Månad: maj 2021

Skribent: Axel Hulthén Sagert

“It shall be legal for one to do whatever he chooses, so long as he does not threaten or initiate violence or force against another person’s notion to do so himself” – The Libertarian non aggression principle.

Tanken är upprorisk och hårresande, likväl som sund och logisk i en tid då kollektivismen tycks vinna mark var dag. Jag erkänner att jag själv då och då, i tider av ideologiska tvivel, fallit tillbaka mot denna så angenäma moraliska stöttepelare. Samtidigt är den farlig, den är kompromisslös och förrädisk, för den är i grund och botten ett axiom. De är i grunden nödvändiga, axiomen, för utan allmängiltiga sanningar faller den bevisföring var på logiken vilar.  Men människans oförmåga att uppmärksamma axiomen som obevisbara antaganden de är leder till en förrädisk känsla av allvetande och rättfärdighet.

Jag är övertygad om att en stor andel av alla ofruktsamma diskussioner libertarianer engagerar sig i hade kunnat undvikas ifall vi mer varsamt beaktade att det som är sant och självklart för den ena inte nödvändigtvis är så för den andre. Jag föreställer mig att det finns två typer av libertarianer; deontologerna och konsekvensetikerna. Deontologerna är de djupa moralister som menar att den sats som presenterades i inledning utgör en av naturen given rätt åt alla människor att leva ut i alla sammanhang. Denna grupp ideologer stöter ofta på patrull i diskussioner med de oinvigda eftersom de flesta människor inte skriver under på att sting såsom obligatorisk motorcykelhjälm utgör ett omoraliskt förtryck endast baserat på en moralfilosofisk sats.

Konsekvensetikerna har i övertygandet av de oliktänkande åtagit sig ett betydligt enklare bestyr. Som konsekvensetiker behöver man bara visa att den libertarianska samhällsmodellen levererar goda utfall. Lite beroende på hur brett man definierar friheten tycks det i slutändan som att ganska många människor kan skriva under på att ett fritt samhälle är ett gott samhälle. Konsekventetikerna kommer givetvis inte runt problemet att alla etiska teorier för ett gott samhälle härstammar från sina respektive obevisbara axiom. De kan dock argumentera för libertarianismens samhällsmodell med resonemang som överensstämmer med allmängiltiga sanningar som inte exklusivt accepteras av de redan invigda utan som också går i linje med definitioner av det goda utfallet som de flesta kan leva med.

Denna text syftar inte till att ta ställning i huru vida den deontologiska eller konsekvensetiska libertarianismen är mest sann. En sådan fråga är omöjlig att besvara. Det är givetvis möjligt att deontologernas axiom utgör en del i någon absolut etik vars moraliska upphöjdhet står opåverkad av människans erkännande. Om någon sådan etik alls existerar skulle ickeaggressionsprincipen för mig framstå som en mycket lämplig kandidat att tillhöra denna heliga etik. Det är dock viktigt att poängtera att alla fenomen som motiveras moraliskt, alltså också de utilitaristiska, kräver att man antar att utfallets egenskaper är goda. I fallet utilitarism krävs antagandet att maximal lycka och minimalt lidande är gott. Axiomets natur medför ju således att det doeontologerna och konsekvensetikerna inte skiljer sig i annat än vilka axiom de har antagit.  Men eftersom konsekvensetikens antaganden till skillnad från deontolgernas accepteras av många, ter sig deras motivering ofta mer rimliga.

Då denna diskussion närmar sig sitt slut kan jag inte annat än avundas de som levde under den tid då människan först och främst var Guds avbild och skapelse. Den moderna darwinismen lämnar inget utrymme för deontologisk kapitalisering på människans natur. Den kemiska reaktionen som är människan, ska föra sina gener vidare vare sig han är etisk eller ej, inte för att det är rätt utan för att det är därför, genom denna drift, som hon existerar. Libertarianismen var under den gamla tiden kanske en allt enklare sak att motivera. Om vi låter Gud ha axiomatisk ensamrätt så borde den människa som Gud i sin helighet skapat med rätten att välja rätt eller fel, synd eller liv, vara en libertarianismens ögonsten.

Skribent: Markus Otto

Efter Koreakriget växte två nya länder med helt olika system fram. Från början hade Nordkorea betydligt bättre förutsättningar med större välstånd, högre HDI och mindre extrem fattigdom. Det som fick Sydkorea att sedan springa förbi och blomstra till den framgångssagan vi vittnat om var inte västerländskt utvecklingsbistånd. Det var sunda policys och fria marknader. 

Samma fenomen har vi sett upprepas flera gånger om genom historien och jag förstår inte varför man inte kan lära sig av historien någon gång? Förutom framgångssagan Sydkorea som sprang ifrån Nordkorea, är vi alla bekanta med de asiatiska tigrarna som trots senare industrialisering lyckades bli rika och välmående genom varu-och insatsvaruproduktion och numera tech. Vi är också bekanta med det fd. Östblocket som bröt sig loss från socialism, öppnade upp sig för omvärlden och rörde sig sakta men säkert mot EU. Inte så svårt: fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och människor (och numera data) gör susen. Tänk själv: jobbar du en sommar i Norge blir du inte bara rikast på utekvällen i Gbg utan kan också köpa något fint åt mormor och kanske spara ihop till en lägenhet snabbare eller till att realisera det där UF-företaget du tyckte behövde pröva sina vingar. 

Till skillnad från utvecklingsbiståndet är det humanitära biståndet livsnödvändigt för människor som lever på mindre än 1.9 $/dag eller i utsatta miljöer. Även om det inte är en långsiktig lösning är det något vi och resten av världen borde fortsätta med för att undvika katastrof. Det vore osolidariskt annars. Utvecklingsbiståndet å andra sidan är som Dogecoins – det verkar som en bra investering för de frälsta, men slutar med att det går lite hursomhelst och du helt enkelt skulle mått bättre av att hålla kvar pengarna på ditt ISK. 

Vi har hållit på med utvecklingsbistånd i så många år och dessa länder har inte blivit särskilt mycket mer fungerande för det. Tusentals FN-personer har säkert åkt till de fattigaste länderna och hållit oräkneliga antal workshops, men till vilken nytta? Som ekonomen och författaren Ernesto Sirolli sa: “man borde hålla tyst och lyssna lite mer” och åsyftade då biståndsarbetarna han arbetat med som envist insisterat på att de har lösningarna och är där för att fixa problemet. Men vem känner till problemet bäst om inte lokalbefolkningen? Hur kan man öka kvinnligt företagande i Liberia om man inte vet vad som hindrar kvinnorna? 

Man har sett vad som funkat- i forskning och genom historien och vad som inte funkar och det är att göra sig beroende av naturresurser och byråkrater från rika länder. Dessa länder behöver fler människor och företag som jobbar och verkar i den formella ekonomin så att de kan betala skatt, så att skatten kan användas till att bygga upp den egna ekonomin som i sin tur kan hjälpa folk ur fattigdom och attrahera investeringar från utlandet. Man behöver skapa de här positiva spiralerna som skapades av sunda policys och fria marknader men framförallt fria människor som inte är beroende av att bli lyssnade på av byråkrater. 

Skribent: Kornelius Persson

När SD, M och KD slöt upp bakom L:s iliberala motion om hur framtidens migrationspolitik ska se ut blev det kaos i debatten. Även om L inte aktivt hade förhandlat med någon överhuvudtaget i frågan sågs det som att L, M, KD och SD hade lagt ett gemensamt förslag, trots att motionen till 100% var Liberalernas egna. Mest högljudda om denna felaktighet var Miljöpartiet och Centerpartiet. Miljöpartiet och Centerpartiet har försökt framhäva sig själva som ett alternativ till den strikta migrationspolitiken som idag är politiskt konsensus, men så enkelt är det inte riktigt.

År 2015 infördes tillfälliga gränskontroller. Som så många andra “tillfälliga” regeländringar som staten infört genom tiderna är denna regel fortfarande kvar. Det är inte särskilt förvånande att en socialdemokratisk regering gör tillfälliga regeländringar till permanenta. Det som däremot är uppseendeväckande är att MP både stod och fortfarande står bakom dessa gränskontroller, trots att man så hårt signalerar att man står för en värld fri från gränser.

Kanske är det så att MP:s indirekta hållning i frågan är ren spelteori, att man tänker att man kan påverka politiken i en bättre riktning om man själv sitter med i regeringen. Om så faktiskt fallet är, är det väldigt lite som skiljer MP och L. Båda partierna ser nämligen till att en migrationsfientlig politik går igenom i riksdagen oavsett vad man förmedlar till väljarna. Att som ett parti som knappt klarar riksdagsspärren sätta sig i regering med ett parti som har en snarlik migrationspolitik som SD och dessutom nästan är tio gånger större, är i bästa fall genuint dumt då man kanske någonstans tror att grisen går att sminkas, i värsta fall ett medvetet tummande på den frågan man gått till val på. Skillnaden mellan MP och L i detta fall är att L åtminstone står för den invandringsfientliga politik de för.

Centerpartiet hycklar också. Om det kompromissunderlaget C ville vara en hade fått igenom sin önskan i migrationskommittén, hade Sveriges migrationspolitik varit nästan varit lika stängd som den som L nu föreslår. Möjligen hade det funnits lättnader i familjeåterföreningen, men det räcker inte långa vägar för att kunna säga till väljarna att man är för en human migrationspolitik.

Politiker och statsvetare har ofta pratat om att konfliktlinjen i svensk politik går mellan att vara frihetlig och auktoritär och inte som innan mellan höger och vänster. Jag håller inte med överhuvudtaget, konfliktlinjen idag är mellan auktoritär vänster och auktoritär höger. Alla partier i Sverige för en mer eller mindre invandringskritisk politik. Sverige har inget renodlat frihetligt parti längre.

Skribent: Max Eriksson

Varje dag kränks mänskliga rättigheter i flera av världens länder. Vi är långt ifrån en demokratisk värld och bara för vi har det bra i Sverige får vi inte glömma människorättsaktivisterna i Ryssland som spårlöst försvinner eller Uigurerna i kinesiska koncentrationsläger. Vi får inte bli så bekväma i vår demokrati att vi glömmer de som ännu lever under förtryck. Vi måste våga visa Kina, Ryssland och alla förtryckare av mänskliga rättigheter att det de gör är fel. Vi måste våga visa att det finns människor som kämpar sida vid sida mot diktatur. Vi måste våga visa vårt stöd.

I The Economist demokratiindex lägger sig Sverige på en stadig tredjeplats under förra årets mätning och är ett av endast åtta länder som får ett värde större än nio. Det är inte konstigt att vi blir bekväma. Vi bor i ett av de mest demokratiska och fria länderna i världen och då är det lätt att glömma bort hur det ser ut runt omkring oss, speciellt när även våra nordiska syskon placerar sig lika bra. Att påminna oss själva om att det fortfarande finns auktoritära regimer blir därför viktigare och viktigare, för annars riskerar vi att glömma bort den frid demokratin skänker oss. 

Kinas totala likgiltighet för mänskliga rättigheter kommer som ett slag i magen när jag tänker på hur bra vi har det i Sverige. De kidnappar svenska medborgare utan konsekvenser, och samtidigt samlar de ihop muslimer i koncentrationsläger. Omvärlden tycks inte bry sig. Samtidigt vet jag att nästan ingen stödjer kinas aktioner men få orkar ställa sig upp och visa sin ståndpunkt mot förtryck. Det är skrämmande att vi inte orkar engagera oss. Det är skrämmande att vi blundar för det som händer. Vi måste våga visa Kina att vi som älskar är tusen gånger fler.

Vi i det demokratiska norden får inte glömma att på andra sidan Östersjön ”försvinner” demokratikämpar med jämna mellanrum, och det så kallade demokratiska Ryssland har en president som inte har några planer på att avgå. Gång på gång kränker de gränserna med sina ubåtar och går in med soldater i Ukraina, för att inte prata om det förtryck människorna i landet lever under. Återigen tycks det som att omvärlden inte bryr sig. Rysslands invånare förtjänar bättre. De förtjänar en omvärld som ser de i det förtryck de lever i, en omvärld som lider med dem och vill att de ska ha det bättre. Vi måste våga visa Ryssland att vi som älskar är tusen gånger fler.

Världen präglas av diktatur, inte demokrati. Vi får aldrig glömma att kämpa för allas frihet. Det gäller inte minst frihet från förtryck men också frihet att få vara sig själv, frihet att älska den man vill och frihet att få förverkliga och bli den bästa versionen av sig själv. Vi som befinner oss i demokratins bubbla måste engagera oss i världen utanför den. Vi måste stödja de människorna som inte lever under demokratins skyddande membran. Vi måste våga visa för alla auktoritära stater, dess regimer och dess invånare att vi som älskar alltid kommer att vara mer än tusen gånger fler.

Skribent: Lea Persson

De följde Mattias och Anna till porten i muren. Den stod fortfarande på glänt, och de kunde se snödrivorna utanför.

 ”Varför är den porten inte stängd?”, sa Anna. ”Snön kan ju blåsa in.”

”Om porten stängs, kan den aldrig öppnas mer”, sa barnen.

”Aldrig mer”, frågade Mattias.

”Nej, aldrig, aldrig mer”, sa barnen.

Ett barn som inte längre är ett barn har en lillasyster som fortfarande är ett barn och en mormoder som äger ett bibliotek. Varje gång barnet besökte sin mormor visades barnet till två stora, mörka ekdörrar. Det var dörrarna till mormoderns bibliotek. Dörrarna stod alltid lite på glänt, som om rummet befann sig i konstant rörelse. Biblioteket hade en klocka som aldrig gått och om dörrarna stängdes kunde ingen längre komma in. Därför sa alltid mormodern: Skaka ej molnen, stäng aldrig några dörrar! Annars kommer du aldrig in igen. Glöm aldrig det. Mormodern hade visat barnet två dörrar på glänt och barnet hade gått in.

Att kliva in genom dörrarna var att kliva in i en färgglad vakendröm. Väggarna var klädda i meterhöga bokhyllor och en litterär kanon av oändliga epos om människans och världens alla tänkta tankar och platser. Där vandrade barnet som fortfarande var ett barn bakom två röda flätor på Avonleas noggrant smyckade ängar. Där, ombord på Sinbad sjöfararens fartyg, lekte en salt vind med barnets hår. Där, bakom barrikaderna, ekade skottet som släckte en ung, fransk, revolutionärs nyfikna rådjursögon. Det var där barnet hittade den röda, sjungande, fågeln som lett så många andra barn. Att läsa är att tänka. I biblioteket var det alltid tyst, så tyst att när barnet tänkte kunde man höra hur världen vände blad. Ta med dig något hem! Sa mormodern, och det gjorde barnet.

Barnet som fortfarande var ett barn kom ihåg mormoderns ord. Skaka ej molnen! Stäng inga dörrar. Utan att egentligen förstå vad mormodern menade kände barnet att det var tryggast så. Barnet kände en trygghet i ofärdigheten, att likt biblioteket befinna sig i konstant rörelse. Att läsa är att lära. Att lära är att balansera mellan trygghet och vilja. Vill man för mycket ramlar man, står man still förlorar man viljan. När barnet lärde skapades nya lärdomar. Tydliga lärdomar som gjorde världen större genom det korta ögonblicket av otrygghet i stegets mellanakt. När barnet lärde vände världen blad och nya världar och språk skapades. Men för att våga lämnas otrygg i steget och lära sig därav måste en trygghet finnas. Ofärdigheten i mormoderns bibliotek och den röda fågelns konstanta rörelse gjorde barnet trygg. Den stilla klockan berättade att det fanns tid för fler steg och barnet lyssnade.

Men barn kan inte alltid vara barn, inte heller vårt barn. För varje gång barnet besökte biblioteket blev dörrspringan mindre och gjorde det allt svårare att ta sig in. Den röda fågeln och dess sång blev svårare att hitta. Klockan som aldrig tidigare gått verkade för barnet ticka allt snabbare. När barnet växte upp glömde barnet bort hur det var att vara ett barn. Barnet kände en otrygghet i att lämna något ofärdigt. Därför försökte barnet sluta ögonen kring allt som livet kunde tänkas vilja, men livet var alldeles för stort och barnet glömde. Barnet som var på väg att växa upp glömde att aldrig skaka molnen och att aldrig stänga några dörrar. Därför stängde barnet de mörka ekdörrarna efter sig och glömde den röda fågeln och biblioteket. Ett barn som fortfarande var ett barn med en röd fågel på sin axel stängde bibliotekets dörrar och ett barn som inte längre var ett barn klev ut.

Barnet som inte längre var ett barn hade inte kommit dit barnet ville. Det var som om barnet mitt i steget från bibliotekets dörrar stannat medan dagarna gick hem. Nu när barnet inte längre var ett barn var orden bara ord och sidorna tunga. Fågeln var borta och de mörka ekdörrarna stängda. Barnet famlade i blindo utan den röda fågeln och såg bara sina egna tankar och känslor. De lärdomar som förut var så tydliga hade nu drunknat i tanken på allt som barnet borde ha låtit bli. Barnet hade mött andra barn. Barn som aldrig vandrat på Avonleas ängar, aldrig känt en salt vind leka med deras hår eller hört det ekande skott som släcker nyfikna rådjursögon. Barn som aldrig följt en röd fågel till ett bibliotek i konstant rörelse. Nu fokuserade barnet i stället på vad barnet borde ha låtit bli. Detta i ett försök att sluta ögonen kring allt som livet troddes vilja, men livet var för stort.

Bredvid barnet som inte längre är ett barn sitter en lillasyster som fortfarande är ett barn. På lillasysterns axel vilar en röd fågel. Lillasystern tänker och lär men barnet är fast i stegets mellanakt. Plötsligt börjar den röda fågeln sjunga. Lillasystern verkar obemärkt, men sången väcker barnets uppmärksamhet. Barnet lägger undan det som troddes vara viktigt och blir inför lillasystern stum i ett försök att se det som lillasystern ser. Lillasystern som fortfarande är ett barn har ännu inte glömt hur det är att vara ett barn. Hennes dörrar står fortfarande på glänt och låter henne lära och tänka. För lillasystern är ord inte bara ord och sidorna är lätta. Lillasysterns ord och världar förnyas och breddas. Med den röda fågelns sång förstår barnet och önskar att själv kunna öppna dörrarna på glänt. Känna friheten i att tänka, lära och se världen växa igen. Att kunna följa den röda fågeln genom springan till mormoderns bibliotek. Men själv kan barnet inte öppna de dörrar som redan stängts. Så barnet fortsätter att snegla över lillasysterns axel i hopp om att minnas det som barnet en gång glömt. Om barnet tittar riktigt noga över lillasysterns axel kan barnet se hur mormoderns mörka ekdörrar öppnas igen. Hur den röda fågeln lämnar lillasysterns axel för att snabbt flyga in och återigen vila i ofärdighetens trygghet. Kanske kan barnet som inte längre är ett barn lära sig av lillasystern som fortfarande är ett barn. Kanske kan barn som fortfarande är barn lära barn som inte längre är barn att öppna dörrar som inte går att öppna.

”Varför är den porten inte stängd”, sa hon.

”Ack, lilla Anna.” sa Mattias, ”om porten stängs, kan den aldrig öppnas mer, minns du inte det?”

”Jo, nog minns jag det”, sa Anna. ”Aldrig, aldrig mer.”

Då såg de på varann, Mattias och Anna. De såg länge på varann, och så log de lite. Och sedan stängde de porten helt tyst och stilla.