fortsätta kalla sig för just ett liberalt parti.

Man var helt enkelt en stark kraft i mitten, varken höger eller vänster – oberoende. Och det har man varit hela vägen fram tills att man extremt nyligen hävdat att Liberalerna alltid hört hemma på högerkanten, det är helt enkelt inte sant.

Lufs roll har alltid varit att hålla partiet ansvariga, att se till att man faktiskt står upp för friheten. Och när partiet landar fel så måste Luf våga agera, att sitta tyst på sidlinjerna och se på medan partiet bidrar till att Sverige blir mindre fritt duger inte.

Det är så klart extra jobbigt att göra när det är ens gamla kompisar som helt plötsligt leder det partiet. Men man kan inte låta vänskapsband vara viktigare än att stå upp för viktiga principer när det behövs.

Det brukar sägas i förbundet att Luf är de enda som är ansvariga för friheten i Sverige.

Det är förpliktigande att hävda det. Det kräver att man agerar.

Publicerad 4 november 2025 kl. 23:25

Med sitt folkpartistiska, eller om man så vill socialliberala, arv har Liberalerna en inbyggd motsättning. De förespråkar individens frihet, men har samtidigt tvärsäkra uppfattningar om hur den ska användas. Sådana uppfattningar är inte nödvändigtvis fel, men de förfelas av viljan att politiskt reglera fram dem.

Formandet av en autonom individ tycks kräva ständiga statsingrepp eftersom vi vanliga, dödliga människor sällan lyckas leva upp till teorin. Vi är fast i för många strukturer, lever i för ojämställda förhållanden och våra barn riskerar – hemska tanke! – att bli ungefär lika tjocka, religiösa och obildade som sina föräldrar. Alldeles för få vill bli ingenjörer – eller folkpartister för den delen.

Ingen detalj är för liten för att behöva korrigeras. Det här är trots allt partiet som under 1900-talet splittrats över frågan om alkohol ska vara totalförbjudet eller bara nästan totalförbjudet – åtminstone för populasen. Det senare var teorin bakom motbokssystemet, som ransonerade alkohol efter klasstillhörighet och kön.

I slutänden skiljer sig folkpartismen således markant från den tanke på individen lika frihet som ändå borde besjäla ett liberalt parti. Den senare tanken innebär nämligen att man litar på människor och låter dem vara just fria – även när de inte beter sig som man önskar.

Ett grundläggande problem med folkpartismens ansats är att utan frihet kommer folk inte att bete sig som socialliberalerna önskat.

Ett exempel. Upplysta och välmenande socialliberaler försökte redan i slutet av 1800-talet att styra så att arbetarklassen åt ordentligt och inte drack så mycket. De gjorde därför matservering obligatorisk och begränsade antalet supar. Allt det skapade var hyckleri och byråkrati när obligatoriska maträtter som ingen tänkte äta och som for fram och tillbaka mellan kök och matsal, och människor gick på krogrunda för att dricka mer än tillåten ranson. Restaurangerna blev tillhåll för supande och matkulturen dog ut.

När serveringstillstånden tvärtom blev fler och reglerna friare omkring hundra år senare fick vi tvärtom den ordning som socialliberalerna hade önskat. Fler stjärnkrogar, fler gäster som var intresserade av vad de åt och drack därtill, och mindre berusningsdrickande. Till och med en dramatisk nedgång i alkoholrelaterade mord. Tilliten till människor betalade sig många gånger om, också när hanteringen av en beroendeframkallande drog blev friare.

Har människor frihet tar de flesta också ansvar. Det ser kanske inte ut exakt som puristerna hade önskat, men det är nog å andra sidan de flesta av oss glada för. Frihet är, gudskelov, också friheten att göra fel ibland.

Frihet fungerar för att goda värden sällan låter sig kommenderas fram. Däremot tenderar de att blomstra i kulturer som premierar öppenhet och frihet.

I avsnittet om renässansen i Johan Norbergs nya bok ”Peak human” (Atlantic Books) beskriver han att humanisterna som ledde denna tidsperiods fantastiska bildningslyft ofta talade och skrev om ”den enorma glädje de fann i att läsa, skriva och förstå.” Att läsa och skriva ägnade sig även munkar åt under den mörka medeltiden. Men de gjorde det av plikt och för att det förväntades – och hade de ifrågasatt vad som stod hade de blivit bestraffade. Det var med friheten och glädjen som upptäckandet kunde ta fart och nyfikenheten ständigt triggas.

Jag har vid något tillfälle skrivit att gastronomen och arkivarien Edward Blom förmodligen lockar fler till lärande, läsning och bildning än världens alla förmanande folkpartister. Bildning är helt enkelt mycket aptitligare när den serveras med en god portion livsglädje och humor, snarare än med torra moralkakor.

Det är därför så få utanför de närmast troende bryr sig när L lanserat mantrat: ”Bilda er! Bete er! Bry er!” Inte för att något av det skulle vara dåligt, tvärtom. Men den som älskar bildning gör som Edward Blom (eller Johan Norberg) och delar med sig av egna kunskaper och insikter. De som älskar att tala om bildning – och hit hör många politiker – verkar tvärtom för det mesta mer intresserade av att mästra över eller racka ner på andras brist på den.

Mantrat ”Bilda er! Bete er! Bry er!” är helt riktat mot andra, från en tänkt överhet, låt vara en välvillig sådan. Så talar föräldern som vill att barnen ska äta upp de nyttiga grönsakerna på tallriken, ofta med resultatet att barnen lär sig sky grönsaker. Det är ett kommando att följa, förmedlat av någon som är mer intresserad av att förhöra och kontrollera vår efterföljd än locka till den genom delandet av egna upptäckter. Ett budskap mer anpassat för medeltidens munkar än för renässansens fria själar.

Är det verkligen sådana Liberalerna vill vara? Världen och landet hade verkligen behövt en röst för liberalism och frihet, öppenhet och samarbete. Det är så vi hjälper Ukraina och så vi får Sverige att växa igen, genom ett parti för fria och hoppfulla människor i en dyster och ofrihetlig tid. Men under 2025, när demokratier hotas av krigiska diktaturer och auktoritära strömningar, frihandel inskränks av tullar och protektionism och människors fri- och rättigheter trampas på. Då har partiet med namnet Liberalerna engagerat sig för … obligatoriska porrfilter i mobiltelefoner.

Så gör man sig närmast militant irrelevant som politiskt parti.

Viljan att kontrollera och uppfostra andra kan förvisso ge en trygg liten nisch inom det nuvarande av repression besatta Tidösamarbetet. L kan bli den grötmyndiga lillasystern som viftar med pekpinnen i takt med att de andra Tidöpartierna svingar med batongen. Ett parti som nöjer sig med att få tillföra perifera förbud och symboliskt mästrande i ett samhälle där ingen någonsin tillåts lämna skolbänken och gå ut i vuxenlivet.

Liberalismen är en ideologi med större anspråk än så. Men framför allt med större tankar om vad människor kan åstadkomma utan att staten och politiken hela tiden petar och lägger sig i. Tryggt grundad i erfarenheten att i samhällen som lyckats hålla sig öppna och fria har människor kunnat blomma ut på oanade sätt. Därför är politikens uppgift med nödvändighet begränsad.

För att förklara så att även folkpartister hänger med, så är politikens roll ändå lite som skolans uppdrag. Hela poängen med skolan är när allt kommer omkring att kunna lämna den.  Vi firar slutet på skolan mer än starten av en anledning, där börjar äventyret på riktigt. Goda lärare gör sitt bästa under några år med elever i ett visst stadium – och skickar sedan med varma lyckönskningar och förhoppningsvis några färdigheter i bagaget ut dem i livet, att åstadkomma storverk och finna lyckan på egen hand och på eget ansvar.

Så agerar också ansvarsfulla liberaler: De håller sig till ett avgörande men avgränsat grunduppdrag och vågar släppa den politiska kontrollen över stora delar av samhället, i välvillig nyfikenhet på vad fria människor kan åstadkomma. Och de inser att nästa mänskliga guldålder inte heller den låter sig mästras fram.

Publicerad 4 november 2025 kl. 20:17

Det historiska minnet är kort, mycket kort, om man heter Viktor Orbán och kandiderar till sin sjätte mandatperiod i nästa års ungerska parlamentsval. När Ukraina utkämpar ett förintelsekrig för sin överlevnad åker Europas egen nutida Quisling och frotterar sig med Putin i Moskva. Med tanke på Ungerns nutidshistoria av strid för sin demokrati och frihet från sovjetisk imperialism och förtryck, är det med den djupaste känsla av avsky som vi lyckönskar den ungerska oppositionen i nästa års parlamentsval.

Det brukar sägas att varje människa är en produkt av sin tid. Den ungerske premiärministern är inget undantag från denna regel. Viktor Orbán inledde sin politiska karriär som en ung lovande liberal med riktiga frihetsfrågor om hjärtat. Hur han mer än ett kvarts sekel senare kunnat hamna så här ideologiskt snett utgör något av ett politiskt mysterium. För att förstå detta fenomen fordras en kortare historisk exposé.

Viktor Orbán är juristen och politikern som lyckats hamna i bråk med hela den Europeiska unionen. Sedan den fullskaliga ryska invasionen inleddes i februari 2022 har Ungern vid ett flertal tillfällen motsatt sig stöd till Ukraina, både vad gäller politiskt, militärt och humanitärt. Ungern har varit notoriskt opålitligt i omröstningar och förhandlingar om detta och samtidigt framhållit att kriget ytterst är NATOs och det kollektiva Västs fel. Landet har dessutom konsekvent vägrat rösta för de första kapitlen i förhandlingar om ett kommande medlemskap i EU för Ukraina.

Ungerns inställning till Ukraina utgör något av en politisk inkongruens inom hela NATO och EU.

När Viktor Orbán anlände till Köpenhamn den 1 oktober i år för ett informellt toppmöte i Europeiska rådet skedde det efter veckor av ökade diplomatiska spänningar mellan Budapest och Kyiv. Konflikten länderna emellan grundar sig i historiska dispyter om territorier och ungerska minoriteters kulturella rättigheter i Ukraina – något som cyniskt utnyttjas av Ungern.

Droppen som fått bägaren att rinna över är måndagens kommentarer, fällda i en högerlutande podcast, efter det att ungerska övervakningsdrönare påståtts ha kränkt ukrainskt luftrum.

Viktor Orbán hävdade i samtalet att Ukraina inte är ett ”självständigt eller suveränt land” samt att landet enbart existerar tack vare att Västeuropa finansierar det ukrainska försvarskriget, enligt Reuters.

Detta måste samtidigt ses i ljuset av att Ungern är ett av få kvarvarande länder i Europa som fortfarande har hjärtliga relationer med Ryssland, samt besöker internationella ”fredskonferenser” på initiativ av kommunistdiktaturen Kina.

Det är hög tid att vi börjar kalla detta beteende vid dess rätta namn. Detta utgör inget annat än svek och förräderi, och ordet som bäst beskriver Viktor Orbán är en europeisk femtekolonnare och Quisling som väljer att liera sig med ryska intressen. Huruvida detta sker omedvetet eller ej spelar ingen roll – Viktor Orbán är Putins nyttiga idiot i NATO och EU!

Eftervärldens dom kommer inte att vara nådig gentemot dem som inte valde att stödja Ukraina efter att det ryska anfallskriget inleddes den 24 februari 2022. Den historiska domen kommer att vara särskilt hård gentemot Viktor Orbán och andra ryska lakejer i EU.

I ett lysande inlägg på Twitter skriver vår statsminister Ulf Kristersson följande rader efter ogrundade anklagelser och rena falsarier om Sverige från den ungerske premiärministern i slutfasen av det ungerska parlamentsvalet:

”(…) Detta är varför, precis som både 1944 och 1956, vi stödjer demokratiska länder som ryska stridsvagnar försöker utplåna. Då handlade det om Ungern; i dag handlar det om Ukraina. Och om vi inte förmår agera nu, så kan det vara ett annat land i morgon.

(…) Ungern och Väst blir inte förstärkta genom att stänga dörren mot europeiska vänner eller genom att attackera varandra och de saker som verkligen skiljer oss från barbari – demokrati och rättsstatens principer.”

I samma inlägg betonar vår statsminister att vi i Sverige inte vill ingripa eller bli en del av den ungerska valrörelsen.

Vi inom LUF lyder dock inte under den sortens diplomatiska samvetskval eller betänkligheter. Vi önskar den ungerska oppositionen all lycka i det kommande parlamentsvalet med hela vårt frihetshjärta. Måtte de besegra Viktor Orbán!

Publicerad 30 oktober 2025 kl 22.04

Den 1 juni vaknade jag upp till nyheter om att en omfattande drönarattack utförts av SBU, Ukrainas säkerhetstjänst. Med hjälp av drönare slog de ut runt 40 strategiska bombplan. Detta är en stor del av Rysslands strategiska bombplan och attacken minskar således deras möjlighet att bomba Ukraina. Därtill kunde dessa plan bestyckas med kärnvapen och därmed har denna attack även slått ut en del av Rysslands möjlighet att använda kärnvapen. Det är väldigt imponerande siffror för en attack och det är inte första attacken med drönare under kriget i Ukraina. Tidigt under kriget fick den turkiska drönaren Bayraktar en kultstatus på internet och det gjordes låtar om den då den var så effektiv. Via dessa två exempel och många fler har kriget i Ukraina visat hur stor del av modern krigföring som förs med hjälp av drönare. Från detta kan Sverige dra lärdom och bör således investera i drönarteknologi. 

Kriget i Ukraina har haft mycket drönarkrig, inte bara från Ukraina utan även från Ryssland där de har anfallit Ukrainas urbana centra med drönare i flera attacker. Vad händer om Sverige hamnar i krig med Ryssland och våra städer blir attackerade av ryska drönare, ska vi falla handlöst eller ska vi bygga upp ett försvar mot dessa drönare? Jag tycker att vi bör försvara oss själva så gott vi kan och bygga upp ett gediget försvar mot drönare.

Sverige kommer att vara i numerärt underläge när det gäller utrustning i (typ) alla krig vi deltar i, därför måste vi ha ett sätt att bryta detta underläge. Det kan göras via drönare som kan användas i attacker såsom SBU:s attack mot flygplanen. Om vi kan slå ut stor del av en fiendes flygvapen eller dylikt i en attack skulle det förenkla kriget för Sverige. En drönare är nämligen jämfört med vad den kan slå ut mycket billig. Exempelvis Bayraktar som endast kostar några miljoner (ca 5-10 miljoner dollar, 10 miljoner är för fullt utrustad och även det som krävs på marken) och kan slå ut pansarvagnar för tiotals miljoner (exempelvis kostar Leopard 2 ca 30 miljoner dollar). För Sverige är det viktigt då vi kan spendera mindre på armén men ändå få ett effektivt försvar.

Drönare gör även att färre soldater hamnar ute vid fronten. När soldaterna är längre från fronten är det lägre risk att de dör. Inte bara hamnar drönarpiloterna längre från fronten och undviker döden utan även fler soldaters liv kan räddas då drönare kan användas för rekognosering. Med god rekognosering kan en armé operera mycket mer effektivt och undvika förluster lättare. Vilket gör att vi kan bryta vårt underläge.

Publicerad 30 oktober 2025 kl 21.54

Jag har ofta ställt mig frågan: hur kan man hålla fast vid hoppet om en friare värld, när allt omkring oss verkar gå i motsatt riktning? När Trump skapar en ny internationell kris med varje tweet han skickar ut. När människor inte vill förstå att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. Och när krig efter krig plågar vår samtid.

Just nu är jag på väg hem från Norge, där jag kampanjat för vårt systerparti Venstre. De hade mobiliserat större än någonsin förr, kämpat in i kaklet – och ändå hamnade de under spärren, förlorade nästan alla sina mandat i stortinget. En vän i Unge Venstre frågade mig efter att chocken lagt sig: Vad är meningen med allt det jobbet, om vi ändå åker ur?

Venstre fick hård kritik för sitt fokus på internationella frågor under mandatperioden. Många menade att det bidrog till att de föll ur. På valvakan sa deras ledare, med tårarna i halsen: “Norge skickar nu mer stöd till Ukraina än vi någonsin gjort, tack vare Venstre. Om det är anledningen till att vi åkte ur – då var det värt det.”

Att vara medlem i ett politiskt ungdomsförbund handlar om en trotsig tro: övertygelsen om att framtiden faktiskt kan bli bättre. När jag började engagera mig internationellt insåg jag en sak – den tron lever överallt. Den tar olika skepnader, uttrycks på olika språk, men den är Orubblig.

Efter att ha kramat min vän sa jag, i mitt vanliga cheesy jag, ett citat ur en sci-fi-bok: “Hopeless causes are the only ones worth fighting for.” Vägen till en bättre framtid är sällan rak. Den är fylld av motgångar och känns ibland hopplös. Men det är just därför kampen är värd att ta.

Måndagen den 12 januari möttes den ryska utrikesministern och hans amerikanske motpart för krismöte i Geneve. Relationerna mellan Väst och Ryssland var minst sagt frostiga då man skulle diskutera den ryska kravlistan som Nato mottagit. Sedan Ryssland mobiliserat över 100 000 man vid den rysk-ukrainska gränsen är det europeiska säkerhetsläget mer spänt än kanske någonsin sedan kalla krigets slut. Från rysk sida beskrivs de militära ansamlingar som defensiva försvarsåtgärder medans de för bedömare i västvärlden väcker oro om en instundande rysk invasion av Ukraina. 

Denna skrämmande säkerhetsutvecklingen väcker frågor om vilka planer som smids innanför Kremls murar. En möjlighet som kan övervägas är så klart att det ryska agerandet är sprungen ur en genuin oro från rysk sida. Det vill säga att man från ryskt håll faktiskt uppfattar de gamla östblocksstaternas Natomedlemskap som ett offensivt hot mot den ryska säkerheten. Ifall detta vore fallet torde en tillmötesgående doktrin gentemot Ryssland vara eftersträvansvärd, eftersom detta i sådana fall kan sänka risken för vidare eskalation. Problemet är att denna välvilliga tolkning framstår som allt annat än övertygande. Nato är i grund och botten en defensiv försvarsallians vars demokratiska medlemsländer (okej kanske inte Turkiet och Ungern då) har allt att vinna på fred. Ryssland å andra sidan styrs idag av en skurkaktig diktatur som gång på gång visar att man är villig att kränka andra länders integritet för att hävda sig som en geopolitisk maktfaktor i den intressesfär man betraktar som sin egen. Mot ett sådant Ryssland står västvärlden inför ett svårt dilemma.

Om Ryssland faktiskt är villiga att inleda krigshandlingar för att expandera offensivt är västs avvägande svårt. Om man från Nato håll vägrar ge efter för ryskt vapenskrammel föreligger i sådana fall en oundviklig risk för en militär konfrontation kärnvapenmakter emellan.  Samtidigt lär historien oss att den kanske största risken ligger i att till varje pris klamra sig fast vid försoning. Ifall man går går ryska krav till mötes och tummar på Natos handlingsfrihet riskerar man att signalera till Ryssland att “fred i vår tid” kan köpas till vilket pris som helst. I sådana fall kommer väst för eller senare att ställas inför ett långt mer ödesdigert ultimatum än Ukraina, och vad ska vi göra då? Rysslands hopp i ett sådant skymningsläge är att USA, i ren självbevarelsedrift ska backa från Europas sida, och att man från rysk sida gjort en korrekt bedömning av Europas vilja att försvara sina östliga gränser. Ifall detta hopp inte överensstämmer med verkligheten har terrorbalansen misslyckats och världen riskerar att gå en obeskrivbar katastrof till mötes.

Detta resonemang kan tyckas alarmistiskt, men medans detta skrivs har Ryssland omringat Ukraina också från Belarus, landets granne i norr. Samtidigt har Nato till sist officiellt förkastat de ryska kraven på att stympa försvarssamarbetet i östeuropa. Förhoppningsvis visar detta för Ryssland att den transatlantiska länken står fast och att vidare ultimatum mot Europa inte är fruktsamma. Men Ukraina är inte medlemmar i Nato, och USA har av förklarliga skäl tydliggjort att man inte kommer att gå i krig för Ukrainas skull. Så om Ryssland till sist gör verklighet av sitt vapenskrammel gentemot Ukraina kommer Nato behöva markera mot Ryssland på något annat vis. Sättet på vilket man gör detta, och enighet med vilken eventuella ekonomiska sanktioner genomförs lär bli avgörande för Rysslands framtida agerande. Det är alltså av största vikt att Nato, utan att eskalera konflikten ytterligare, på ett trovärdigt sätt signalerar att det finns en gräns Ryssland aldrig får passera, att det finns ett pris för fred som västvärlden inte kan tänka sig betala. 

Hur detta svåra läge kommer att utveckla sig får 2022 utvisa, men det är möjligt att de veckor som kommer blir några av 2000-talets Europas viktigaste. Rysslands dagar som stormakt är räknade, landets BNP är mindre än Nordens och stämpeln “ett U land med kärnvapen” är inte utan sanning. Låt oss hoppas att ett desperat Kreml kan acceptera förnedringen det skulle innebära att  krypa till korset och backa från sina positioner. För de Ukrainska markerna kommer snart att tina och därmed förvandlas till ett gyttjigt område man inte lätt forcerar med stridsvagn. Så ifall Putin inte har några planer på att vika sig i sitt pokerparti, ja då står Europa för några väldigt tuffa beslut inom de kommande månaderna.

Av Axel Hulthén Sagert

Om det är något som är allmänt känt bland väljarna om Liberalerna är att partiet ligger pyrt till. Så är det. Många ledarsidor (ingen nämnd ingen glömd) har beskrivit Liberalerna som ett kaosparti med enorma inre stridigheter och där man inte är enig i något, samt spekulationer huruvida vi ens kommer vara kvar i riksdagen efter valet i höst.

Inför Liberalernas landsmöte var jag otroligt nervös. Inte främst för att stå i talarstolen, utan för hur stämningen i partiet och hur debatten i plenum skulle vara. Jag hade köpt andras bild av Liberalerna, och glömt bort hur det faktiskt är på partimöten. Landsmötet innehöll förstås strider i talarstolen, men på det stora hela var det ett parti som gick till landsmöte, och inte två falanger. Det är någonting som jag kommer ta med mig från landsmötet, men också något som jag tycker att du som läsare också ska ta med dig. Liberalerna är ett enat parti, som gemensamt kommer gå till val 2022 för att byta ut den inkompetenta och socialdemokratiska regeringen.

Valrörelsen i år kommer med allra största sannolikhet bli en av de smutsigaste i mannaminne. Där måste vi liberaler dra det lass som LUF gjorde under stridigheterna inom Liberalerna innan partirådet, alltså att vara den vuxna och sakliga i debatten. I början av mitt LUF-engagemang citerade många äldre LUF:are Michelle Obamas citat “When they go low, we go high”, och det är precis det vi ska göra i år. Socialdemokraterna går till val med en till synes övermäktig valorganisation och nästintill oändlig valbudget, men jag tror helt ärligt inte det kommer spela så stor roll. Eller jo, förstås är det viktigt att ha många engagerade och mycket pengar, men det spelar inte så stor roll om man inte har sanningen och de rätta argumenten på sin sida. Sverige har blivit ett sämre land på många sätt sedan maktskiftet 2014, och det kan man inte släta över oavsett hur många partibotar eller hur mycket pengar man har. 

Frågan där det det skaver allra mest för liberala väljare och företrädare, tror jag är frågan om Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett parti som Liberalerna inte har mycket gemensamt med, och vid ett eventuell maktskifte kommer ett samröre behöva ske på ett eller annat sätt. Det känns förstås märkligt att försöka hitta gemensamma beröringspunkter med ett parti man skiljer sig från på så många sätt, men vi måste våga lita på partiledningen. När Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle förhandla budget visade vi att vi är redo att lämna förhandlingsbordet om politiken som presenteras är för långt bort från vår politik. Det vet samtliga oppositionspartier om, och om man är redo att stå upp för sina principer och lämna bordet en gång, kan man också göra det fler gånger. Liberalerna är en förutsättning för ett borgligt maktskifte.

Det som måste bli en allmän kännedom om Liberalerna är att vi har den i särklass mest ambitiösa integrationspolitiken för att kunna lösa Sveriges integrationsproblem på riktigt. Rapporten “Förortslyftet” saknar motstycke i svensk politik, och det ska vi utnyttja. En annan fråga vi måste ta tillbaka är skolfrågan. Även där är vi unika. Vi var det parti som satsade mest på skolan i budgeten, och anledningen till att det börjat röra sig i debatten om återförstatligandet av skolan är helt uteslutande Liberalernas förtjänst.

Liberalerna har den skarpaste politiken, och nu gäller det bara att nå ut med den. Vi kommer behöva slita och kämpa, men jag är fast övertygad om att det kommer finnas liberala riksdagsledamöter i Sveriges riksdag även efter valet i år. Jag tror på Liberalerna, och jag tror på oss LUF:are. 2022 är liberalismens år.

Av Kornelius Persson