Skribent: Kaspian Persson
Något jag noterat under mina snart 3 år som engagerad i LUF är tankarna om att en liberal inte kan vara pragmatisk, att liberalismen är en ideologi för den som tror på utopin. Kritiken kommer oftast i form av tanken att liberaler bryr sig mer om sina principer än de potentiella utfallen och att liberalismen fokuserar på frågor som ingen bryr sig om. Det är delvis sant men ändå inte. Här är min killgissnings-take på det hela.
Liberala principer såsom demokrati, mänskliga rättigheter och feminism kommer nog alltid vara kärnfrågor för liberaler. Det är inte själva principerna som är problemet utan snarare människors bekväma inställning rörande dessa principer. Jag tror att det är ett direkt resultat av att människor i den fria världen tar saker som allmän rösträtt och fri media för givet. Missförstå mig rätt, jag tror inte att människor har slutat bry sig om demokrati utan snarare att de har börjat ta det demokratiska samhället för givet. Tanken i sig är bra och sund, att demokratin har blivit så normaliserad, men det blir problematiskt när människorna blir för bekväma och totalt glömmer bort var vi fick dagens regeringsform ifrån. Det är när medborgarna blir bekväma som krafter vars ändamål är att vilja motverka det demokratiska samhället växer sig starka. Dessa krafters befintlighet är det som ger liberalismen ett existensberättigande. Den liberala ideologin finns nämligen till för att värna det öppna och fria samhället vi har idag.
Jag är övertygad om att Liberalerna värnar dessa värden mer än något annat parti. Det har alltid varit våra paradfrågor men någonstans har det gått fel. Det är inte vad vi gör som sänker opinionssiffrorna utan det är vad vi inte gör som förstör. Jag hatar att använda mig av ordet “pragmatiskt”, men det är vad jag tror på riktigt kan vara lösningen för Liberalerna. Vi som parti måste bry oss mer om de potentiella liberala reformerna än vilka vi genomför dessa med. Nej, jag förespråkar inte direkt samarbete med varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet för att det är vad dum-pragmatism innebär. Den sortens pragmatism är inte förankrad i en konsekvent ideologi och blir därför snabbt populistisk. Pragmatismen som kan vara ett alternativ för Liberalerna bör både vara förankrad i ideologin, men samtidigt mer utfallsorienterad än vad den är idag. Denna pragmatism och syn på sakfrågor kommer resultera i en flexibilitet som möjliggör och öppnar upp ett samarbete med samtliga partier i riksdagen, så länge grundvärderingarna stämmer överens med varandra. Skillnaden från förut kommer dock vara att Liberalerna med denna pragmatism kan stötta en regering, som utöver vårt stöd, också får stöd av partier som inte delar grundvärderingar med oss. I praktiken skulle det innebära att vi skulle kunna stödja en KD+M-regering som samtidigt får stöd från SD. Det är här ideologin fyller sin funktion i detta pragmatiska tillvägagångssätt som KD och M saknar, vilket innebär att sekunden regeringen börjar genomföra reformer som inte resulterar i ett önskvärt liberalt utfall så kommer vårt stöd ryka i samma ögonblick. Då får den regeringen antingen avgå eller söka stöd från annat håll.
Förhandlingen med SD kommer vi inte behöva lägga oss i. Den bollen kommer nämligen ligga hos M-KD att förhandla fram ett förslag med SD som vi kan köpa. Detta alternativ kan betyda att M och KD tvingas till det ansvaret de inte velat ta de senaste mandatperioderna och vi blir vågmästare.
Egentligen är detta ingen radikal åsikt, det är ju egentligen på dessa principer JA är uppbyggt på, fast man någonstans förnekar V:s inflytande trots att de så uppenbart har sån makt över regeringen så att man kan stoppa reformer i JA. Väljarna är inte dumma, de ser genom detta. Som min mamma brukar säga, ärlighet varar längst. Även när det kommer till obekväma val man behöver göra mellan två extremistpartier.