Månad: augusti 2019

Skribent: Jacob Welander

Det som vanligtvis används för att definiera ett ungdomsförbunds inriktning är dess åsikter rörande vilka politiska förslag som bör eller inte bör genomföras och i förlängningen vilket samhälle dessa förslag skapar. Den minst lika viktiga aspekten som ofta betraktas som sekundär är i vilken filosofisk idétradition resonemang utformas. Denna brist på filosofisk grund skulle förmodligen kunna förklara den polarisering och brist på konstruktivitet som uppstått i diskussionen om vad som bör betraktas som liberalt. Att denna polarisering är än mer problematisk inom partiet kan betraktas som ett symptom på den än mindre filosofisk grundade diskussion som förs där.

De intryck jag fått av den debatt som fördes på Liberala ungdomsförbundets handlingsprogramskongress nyligen är att argumenten huvudsakligen är pliktetiskt härledda. De fokuserar på vilka rättigheter människor i ett framtida föreställt scenario bör garanteras och därefter hur samhället skall verkställa de direktiv som ges av principerna på bästa sätt. Problematiken med detta förhållningssätt kan sammanfattas i två huvudsakliga delar varav den första formuleras i min föregående artikel i liberala kuriren, Moralen är decentraliserad, inte död, och rör pliktetikens oförmåga att fullständigt sammanfatta individens moralfilosofiska överväganden. Den andra rör det ur liberal synvinkel – något som självfallet bör härledas djupare – bristfälliga i att endast fokusera på de önskade effekterna av ett politiskt system utan att ta hänsyn till och utvärdera de mekanismer som detsamma bygger på.

Jag har observerat en tendens i den politiska debatten att allt oftare hänvisa till staten som om den vore en moraliskt fullkomlig institution med obegränsad makt och kunskap. Med denna syn följer också en med denna samhällssyn fullt rimlig åsikt att staten bör ställas ansvarig för alla de samhällsproblem såväl som vardagsproblem vi möts av. Det förhållande Sveriges befolkning utvecklat till staten kan närmast liknas vid det förhållande folket hade till kyrkan eller gud innan upplysningen och utvecklingen av det moderna samhället som följde denna. Istället för att också utvärdera de maktstrukturer som ger upphov till situationen i samhället vi har idag, förs en ensidig diskussion om hur staten bör planera samhället vilket lett till en allt mer planekonomisk syn på och utformning av ekonomin. Samma tendens kan observeras i debatten på kongressen.

Istället för att enbart diskutera utopiska föreställningar om hur samhället bör utformas måste diskussionen också fokusera på maktstrukturerna i samhället. Centralt i detta tänkande är insikten att staten är en organisation som agerar i samma materiella kontext som alla andra organisationer och därmed är bunden till samma logik. Ett exempel på detta alternativa tankesätt är Friedrich von Hayeks förklaring av totalitarismens utveckling i världen under första halvan av 1900-talet som en följd av centraliseringen av makten i staterna, vilket var i linje med den tidens planekonomiska ideal, i Vägen till träldom (1944).

En centralisering av den ekonomiska och politiska makten leder till ett växande behov av stark styrning och enighet i åsikter vilket i sin tur spär på den centralistiska utvecklingen och banar vägen för ett allt mer totalitärt styre. Ett annat exempel på mekanismerna bakom den centralistiska utvecklingen i ett demokratiskt land är det nollsummespel som den politiskt ordnade ekonomiska fördelningen utgör och de intressekonflikter som uppstår som en följd av denna. Detta i kombination med politikernas strävan efter makten vilken överlåts till dem av folket leder till ett ”race to the bottom” i centralismens ocean. Politikernas upprepade gynnande av utkristalliserade särintressen på bekostnad av i sammanhanget små inskränkningar av övriga väljarkårens makt genom skattehöjningar och specifika regleringar leder successivt till framväxandet av ett planekonomiskt lapptäcke av regleringar, subventioner och reformer som ju tjockare det växer alltmer kväver kapitalismens utvecklande kraft. Detta resonemangs huvuddrag är inspirerade av Frihet att välja (1979) av Milton Friedman.

De två mekanismer för att begränsa staten som jag finner mest potenta är konkurrensutsättning av statens verksamhet genom decentralisering samt konstitutionella begränsningar av statens makt. Den förstnämnda ger individen möjlighet att utvärdera olika systems fördelar och nackdelar i sin helhet utan att fastna i ett inifrånperspektiv där denne kan luras att långsamt acceptera försämringar av systemet. Individens kunskap är långt ifrån tillräcklig för att utvärdera politiska förslags påverkan på samhället långsiktigt men räcker för att utvärdera hur ens eget liv påverkas av livet i olika system då de betraktas i ett helhetsperspektiv. Det är exempelvis svårt att avgöra hur dragningen av gatunätet i en stad påverkar flödena av människor i denna och därmed på lång sikt hur näringsverksamheters framväxt eller den allmänna stämningen i en stad påverkas. Det är däremot betydligt enklare att avgöra hur väl man trivs i en stad och var det är trevligast att exempelvis turista eller dricka en öl. Konstitutionen är givetvis ett viktigt instrument för att sakta ner den centraliserande kraften men eftersom även konstitutionen kan ändras av de demokratiska församlingarna är den snarare att likna vid massans tröghet än en direkt motkraft.

Konkurrensutsättningen av staten är fundamentet i Anarkokapitalismen. De perspektiv som getts på synen på statens roll i samhället är en belysning av skiljelinjen mellan denna och övriga inriktningar inom Liberalismen. Självfallet kan även samhället påverkas genom förändringar av de beslutandes åsikter i olika frågor och ett förändrande av maktstrukturerna i är också avhängigt detsamma. Men för att utforma ett stabilt system vars mekanismer gynnar en frihetlig och kapitalistisk samhällsutveckling och tar hänsyn till människans mest fundamentala egenskaper ter sig ingen annan struktur än den anarkistiska tillräcklig.

Jacob Welander

För trettio år sedan bestämde sig Sverige att börja jaga, straffa och plåga missbrukare för att vi trodde att det skulle avskräcka dem. Man ansåg det nödvändigt att signalera ett kraftigt avståndstagande från samhällets sida mot all hantering av narkotika. “Så här får det inte vara” sa man och satte ner foten och så blev det som det blev.

Idag straffar och skambelägger vi missbrukare. Vi ger dem ett brottsregister, förhindrar dem från att ha ett sammanhang med vänner, ha ett fast boende eller ett jobb. Under 2018 utgjorde narkotikabrott 7% av alla anmälda brott samtidigt som hela 30% av alla som intogs på anstalt under samma år var dömda för narkotikabrott.

Vi har alla hört berättelsen om vad som händer om man provar narkotika. Vi tror att eftersom det finns beroendeframkallande ämnen i narkotika så blir ens kropp beroende av ämnena om man använder det ett tag, man får ett fysiskt behov av dem, och efter ett par dagar blir man heroinist. Eller hur? 

Många kanske inte insett det, men vi har alla brukat rätt mycket narkotika. Vid operationer används ofta olika läkemedel med morfin som verksam substans. Morfin är narkotikaklassat. Efter mina knäoperationer fick jag instruktioner att lindra smärtan med två tabletter Citodon tre gånger dagligen i flera veckor efter operationen, Citodon innehåller den verksamma substansen Kodein som är ett morfinderivat som är narkotikaklassat.  Personer med ADHD och ADD får ofta recept på medicin med den amfetaminliknande substansen Metylfenidat som är narkotikaklassat. Om det vi tror oss veta om missbruk är sant – att människor som utsätts för beroendeframkallande ämnen blir beroende – så borde vi alla vara missbrukare. Men så är ju inte fallet. Min farmor kom inte ut som knarkare efter sin svåra höftoperation.

Enligt den kanadensiska psykologiprofessorn Bruce K. Alexander härrör den felaktiga berättelsen om missbruk från en serie experiment som gjordes under 1900-talet. Det var enkla experiment där forskare stoppade en råtta i en bur och gav den två flaskor med vatten: en med bara vatten och en med vatten spetsat med heroin eller kokain.  Råttorna föredrog nästan alltid drogvattnet och tog död på sig själva ganska snabbt. På 70-talet tittade Alexander närmare på experimentet och lade märke till en sak. Han noterade att råttan i den tomma buren inte hade någonting att göra utom att ta droger. Så han fick en idé och byggde en bur som han kallade “Rat Park” som var ett paradis för råttor. Råttorna hade massor av ost, massor av färgglada bollar, mängder av tunnlar. De hade massor av vänner och fick ha massor av sex. Därtill hade de båda flaskorna att välja mellan som i de tidigare experimenten.

I Rat Park gillade råttorna inte det spetsade vattnet. De valde nästan aldrig att dricka det. Ingen använde det tvångsmässigt. Ingen tog någonsin en överdos. Man gick från nästan 100% överdoser när råttorna var isolerade i den tomma buren till noll procent när de levde glada och sociala liv i Rat Park.

Om man tror på historien om missbruk så stämmer detta inte alls. Men tänk om det inte handlar om de beroendeframkallande ämnena? Tänk om missbruk handlar om buren du sitter i? Tänk om missbruk är en anpassning till omgivningen?

Människor har ett naturligt och medfött behov att knyta an och när vi är glada och friska knyter vi an till varandra. Kan man inte göra det för att man är ensam eller bara haft otur i livet så knyter man an till något som ger en annan slags lindring. Det kan vara spel, pornografi, kokain eller cannabis. Man knyter an till något annat i brist på mänskliga relationer för det ligger i vår natur att göra det. Vill man förvärra ett missbruk så borde ens narkotikapolitik därför utformas precis som Sveriges.

På ett ställe har man beslutat sig för att göra raka motsatsen. År 2000 hade Portugal nästan störst problem med droger i hela Europa. Portugal straffade och stigmatiserade missbrukare och varje år blev problemen värre. En dag beslöt sig premiärministern och oppositionsledaren att man skulle sätta ihop en panel med forskare och läkare för att försöka hitta en lösning på problemen. Panelens slutsats var att avkriminalisera alla droger från cannabis till crack och ta alla pengar man tidigare lagt på att straffa missbrukare och lägga dem på att få in missbrukarna i samhället igen. Målet var att se till att alla missbrukare hade en anledning att gå upp på morgonen. Experimentet har pågått i över 18 år nu och resultaten har börjat komma in. Användningen av injicerade droger har enligt British Journal of Criminology sjunkit med 50 procent. Överdoserna är radikalt färre. HIV har minskat enormt bland missbrukare. I varje studie har missbruket sjunkit kraftigt.

Sverige, vi har haft fel. Och vi måste ändra oss. Vi måste lära oss hjälpa missbrukare att knyta an till människor istället för att avskärma dem. Vi måste börja säga:

“Jag älskar dig, vare sig du missbrukar eller inte, och oavsett hur du mår kommer jag hålla dig sällskap om du behöver mig.”

Det budskapet – att ingen ska gömmas undan eller glömmas bort – måste finnas på varje nivå i hur vi reagerar på missbrukare; både socialt, politiskt och på personnivå. Det stora problemet är nämligen inte bruket av substanser, det är bristen på sammanhang.

Victoria Viklund, Skribent

En ny tid är kommen för Liberalerna. Januariavtalet och Nyamko Sabuni visar tydligt att en era är över. Nu är det upp till hela vårt parti att besluta om vad som är värt att ta med sig in i nästa epok av svensk liberalism. Det finns politiska områden den nya partiledaren vill ta plats i, det bästa exemplet är i klimatfrågan. Och det finns antagligen även områden som partiet måste bort prioritera. 

När Bengt Westerberg 1994 gjorde sitt sista val som partiledare fick Folkpartiet Liberalerna 7,2%, en siffra vi bara kan drömma om idag. Då var Bengt och Fp väletablerade som partiledaren och partiet som drev de sociala frågorna. För väljare som brydde sig om LSS eller sjukvård var Folkpartiet det självklara valet.

Sedan kom riksdagsvalet 1998. Då med ny partiledare och omprioriteringar i sakfrågorna. Fp fick 4,7%. Det sämsta valresultat vårt parti någonsin fått i ett riksdagsval. Mycket av tappet kom av att lämna walk-over i socialpolitiken.

Liberalerna har inte råd med ytterligare ett tapp på 2,5 procentenheter. Då skulle vi vara lika utanför riksdagen som Greta Thunberg under en skolstrejk. Vad är misstaget vi inte får göra om? Vad är det för sakpolitiskt område som definierat vårt parti allra mest under de senaste valen? Skolan.

Liberalerna har högst förtroende av alla partier i skolfrågan. Vi styrde skolanpolitiken under alliansregeringens 8 år. De åren såg genomförandet av fler skolpolitiska reformer än någon annan period i modern tid. Mycket av det vi gjorde var bra, några saker kan bli ännu bättre. I det utrymmet – den dualiteten av goda reformer och vissa felsteg vi kan både behålla gamla och samtidigt locka nya väljare.

Behåll fokuset på kunskapsskolan, det statliga huvudmannaskapet, och att höja läraryrkets status. Men våga samtidigt kritisera det som inte blivit rätt i svensk skola. Kösystemet som förstärker utanförskapet, det oklara och orättvisa betygssystemet, och att oseriösa skolor fått möjlighet att etablera sig alldeles för fritt. Att den psykiska ohälsan inte tagits på allvar, speciellt i lägre åldrar.

Det är dessutom dags att vi slutar framställa oss själva som partiet som bryr sig allra mest om mössor och mobiler i klassrummet. Det är inte frågor som kommer förbättra kunskapsnivåerna, minska segregationen eller göra läraryrket attraktivt, istället är det dags att återuppliva och modernisera idéen om att klassresan börjar i klassrummet. 

Det skulle gynna både Sverige och Liberalerna.

För att hitta nya sätt att driva på svensk skolpolitik bör Nyamko vända blicken till Liberala ungdomsförbundet. Det är bara att komma och sno! Diversifiera skolans personal genom ett separat mentorsyrke och mer personal i elevhälsan. Skrota kösystemet till grundskolan. Skapa mer valfrihet i ämnesstudierna på gymnasiet. Liberalerna kan vara skolpartiet för lärare och för elever, inte bara för konservativa föräldrar som muttrar om att det banne mig var ordning och reda på deras tid – innan kepsar, mobiler, fidget spinners och andra sattyg.

Slängs skolpolitiken på soptippen så kommer resten av partiet ganska snart följa med samma väg. Det kommer kosta för alla de barn som lämnar grundskolan utan behörighet. Alla lärare som går under av stress på grund av personalbrist. Alla dem som segregeras till tuffa skolor, men låg lärartäthet, och sämre chanser än någon annan att starta klassresan i klassrummet.

Låt oss bygga förtroende i andra politiska frågor samtidigt som den utbildningspolitiska grunden får stå intakt. Den liberala skolpolitiken behövs i vårt parti och i vårt land!

Erik Berg, gästskribent