Gästskribent: Kornelius Persson
När man pratar med libertarianer brukar man ofta höra fraser som “eget ansvar”, “välj själv” och “ekonomisk omfördelning är kasst”. Jag förstår att tanken av att vara fri och kunna forma sitt liv fritt från statlig inverkan i en nattväktarstat lockar, men är verkligen alla fria i ett sådant samhälle?
Jag bor i en liten landsort på gränsen mellan Västergötland och Småland som heter Nittorp. Det är på många sätt en idyll, alla känner alla, få brott begås och många bor i nybyggda villor. Det finns också ett starkt civilsamhälle som bedriver allt från språkcafé till hockeymatcher som ibland drar åtta gånger antalet invånare i Nittorp i publiksiffror. Men i samma idyll finns också en liten länga av hyreshus som migrationsverket hyr.
När jag var liten upplevde jag den gatan som en gräns mitt i samhället. Dit cyklade man aldrig för att knacka på och fråga om de vill köpa Nittorps IK-lotter eller jultidningar eftersom arbetsinsatsen för att få ett vänligt nej tack inte var värt det.
Det var också en stor klyfta mellan barnen som bodde där och oss andra. Var man satt i bussen på väg till skolan, vem man hängde med efter skolan eller vem man mobbade på skolgården. Skillnaderna var ständigt där.
Det var barnen som kom därifrån som medelklassbarnen ständigt frågade varför de inte också kom med nya FUNK-jackor efter höstlovet eller varför inte de också spelade hockey trots att de redan visste svaret. De hade inte råd.
Varför frågan fortsatte komma upp vet jag faktiskt inte. Kanske fanns det en oskriven regel på den skolan om att klasskamraten med minst kusiner i samma klass eller klasskamraten som sågs som enklast motstånd skulle bli hackkycklingen för att föra de andra i gruppen närmare varandra. Jag vet inte.
Nog talat om min egna upplevelse, den bilden kanske är helt fel men jag tror att mitt första ideologiska uppvaknande hände på den skolgården. Barnen från den gatan var inte fria. De hade inte valt sin situation, vilket land de skulle födas i eller vilken familj de skulle få. I en nattväktarstat hade det fått gå som det gått för dessa barn för ur ett libertariansk perspektiv är det ju frihet. Friheten att inte få medel att kunna forma sitt liv, friheten att inte kunna välja vilken familj man får eller friheten att inte kunna välja vilket land man föds i.
Som socialliberal ser jag inget problem med att vuxna människor har olika siffror i sitt lönekuvert den tjugofemte varje månad eftersom vuxna är just vuxna och har möjlighet att ändra sin livssituation. Men när siffrorna i lönekuvertet definierar vilka livschanser ens barn får blir siffrorna ett problem.
Jag tror inte att det är en slump att skolfrågan är en av de viktigaste frågorna för oss i LUF eller den liberala rörelsen i allmänhet, bland det mest centrala inom socialliberalismen är trots allt att ge barn någorlunda lika förutsättningar, eller åtminstone en jämbördig verktygslåda till att kunna forma sitt liv så som man själv behagar. Under kongressen 2019 i Västerås sa Erik Berg, LUFs nuvarande utbildningspolitiska talesperson, några ord som summerar vad jag menar definierar liberal klasskamp väldigt väl: klassresan börjar i klassrummet. Han var antagligen inte den första att säga detta men orden fastnade alltjämt i mig.
Jag tror att om alla ska bli fria, även barnen från lägenhetslängan i Nittorp, så krävs det mer än en nattväktarstat. Nattväktarstatens frihet är exklusiv för de som har turen att födas in i välbärgade familjer i fredliga länder. Om friheten ska vara tillgänglig för alla och inte bara de välbärgade är socialliberalismen den rätta vägen. Viss ekonomisk omfördelning behöver finnas för att varenda unge ska ges verktygen att kunna forma sitt eget liv. Det är frihet, på riktig.