Skribent: Axel Hulthen Sagert
Den uppmärksammade avecklingen av Ringhals 1 och 2 har föranletts av en lång och polariserad debatt som delat den svenska politiken under lång tid. Från det rödgröna blocket välkomnades nedläggningen av en teknik som man ofta benämnt som både dyr och farlig. Från borgerligheten och inte minst vårt eget moderparti möttes beslutet av skarp kritik, moderata instagramkonton fylldes snabbt med inlägg som tvärtom uppmanar till en svensk kärnkraftsutbyggnad.
När man lyssnar på en svensk kärnkraftsdebatt noterar man snabbt ett besynnerligt mönster. Miljöpartiets domedags fokus a la Tjernobyl har tonats ner i de offentliga debatterna till förmån för argument om en åldrad och olönsam teknologi. Istället är det stora delar av borgerligheten som förespråkar statligt stöd för att rädda en teknologi som tycks sakna förankring i marknaden.
Så hur ställer sig en en liberal miljömedveten kapitalist till kärnkraften, borgerlighetens guldklimp? Först och främst måste vi konfrontera de gamla myterna om kärnkraftens risker. Säkerheten går alltid först och Miljöpartiet påtalar fortfarande om än inte lika publikt att kärnkraften skulle utgöra ett allvarligt hot mot hälsa och miljö. Ett kärnkraftshaveri är utan tvekan en vidrig katastrof men incidenter som kan liknas vid Tjernobyl och Fukushima är mycket ovanliga. Ifall man räknar ihop de sammanlagda antalet dödsfall som dessa olyckor orsakat så får siffrorna på mellan 32 och några tusen döda ses som en framgångssaga i förhållande till de effekter som fossila bränslen orsaker. Förbränning av kol orsakar varje år dödssiffror som enligt WWF uppgår till 23000 varje år och också vattenkraften hotar alltjämt den biologiska mångfalden i våra älvar.
Nästa fråga man bör ställa sig är huruvida kärnkraften faktiskt är en i sig olönsam teknik. Det är sant att Ringhals 1 och 2 stängdes på marknadsmässiga grunder och att Vattenfall inte bedömer en svensk kärnkraftsutbyggnad som en lönsam investering trots att effektskatten tagits bort. Detta får moderaternas retorik om en utbyggd kärnkraft att framstå som en tämligen verklighetsfrånvänd dröm som endast skulle kunna realiseras med massiva statliga medel som ett marknadsliberalt parti inte borde kunna motivera.
Samtidigt måste man ha i åtanke att den nu borttagna effektskatten var relevant del i den ekonomiska motivering för anläggandet av Ringhals 1 och 2, detta samt de historiska missgynnandet av svensk kärnkraft kan indikera att kärnkraften i sig inte är olönsam teknik. En ytterligare aspekt som ofta glöms bort i debatten är skillnaden mellan produktions- och systemkostnad. Det är visserligen billigare att producera elektricitet via förnyelsebara källor, men Sverige kommer behöva importera energi under de kalla vintermånaderna som en följd vindkraftens väderberoende. Detta innebär att det tillkommer en kostnad som inte kraftverksägaren betalar för. Ifall man räknar på den totala samhälleliga kostnaden kan kärnkraften vara en billigare lösning än den förnyelsebara energin.
Så kommer borgerlighetens dröm om nybyggda kärnkraftverk bli en realitet i kampen mot global uppvärmning? Antagligen inte. Även om det bedrivs forskning på konstruktionen av den nya generationens kärnkraftverk som lovar hög effekt till låg kostnad finns det få som tror att dessa kommer vara föremål för investeringar inom den snara framtiden. I ljuset av detta vore det alltså eftersträvat ifall borgerligheten slutade benämna nybyggnation av kärnkraft som någon i dag genomförbar lösning på klimatkrisen. Att förespråka kärnkraften trots att det saknas tänkbara investerare får ses som oärligt för marknadsliberala partier.
Detta innebär dock inte att kärnkraften ska dömas ut för all framtid. Det är mycket möjligt att den forskning som vattenfall och många andra idag bedriver kommer resultera i en konkurrens kraftig teknologi som i framtiden kan erbjuda en trygg och miljövänlig baskraft. Eftersom frågetecken fortfarande råder kring hur Sveriges nuvarande baskraft ska kunna tillgodoses utan fossila bränslen torde det ligga i allas intresse att låta vägarna för framtida investeringar stå öppna. För att denna ambition ska vara tydlig för eventuella aktörer kan inte förnyelsebara energikällor ges ekonomiska fördelar. Avvecklandet av elcertifieringssystemet som missgynnar kärnkraften borde därför välkomnas hjärtligt.