Fristaden

Skribent Jacob Welander

Stadsplanering kan vara det område där det planekonomiska förhållningssättet är som mest allenarådande. Frånsett ett fåtal ”extrema” liberaler som anser att åtminstone utformandet av husens fasader bör vara undantaget byråkratins långa hand är de flesta överens om att allt från gatudragningar till materialval bör styras av en central organisation med monopolställning. Privat ägande av infrastruktur i allmänhet är en tabubelagd fråga och anses leda till konsumentutnyttjande. Jag skulle vilja utmana denna statiska bild av stadsplanering. Precis som inom alla övriga sektorer leder frihet och mångfald till nöjdare konsumenter och mer spännande kulturyttringar. Städer bör därför inte längre planeras centralt utan tillåtas växa organiskt.

Jacob Welander

I en fri stad kommer marknadsaktörernas preferenser att leda till en spontat ordnad stadsplan. Det ligger i butiksägarnas intressen att den gata deras butik vetter mot anpassas till övriga vägnätet på ett sådant sätt att det blir naturligt för potentiella konsumenter att gå på gatan, förbi deras butik. Bostadsrättsföreningar kommer istället ställa krav på en lugnare miljö och därför istället föredra en bakgata vilken inte lika naturligt ansluter till stadens flöde. Grönområden kan, om de efterfrågas planeras i anslutning till byggnadskomplex eller användas för att öka ett områdes attraktivitet. Vägföreningar kan uppstå ansvarandes för enstaka gator, liknande bostadsrättsföreningar, i vilkas intresse det ligger att anpassa vägens dragning och utformning efter dess ändamål.

Infrastruktur såsom avlopp, vatten och el skulle fortfarande kunna tänkas ägas av föreningar vilka täcker en hel stad. Man bör dock inte utesluta att lösningar som på el självförsörjande hus vilket redan idag är möjligt genom god isolering och montering av solpaneler. Att inom en inte allt för avlägsen framtid tänka sig att de nya, betydligt mindre, kärnkraftverksmodeller vilka nu utvecklas, skulle kunna sköta ett kvarters elförsörjning utan behov av ett sammanhängande elnät är långt ifrån så utopiskt och avlägset som det låter. Anläggningar för avföringshantering vilka inte kräver ett utbyggt avloppssystem testas av Bill & Melinda Gates Foundation i U-länder. Telefoni och internetuppkoppling kan redan idag tillhandahållas trådlöst.

Många anför estetiskt motiverade invändningar mot fri utformning av städer med resonemang som att en allt för splittrad och heterogen stadsbild ger ett mindre tilltalande intryck. Till en början kan detta avfärdas genom en jämförelse av äldre tiders mer eller mindre oreglerade arkitekturs kulturella värde med de byggnader som uppförts under betydligt mer reglerade former. Det är vidare mycket märkligt och unikt för just den arkitektoniska debatten att argumentera att ett mer reglerat och enhetligt konstutövande skulle anses producera konst av högre värde än ett oreglerat. Även för den fria konstens skull bör stadsbyggnationen avregleras.

Framtidens städer behöver inte vara som det forna Sovjet med de raka led av betongblock som de idag utgörs av. Istället kan dess invånare, som styrda av en osynlig hand, i samverkan upprätta ett spontant ordnat mönster och finna kreativa lösningar på de utmaningar som uppkommer. Konstnärliga uttryck tillåts verka fritt och de mest lönsamma investeringarna väljs ut med vägledning av prissystemen. Låt därför Sverige och Göteborg bli en fristad i en värld präglad av planekonomiska tragedier och konstnärlig ofrihet.

Hjälp till självhjälp

Skribent Victoria Viklund

Jag vill berätta om hur en studieresa om bistånd blev en resa för livet, om livet. En inblick i vad som händer när någon flytt från allt som var sitt eget till följd av konflikt eller krig men ändå håller modet uppe. En viktig lärdom om medmänsklighet och vilken urkraft det faktiskt är.

Victoria Viklund

I måndags lämnade jag Sverige för en studieresa till Jordanien. Under hösten har jag fått äran att representera LUF i Rädda Barnens biståndsakademi. Under fyra dagar har vi haft möten i Sverige för att lära oss mer om biståndets komplexitet. Utbildningen avslutas med en studieresa för att vi ska få se vad utvecklingssamarbete kan innebära i praktiken. Vi skulle egentligen åkt till Libanon men vår resa dit blev inställd till följd av de stora massdemonstrationerna, vilket ironiskt nog visar på att denna konflikthärjade region är i desperat behov av mindre konflikt och ökad stabilitet.

Sent på måndag kväll landade vi i Jordanien. Jordanien är en femtedel av Sveriges yta men har lika stor befolkning. Över hälften av Jordaniens invånare är palestinier efter decennier av konflikt i Israel/Palestina. Därtill har befolkningen växt enormt de senaste åren till följd av krig i både Syrien och Irak. Jordanien har en otroligt fascinerande historia, som nuvarande ambassadören Erik Ullenhag sammanfattade den:

Jordanien är det lilla lugna landet som överlevt i en konfliktfylld region trots att ingen trodde det var möjligt eftersom jordanier varit otroligt måna om att vårda sina relationer till grannländerna för att själv kunna överleva.

Under tre dagar fick vi möta fältarbetare och besöka flera biståndsprojekt, vi besökte bland annat tre projekt som syftar till att öka möjligheterna till självförsörjning för både jordanier och syrier som påverkats av flyktingkrisen. Under våra besök fick vi se vad som menas när man säger att syftet med utvecklingsbistånd är ”hjälp till självhjälp”. När syriska flyktingar, i synnerhet ensamstående kvinnor, haft svårt att försörja sig så har biståndsorganisationer hjälpt dem att starta egna verksamheter, sätta barnen i förskola under dagarna och bli självförsörjande genom egna ansträngningar.

När både unga jordanier och unga syrier drabbats hårt av den ökande konkurrensen på arbetsmarknaden har Jordaniens regering och biståndsorganisationer gått ihop för att starta yrkesutbildningar och jobbmatchningar så fler kommer i arbete. När syriska barn saknat tillgång till utbildning har man försökt lösa det genom att dela upp skoldagen i två delar så att jordanska barn går i skolan på förmiddagen och syriska barn på eftermiddagen. När systemen svikit människor har man ändrat på systemen, inte människosynen.

Under sista dagen besökte vi Zaatari. Det är ett av världens största flyktinglägren vid gränsen till Syrien där ungefär 80 000 syriska flyktingar bor på en fem kvadratkilometer stor yta. Det som skulle vara ett tillfälligt flyktingläger har blivit en mindre stad med stadigare boenden istället för tält. Behovet av humanitärt bistånd (mat, vatten, filtar etc.) har övergått till ett behov av utvecklingsbistånd som bidrar till sysselsättning och möjligheter för människor att få en kvalitativ tillvaro. Vi fick besöka delar av lägret där Rädda Barnen erbjuder föreläsningar om alltifrån sjukdomar till antibiotikaresistens, en fotbollsplan som delfinansieras av The Arsenal Foundation som även utbildat vuxna i lägret till fotbollscoacher för att kunna sysselsätta barn innan och efter skoldagen samt en förskoleverksamhet för många av de barn, men långtifrån alla, som fötts och vuxit upp i lägret. Alla vi mötte i lägret välkomnade oss med glädje, nyfikenhet och presenter.

Mitt i konflikten fanns en sådan enorm värme och glädje. När vi till slut lämnade passerade vi vid utkanten av lägret det taggtrådsstängsel som både ska hålla folk utanför och innanför. Det blev så påtagligt att det är någons liv som pågår mitt i all konflikt, det är någons barndom som pågår just nu under omständigheter som inget barn ska behöva uppleva. Att mycket att detta är till följd av interna konflikter som i detta nu upprätthålls främst av externa parter som USA, Ryssland och Turkiet.

Som en fältarbetare sade till oss; “this is ultimately about that little child who, by no fault of its own, is affected by political nonsense at the highest level”. Den insikten kommer jag för alltid bära med mig som människa och har gjort mig mer övertygad än någonsin som politiker att svenskt bistånd, om det hanteras på rätt sätt, kan åstadkomma mirakel.