Skribent Thea Erlandsson
Ett av liberalismens främsta fundament är friheten att välja. Människan ska vara fri att kunna älska vem den vill, arbeta med vad den vill och leva hur den vill. Liberaler tror helt enkelt att människan är bättre lämpad att ta beslut som gäller sig själva än en auktoritet, oavsett om det är staten, kyrkan eller en annan högre institution. De ideologiska och ekonomiska argumenten för detta är många. Det finns flera exempel som visar att maktkoncentration och planering av ekonomin leder till mer fördärv och förtryck än frihet. De kommunistiska försöken i Östeuropa, Kina och Sydamerika ger bevis på pappret.
En av de största moderna filosoferna som skrev om valets betydelse var Jean-Paul Sartre. Han arbetade inom grenen existentialism och myntade ordspråket “existens föregår essens”. Många av hans idéer och resonemang kan fortfarande appliceras på människan och samhället idag. Med vår höga levnadsstandard och de flera tusen olika alternativ som finns, lever vi minst sagt i överflödets värld. Åtminstone i landet Sverige. Vi kan leva i bekvämlighet och behöver inte tänka på konsekvenserna av våra val. Vilken schampoflaska vi köper spelar väl ingen roll, eller vilka kläder vi väljer att bära. Men aldrig tidigare har våra val varit viktigare, och möjligheten och friheten att välja har aldrig varit mer aktuell.
Låt oss gå tillbaka till Jean-Paul Sartre och hans idé om att “existens föregår essens”. Vad menar han egentligen med det?
Enligt Sartre så finns det alltid en avsikt eller syfte med det som människan väljer att producera. Oavsett om det är en smörkniv eller klänning, även om själva syftet är att inte produkten inte ska ha ett syfte. Vi vet alltid varför vi skapar någonting. Vi förstår essensen, alltså kärnan med det vi vill skapa, innan vi har skapat det. Utan en klar bild av hur vår smörkniv ska se ut, vilket material den ska vara producerad av och andra egenskaper, kan inte smörkniven existera. Men med människor, ansåg Sartre, så är det tvärtom. Ingen människa vet syftet med sin existens innan de skapats och lever sitt liv. Endast under livets gång kan en människa börja förstå meningen, eller den ickeexisterande meningen, med sitt liv. Alltså föregår människans existens, dess essens. Och eftersom det inte finns någon medfödd mening med en människas liv så finns det inte heller några regler för hur en människa bör leva. Därför borde även människan vara fri att leva sitt liv som den vill. Människan ska ha friheten att välja.
Sartre fortsätter detta resonemang och menar att alla val som människan ställs inför kommer ge upphov till ångest och obeslutsamhet. Känslor som människan lätt vill fly ifrån och pressa undan istället för att konfrontera. Enligt Sartre är den stora svårigheten i människans liv inte att hitta meningen med sitt liv, utan valet om en ska ta tag i sitt liv eller inte. Om en ska vara likgiltig och överlåta ansvaret av sitt liv till andra människor och institutioner, eller ta tag i det själv. Om en ska konformera till samhällets normer och förväntningar, eller själv ta egna beslut. Om en ska ta aktiva val eller inte.
Även om man inte håller med Sartres resonemang eller de premisserna som argumentation vilar på, t ex. att Gud eller någon annan högre makt inte existerar eller skapat människan, så väcks ändå en intressant tankeställare som går att utveckla.
Vi lever, som nämnts tidigare, i överflödets värld. Möjligheterna och alternativen verkar oändliga. För många människor känns alla val som människan ställs inför som överväldigande, och redan som ung ska man ta beslut som kan avgöra ens framtid. Resultatet blir att många försöker kasta ifrån sig allt ansvar. Det känns helt enkelt för jobbigt att ha makten över sitt eget liv. Men även stater och länder verka ha samma mentalitet. Trots klimatkrisen vågar inte, eller vill inte, stater ta sitt ansvar. Sartres tankar och idéer får därför ett nytt eko i dessa omständigheter. När ett nytt decennium inleds bör utgångspunkten vara att välja, att välja. Att konfrontera sina val istället för att fly ifrån dem.
Det blir mer och mer uppenbart att stater är oförmögna att lösa klimatkrisen. Det blir även mer påtagligt när FN:s konferenser inte resulterar i mer än symbol-politiska åtgärder. Det är naivt av individer och företag att tro att deras val inte spelar roll eller att de inte har möjligheten att påverka klimatfrågan. Endast genom att konsumenter och producenter frivilligt väljer att prioritera hållbarhet och klimatsmarta lösningar kommer ett skifte ske i ekonomin. Men om konsumenter fortsätter betvivla och underskatta sin egen makt, och istället överlämnar ansvaret till den “stora starka staten”, kommer knappast en förändring ske.
När socialister och konservativa lättvindigt väljer att förminska individens frihet och förmåga att påverka, genom ett narrativ av pessimism, är det vi liberaler som ska leda vägen framåt. Vi får aldrig förlora tron på friheten. För det är då vi blir likgiltiga och lata. Det är då vi viker oss och totalt drunknar i vår meningslöshet.