Månad: augusti 2020

Gästskribent: Tom Holtorf

De viktigaste kurserna i skolan är språkkurserna. Det faktumet kan komma som en chock för vissa, men egentligen är det ingen nyhet. Sveriges regering har bestämt att språk på gymnasiet inte bara ska ge vanliga betyg, utan även meritpoäng. Meritpoäng kan förklaras som bonuspoäng för elever som har läst utökade språkkurser och matematik. Meritpoängen kan öka elevers meritvärde med upp till 2.5, vilket underlättar att komma in på universitet oberoende av program. Varför ska elever som har läst språkkurser vara mer värdiga till universitet än de som läst andra ämnen? Systemet är både orättvis och kontraproduktiv och därför bör meritpoäng tas bort.

Först och främst påverkar meritpoäng elevers slutgiltiga meritvärde alldeles för mycket. Att ha fullt meritpoäng på 2.5 har samma effekt som att höja alla betygen med ett betygssteg. Skolverket har själva redovisat meritpoängsystemet 2018 och mycket riktigt konstaterat att den har en stor påverkan på elevers ämnesval. Att gå miste om meritpoäng är som att skjuta sig själv i foten, och därför känner sig många elever tvingade till att välja språk trots att de inte är intresserade eller har användning för det.

Eleverna kan inte heller välja vilket modernt språk som helst då moderna språk 1 och 2 inte ger meritpoäng. Skolverket förväntar sig alltså att 12-åriga barn kommer veta vilket språk de vill läsa på mellanstadiet för att sedan fortsätta läsa det fram tills de är vuxna på gymnasiet. Det är en helt orimligt förväntan som straffar tusentals ungdomar som vill lära sig ett nytt språk efter grundskolan. Om tanken är att elever ska uppmuntras till att läsa mer språk, borde inte skolverket uppmuntra elever att välja språk som de faktiskt vill lära sig? Det är kontraproduktivt och helt meningslöst att försöka tvinga folk att lära sig ett språk.

Trots att meritpoängssystemet tvingar elever till att välja språkkurser, uppmuntrar den inte eleverna att faktiskt lära sig språket. Oavsett vilket betyg man får är meritpoängen är alltid det samma, och därför väljer många elever att endast satsa på betyget E när de egentligen skulle kunna söka sig till ett högre betyg. Många av eleverna med bristande motivation sätter nästintill ingen energi på kursen och lär sig därför nästan ingenting heller. Lärarnas riksförbund sammanställde en undersökning angående ungdomars bristande språkintresse i skolan 2017-2018. Undersökningen kom fram till att elever väljer språk utifrån taktiska meritpoäng, vilket leder till att nästintill inga elever söker till språkkurser som inte är meriterande.

Ordförande för Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlén skyller inte de bristande kunskaperna på meritpoängen, utan istället på ungdomarna: “Tyvärr verkar inte eleverna ha medvetenhet eller tillräckliga kunskaper om vikten av språk i arbetslivet.” Man kan undra hur Fahlén tänker när hennes egna undersökning pekar på att det är meritpoängen som styr hur mycket elever jobbar och vilka språkkurser de väljer, inte ungdomarnas egna passion. 

Slutligen kan man konstatera att språk är otroligt viktigt. Inte bara för individen, men även för Sverige som land. Det finns ingen tvivel om att meritpoäng har fått fler personer att läsa språk, men har meritpoängen fullföljt sitt syfte att ungdomar ska lära sig mer språk? Om man litar på Lärarnas riksförbunds undersökning och skolverkets uppskattningar är svaret nej. Systemet belönar minimal engagemang i språkkurser och straffar eleverna som vill byta språk. Utan meritpoäng skulle elever själva få välja vilka ämnen de vill läsa, själva få bestämma vad som är viktigt i skolan och själva få välja språkkurser utan statens inblandning. Ungdomar behöver inte ett dåligt system för att lära sig språk i skolan, och därför bör meritpoäng tas bort!

Skribenter: Olle Johnsson och William Ejeborg

De senaste veckorna har en våg av sällan tidigare skådad regimkritik sköljt över Belarus, som går till presidentval den nionde augusti. De tre främsta utmanarna till sittande presidenten Lukasjenka har antingen fängslats eller tvingats till landsflykt, men likväl strömmar tiotusentals belarusier till valmöten där de fängslade politikernas hustrur och medarbetare, Svetlana Tikhanouskaya, Veronika Tsepkalo och Maria Kolesnikova
kampanjar för fria demokratiska val. Sveriges regering och Ann Linde borde ta till vara på den väckelse som nu sker i Europas sista diktatur, och stötta demokratiaktivisterna i Belarus fullt ut. 

• 

• 

Belarus, som i Sverige tidigare kallats Vitryssland, strävar ännu efter 30 år att finna sin identitet som självständigt land beläget mellan EU och Ryssland. Landet har historiskt sett ofta gått under radarn, och kategoriserats som en tyrannisk utpost eller rent utav en del av Ryssland. Detta trots att avståndet från Sverige är knappt 50 mil, och dess kopplingar till Sverige sträcker sig tillbaka till vikingatiden. EU och Sverige behöver stå bakom Belarus suveränitet, motsätta sig ryska påverkansförsök och främja belarusiernas rätt att själva välja sin väg i geopolitiken. 

Aljaksandr Lukasjenka tog över makten 1994 och har sedan dess “vunnit” alla val han ställt upp i. Förutom den gemensamma nämnaren att Lukasjenka vunnit samtliga val så har dessutom samtliga val underkänts av internationella valobservatörer på grund av fusk och hot mot oppostionskandidater. I år kommer inte ens Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) skicka några observatörer på grund av bristande insyn i valkommissionens arbete. 

Regeringens strategi att satsa på civilsamhällesorganisationer som ska göra Bealrus demokratiskt är lovvärd men har inte genererat några särskilda resultat. Den massiva mobilisering som skett de senaste månaderna i Belarus har istället skett online och via sociala medier. För demokratirörelsen som blossat upp i Belarus krävs uppbackning från den demokratiska världen och en tydlig signal att de inte står ensamma i sin kamp. Därför är tystnaden från Ann Linde särskilt allvarlig. 

Då allt pekar på att Lukasjenka kommer fuska sig till valsegern även i detta val måste banden mellan Europas och Belarus befolkning stärkas för framtiden. Belarusier behöver fortfarande visum för att resa till Sverige och Schengenområdet, men är den grupp som får avslag i minst utsträckning – ynka 0,3%. Sverige bör därför ta bort det visumkrav som idag finns för belarusiska medborgare som vill komma till Sverige. 

Sverige bör även sluta ge bistånd till Belarus som idag får ekonomiskt stöd för projekt kopplade till hållbarhet. En diktatur som saknar intresse för demokratisering ska inte heller få biståndspengar av den svenska staten. 

Historia skrivs just nu på gatorna i Minsk och för första gången på mycket länge så finns möjligheten för demokratisering i Belarus. Den svenska regeringens ointresse för det som nu pågår i Belarus är ett svek mot den generation belarusier som tror på ett demokratiskt och självständigt Belarus. Dina ord gör skillnad Ann Linde.  

Olle Johnsson Utrikespolitik Talesperson Liberala Ungdomsförbundet 

William Ejeborg Ledamot i Liberala Ungdomsförbundets Internationella Utskott

Gästskribent: Leonard Bektas

Den tredje augusti för sex år sedan var inte en dag som alla andra för invånarna i staden Sinjar i nordvästra Irak. IS intog staden och påbörjade en kampanj av etnisk rensning och folkmord mot stadens yezidiska befolkning. Detta folkmord har erkänts av organisationer som FN och EU, samt av länder som Skottland, Armenien och Australien. Det är dags att den svenska regeringen gör yezidierna rättvisa och erkänner folkmordet.

Den tredje augusti 2014 intog IS den yezidiska staden Sinjar i nordvästra Irak. Majoriteten av invånarna i staden var Yezidier, en etnoreligiös grupp som återfinns i norra Levanten som följer religionen sharfadin. De har varit förtryckta i århundraden och har utsatts för 72 folkmord, detta skulle bli det 73:e. Då kurdiska Peshmerga retirerat stod staden i princip utan skydd vilket ledde till att IS kunde driva igenom massakrer, kidnappningar och avrättningar. Yezidierna tvingades fly upp på Sinjarberget för att undvika en säker död under IS. De yezidier som tillfångatogs av IS ställdes inför ett ultimatum; konvertera till sunniislam eller dö. Kvinnorna kidnappades, såldes som slavar eller våldtogs. Det finns historier om kvinnor som efter att de våldtagits hoppat från klippavsatser på Sinjarberget för att de inte kunde leva med sig själva efter det de tvingats genomlida.

Västerländsk intervention tillsammans med kurdiska styrkor lyckades tillslut trycka tillbaka IS ur staden och skicka humanitär hjälp till de yezidiska flyktingarna fast på berget. Utan denna assistans så hade det redan hemska folkmordet med all säkerhet blivit ännu värre. Verkligheten är dock att såren som IS rev upp är långt ifrån läkta. 500 000 tvingades fly, 5000 dödades och upp till 10 000 kidnappades, varav många fortfarande är försvunna. Yezidierna har inte heller kunnat återvända till staden eftersom IS lämnade efter sig flertalet dödsfällor i form av minor.

Idag är livet lång ifrån normalt för yezidierna i Sinjar. Massgravar upptäcks fortfarande, kvinnor är fortfarande försvunna och minor röjs dagligen. Det vore inte mer än moraliskt rätt för regeringen att erkänna detta brott mot mänskligheten som det folkmord det faktiskt är.