Skribent Victoria Viklund
Jag vill berätta om hur en studieresa om bistånd blev en resa för livet, om livet. En inblick i vad som händer när någon flytt från allt som var sitt eget till följd av konflikt eller krig men ändå håller modet uppe. En viktig lärdom om medmänsklighet och vilken urkraft det faktiskt är.
I måndags lämnade jag Sverige för en studieresa till Jordanien. Under hösten har jag fått äran att representera LUF i Rädda Barnens biståndsakademi. Under fyra dagar har vi haft möten i Sverige för att lära oss mer om biståndets komplexitet. Utbildningen avslutas med en studieresa för att vi ska få se vad utvecklingssamarbete kan innebära i praktiken. Vi skulle egentligen åkt till Libanon men vår resa dit blev inställd till följd av de stora massdemonstrationerna, vilket ironiskt nog visar på att denna konflikthärjade region är i desperat behov av mindre konflikt och ökad stabilitet.
Sent på måndag kväll landade vi i Jordanien. Jordanien är en femtedel av Sveriges yta men har lika stor befolkning. Över hälften av Jordaniens invånare är palestinier efter decennier av konflikt i Israel/Palestina. Därtill har befolkningen växt enormt de senaste åren till följd av krig i både Syrien och Irak. Jordanien har en otroligt fascinerande historia, som nuvarande ambassadören Erik Ullenhag sammanfattade den:
Jordanien är det lilla lugna landet som överlevt i en konfliktfylld region trots att ingen trodde det var möjligt eftersom jordanier varit otroligt måna om att vårda sina relationer till grannländerna för att själv kunna överleva.
Under tre dagar fick vi möta fältarbetare och besöka flera biståndsprojekt, vi besökte bland annat tre projekt som syftar till att öka möjligheterna till självförsörjning för både jordanier och syrier som påverkats av flyktingkrisen. Under våra besök fick vi se vad som menas när man säger att syftet med utvecklingsbistånd är ”hjälp till självhjälp”. När syriska flyktingar, i synnerhet ensamstående kvinnor, haft svårt att försörja sig så har biståndsorganisationer hjälpt dem att starta egna verksamheter, sätta barnen i förskola under dagarna och bli självförsörjande genom egna ansträngningar.
När både unga jordanier och unga syrier drabbats hårt av den ökande konkurrensen på arbetsmarknaden har Jordaniens regering och biståndsorganisationer gått ihop för att starta yrkesutbildningar och jobbmatchningar så fler kommer i arbete. När syriska barn saknat tillgång till utbildning har man försökt lösa det genom att dela upp skoldagen i två delar så att jordanska barn går i skolan på förmiddagen och syriska barn på eftermiddagen. När systemen svikit människor har man ändrat på systemen, inte människosynen.
Under sista dagen besökte vi Zaatari. Det är ett av världens största flyktinglägren vid gränsen till Syrien där ungefär 80 000 syriska flyktingar bor på en fem kvadratkilometer stor yta. Det som skulle vara ett tillfälligt flyktingläger har blivit en mindre stad med stadigare boenden istället för tält. Behovet av humanitärt bistånd (mat, vatten, filtar etc.) har övergått till ett behov av utvecklingsbistånd som bidrar till sysselsättning och möjligheter för människor att få en kvalitativ tillvaro. Vi fick besöka delar av lägret där Rädda Barnen erbjuder föreläsningar om alltifrån sjukdomar till antibiotikaresistens, en fotbollsplan som delfinansieras av The Arsenal Foundation som även utbildat vuxna i lägret till fotbollscoacher för att kunna sysselsätta barn innan och efter skoldagen samt en förskoleverksamhet för många av de barn, men långtifrån alla, som fötts och vuxit upp i lägret. Alla vi mötte i lägret välkomnade oss med glädje, nyfikenhet och presenter.
Mitt i konflikten fanns en sådan enorm värme och glädje. När vi till slut lämnade passerade vi vid utkanten av lägret det taggtrådsstängsel som både ska hålla folk utanför och innanför. Det blev så påtagligt att det är någons liv som pågår mitt i all konflikt, det är någons barndom som pågår just nu under omständigheter som inget barn ska behöva uppleva. Att mycket att detta är till följd av interna konflikter som i detta nu upprätthålls främst av externa parter som USA, Ryssland och Turkiet.
Som en fältarbetare sade till oss; “this is ultimately about that little child who, by no fault of its own, is affected by political nonsense at the highest level”. Den insikten kommer jag för alltid bära med mig som människa och har gjort mig mer övertygad än någonsin som politiker att svenskt bistånd, om det hanteras på rätt sätt, kan åstadkomma mirakel.