Skribent Jacob Welander
Hemkommen efter en lång dag i ekorrhjulet påminns jag med ett sms från redaktören om att det denna vecka är min tur att skriva i tidningen. Stresspåslaget den oväntade nyheten ger fyller mig med ny energi och jag placerar min kropp vid skrivbordet i syfte att få skrivet den förbannade artikeln.
Mekaniskt utforskar min hjärna en rad olika idéer såsom riksbankens avskaffande eller ett utforskande av det anarkistiska paradigmet. Förvånad noterar jag avsaknaden av entusiasm inför den abstrakta idévärldens godbitar. Istället för att skriva letar jag upp en gammal skolartikel om kärnkraft vilken får tjäna som substitut – ingen behöver ju få reda på min genväg – och slår mig ner i soffan för att åtnjuta ett jazzalbum. Fortfarande finns ett styng av dåligt samvete och tankarna svänger i takt med jazzen iväg för att rättfärdiga mitt omoraliska handlande. Likt tonåringar gör de uppror mot omgivningens moraliska påtryckningar och genom denna process framträder en idé. Den är provokativ, särskilt inom våra kretsar, och jag ler pillemariskt åt tanken på den skepsis med vilken den skulle mottas.
De budskap vi genom våra kommunikationskanaler idag ständigt bombarderas med är sprängfyllda med inspirerande idealbilder kännetecknade av ambition, engagemang och osjälvisk självuppoffring. Människor som viger sina liv åt strävan efter allas lika rättigheter och en bättre värld. Vi får uppfattningen att den enda vägen till dessa mål går genom rigida politiska system, upprättade av övermänniskor arbetandes tjugoåtta timmar om dygnet, vilkas juridiska perfektion utesluter alla snedsteg från denna gyllene medelväg. Bäst vore förstås om alla människor vore superintelligenta myror utan något annat mål för ögonen än samhällets bästa. Men tro inte för ett ögonblick att budskapet inte är nyanserat. Visst måste vi också ta oss tid att motionera och sova ordentligt efter vår tjugoåtta timmars arbetsdag för att ladda upp den energi som vårt ändlösa arbete kräver. Kanske låter detta snudd på omöjligt men icke – det gäller bara att planera ordentligt så framträder tiden ur tomma intet.
Detta samhällsideal framstår oantastbart i sin nogräknade perfektion. Ändå tror jag mig funnit dess överman, halvliggandes i soffan med benen utsträckta, och jag ger detta samhälles mönstermedborgare det motsägelsefulla epitetet ”den late utilitaristen”. Latmasken, som han också benämns, gör allt för att tillfredsställa sina begär med minsta möjliga ansträngning. Helst sitter han hemma med familjen, läser en bok om något praktiskt oapplicerbart, eller utför någon annan dylik, meningslös aktivitet. I syfte att underhålla sina barn och sig själv avläser latmasken marknadens erbjudanden för att finna kreativa lösningar på hur han på ett lustfyllt sätt ska kunna intjäna tillräckliga mängder kryptovaluta för att klara de utlägg som behoven medför. Eftersom tjuvyrket ter sig både farligt och ansträngande tvingas han gynna andra människor inför vilkas välbefinnande han i själva verket i bästa förhåller sig helt likgiltig till. Grannens pråligt utsmyckade hus inger latmasken en stark känsla av äckel vilket han på grund av lika delar konflikträdsla och lathet inte dristat sig upplysa denne om, än mindre har han av samma skäl gjort något åt detta sakernas tillstånd. Att frivilligt ge till någon annan skulle aldrig komma honom för men tvingande omständigheter, såsom de mindre bemedlades påträngdhet, tvingar honom ibland att överföra en slant. På fritiden engagerar han sig i en föräldraförening. Inte så mycket för den goda sakens skull utan snarare för att få en ursäkt att småprata över en kopp kaffe med en vän han träffat i föreningen. På det stora hela är latmasken tämligen nöjd med sitt liv. Han älskar sin familj, inspireras av sina böcker och lider inte nämnvärt av några negativa känslor frånsett dem inför grannens hus.
Kanske ter sig den late utilitaristen osympatisk och bilden av honom inger säkert hos många en känsla av äckel eller förakt. Vad är det i hans liv som upprör oss så? Tänker man efter gör han väl inte världen något ont – snarare tvärtom. Hans kreativa lösningar höjer hans egen och andras produktivitet vilket bidrar till allas välmående och det är i själva verket svårt att tänka sig en mer harmlös varelse. Kanske är det istället avundsjuka som är grunden till vår aversion gentemot latmasken – han har det helt enkelt lite för bra och än viktigare lite för lite dåligt. Vi har svårt att acceptera att livet kan vara så enkelt och rationaliserar vår känsla med att latmasken lever i en orealistisk värld utan förankring i verkligheten.
Klockan är nu tjugotvå fyrtiosex och det är därmed hög tid för mig att sova om jag ska få mina välbehövliga åtta timmars sömn. Det är ju två dagar imorgon också.