Skribent: Sophia Jennersjö
För lite mindre än ett år sedan gick jag med i LUF. Jag minns det väldigt väl. Det var en sommardag i juli och jag satt vid köksbordet med min syster. Vi pratade om mitt samhällsengagemang varpå hon säger: ” Bli medlem i något ungdomsförbund då!” och jag svarar, ”Okej, men då vill jag gå med i LUF.” Jag minns hur orden kom så plötsligt ut från min mun och hur jag knappt tänkte mig för innan jag blev medlem. Det må ha varit spontant men jag har aldrig tagit ett så bra beslut i hela mitt liv.
Den Sophia som gick med i Liberala ungdomsförbundet var en beslutsam och orädd tjej som var arg på samhället hon levde i. Hon visste att hon var liberal och hon visste att hon alltid skulle vara det. Jag är fortfarande liberal och jag är så glad och stolt över att jag får vara del av en frihetsrörelse utan dess like.
Ofta blir jag påmind om hur jobbigt det är att vara engagerad. När jag sitter och skriver denna text när jag egentligen borde skriva på min historiauppsats eller när jag ser mina vänners miner över att jag ska ta tåget efter skolan till ett styrelsemöte i en annan stad. Allra mest kanske när jag ser mina egna styrelsemedlemmar pyssla med krånglig administration i en klubbstyrelse, försöka privatisera ett café i en skolförening, eller pendla mellan Nittorp och Göteborg . Visst hade det varit så mycket enklare om man bara hade kunnat bli influenser, starta en blogg eller bli instagramaktivist för att sprida sitt budskap? I ärlighetens namn går deras content ut till dubbelt så många personer än vad LUF:s medlemsträffar gör. Tro mig, jag är långt ifrån den mest engagerade i LUF men ändå känner jag att de påverkar mitt liv i den mån att jag ofta tänker: Hur kan det här vara värt det?
Ibland, när lugnet har varat lite för länge och jag har blundat för verkligheten lite för mycket börjar jag påminnas om varför jag en gång, helt frivilligt skrev ner min e- post adress i Liberala ungdomsförbundets medlemsblankett för att sedan skicka ett långt mail till LUF väst ordförande om hur jag skulle engagera mig på bästa sätt. Jag gjorde det inte för att jag hade några vänner där eller för att en förbundsstyrelsekandidat värvade mig med en Nocco. Jag gjorde det inte heller för att LUF var störst. Min drivkraft låg i min ideologi. Den drivkraften kommer alltid finnas där, oavsett vad.
Det är så många gånger som jag hör personer helt överraskat berätta om hur ofri värden är idag. Det är som att jag inte skulle veta. Jag behöver inte bli upplyst då jag blir påmind varje dag. När George Floyd trycks ner i asfalten av en amerikansk polis tills han avlider blir jag påmind. När jag ser namnlistan av det tusentals svarta personer som har blivit mördades av polis bara på grund av att deras hudfärg blir jag påmind. När jag ser ”all lives matters” aktivister som raserar över en livsviktig rörelse eller sverigedemokrater som raserar över att den svenska poliskåren inte är lika auktoritär som amerikansk polis blir jag påmind. När jag hör hur vanliga medborgare som utnyttjar sina grundlagsskyddade rättigheter om demonstrationsfrihet tystas ner med tårgas, pepparspray och kulsprutor blir jag påmind. När jag hör om ännu en människa som drunknat i medelhavet och ännu en partiledare som delat ut flygblad vid den turkiska gränsen blir jag påmind.
Jag blir påmind om varför jag är liberal och varför man borde vara det. Det är för att vara liberal i världen är tufft. Då menar jag inte enbart att Liberalerna ligger lite dåligt till i opinionen utan att de liberala värderingarna och idéerna hotas varje dag. Att det att finns folk som ser liberalismen som en segrande överideologi gör mig därför ännu mer övertygad. Mitt engagemang behövs. Det är det jag vill påminnas den nästa gång jag tar 07.50 bussen till ett årsmöte på en lördag.
Jag ber dig som läser detta att från och med nu alltid hålla två saker i huvudet samtidigt. Tänk dig att du har en uppgift: Den uppgiften är att utnyttja ditt privilegium och tala för den personen som aldrig haft en talan. Demonstrera, skrik, organisera, stöka eller lägg dig på gatan tills den dagen ingen längre dör för sin hudfärg, ingen drunknar i medelhavet, ingen står med armarna i kors framför ett fält för en kampanj om att Sverige är fullt. Tills den dagen vi river murar istället för att bygga dem och tills den dagen sista diktatorn har lagt sig platt. Tills den dagen är detta din uppgift.
Din uppgift är dock inte att gå in i väggen. Känner man att de börjar bli tufft, att kroppen säger ifrån eller att gnistan inte finns kvar tycker jag aldrig att man ska vara rädd för att skruva ner. Ta en rehab, vila när du behöver det och kom tillbaka starkare än någonsin. Jag vet inte vad just ni lär er av det men jag har nu insett den riktiga meningen med mitt engagemang. Den insikten kommer vara jävligt nödvändig för att jag ska palla med resten sen.