Månad: maj 2020

Skribent: Andreas Millings

Vi lever i en värld där populister sprider osanningar, fakta blir bortglömt och lögner blir trovärdiga. Så vad gör man egentligen när presidenter, ministrar, journalister, internettroll och influencers sprider desinformation ?

I en tid av digitalisering, internet och auktoritära tokstollar sprider massvis av desinformation. Medvetet, omedvetet. Harmlöst, skadligt. Skämtsamt eller allvarligt. Oavsett i vilket syfte kan det ha konsekvenser stora som små. Exempelvis har the Onion som skriver skämtsamma artiklar (oftast om saker som aldrig hänt) en form av satirisk journalism. Konsekvenserna av hemsidor som the Onion brukar vara antingen att man skrattar eller att nån stackare blir lurad. Sen kan vi gå steget längre och dra in ledaren av den fria världen. Det är ingen nyhet för någon egentligen att Donald Trump sprider massa desinformation och och begreppet fake news myntades av honom. Eller? Faktiskt nej. 

Att felaktig information delas ut för att skada har skett sedan antiken, det vill säga i vad som är bekräftat. Begreppet fake news på engelska har funnits så länge pressfriheten har. Så bara på den lilla detaljen kan folk ha lurats. Trump populariserade det dock. Med god anledning då han har vinklat alltifrån hans opinionsmätningar till hur vädret var under hans installation. Trump är en sådan karaktär där han har så många lögner och skandaler på sitt samvete att man inte riktigt vet vad som är sant och inte. Så varför valdes han in? En kandidat som sprider så mycket misinformation att logiskt sett ingen borde ha någon trovärdighet för honom?

Det går in i ett större problem vi har i vår globaliserade värld. Förtroendet sjunker för traditionella medier i kombination med växande sociala medier. För den äldre generationen eller de som är mindre pålästa kan det vara svårt att skilja på vilka länkar på exempelvis Facebook som är från pålitliga källor och inte. De flesta fake-news sidor har ett politiskt vinklat budskap. Där vad som kan till en början se ut som en legitim rubrik kan innehålla subjektiv text i hopp om att främst göra folk arga. 

Så hur motarbetar man fake news rent politiskt? Det bästa är att helt enkelt inkludera det i källkritikundervisningen i skolan. I historia och samhällskunskap lärs det ut idag men att utveckla det hade varit en effektiv åtgärd. Steget längre borde också tas och göra det till ett ämne i skolan. Föreläsningar, ideellt arbete och så vidare är också bra lösningar. Vi får dock ett problem ifall den klassiska anti-liberala frasen ”förbjud det!” blir svaret på problemet. I Thailand hade en influencer blivit arresterad för att ha spridit ”fake news”. Men vem avgör vad som är sant eller inte? Influencern hade helt enkelt skrivit regimkritiska inlägg på sociala medier. Så vad händer ifall det skulle bli straffbart? Det är inte på agendan i Sverige men om det införs är det en föregångare till aktiv censur. 

Gästskribent: Sandra Daniel

I måndags kom beskedet om att hela Göteborg undantas från ebo-lagen. Beslutet innebär att asylsökande som flyttar till Göteborg och ordnar eget boende förlorar sin dagersättning. Det innebär att lagstiftningens intention om att främja social integration helt motarbetas. Det är ett kontraproduktivt beslut med förödande konsekvenser för individer såväl som för Göteborg. Segregationen i Göteborg är på oacceptabla nivåer men lösningen är inte att motverka social integration genom de undantag som nu införs utan tvärtom genom att riva de undantagen som försätter utsatta grupper i fördjupat utanförskap. 

Göteborg har precis som många andra europeiska storstäder stora utmaningar. I en stad som geografiskt sett i praktiken är byggd för att vara segregerad krävs det genomtänkta förslag och proaktiv politik som kan möta utmaningarna Göteborg står inför. Om intentionen är att motverka segregation och främja social integration genom värnandet av individer med asylsökande status och dess rätt att bosätta sig utifrån egen vilja så är sättet som undantagen som nu införs i ebo-lagen inte bara fel väg att gå, utan med katastrofala följder. Det är också en onyansering och ett slöseri med möjligheternas möjlighet utan dess like.

Med anledning av Migrationsverkets beslut får 32 kommuner göra undantag i ebo-lagen där beslutets intention är att asylsökande i lägre utsträckning skall välja att bosätta sig i områden som klassificeras som utsatta sådana. Detta för att främja integrationen och spridningen av demografin oaktat att även detta rimmar illa för en som värnar den personliga friheten och individens rätt att fatta själv beslut och skapa sig ett bättre liv. Vad beslutsfattande tycks ha missat är att hela Göteborg inte klassificeras och inte heller bör klassificeras som ett utsatt område. 

Med skillnader i medellivslängd mellan Göteborgs stadsdelar som kan likställas med Sverige och Nicaragua finns det fog nog att anse det orimligt att hela staden skulle vara lika utsatt, överallt och hela tiden. Intentionen med polisens lista över utsatta områden bör fortsättningsvis och uteslutande vara att enklare kunna kartlägga hur en fördelning med polisens resurser skulle kunna se ut, inte att sätta invandringsstopp för en hel kommun, i synnerhet inte en av Sveriges mest resursstarka. 

I mina öron låter S, D och SD linje om att undanta hela Göteborg som precis just det; Ett invandringsstopp. För vem har råd att i redan utsatt position bli av med sin lagstadgade rätt till dagersättning när man försöker skapa sig ett bättre liv, med fler möjligheter? Frågan kring huruvida detta är främjande och motiverande för den sociala integrationen såväl som den sociala rörligheten bör och får inte ses som obesvarad. Det är förödande. 

För en kommun som Göteborg som har goda visioner som fortsatt är värda att försvara om en “hållbar stad, öppen för omvärlden” rimmar detta illa. Öppet för vem? Möjligheter för vem? Och en stad för vem? Ja, om beslutet inte rivs, så har jag tyvärr svårt att se Göteborg som möjligheternas stad för människor som har asylskäl och är i störst behov av skydd i alla fall. 

I tider där ordet “inskränkningar” är en seriös underdrift på konsekvenserna för den individuella friheten med motverkandet av coronavirusets spridning som svepskäl och/eller skäl ställer det allt högre krav på samhället att inte bedriva politik som just verkar i den riktningen, för lösningen kan inte vara att Göteborg säger nej och förväntar sig att alla andra säger ja. Vi bör riva murar istället för att bygga dem.

Att nu inte bara motarbeta den sociala integrationen, den personliga friheten utan också att implementera beslutet på ett sätt som motverkar lagens syfte, kringgår praxis och högst sannolikt har ett sämre utfall än grundidén är inte bara kontraproduktivt, djupt inskränkande på individers frihet utan också oseriöst. 

Vad som dock är seriöst är beslutets konsekvenser för individen och samhället och det borde ligga i Göteborgs beslutsfattares intresse att om inte värna, så åtminstone inte försätta redan utsatta grupper i fördjupat utanförskap. Det finns en väg att gå, att sätta invandringsstopp på Göteborg är inte på några grunder det. 

Skribent: Jenny Svantesson

Inför kongressen har undertecknad lagt en motion om att införa obligatoriska elevhälsosamtal och i denna artikel vill jag argumentera kring varför dessa samtal ska införas.  Känner ni till att ungefär 40-50 ungdomar varje år begår självmord och att största andelen är killar? Troligtvis inte eftersom psykisk ohälsa fortfarande är tabulagt i samhället vilket jag anser är både helt ofattbart och obegripligt då psykisk ohälsa är en av samhällets största kostnader.

För det första har den psykiska ohälsan kraftigt ökat bland ungdomar under de senaste åren. Många ungdomar och barn i dagens skolor mår psykiskt dåligt och vågar inte öppna sig och berätta om sina känslor för andra. Jag har själv erfarenhet av detta därför att jag själv har varit i denna situation samtidigt som jag har märkt att mina vänner befunnit sig i samma situation. Jag kan själv dela uppfattningen som många andra ungdomar i vårt land om att inte våga söka hjälp på grund av tabun, alla normer och vad andra ska tycka om en. Många ungdomar som mår psykiskt dåligt presterar i regel sämre på lektionerna än andra. Genom att införa obligatoriska elevhälsosamtal ökar det elevernas förutsättningar för att lyckas i skolan.

Anställer skolorna mer personal inom elevhälsan kan det i det långa loppet leda till ungdomar mår bättre och trivs bättre med sig själva. Dessutom kan samhället både spara pengar och resurser om den psykiska ohälsan upptäcktes i tid. Genom att införa obligatoriska elevhälsosamtal kan skolorna också motverka de allvarliga konsekvenserna som kan uppstå på grund av psykisk ohälsa. En annan anledning till att dessa elevhälsosamtal ska införas är att om psykisk ohälsa upptäckts i tid stärks ungdomarnas hälsa. Ungdomarna kommer att må bättre i framtiden samtidigt som risken att drabbas av psykisk ohälsa igen minskar.

Tänk dig själv att du mår psykiskt dåligt och inte vill prata om dina känslor. Skulle du våga söka hjälp om någon gör narr av någon annan enbart för att personen har träffat kuratorn på skolan? Därför är det lättare för många ungdomar att våga öppna upp sig och prata om sina känslor, om hjälp istället kommer till dem, än om de själva ska söka hjälp för sina psykiska besvär. Vissa gånger när ungdomar vågar öppna upp sig och berätta om sina känslor kan det vara för sent och de begår då så småningom självmord. Hur skulle du må om din bästa vän begår självmord och skolan inte har gjort något för att hjälpa din vän? Självmord påverkar inte enbart personen som dör utan också anhöriga och vänner.

Avslutningsvis är psykisk ohälsa ett tabulagt ämne och är en av samhällets största kostnader som varje år tar alldeles för många ungdomars liv. Ska vi verkligen acceptera att ungdomar tar självmord enbart för att de inte vågar berätta hur de mår på grund av tabun? Nej det ska vi inte acceptera och därför måste obligatoriska elevhälsosamtal införas för att bryta tabun och motverka psykisk ohälsa samt självmord. Inför obligatoriska elevhälsosamtal nu!

Skribent: Carl Sjöbäck

För drygt en vecka sedan svarade Socialminister Lena Hallengren (S) på frågan om huruvida hon kan tänka sig att utreda effekten av en lagstiftning från 1988. Detta efter att folkhälsomyndigheten i sin rapport lyft att man borde utreda effekten och efterlevnaden av lagen. Hennes svar var ett simpelt nej.

Att utreda effekten av kriminaliseringen 1988 av eget narkotikabruk är som Lena Hallengren påstår,  inte rätt signal till dagens ungdomar eftersom det skulle legitimera att konsumera mer narkotika. Men att vägra utreda frågan skickar en tydlig signal till dels den utsatta minoriteten av missbrukare i samhället, att staten inte bryr sig om utsatta grupper och dels till forskare, experter och fakta att de blånekar fakta. Något man skulle kunna hoppas att partiet som burit sloganen “Ett bättre Sverige. För alla.” hade tänkt annorlunda kring.

År 1988 blev det inte bara olagligt med att inneha, producera och sälja narkotika utan också att konsumera den. Retoriken för att motivera lagstiftningen var att det skulle ”skrämma människor från att bruka”. Att göra missbrukare kriminella. Målet var ett drogfritt Sverige oavsett metod. Staten var beredd att blunda inför faktumet att missbrukare behövde både hjälp och säkerhet.

Resultatet var långt ifrån önskvärt. Tolv år efter lagstiftningen, år 2000, kunde Brottsförebyggande rådet (BRÅ) konstatera att lagstiftningen inte tycktes ha haft någon avskräckande effekt på ungdomar. Dödligheten och överdoserna har sedan lagstiftningen infördes ökat och idag har Sverige näst högst andel dödliga överdoser i hela Europa. De typiska skräckexemplen från grundskolan, tex det drogliberala Nederländerna, har faktiskt betydligt lägre dödlighetstal.

Att lagstiftningen är problematisk och gör Sverige unikt är något som forskare och experter länge har varit eniga om. Idag är Sverige ett av få demokratiska länder i världen som illegaliserar bruk. Enligt Markus Heilig, professor i psykiatri, så hade vi vid denna tid märkt om straff hade en god preventiv effekt, men det har vi inte märkt. Han lyfte också att polisen genomför rekordmånga urinprov för att detektera drogmissbruk. Inte bara skapar detta en otrygg relation mellan myndighet och missbrukare, det kostar också pengar.

Så att inte ens vilja utreda frågan, det vill säga att ta reda på huruvida expertisen har rätt, är inte bara ignorant utan också kunskapshämmande.

Varför vill inte Lena Hallengren utreda frågan? På samma sätt som man motiverade den misslyckade lagstiftningen. Men bredden på misslyckandet är svår att veta eftersom frågan inte utreds. I stället för att främja kunskapsbildande, argumenterar hon utan någon källa och helt utifrån en åsikt som saknar evidensbaserat stöd.

Oavsett vad du eller jag anser om lagen så måste en lag grundas på solida argument och fakta. Att inte vara för en utredning är att bortse från fakta och rättmätiga underlag vilket leder till minskad trovärdighet för både stat och lag. Att inte heller utvärdera lagen ger vid handen att de som står bakom den kanske inte har så mycket att komma med. Eller har sossarna blivit populister?

Skribent: Axel Hulthen Sagert

Efter år av nedrustning och stärkta internationella relationer har till sist de säkerhetspolitiska vindarna vänt, och med Rysslands invasion av Georgien 2008 verkar den europeiska säkerheten gå mörkare tider till mötes. Efter att den svenska arméchefen i ett uttalande 2016 påstod att Sverige inom några år skulle kunna befinna sig i krig har vår försvarsförmåga åter blivit en het potatis. Förslagen om vad som bör göras är många men ingen fråga har blivit hetare än den rörande ett svenskt Natomedlemskap.

 Nato bildades 1949 då Europas ideologiska uppdelning blev allt tydligare. Alliansen bygger på att alla medlemsländer förbinder sig att bistå varandra i händelse av ett angrepp mot något av medlemsländerna. Sverige stod under hela kalla kriget utanför alliansen och vår påstådda neutralitet romantiseras än idag från både högern och vänstern. Men världen förändras och när ett totalitärt Ryssland återigen hotar den västerländska demokratin är det dags för Sverige att ta plats bland västvärldens demokratier och säga ja till Nato!

Under det tidiga 2000-talets nedrustning gick den svenska försvarsförmågan från att vara en mobiliserad styrka på ungefär 500 000 man till en styrka som i dag är 10 gånger mindre. Hur man än vrider och vänder på det landar man alltid i samma slutsats. Sveriges förmåga till seriöst avskräckande är sedan länge ett minne blott. Så sent som 2019 förklarade den svenska generalmajoren Neretnieks i SVT att den svenska försvarsmakten skulle behöva sexdubblas. Annars skulle vi ensamma helt sakna förmågan att möta även ett begränsat angrepp. Om Sverige skulle försöka nå denna minimigräns på egen hand skulle det kosta en stor mängd pengar och tid, och till vilken nytta? För att försvara oss mot ett begränsat angrepp? Att gå den vägen får ses som mycket orealistiskt i alla fall när det finns ett alternativ, Nato!

Kritiker till Nato brukar mena på att en nationell upprustning endast är nödvändig ifall det verkligen föreligger en risk för krig. Och inte får det väl ses som sannolikt att Ryssland skulle vilja attackera ett neutralt och anspråkslöst Sverige? Dessa kritiker har en poäng, ifall Sverige verkligen varit neutrala hade vi kanske kunnat hålla oss utanför en konflikt. Tyvärr baseras dock denna kritik på denna lika farliga som vanliga villfarelsen att Sverige någonsin varit neutralt. Så är inte fallet.

 Vi har ända sedan andra världskrigets slut år för år fördjupat vårt militära samarbete med Nato. Vi har anpassat våra militära system till dem, vi har ingått värdlandsavtal med dem och så sent som 2017 genomförde vi den gigantiska militärövningen Aurora tillsammans med Nato. Vi är idag en så pass integrerad del av det transatlantiska försvaret att det enda som skiljer oss från att vara ett medlemsland är de underrättelsefördelar och garantier alla Natoländer åtnjuter. Detta vet naturligtvis Ryssland om och i händelse av krig kommer man betrakta Sverige inte som alliansfritt, utan som den Natomedlem vi i praktiken blivit.

I ljuset av denna insikt är det alltså till sist dags att erkänna vårt dubbelspel som det misslyckande det är. För den dagen kriget faktiskt kommer så är det pakten om enighet och inte lögnen om neutralitet som kommer att rädda oss. Låt oss säga JA till en tryggare framtid, en framtid med Nato!

Gästskribent Karl Philip Nilssson

Redan innan pandemin som har skakat om hela världen och möblerat om den politiska sfären var krisen för Liberalerna påtaglig. Man har länge snoozat alarmet för att få partiet på banan igen. Nu tjuter nödlarmet. Ännu en gång behöver LUF rädda moderpartiet. Liberalismen är större än 2,8%. 

Partiet poängterar ofta de modiga historiska vinster där partiet lyckats sticka ut hakan och vara före sin tid. Det har man gjort i frågor som rösträtt, feminism, HBTQ-rättigheter, internationellt samarbete och tron på marknadsekonomi. Partiet är dessvärre tystare om och inte lika modiga i hur man tar sig an dagens utmaningar. 

Partiet  har tappat fästet som ett liberalt  idéparti och istället blivit ett förvaltarparti som allt för ofta gläds åt förbud än faktisk frihet. Det viktigaste verkar vara att man lyckas fullfölja januariavtalet och ta Sverige igenom Corona-krisen. Förstå mig rätt, det är bra att slå vakt om de liberala reformerna i januariavtalet och att arbeta för att företag och jobb ska överleva, men genom det har man tappat den viktigaste komponenten – idéerna och visionerna. 

I dagarna kom siffror som visade att förtroendet för Liberalernas skolpolitik når bottennivåer, sedan man lämnade utbildningsdepartementet har förtroendet mer än halverats. Nu för tiden kommer förslag om skolan lite hipp som happ från höger och vänster, men det saknas en tydlig vision. 

Ett idéparti utan idéer och visioner är dödsdömt. Man får ändå ge Liberalerna att man gjort ett försök med Förortslyftet som ännu inte färdigställts. Sabuni har talat om att Liberalerna ska ha svaren på frågorna som väljarna ställer sig, och integrationen är en sådan fråga. Men i dagens läge, där människors oro handlar om man fortfarande har ett jobb att gå till eller när man får möjligheten att tjäna sina egna pengar igen behöver Liberalerna leverera en strategi för att ge Sverige en nystart efter Corona-krisen. Det som behövs är en plan för liberal revansch. 

Liberala Ungdomsförbundet ska vara partiets vakthund och ledhund. Vår uppgift är att utmana när ingen annan gör det, skälla när andra tycker vi ska sitta tysta och banka näven i bordet när individens frihet går förlorad i ett liberalt parti som trasslat in sig i ett virrvarr av pragmatism. Utan oss går Liberaler vilse. Utan oss byts frihet ut mot förbud. Utan oss är marknadsekonomin under attack. Utan oss är finns det inget liberalt parti kvar i riksdagen efter valet 2022. Det krävs mer än hjärt- och lungräddning för att rädda Liberalerna – det krävs att VI är radikala, moderna och progressiva.