Klimatkrisen handlar inte bara om miljön

Skribent Thea Erlandsson

Den globala uppvärmningen är mänsklighetens största hot någonsin. Den har redan orsakat irreversibla förändringar och om inte förbränning av fossila bränslen stoppas kan det innebära slutet för människan på jorden. Det är lätt att förlora hoppet när den dystopiska framtiden utmålas med städer under hav, extrem torka, svält och kraftigt tilltagande naturkatastrofer. Som tur är vet vi att tekniken och innovationen för att lösa klimatkrisen finns. Vi vet att marknaden med enkelhet kan producera förnyelsebar energi som kan ersätta våra fossila bränslen. De ekonomiska incitamenten för att investera i grön teknik har aldrig varit större, så varför händer inget?

Thea Erlandsson

Det enkla svaret är att det oftast saknas politisk vilja att förändra hos de länder som släpper ut mest, men varför?

Ett land vill först och främst gynna sin egen ekonomi. Det brukar oftast leda till att stater vill skydda de industrier som bidrar till den ekonomiska tillväxten. Det kan vara genom subventioner eller protektionistisk politik som gynnar inrikesproduktion. Som liberal vet jag däremot att det mest gynnsamma för ekonomin är samarbete och frihandel. I slutändan kommer tullar och subventioner vara lönlösa och göra mer skada än nytta. Men trots detta fortsätter många länder att styra sin ekonomi och skydda industrier som skulle konkurrerats bort på den fria marknaden eller fått ett minskat inflytande.

Fossila bränslen är den industri som flest länder länge velat skydda, den har bidragit enormt till ökad ekonomisk tillväxt och förhöjd levnadsstandard. Därför subventioneras även dessa industrier i ett försök att fortsätta öka den ekonomiska tillväxten. Enligt Regeringskansliet uppgick de globala subventionerna av fossila bränslen, under 2015, till 548 miljarder dollar (regering.se, 30/11-15). Så mycket pengar lägger alltså stater på att sänka marknadspriset av fossila bränslen. Den här siffran kan vara högre om definitionen på subventioner breddas, t ex. om klimatskador och andra sociala konsekvenser beaktas i prissättningen av fossila bränslen.

Rapporten “Global Fossil Fuel Subsidies Remain Large” (imf.org, 2/5-19) använder sig av denna breda definition och kan få en siffra på 4,7 trillion dollar, vilket motsvarar 6,3% av den globala BNP:en. Oavsett vilken definition av subventioner som används är det fortfarande ett faktum att fossila bränslen subventioneras och att marknaden är snedvriden. De länder som subventionerar mest råkar även vara de länder som släpper ut mest, bl. a. USA och Kina.

I många länder är dessa subventioner pådrivna av en rik elit i samhället, t ex. oljeshejkrar i Saudiarabien eller regeringen i Kina som vill säkerställa ekonomisk tillväxt. Samtidigt måste den förtryckta befolkningen ta smällarna av den globala uppvärmningen. I dessa länder är det oftast svårt att förändra situationen eftersom det saknas demokratiska medel. Men i ett land som USA, där innovation och frihet är grundbultarna i ekonomin, bör det väl rimligtvis finnas större möjligheter att stoppa subventioner av fossila bränslen?

Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Oavsett om en person vill bli vald till president, senator eller kongressledamot så måste den personen finansiera sin kampanj på något sätt. En viss del av finansieringen kommer från partiet kandidaten kampanjar för men oftast brukar finansieringen kompletteras med utomstående donationer från företag, fackföreningar eller filantroper, väldigt sällan är det enskilda individer som donerar. Det finns självfallet undantagsfall, men för att de flesta kandidater ska säkerställa pengar till sina kampanjer måste de ta hjälp från utomstående donationer. Mot det finansiella stödet måste kandidaten kunna erbjuda något i utbyte. I nästan alla fall är det löften om olika politiska förslag som kommer gynna det företaget eller den fackföreningen som donerar pengarna.

Föreställ dig att detta sker för nästintill varje kandidat som kandiderar till kongressledamot, senator eller president. På det sättet kan företag från olje- och naturgasindustrin med enkelhet köpa sig inflytande i olika politiska sammanhang. Enligt artikeln “Oil and Gas Industry Has Way Too Much Control Over Congress” (commondream.org, 17/4-19), skriven av professorn Jeffrey D. Sachs, bidrog olje- och naturgasindustrin med 84,4 miljoner dollar till mellanårsvalet 2018 och ända sedan 1990 har samma industri spenderat 625 miljoner dollar på kampanjfinansiering.

Det innebär att olje- och naturgasindustrin kan stoppa politiska förslag som skulle innebära minskade inkomster och trycka på förslag som ger ökade inkomster, däribland subventioner av fossila bränslen. Allt detta genom kampanjfinansiering och lobbying. I praktiken innebär det att företag köper sig makt i politiska sammanhang och gör det svårare och mer tidskrävande för marknaden att ställa om till förnyelsebar energi.

De största utmaningarna inom klimatfrågan är inte längre tekniska, de är till största del ekonomiska och demokratiska. Klimatfrågan handlar nämligen inte bara om miljön. Den handlar om att fossila bränslen och förnyelsebar energi inte får konkurrera rättvist på en fri marknad, utan subventioner. Att olje- och naturgas företag i USA köper sig makt och politiskt inflytande som gör det svårare att driva klimatvänlig politik. Det om något borde lyftas mer i den politiska debatten kring klimatet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *