Skribent: Markus Otto
Sverige är ett annat land än vad det var när föräldraförsäkringen ersatte moderskapsförsäkringen och pappamånader successivt öronmärktes. Nya utmaningar och möjligheter kräver återigen politisk handlingskraft snarare än ytterligare diskussioner vid köksbordet för ett jämnare uttag. Nu är det dags att äntligen ta steget mot en individualiserad föräldraförsäkring.
För 45 år sedan infördes föräldraförsäkringen. Den ersatte den så kallade moderskapsförsäkringen och innebar att båda föräldrarna nu kunde ta ledigt från sitt arbete för att vara hemma med sina barn. 3 månader var öronmärkta för pappan för att göra uttaget mer jämställt, men mer än så togs sällan ut. Somliga menar därför att dagens föräldraförsäkring skulle kunna jämställas med en skattefinansierad kvinnofälla som i praktiken innebär försämrade pensioner, karriärmöjligheter och inkomster för kvinnor.
Givet det ojämna uttaget och de konsekvenser de får, finns förslag om att reformera föräldraförsäkringen och göra den individualiserad. På så sätt behöver det inte bli något tjafs vid köksbordet utan det är tydligt att båda föräldrarna förväntas vara föräldralediga med sina barn, vilket även kan få positiva normativa effekter.
Konservativa menar att föräldraledighet är ett familjebeslut som staten inte bör lägga sig i och som bäst löses just vid köksbordet. Samma resonemang fördes även på 60-talet rörande reformer för individuell beskattning, rätten till heltidsarbete samt barnomsorg av hög kvalitet. Samtliga resonemang fick ge vika. Sedan dess har andelen gifta kvinnor i arbetskraften ökat från 50 procent till mer än 80 procent på bara 10 år efter exempelvis införandet av individuell beskattning. Ekonomi spelar roll. Men det handlar inte bara om pengar. Det handlar om frihet, frihet att forma sitt eget liv och vara oberoende av andras generositet och framgång.
Trots att fler svenskfödda kvinnor än män jobbar idag, gäller det motsatta för utlandsfödda. Många utlandsfödda kvinnor hamnar i långtidsarbetslöshet, har låga inkomster och kommer således att få låga pensioner. Den ekonomiska friheten är liten och kulturella normer från hemländerna och i bostadsområdet skiljer sig markant från det majoritetssamhället vilket gör det ännu svårare att avvika. Sverige ser annorlunda ut idag och lagstiftningen måste därför hänga med.
Visst finns det kvinnor som vill vara hemmafruar, men man bör påminna sig om att föräldraledigheten finansieras med skattemedel vilket gör att makten då per automatik ligger hos folket och inte de individuella familjerna. Om jämställdhet är något majoriteten bryr sig om och anser sig gynnas av, kommer reformen också att genomföras. Om föräldrar då vill avvika från fördelningen får de bekosta det upplägget själva. Allt annat vore orimligt.
Föräldraförsäkringen är de facto ett styrmedel och att styra Sverige mot mindre jämställdhet än vad som skulle kunna uppnås är bara fegt. 45 år har gått och mycket har hunnit förändras. Idag tjänar kvinnor och män nästan lika mycket i de yngre åldersgrupperna och många pappor kan behöva en “knuff” till att bryta med förlegade normer, ta ut mer föräldraledighet och ta mer ansvar. Det kommer i längden skapa mer hälsosamma familjer, arbetsplatser och, i förlängningen, samhällen. Det är dags för det nu, på samma sätt som det var dags då.