Månad: oktober 2020

Skribent Axel Hulthen

Den 20 augusti biföll Göteborgs kommunfullmäktige en motion av Feministiskt Initiativ som innebär att Göteborgs Stad skall ansluta sig till det internationella uppropet mot kärnvapen, ICAN. Man menar att detta kommer göra Göteborg tryggare, att våran säkerhet i ett allt svårare geopolitiskt läge kommer gynnas av att Göteborg tar aktiv ställning mot kärnvapen. Tyvärr är detta en mycket allvarlig tankevurpa, eftersom ett ställningstagande i frågan för svensk del inte utgör något annat än ett direkt kontraproduktivt övertramp vad gäller en kommuns befogenheter.

Att kärnvapen är något fundamentalt dåligt och att användandet av dessa utgör ett allvarligt hot mot den mänskliga civilisationen råder det nog inget tvivel om. Men man måste först och främst fråga sig vad hotet om kärnvapenanvändning kommer ifrån. Tyvärr behöver man inte leta länge för att hitta svaret på den frågan, anledningen till att Europa går mörkare tider till mötes hittar vi i vår granne till öster. För det har under det senaste decenniet blivit tydligt att det ryska agerandet utgör ett verkligt hot mot den europeiska säkerheten. Kreml har genom sina ageranden i Georgien och Ukraina med all tydlighet visat att man valt en aggressiv och farlig linje.

Så vad ska vi då göra för att gynna vår egen säkerhet. Jo,vi ska fortsätta att öka vårt samarbete med resten av västvärlden. I tider när nationalistiska och expansiva krafter försöker splittra oss med desinformation och polarisering är enigheten demokratierna emellan än viktigare. Sverige har ända sedan slutet på kalla kriget närmat sig det västerländska försvarssamarbetet Nato, genom gemensamma övningar och anpassade system är vi idag en integrerad del i den Europeiska försvarsplanen. Men genom att verka för en svensk anslutning till ICAN riskerar vi att förstöra detta. För även om det kan kännas obehagligt är realiteten sådan att en kärnvapenavskräckning utgör en nödvändig del i den Europeiska försvarsplanen, och genom att motgå denna riskeras det svenska samarbetet med Nato att äventyras.

Säkerhetspolitik är en fråga som kräver långsiktiga och enhetliga beslut. Att då som kommun gå ut och ta ställning i en fråga som riskerar att äventyra vad svensk säkerhetspolitik försökt uppnå under flera års tid framstår som gravt olämplig. Det är inte utan anledning som kommuners möjligheter till utrikespolitiskt agerande begränsas hårt i kommunallagen. Redan 1987 försökte Helsingborgs kommun genomföra en liknande policy, man bestämde sig bland annat för att aldrig mer ta emot några örlogsfartyg såvida dessa inte lovade att de inte var kärnvapenbestyckade. Beslutet kritiserades kraftigt och efter en rättslig process kunde regeringsrätten fastställa att agerandet var olämpligt.

Så om oppositionen i Göteborgs kommun verkligen vill främja vår stads säkerhet är det dags att ge upp symbolpolitiken och lämna säkerhetspolitiken till det nationella planet där den är tänkt att föras. För om man på allvar vill främja säkerhet på lång sikt är vägen solidaritet och sammanhållning, både nationellt men också tillsammans med våra vänner i Nato.

Skribenter:

Olle Johnsson, utrikespolitisk talesperson Liberala Ungdomsförbundet

Sandra Daniel, ordförande Liberala Ungdomsförbundet Väst

Idag firar Förenta nationerna 75 år, en jubilar som världen med all rätt bör fira men också kritisera. Ett trekvartssekel efter att världen lyckades skapa fred har världen de senaste åren ställts inför allt fler globala utmaningar. Internationellt samarbete kommer behövas men då behöver också formerna i FN moderniseras.

Efter Nationernas förbund misslyckats med sitt uppdrag att skapa fred så samlades världen efter andra världskriget under den nya organisationen Förenta Nationerna (FN). Sedan grundandet har FN fyllt en viktig funktion i att reglera och underlätta relationerna mellan världens länder och förenkla humanitära insatser.

FN är dock i stort behov av att moderniseras och dess beslutsprocesser måste bli mer demokratiska och präglas av större öppenhet, insyn och effektivitet. Flera enskilda organ inom FN-systemet saknar i praktiken all legitimitet, genom att arbetet domineras av korrupta diktaturer. Rådet för mänskliga rättigheter valde förra vecka in Kina, Ryssland och Kuba som medlemsländer i rådet. Ska rådet återfå sin legitimitet så är det hög tid att tröskeln för att få delta i rådet höjs med tydliga demokratikrav.

Samtidigt bidrar andra FN-institutioner till att världen blir till en bättre plats än vad den var igår. I år kommer fredspriset i Alfred Nobels minne tilldelas WFP En värdig vinnare till priset efter sina oumbärliga insatser för att minska svälten i världen. Corona-krisen har också visat på behovet av fungerande världshälsoorganisation som på ett effektivt sätt ska kunna koordinera och möta pandemier i framtiden. 

Slutligen går det inte att bortse från att säkerhetsrådets sammansättning fortfarande speglar den maktbalans som rådde i världen efter andra världskriget inte dagens multipolära, globaliserade värld. Ska rådet i framtiden kunna tas på allvar så är det orimligt att behålla den förlegade strukturen och därför ska säkerhetsrådet utvidgas för att bättre representera världens regioner. Det finns också stora behov att göra säkerhetsrådet mer snabbfotat när det kommer till dess hantering av konflikter. De senaste åren misslyckanden med att förhindra och lösa konflikter har ytterligare underminerat förtroendet för FN. 

Liberala Ungdomsförbundet är och förblir en stark anhängare av internationellt samarbete och det är i grunden positivt att ha ett forum där alla länder möts. För att åstadkomma förändring och möta de globala utmaningar som finns krävs det att demokratierna jobbar mer tillsammans och med ett större engagemang. Ska jordens befolkning även på FN:s 100 årsdag kunna leva i en fri värld utan konflikter och där vi löst klimathotet så krävs det också att världens länder vågar samarbeta. 

Gästskribent: Melker Torslén

När vi idag pratar om kriminalpolitik brukar det nästan alltid talas om “hårdare tag” med hårdare straff och fler poliser vilket definitivt kan vara ett alternativ. Jag personligen motsätter mig inte dessa två förslagen men den senaste tiden har det börjat komma allt mer oroväckande förslag som att man ska kunna utvisa folk för brott de inte har dömts för om polisen anser att de är med i kriminella gäng. Senast jag kollade så var vi fortfarande överens om att man är oskyldig till motsatsen är bevisad. Nu får det någonstans vara nog, fler poliser och hårdare straff i all ära men det löser inte problemen utan bara minskar skadorna av de som redan finns. Vill vi på allvar slå hårt mot de kriminella gängen måste vi hitta en ny metod och ska vi göra det finns det två viktiga aspekter att titta på. 

Den första aspekten tas upp av Institutionen för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk utvärdering som har publicerat en rapport som beskriver att det finns en korrelation mellan hög arbetslöshet och hög kriminalitet. Rapporten beskriver även att länder med ett en försäkring som ger ersättning när någon blir av med jobbet (t ex A-kassa) minskar benägenheten för brott vilket indikerar att kriminaliteten som uppstår är till stor del ekonomiskt motiverad. 

Den andra aspekten är att bland de mest oroväckande svarta marknaderna är narkotikamarknaden och vapenmarknaden för trots vad många verkar tro finns det inget riktigt samband mellan hårdare vapenlagar och mindre skjutningar. Skjutningar förekommer huvudsakligen för att gäng köper in illegala vapen för att skydda sina investeringar, ofta i form av narkotika. Den praktiska följden av detta är att ett hårt slag mot narkotikamarknaden också skulle resultera i ett hårt slag mot den illegala vapenmarknaden. 

Lägger man ihop dessa två aspekter härleds en slutsats som har fått alldeles för lite tanke: att legalisera cannabis för att ta den marknaden från de kriminella gängen. Om man tittar på ett ekonomiskt perspektiv skulle det kunna ge stora vinster för samhället. En uträkning från Lunds universitet landade i slutsatsen att efter direkta och indirekta inkomster och utgifter skulle staten tjäna 1855 miljoner kronor på det. Uträkningen kom även fram till att i värsta fall förväntas samhällets vinst vara 466 miljoner varje år och i bästa fall 2860 miljoner. Det här en slutsats på hur mycket Sverige hade tjänat på en legalisering av cannabis men det viktiga att tänka på är att det här är pengar som just nu hamnar i händerna på kriminella gäng. För att sätta lite perspektiv på detta är det tillräckligt för att förse kriminella gäng med cirka 50 000 illegala vapen varje år! Men förutom att begränsa gängens tillgång till vapen och annan utrustning minskar det deras tillgång till potentiella rekryter och deras förmåga att hålla medlemmar lojala. De är trots allt en ekonomi också. 

Den andra sidan är vad Sverige hade kunnat använda de nya inkomsterna till. Vill man sätta dem på att slå ännu hårdare mot gängen skulle de beräknade inkomsterna räcka till att betala lönerna för cirka 5000 poliser med erfarenhet i yttre tjänst. Tycker man skolan är viktigare skulle det täcka kostnaden för cirka 19 000 grundskoleelever. 

Det vanligaste argumentet mot legalisering av cannabis är att det skulle öka mängden brukare och framförallt missbrukare. Den första bristen i det här argumentet är att det bygger på enorm okunskap för hur man läser och tolkar statistik, antalet missbrukare står inte i direkt proportion till antalet brukare. Den andra bristen bygger på att det är helt fel, det finns inga belägg för ett samband mellan legalisering av cannabis och ökat antal brukare. Samma sak gäller med påståendet om att fler skulle köra bil påverkade av narkotika, finns inget sånt samband i de länder som har testat. Kriminaliteten ökar inte som många verkar tro utan tvärtom minskar och polisen får mer resurser och mer att göra då de inte behöver lägga enormt mycket tid på att sätta dit folk för något som inte skadar någon annan. 

I tider som dessa behöver polisens fokus vara att skydda folket från grovt kriminella och inte lägga sig i en för resten av samhället harmlös aktivitet. Det enda argumentet för att polisen ska fokusera så mycket resurser på enskilt cannabisbruk är att det skadar gängens marknad. Men vet ni vad som hade gjort det jobbet otroligt mycket bättre? Jo en legalisering av cannabis så att folk inte behöver köpa det av kriminella gäng och så att polisen kan fokusera på viktigare saker som gängvåld.

Skribent: Kaspian Persson

I veckan var Linnea Bjärum, tillika LUF:s vice ordförande, hos oss i LUF Södra Älvsborg för att hålla ett CL. Det handlade kort och gott om hur borgerligheten tenderar att sluta vara höger när det kommer till frågor som på olika sätt missgynnar medelklassen. I frågor som barnbidraget, föräldraförsäkringen och det “fria” skolvalet sviker vi ofta våra annars ganska konsekventa principer. Det finns ett genomgående mönster i ovanstående frågor, det är att de berör en stor del av medelklassen, nämligen barnfamiljer. 

Den frågan som jag tror är jobbigast att göra upp om inom borgerligheten är synen på hur föräldraförsäkringen ska utformas. I det ena hörnet står KD:s nya “högerfeminism” med Sara Skyttedal i spetsen och pratar om familjen och dess valfrihet, och  i det andra står Liberalerna, som istället förespråkar en föräldraförsäkring åt det något mer individualiserade hållet. Diskussionen om huruvida vi ska avskaffa den helt bör självklart tas i beaktning, men om jag ska vara lite pragmatisk och tråkig tror jag att en sådan reform är svår att genomföra som borgerligheten ser ut idag. För att börja någonstans så menar jag att man borde betrakta föräldraförsäkringen som vad det är, nämligen ett bidrag. Ett bidrag som finansieras av staten för att göra det möjligt för föräldrar att vara hemma med sina småbarn. Bidrag ska enbart gå till en individ som är i behov av det. Därför vore en nedkortad och individualiserad föräldraförsäkring, som dessutom är behovsprövad, på sin plats.

En annan sak vi som borgerlighet borde se över är vår syn på barnbidraget. Det finns hos oss en bakomliggande rädsla att förlora väljare genom att ta bort för medelklassen populära, men politiskt dåliga, reformer. Vi måste våga och stå rakryggade, inte bara för våra ideologiska förpliktelsers skull, utan också i rättvisans namn. Rättvisan ligger för oss borgerliga i att välfärden bara ska vara till för människor som är i behov utav den. Det handlar om att kunna få ner de offentliga kostnaderna för att på så sätt möjliggöra skattesänkningar istället. En välfärd för alla är dyr, onödig och orättvis, men en välfärd för den behövande är billig, berättigad och solidarisk. Jag tycker att vi borde betrakta barnbidraget på samma sätt, alltså som ett bidrag som bara ska ges ut till behövande. Om inte argumentet om rättvisa går hem kan man ju åtminstone göra det för den sänkta skattens skull.

Sist men inte minst har vi frågan kring det, i min mening orättvisa, fria skolvalet. Missförstå mig rätt, jag tycker naturligtvis att vi ska ha ett fritt skolval, men då måste det också leva upp till sitt namn och faktiskt vara just frihetligt. Det gör det inte idag. Som det ser ut nu är valet inte en fråga om frihet eftersom det inte ger alla en rättvis chans till att välja skola under samma förutsättningar. Vi borde utforma ett kösystem där vilken månad på året man råkat födas under inte påverkar ens chans att komma in på skolan man vill gå på. Det är så man utformar ett rättvist, frihetligt och liberalt system.

Avslutningsvis vill jag påpeka att dessa reformer minskar det offentligas utgifter, möjliggör skattesänkningar och ökar rättvisan för de som har det allra sämst ställt i samhället. Vi får inte hamna i samma situation som sossarna, där man kryper för vad medelklassen anser vara bekvämt i rädsla att förlora röster. Vi är bättre än så, men det är nog dags att också bevisa det.

Skribent: Sophia Jennersjö

I historien har liberaler och konservativa varit mer oense än ense, främst när det gäller feminism. Det har alltid varit tydligt vilka som varit ute på spelplanen och kämpat och vilka som suttit på avbytarbänken med armarna i kors. Men nu, när rörelsen blivit lite mer populärt, då är det dags för KD att göra comeback. Under valrörelsen 2018 var det därför KD:s”nya sorts feminism” som fick stor uppmärksamhet i media och KD, som tidigare inte visste vad begreppet betydde hade nu blivit politiska experter inom området. Liberalernas feminism förkastade man och den nya trenden i debatten var för Ebba bush Thor att prata om den individualiserade, eller kvoterade föräldraförsäkringen. Det var ju fruktansvärt, helt absurt att ha en skattefinansierad föräldrapenning som skulleförutsätta att dagarna delas lika mellan det bägge föräldrarna. Istället skulle föräldraförsäkringen vara fri och upp till varje familj. Tanken kanske låter fin, men det finns ingen som kan undgå att förslaget egentligen är tomma ord, tomma ord som desperat försöker fylla kristdemokraternas lika tomma jämställdhetspolitiska principprogram.

Min första aspekt handlar om kopplingarna till kvinnors pengar och makt. Är det någonting som bidrar till ett mer jämställt samhälle enligt den liberala feminismen så är det kapitalismen.  Inget annat system kan frigöra så många kvinnor som ett system som gör att man går från beroendeställning kring sina män, till att de få makt över sitt eget liv med hjälp av kapital. En s.k fri föräldraförsäkring har bekräftats inte bidragit till en sådan utveckling, tvärtom kommer den försämra kvinnors ställning på arbetsmarknaden, kvinnorna halkar efter i löner och får sämre karriärmöjligheter. Hur kommer detta sig?

Statistik visar att kvinnor har svårare att komma in på arbetsmarknaden trots att de generellt sätt har högre utbildningar. Företagen anställer människor som kommer kunna leverera arbete med bäst ekonomisk vinning för dem. En person som man förutsäger kommer vara hemma hälften av sin arbetstid ses inte som en sådan person. Kvinnor får inte chansen att klättra upp i hierarkin, och med män i bolagsstyrelser är det också män som anställs. Det är uppenbart, för att göra upp med problemet måste man göra upp med delningen av föräldradagarna. 

Många menar att den individualiserade föräldraförsäkringen inte kan fylla upp sitt rätta syfte- att ta hänsyn till barnet och dess behov. Här menar jag dock att samtlig legitimerad statistik faktiskt bevisar motsatsen. Undersökningar visar att barn som växer upp med frånvarande pappor löper högre risk att känna oro, aggressivitet, psykisk ohälsa och övergivenhet.Att ha manliga förebilder i sitt liv har också visat sig vara positivt, speciellt när de kommer till att uppfostra pojkar. Barn behöver helt enkelt sina pappor för att få ett trygg och harmonisk uppväxt med bättre anknytning till sina föräldrar. Detta är också en förutsättning för att hela KD:s idealsamhälle med sammanhållna familjer ens ska vara gångbar. 

Att koppla sin övertygelse om fri föräldraförsäkring till att det skulle vara det bästa för individen och dess val är att gå raka vägen in i samhällets uppgillrade fälla för vad som är ”liberalt ” och inte. Istället måste man problematisera uttrycket ”fritt val”. Har man en liberal människosyn anser man oftast att människan föds som tomma blad. Människan är en individ och ska inte stötas in i kollektiva strukturer. Däremot är det ganska välkänt att vi ständigt formas av samhällets normer och mallar som är så förutbestämda att vi redan från när vi är små ofrivilligt slungas in i dem. Att människan alltid är kapabel att kunna ta rationella beslut måste därför få ifrågasättas, även när man har en liberal ideologisk drivkraft. 

Dessutom innebär en individualiserad föräldraförsäkring inte något tvång eller statligt förtryck överhuvudtaget, du väljer exakt hur mycket du vill vara hemma med ditt barn. Om du däremot ska förvänta dig få skattefinansierade pengar från staten ligger inte valet längre på dig, utan på de som betalar för att du ska vara hemma. Det finns inget bidrag i världen som är så generöst som just föräldrapenningen och ett minimikrav för dig som föräldrar är att pengarna du får i slutändan kan bidra till ett mer jämställt samhälle. 

Slutsatsen är tydlig. Att i teorin prata om feminism, kvinnors rätt till fria val och att ”kvinnor inte är dumma i huvudet” är totalt ohållbart om man i praktiken vill utforma system som ska exkludera kvinnor från arbetsmarknaden, skapa sämre relationer mellan föräldrar och barn, samt spä på strukturer som redan finns i vårt samhälle. Det är helt enkelt dags för Ebba Bush Thor att släppa sin glorifierade låtsasfeminism och komma in på det riktiga politiska spelfältet. Vill man profilera sig i jämställdhetsfrågan räcker det nämligen inte att snacka om förskole tortyr, amning och genusflum om man inte har ett enda konkret förslag på hur de verkliga problemen ska lösas.  Att blunda för den forskning och statistik som framställts med sitt familjära särintresse är också en dålig idé om man vill vinna förtroende. Tillskillnad från KD så låter sig inte liberaler hindras från att prata om radikala jämställdhetsåtgärder, våra värderingar kastas inte mellan trender och opinionssiffror.  Vi kommer fortsätta vara radikala megafeminister i alla lägen, även när det känns obekvämt. Att alltid slåss för sin ideologiska och värderingsmässiga övertygelse är trots allt vad politik i grund och botten handlar om.