Den kunniga 16 åringen

Skribent Carl Sjöbäck

Rätten att rösta och vara medbestämmande i samhället tog stora steg fram tills för ungefär hundra år sedan då både män och kvinnor gavs samma rätt att rösta. Det är också då som vi grundlade den demokrati som än idag lever. Däremot har rösträtten ändrats efter detta till exempel då rösträttsåldern 1975 sänktes från 19 till 18 år. 

Carl Sjöbäck

Men är det självklart att inte fler grupper ska få rösta i samhället? Varför får till exempel inte barn och ungdomar rösta? De lever i samma samhälle som alla andra och påverkas i lika stor utsträckning av de olika lagar och regler som riksdagen antar.

Ett vanligt argument för att barn inte ska rösta är att de inte har möjligheten att ta ställning i så stora frågor då de inte helt förstår eller saknar ett intresse för den demokratiska processen.

Om man håller med om det resonemanget måste i så fall definitionen för barn diskuteras. Är man barn tills 15 års ålder då ett antal av samhällets ansvar, som straffmyndighet, börjar påverka eller begränsa individen i samhället. Eller är man barn tills 16 år då flertalet går ut den obligatoriska grundskolan och får börja övningsköra med alla ansvar i trafiken som följer med det? Eller är man barn tills 18 år fyllda, åldern för att vara myndig och i då de flesta lagar öppnar hela samhällets portar med tillhörande rättigheter och skyldigheter.

Jag anser att det är ett rimligt antagande att en person som gått ut den obligatoriska grundskolan också har tillräckligt med kunskap om samhället då det är skolans uppgift att ge dessa kunskaper för att kunna delta i hur samhället styrs genom att utöva rösträtt. Det skulle medföra rösträtt från 16 års ålder. 

Det går även i Liberala ungdomsförbundets linje då vi står för lätt tobakskonsumtion, lätt alkoholkonsumtion, straffmyndighet samt att man får betala inkomstskatt när man har fyllt 16 år. Detta hade också följt linjen att 16 år är en prövningsfas där man får prova att köra bil, prova att jobba och prova att göra egna beslut om sitt eget liv. Att få rösta som 16-åring i kommunalvalet är en provfas inför rösträtten. Och även om du skulle anse att den mogna åldern är 18 så bör du bli lättad av att rösträtt vid 16 år skulle resultera i att en genomsnittlig ålder på en förstagångsröstare blir 18 år. Genomsnittsåldern idag, med 18 år som gräns för rösträtt, är 20 år.

Demokratiutredningen från 2016 kommer fram till samma slutsats med en viss modifikation. Den föreslår att rösträtt från 16 år i kommunalval ska införas på prov för att sedan kunna införas fullt ut.

Det hade varit ett utmärkt beslut att inkludera fler i samhällsbeslut och debatt. Kanske skulle det också få effekten att fler unga människor blir aktiva inom politiken.

I Raoul Wallenbergs fotspår

Skribent Olle Johnsson

En helg i september gjorde Liberala Ungdomsförbundet ett besök i Budapest. En plats som gjorde ett djupt intryck var förintelsemuseet som åskådliggör den fruktansvärda terror som judar och romer utsattes för åren 1920-1945. Följande text är en återgivelse av några av de starkaste intrycken från besöket.

Foto: Wilhelm Sundman

Budapest är en stad som i allra högsta grad vittnar om ett lands fornstora dagar. Innan Trianonfördraget sträckte sig det ungerska kungadömet från Adriatiska havet till Transsylvanien i dagens Rumänien. På Budapests gator är historien alltid närvarande. Utanför synagogan som är Europas största, finner man Raul Wallenbergs minnesmonument som påminner om ett av landets allra mörkaste kapitel.

Innan första världskrigets utbrott bodde nära 900 000 judar i det ungerska kungariket. Judarna i Ungern under denna tid var en del av det sociala och kulturella livet i Budapest och runt om i landet. De spelade även en viktig ekonomisk roll genom deras företagsamhet och bidrag starkt till den modernisering som skedde i landet i början på 1900-talet.

Efter första världskriget följde en tid av politisk instabilitet och bitterheten var stor över de enorma territoriella förlusterna efter Trinanonfördraget. 1920 tog högerextrema och antisemitiska krafter makten i landet och samma år infördes lagar som begränsade antalet judar som fick ta plats på de ungerska universiteten.

Antijudisk lagstiftning fortsatte att införas och 1938 förklarades judar vara andra klassens medborgare. Deras rätt att rösta togs bort och kunde man inte bevisa att ens föräldrar bott i landet innan 1867 blev man uppmanad fråntogs det ungerska medborgarskapet.

Den antijudiska propagandan hade varit ständigt närvarande i Ungern decennierna fram tills andra världskriget. Därför såg stora delar av den ungerska befolkningen på förintelsen med likgiltighet. Lagarna som stiftades under denna tiden var inte på uppmaning från nazisterna i Tyskland utan kom istället från den ungerska extremhögern.

Under tiden 1938 till 1944 skärptes de antijudiska lagarna men deportationerna västerut uteblev. Det kom att ändras våren 1944 då Tyskland de facto tog kontrollen över landet. Sommaren 1944 genomfördes den snabbaste massdeportationen under förintelsen då mer än 400 000 människor skickades på dödsmarscher västerut. Deportationerna upphörde i juli efter internationella påtryckningar och rädslan för allierade bombningar om Budapest tömdes helt på judar.  

Foto: Wilhelm Sundman

Samma sommar som massdeportationerna ägde rum anlände den svenska diplomaten Raoul Wallenberg till Budapest. Genom att utfärda skyddspass till ungerska judar räddade Wallenberg livet på tiotusentals människor fram tills andra världskrigets slut. Då den röda armén närmade sig Budapest tog Wallenberg kontakt med ryssarna i förhoppning om att de skulle skydda ghettot i Budapest. Istället fängslades han och än idag är hans öde okänt.

Förutom Wallenberg gjorde den schweiziske diplomaten Carl Lutz, paret Langlet genom Svenska Röda Korset, det påvliga sändebudet Angelo Rotta med flera, enastående insatser för att skydda människor som annars deporterats till döden i Budapest.

Den åtta meter höga muren som omgärdar museet och synagogan är täckt med namnen på de människor som mördades under den ungerska förintelsen. En påminnelse om den barbariska förföljelse under denna mörka period i mänsklighetens historia.

Foto: Holocaustnamenmonument

Liksom monument byggda i sten så vittrar även de minnen som mänskligheten samlar på sig genom historiens gång. Tack vare de berättelser som finns bevarade på platser som synagogan förintelsemuseet på Pavagatan 39 i Budapest, kan vi hjälpa till att fylla igen de luckor som växer desto längre tiden går. Än idag ropas antisemitiska slagord men med hjälp av lärdomar ur historien kan vi motverka detta samhälles gift.

Friheten brinner där freden försvinner

Skribent Andreas Millings

De senaste månaderna har Hong Kongs befolkning demonstrerat. Det är ett uppror mot den kinesiska regimens kränkningar av Hong Kongs självbestämmande. Det började som protester mot ett lagförslag där arresterade medborgare i Hong Kong kunder skickas till Kinesiska fastlandet för rättegång men har kommit att handla om något större nu.

Andreas Millings

Kinas övergrepp mot Hong Kong och dess medborgare är grova. Samtidigt som Kina inte har direkt kontroll över den lilla stadsstaten så har de enormt inflytande. ”Guvenören” väljs av Beijing och röstas inte fram av befolkningen. Polisens övervåld är vardag mot befolkningen i Hong Kong. Över 1000 arresterade, över 2000 skadade och 8 döda. Världen ser på, ingen ingriper. Kina är en av de största militärmakterna i världen. De skulle kunna ockupera hela ön om de så önskade. Varför gör de då inte det? 

Kina utökar sin ekonomiska makt redan, i bland annat stora delar av Afrika och andra utvecklingsländer. De ger ut lån som förmodligen inte kommer betalas tillbaka och det är kommunistpartiet medvetet om. De gör det för att få inflytande och av ekonomiska skäl. I Sri Lanka tog Kina över en hamn när skulden blev för hög för önationen. Kinesiskt finansierade hamnar finns runtom i världen. De bygger infrastruktur i utvecklingsländer i utbyte mot kinesiskt inflytande i landet. De försökte även göra detta på Orust på vår kära västkust. Kontrollen över den globala ekonomin är viktig för Kina. Och för att de ska kunna rättfärdiga detta krävs goda intentioner och goda gärningar. Såsom att bygga broar och vägar i andra länder. Hong Kong protesterna är redan en PR-katastrof för regimen, att ockupera hela ön hade brutit mot internationell lag. Något Kina inte vill göra. 

Det är dock inte bara i Hong Kong som Kina inskränker mänskliga rättigheter. Låt oss inte glömma Xinjiang, även känt som Östturkestan. Befolkningen där är till majoritet muslimska Uighurer. Ett centralasiatiskt folk utan några egentliga band till Kina förutom faktumet att Kina kontrollerar området. Den kinesiska regimen är känd för att inskränka religiösa grupper. I ett projekt i Xinjiang är målet enkelt. Xinjiang behöver bli kinesiskt. Läger har satts upp i området och där ska den Uiguriska befolkningen med våld och hot tvingas till att ta till sig av den kinesiska kulturen. Religiösa traditioner ska bort från området och hundratusentals kineser skickas till Xinjiang för att uighurerna ska bli till minoritet, inte bara i Kina, men i Xinjiang också. 

Sedan finns det en till bortglömd protest i Asien också. Svensk media har inte rapporterat särskilt mycket om den. Papua är en ö delad mellan Indonesien och Papua Nya Guinea. Det är världens näst största ö till ytan efter Grönland. Västra Papua är den halvan som Indonesien kontrollerar. Ända sedan Nederländerna lämnade sin ostindiska koloni i Indonesien så har folket på Västra Papua velat ha en självständig stat. Medan de indonesiska nationalisterna argumenterade för kontroll över alla nederländska kolonier i området, så beslutade Nederländerna att Västra Papua är såpass distinkta både geografiskt och kulturellt att de ska få ha en självständig stat. 1969 hölls en folkomröstning om vem som skulle få kontrollen i området. Problemet var att bara 1,025 människor hade rösträtt. Det påstås även att Indonesiska armén utsåg vilka som fick rösta. FN:s generalförsamling godkände denna omröstning. En anledning varför, tros vara att västvärlden var rädd att regimen i Indonesien skulle vända sig till Sovjetunionen ifall de inte blev nöjda. Omröstningen gick igenom och Västra Papua annekterades.

Varför drar jag upp historien om detta nu? Frågan har blivit aktuell igen. I augusti startades demonstrationer upp. Mellan fem och sju demonstranter har dött. Indonesiska myndigheter har kallat in militären mot demonstranterna, likt Hong Kong. Demonstrationerna har förbjudits och flera demonstranter har blivit gripna, exempelvis så har två personer arresterats enbart för att ha viftat med Västpapuanska flaggan.

Friheten brinner i många delar av världen. I Hong Kong, Kina, Västra Papua, Iran, och många fler ställen. Ingen ingriper. Bortsett från invånarna. Vad kan vi göra? Vi kan och vi borde rikta strålkastarna på dessa områdena. Vi tar ofta friheten för givet i Sverige. När vi i Sverige demonstrerar, likt vad vi gjorde utanför Kinas Konsulat i augusti kommer polisen för att fråga hur det går. I andra delar av världen kommer polisen för att tårgasa, arrestera, misshandla och terrorisera demonstranter. När andras frihet inte försvaras, ska vi liberaler göra deras röster hörda.

Må den liberala rösten eka över världen tills friheten är uppnådd. 

Du saknar inte kon förrän båset är tomt

Skribent Liv Näslund

Vet ni vad? Det pratas alldeles för lite om hur farligt det är att vara journalist idag. Farligare än på väldigt länge. Förra året var det dödligaste året för journalister som någonsin uppmätts. Fler än 80 mördades i sitt arbete och just i detta nu sitter 390 journalister fängslade världen över. Frihetsberövade i det fria ordets namn. Det är inte värdigt ett demokratiskt land som Sverige att nöja sig med tyst diplomati mot länder som kränker det allra mest grundläggande i ett samhälle.

Liv Näslund

Att somliga socialdemokrater inte bryr sig så värst mycket om journalisters rätt att göra sitt jobb förvånar kanske ingen. Vi känner ju alla till SSU:s unkna syn på media efter att de drog in journalisters ackreditering till deras kongress på grund av att en text hade publicerats i Expressen som de “blev missnöjda med”.

Men när det fria ordet är satt under press, ja då måste vi liberaler kämpa hårdare för den enskilda människans rätt att få makten granskad. Hjälp kommer vi varken få från höger eller vänster.

I Sverige behöver kampen tas mot allt från maktfullkomliga socialdemokrater till vänsterpartister vars dröm är att förstatliga mediehusen. Därtill mot sverigedemokrater som inte bara kallar Sveriges största dagstidning för en fake-news-tidning, utan också nekar journalister ackreditering och kallar granskningar från media för “ovärdiga”.

Vad som i själva verket är ovärdigt är att i ett demokratiskt samhälle försöka underminera undersökande och ifrågasättande journalistik. Vi ska vara ett föregångsland, gå längst fram och ropa högst. Men i stället påpekade föreningen Reportrar utan gränser nyligen att klimatet för oberoende journalistik har blivit allt sämre i Sverige och en undersökning vid JMG vid Göteborgs universitet visar att andelen svenska journalister som hotats i sitt jobb det senaste året är 30 procent. 

Det är illa och ett demokratiskt problem, men det är ändå närmast bagateller jämfört med läget utanför våra gränser. Där dör en journalist var fjärde dag. En person som ägnat sitt liv åt att ta risker och rapportera för att alla historier ska berättas. Det är en skam. 

Den 23 september, om bara några dagar, är det exakt 18 år sedan den svenska journalisten Dawit Isaak greps och fängslades av eritreansk polis och frihetsberövades. 18 år har det gått. 18. A r t o n.  Det är helt ofattbart. Han har suttit bakom galler utan rättegång för sitt yrkes skull under längre tid än jag levt mitt liv. För mig har han blivit själva symbolen för varför kampen aldrig får ta slut, och beviset på att vi måste göra mycket, mycket mer.

Kanske är det dags att inse att den tysta diplomati Sverige ägnar sig åt när det kommer till frigivning av fängslade journalister eller andra samvetsfångar, som Gui Minhai, inte har fungerat. Kanske är det dags att på riktigt stå upp för alla de frihetsberövade opinionsbildare och granskare där ute, vars yrke i takt med att det är farligare än någonsin också blir viktigare än någonsin.

Landet med världens äldsta tryckfrihetslag borde gå i bräschen såväl nationellt som internationellt för journalisters rätt att göra sitt jobb. När regimer fängslar och mördar journalister ska det öppet och ihärdigt fördömas. Inga inofficiella samtal i världen kan ersätta en tydlig utrikespolitik som står upp för demokratins grundprinciper. 

Höj tonläget från Sveriges sida och EU:s och vi ska vara redo att betala priset i form av t.ex. försämrade handelsrelationer.

Ja, det fria ordet- måste få kosta.

Så, bryt inte journalisternas pennor, låt dem vässas spetsigare. För det är med journalisten som med kossan. Man saknar den inte förrän båset är tomt.


Klimatkrisen handlar inte bara om miljön

Skribent Thea Erlandsson

Den globala uppvärmningen är mänsklighetens största hot någonsin. Den har redan orsakat irreversibla förändringar och om inte förbränning av fossila bränslen stoppas kan det innebära slutet för människan på jorden. Det är lätt att förlora hoppet när den dystopiska framtiden utmålas med städer under hav, extrem torka, svält och kraftigt tilltagande naturkatastrofer. Som tur är vet vi att tekniken och innovationen för att lösa klimatkrisen finns. Vi vet att marknaden med enkelhet kan producera förnyelsebar energi som kan ersätta våra fossila bränslen. De ekonomiska incitamenten för att investera i grön teknik har aldrig varit större, så varför händer inget?

Thea Erlandsson

Det enkla svaret är att det oftast saknas politisk vilja att förändra hos de länder som släpper ut mest, men varför?

Ett land vill först och främst gynna sin egen ekonomi. Det brukar oftast leda till att stater vill skydda de industrier som bidrar till den ekonomiska tillväxten. Det kan vara genom subventioner eller protektionistisk politik som gynnar inrikesproduktion. Som liberal vet jag däremot att det mest gynnsamma för ekonomin är samarbete och frihandel. I slutändan kommer tullar och subventioner vara lönlösa och göra mer skada än nytta. Men trots detta fortsätter många länder att styra sin ekonomi och skydda industrier som skulle konkurrerats bort på den fria marknaden eller fått ett minskat inflytande.

Fossila bränslen är den industri som flest länder länge velat skydda, den har bidragit enormt till ökad ekonomisk tillväxt och förhöjd levnadsstandard. Därför subventioneras även dessa industrier i ett försök att fortsätta öka den ekonomiska tillväxten. Enligt Regeringskansliet uppgick de globala subventionerna av fossila bränslen, under 2015, till 548 miljarder dollar (regering.se, 30/11-15). Så mycket pengar lägger alltså stater på att sänka marknadspriset av fossila bränslen. Den här siffran kan vara högre om definitionen på subventioner breddas, t ex. om klimatskador och andra sociala konsekvenser beaktas i prissättningen av fossila bränslen.

Rapporten “Global Fossil Fuel Subsidies Remain Large” (imf.org, 2/5-19) använder sig av denna breda definition och kan få en siffra på 4,7 trillion dollar, vilket motsvarar 6,3% av den globala BNP:en. Oavsett vilken definition av subventioner som används är det fortfarande ett faktum att fossila bränslen subventioneras och att marknaden är snedvriden. De länder som subventionerar mest råkar även vara de länder som släpper ut mest, bl. a. USA och Kina.

I många länder är dessa subventioner pådrivna av en rik elit i samhället, t ex. oljeshejkrar i Saudiarabien eller regeringen i Kina som vill säkerställa ekonomisk tillväxt. Samtidigt måste den förtryckta befolkningen ta smällarna av den globala uppvärmningen. I dessa länder är det oftast svårt att förändra situationen eftersom det saknas demokratiska medel. Men i ett land som USA, där innovation och frihet är grundbultarna i ekonomin, bör det väl rimligtvis finnas större möjligheter att stoppa subventioner av fossila bränslen?

Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Oavsett om en person vill bli vald till president, senator eller kongressledamot så måste den personen finansiera sin kampanj på något sätt. En viss del av finansieringen kommer från partiet kandidaten kampanjar för men oftast brukar finansieringen kompletteras med utomstående donationer från företag, fackföreningar eller filantroper, väldigt sällan är det enskilda individer som donerar. Det finns självfallet undantagsfall, men för att de flesta kandidater ska säkerställa pengar till sina kampanjer måste de ta hjälp från utomstående donationer. Mot det finansiella stödet måste kandidaten kunna erbjuda något i utbyte. I nästan alla fall är det löften om olika politiska förslag som kommer gynna det företaget eller den fackföreningen som donerar pengarna.

Föreställ dig att detta sker för nästintill varje kandidat som kandiderar till kongressledamot, senator eller president. På det sättet kan företag från olje- och naturgasindustrin med enkelhet köpa sig inflytande i olika politiska sammanhang. Enligt artikeln “Oil and Gas Industry Has Way Too Much Control Over Congress” (commondream.org, 17/4-19), skriven av professorn Jeffrey D. Sachs, bidrog olje- och naturgasindustrin med 84,4 miljoner dollar till mellanårsvalet 2018 och ända sedan 1990 har samma industri spenderat 625 miljoner dollar på kampanjfinansiering.

Det innebär att olje- och naturgasindustrin kan stoppa politiska förslag som skulle innebära minskade inkomster och trycka på förslag som ger ökade inkomster, däribland subventioner av fossila bränslen. Allt detta genom kampanjfinansiering och lobbying. I praktiken innebär det att företag köper sig makt i politiska sammanhang och gör det svårare och mer tidskrävande för marknaden att ställa om till förnyelsebar energi.

De största utmaningarna inom klimatfrågan är inte längre tekniska, de är till största del ekonomiska och demokratiska. Klimatfrågan handlar nämligen inte bara om miljön. Den handlar om att fossila bränslen och förnyelsebar energi inte får konkurrera rättvist på en fri marknad, utan subventioner. Att olje- och naturgas företag i USA köper sig makt och politiskt inflytande som gör det svårare att driva klimatvänlig politik. Det om något borde lyftas mer i den politiska debatten kring klimatet.