Den 5 juni gick jag liksom de flesta gymnasieeleverna i Göteborg på elva veckors ledighet. Elva veckor. 77 dagar utan skola. Hur blev det så här egentligen, och kanske framförallt:
Varför problematiserar inte fler längden på svenska elevers sommarlov?
Det är märkligt. Allt relaterat till skolan tycks vara uppe för debatt just nu. Mobilförbud, estetiska ämnen, skolsegregation, lärarassistenter, förstatligande. Listan kan göras lång. Frågan om terminssystemet går dock obemärkt förbi. Ingen har kanske lust att bli stämplad som glädjedödare. Tur är väl då att jag gärna tar på mig den titeln.
Här ska det sågas veckor.
När obligatorisk folkskola infördes 1842 anpassades läsåret efter bondesamhället. Inte så konstigt, eftersom de flesta var bönder och barnen behövdes hemma under sommaren för att hjälpa till med jordbruket.
177 år senare gäller samma terminssystem, men hör och häpna – vi lever inte längre i ett bondesamhälle (även om det finns partier som tycker att vi borde det).
Nuförtiden används sommarlovet åt fritid. Det i sig är ju bra. Känslan när man kan pusta ut på skolavslutningen efter två terminer av riktigt hårt arbete är oslagbar. Då får man förstås bortse från att skolarbetet successivt trappats ner under lång tid. Det finns något svenskt i att man ska ägna en månad åt att förbereda sig för de tre månaderna av ledighet som väntar. Helst ska man offra några veckor åt att värma upp under höstterminen också, utifall att man inte hunnit vila under de senaste 77 dagarna.
När jag argumenterar för att sommarlovet behöver kortas handlar det inte om att jag principiellt är emot lov. Lov kan vara bra. Skillnaden är bara att sommarlovet är så otroligt långt att det passerar gränsen för att vara effektivt och fylla sitt syfte. När det gått åtta veckor av ledigheten har man hunnit slappna av, vända på dygnet, jobba, resa, läsa böcker, kolla otaliga avsnitt serier, ha tid för det mesta – om man så vill och kan. Men då återstår tre veckor.
Det är faktiskt inte försvarbart att man ger eleverna så lång ledighet samtidigt som Skolverket rapporterar att en av tre i varje årskull inte tar gymnasieexamen. Forskning från 1908 och framåt visar att det långa sommarlovet är negativt för inlärningen. Det säger ju sig självt egentligen att ju längre de där avbrotten från mattegenomgångarna blir, desto mindre kommer man ihåg. Snacka om att blunda för problemet.
Hur löser vi det här då? Med ett treterminssystem såklart. Det är en beprövad struktur som bland annat används i USA, Frankrike, Japan och Storbritannien. Gör man sommarlovet kortare kan man göra ledigheten under höstlovet och sportlovet längre. (Även om jag tror att det vore bra om den samlade ledigheten över ett helt år kapades en del.) Då uppstår tre terminer. Man skulle också kunna använda sig av Storbritanniens modell där höstterminen pågår mellan september och december, vårterminen mellan januari och påsk, och sommarterminen mellan påsk och juli. Eleverna får lika mycket ledighet, men den sprids ut jämnare under läsåret.
Många menar att ett starkt argument för det långa sommarlovet är att det skulle locka fler till läraryrket. Jag skulle vilja hävda att mer utspridda lovdagar hade varit en fördel för lärarna. När både höstlov och sportlov blir längre blir det inte mindre ledighet, bara en bättre fördelad sådan.
En annan invändning skulle kunna vara att föräldrar som arbetar kan ha svårt att ordna omsorg för barnen vid längre höst- och vårlov. Det krävs förstås nya tankesätt men är heller ingen omöjlig uppgift att lösa.
Nu handlar det om att rädda den svenska skolan. 55 dagar tills den vaknar igen.
Liv Näslund