Skribent: Kornelius Persson
I en debattartikel från november 2020 skrev det kristdemokratiska ungdomsförbundets förbundsordförande Nike Örbrink att målet med svensk integrationspolitik ska vara en kulturell assimilation. Det finns två problem med den åsikten. Det ena är att det inte längre är integrationspolitik om slutmålet är en assimilation (då är det assimilationspolitik och inget annat) och det andra problemet är att ledaren för det ungdomsförbund som velat profilera sig som det mest borgerliga förbundet förespråkar tvång i stället för frihet och enfald före mångfald.
Egentligen är det bra att KDU åtminstone säger vad de menar rätt ut. Det har inte Moderaterna gjort de senaste åren. I Moderaternas förslag till idéprogram från 2020 går det att läsa, “Det offentliga ansvaret är att driva en politik som främjar integration, men också i insikten att integration inte är en dubbelriktad process.”
Den svenska definitionen av integration härstammar från latinets “integratio” som betyder fullständig, ostympad, hel och orörd. En integrationspolitik bör därför rimligtvis gå ut på att förena två parter till en gemensam och fullständig part, men om man menar att integration inte ska vara en dubbelriktad process är det inte längre integration. Då är det assimilation man menar och då bör man skriva ut det. En integrationsprocess är i sin natur ett givande och tagande två parter emellan och därigenom dubbelriktad, och det går inte att komma ifrån. Om man byter ut integration mot assimilation i idéprogrammets lydelse får man en rätt bra bild av vad assimilation faktiskt innebär. Assimilation är en ensidig process som bygger på att tvinga människor överge sina kulturer och anamma den svenska kulturen istället vilket är motsatsen till det borgerliga idealet om friheten att leva som man vill. Just borgerliga ideal är något Liberalerna ofta tillskriver sig, och nu när Liberalerna igen blivit en del av Moderaternas regeringsunderlag behöver Liberalerna värna dessa mer än någonsin.
När Liberalerna ska gå in i de eventuella regeringsförhandlingarna bör de göra det med ett krav på att målet med integrationspolitiken ska vara att få laglydiga medborgare som jobbar, och inte att alla ska identifiera sig som svenskar. Det kan dock bli svårt att hålla den linjen i ett regeringsunderlag bestående av ett Moderaterna som beskriver sin syn på integrationen som dubbelsidig, ett Kristdemokraterna som egentligen kan vara lite överallt beroende på hur mycket stödröster de kan få av Sverigedemokraterna och sen förstås också Sverigedemokraterna som precis som KDU skamlöst förespråkar en assimilation. För den som vill motverka segregation så är assimilering inte rätt väg att gå. Genom en sammanhållen integrationsprocess i kombination med förebyggande insatser – en stark kunskapsskola – och ett ännu starkare rättsväsende kan integrationen bli bättre.
Att Sverige behöver en ny regering är en rimlig åsikt, men man måste också vara inläst på vad alternativet till dagens regering är och veta hur mycket av sin politik man är villig att kompromissa bort. Synen på vad målet med integrationspolitiken är en fråga som L inte bör kompromissa bort och min förhoppning är att Liberalerna ska anta röda linjer på höstens landsmöte, om just integrationen och andra viktiga värderingsfrågor. Liberalerna får inte förlora sig själva i ett konservativt samarbete.