Gästskribent Jakob Norrhall
Kvällen innan liberalernas landsmöte var ganska dyster för mig, av många anledningar. Inte bara för att jag missade min buss till Uppsala som gjorde att jag kom fram vid 03:30, men framförallt för det stundande landsmötet.
Jag hade åkt hem ifrån Göteborg efter att ha föreläst om religion och politik för LUF Göteborg, där jag mot slutet av föreläsningen fått frågan om jag såg något hopp för att tonen kring religionens roll inom den politiska ramen skulle ändras. Både internt i partiet men även runtom i hela landet. Svaret jag gav var ett hopplöst och ett ganska dystert nej. Min oro var i min mening berättigad.
Centerpartiet hade bara någon månad tidigare beslutat att förbjuda manlig omskärelse och till liberalernas landsmöte hade motioner som ville förbjuda Niqab och att barn under 15 års ålder inte skulle få ha några religiösa attribut på sig skickats in. Därmed skulle även omskärelse innefattas i ett sådant förslag. Det är en grej om konservativa Reaganister eller nationalister går berserk på minoriteters existens och liv, men när liberaler gör det blir det extra farligt.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tvivlade på min tillhörighet till partiet. Det tror jag alla gör vid någon tidpunkt, inte minst inför landsmötet. I grunden är det nyttigt. Ett medlemskap och engagemang är likt en relation en bergochdalbana där både toppar men även en hel del dalar måste få utrymme, annars är det skadligt.
EP-valet och partiledarvalets hektiska och nästintill brännande tonläge satte ett par brännmärken, inte minst för LUF. Vi fick dra partiet över procentspärren och slå vakt för att partiet inte skulle explodera inifrån. Trots att en del stunder utav glädje fanns med, såsom värvningen utav Isak Skogstad eller valet utav Romina som LUF-ordförande så blev dessa händelser dämpade utav dånet av den kris som ljöd. När askan äntligen hade lagt sig kom landsmötet med vinande fart. På alla och håll och kanter fick man höra viskningar och spekulationer om vad som skulle gå igenom, motioner som skulle skrivas och partisters åsikter skulle lobbas.
Personligen var jag inte medverkande på landsmötet, men jag var utan tvekan medveten och delaktig. Det skulle vara en underdrift om jag skulle påstå att jag inte tänkte på landsmötet en majoritet av min vakna tid. När klockan var slagen satte jag mig ner och bänkade mig framför datorn med en klump i magen. Trots denna dystra prognos är det svårt att inte låta min inre naiva ungdomsförbundare att existera. Det fanns trots allt många bra motioner, ofta skrivna av LUF:are.
Alltifrån dödshjälp, fixrum, avkriminalisering, enhetlig moms etc. låg på bordet. Men enbart motionerna som lagts är som åsikter utan röster. De har inget syfte utan representanter som kan slå vakt och stå upp för dess viktiga innebörd. Representanter fanns det i salen.
Det var sällan man slog på livestreamen på youtube utan att ha sett en LUF:are vid podiet som slogs för det dom trodde på. Det som gör detta ännu mer imponerande var inte nödvändigtvis bara att man yttra sina åsikter vid podiet, utan man fick faktiskt medhåll.
Sakta men säkert kunde jag konstatera under förloppet på 3 dagar att den ångesten jag hade innan landsmötet, inte bara kring min tillhörighet till partiet utan framförallt min orolighet för vad som faktiskt skulle beslutas om, förvandlades till något som i vår nutid ofta går försakat. Jag fick hoppet tillbaka. Med risk för att göra några lite avskräckta tänkte jag dela med ett bibelord
“Hoppet är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.”.
Man kan kalla landsmötet för många saker, men skulle den varit en bok hade titeln varit “LUF landsmötet”. Trots partistyrelsens tama försök till att förminska och försaka LUF motion efter LUF motion fick vi igenom motioner som skulle få en LUF:are 2016 att tappa hakan och öppna en flaska bubbel på stört.
Landsmötet är en vinst ingen kan ta ifrån oss. Så till dig som stod i talarstolen, i med och i synnerhet i motvind, vill jag bara säga tack. Tack för att du håller hoppet i liv. Tack till alla ombud för alla de timmar ni satt i utskotten, lobbade partister och bråkade i talarstolen. Det ni gör är mycket mer än att tycka saker, det ni gör är att förändra det samhälle ni ser runtomkring er. Ni gör skillnad på riktigt