För trettio år sedan bestämde sig Sverige att börja jaga, straffa och plåga missbrukare för att vi trodde att det skulle avskräcka dem. Man ansåg det nödvändigt att signalera ett kraftigt avståndstagande från samhällets sida mot all hantering av narkotika. “Så här får det inte vara” sa man och satte ner foten och så blev det som det blev.
Idag straffar och skambelägger vi missbrukare. Vi ger dem ett brottsregister, förhindrar dem från att ha ett sammanhang med vänner, ha ett fast boende eller ett jobb. Under 2018 utgjorde narkotikabrott 7% av alla anmälda brott samtidigt som hela 30% av alla som intogs på anstalt under samma år var dömda för narkotikabrott.
Vi har alla hört berättelsen om vad som händer om man provar narkotika. Vi tror att eftersom det finns beroendeframkallande ämnen i narkotika så blir ens kropp beroende av ämnena om man använder det ett tag, man får ett fysiskt behov av dem, och efter ett par dagar blir man heroinist. Eller hur?
Många kanske inte insett det, men vi har alla brukat rätt mycket narkotika. Vid operationer används ofta olika läkemedel med morfin som verksam substans. Morfin är narkotikaklassat. Efter mina knäoperationer fick jag instruktioner att lindra smärtan med två tabletter Citodon tre gånger dagligen i flera veckor efter operationen, Citodon innehåller den verksamma substansen Kodein som är ett morfinderivat som är narkotikaklassat. Personer med ADHD och ADD får ofta recept på medicin med den amfetaminliknande substansen Metylfenidat som är narkotikaklassat. Om det vi tror oss veta om missbruk är sant – att människor som utsätts för beroendeframkallande ämnen blir beroende – så borde vi alla vara missbrukare. Men så är ju inte fallet. Min farmor kom inte ut som knarkare efter sin svåra höftoperation.
Enligt den kanadensiska psykologiprofessorn Bruce K. Alexander härrör den felaktiga berättelsen om missbruk från en serie experiment som gjordes under 1900-talet. Det var enkla experiment där forskare stoppade en råtta i en bur och gav den två flaskor med vatten: en med bara vatten och en med vatten spetsat med heroin eller kokain. Råttorna föredrog nästan alltid drogvattnet och tog död på sig själva ganska snabbt. På 70-talet tittade Alexander närmare på experimentet och lade märke till en sak. Han noterade att råttan i den tomma buren inte hade någonting att göra utom att ta droger. Så han fick en idé och byggde en bur som han kallade “Rat Park” som var ett paradis för råttor. Råttorna hade massor av ost, massor av färgglada bollar, mängder av tunnlar. De hade massor av vänner och fick ha massor av sex. Därtill hade de båda flaskorna att välja mellan som i de tidigare experimenten.
I Rat Park gillade råttorna inte det spetsade vattnet. De valde nästan aldrig att dricka det. Ingen använde det tvångsmässigt. Ingen tog någonsin en överdos. Man gick från nästan 100% överdoser när råttorna var isolerade i den tomma buren till noll procent när de levde glada och sociala liv i Rat Park.
Om man tror på historien om missbruk så stämmer detta inte alls. Men tänk om det inte handlar om de beroendeframkallande ämnena? Tänk om missbruk handlar om buren du sitter i? Tänk om missbruk är en anpassning till omgivningen?
Människor har ett naturligt och medfött behov att knyta an och när vi är glada och friska knyter vi an till varandra. Kan man inte göra det för att man är ensam eller bara haft otur i livet så knyter man an till något som ger en annan slags lindring. Det kan vara spel, pornografi, kokain eller cannabis. Man knyter an till något annat i brist på mänskliga relationer för det ligger i vår natur att göra det. Vill man förvärra ett missbruk så borde ens narkotikapolitik därför utformas precis som Sveriges.
På ett ställe har man beslutat sig för att göra raka motsatsen. År 2000 hade Portugal nästan störst problem med droger i hela Europa. Portugal straffade och stigmatiserade missbrukare och varje år blev problemen värre. En dag beslöt sig premiärministern och oppositionsledaren att man skulle sätta ihop en panel med forskare och läkare för att försöka hitta en lösning på problemen. Panelens slutsats var att avkriminalisera alla droger från cannabis till crack och ta alla pengar man tidigare lagt på att straffa missbrukare och lägga dem på att få in missbrukarna i samhället igen. Målet var att se till att alla missbrukare hade en anledning att gå upp på morgonen. Experimentet har pågått i över 18 år nu och resultaten har börjat komma in. Användningen av injicerade droger har enligt British Journal of Criminology sjunkit med 50 procent. Överdoserna är radikalt färre. HIV har minskat enormt bland missbrukare. I varje studie har missbruket sjunkit kraftigt.
Sverige, vi har haft fel. Och vi måste ändra oss. Vi måste lära oss hjälpa missbrukare att knyta an till människor istället för att avskärma dem. Vi måste börja säga:
“Jag älskar dig, vare sig du missbrukar eller inte, och oavsett hur du mår kommer jag hålla dig sällskap om du behöver mig.”
Det budskapet – att ingen ska gömmas undan eller glömmas bort – måste finnas på varje nivå i hur vi reagerar på missbrukare; både socialt, politiskt och på personnivå. Det stora problemet är nämligen inte bruket av substanser, det är bristen på sammanhang.
Victoria Viklund, Skribent