Skribent: Jacob Welander
Solen sänker sig under horisonten och laptoppens skärm lyser i allt starkare kontrast mot omgivningens ljussättning. Dagen innan midsommar kontemplerar jag över livet omgiven av sommarens tunga grönska i sällskap av ett glas mousserande. Vad skänker livet mening? Människans medvetande befolkas av ett antal idoliserade arketyper vilkas levnadssätt idealiseras. Dessa tenderar att överglänsa varandra i ett kontrastlöst ljus av perfektion. Jesus offrar sig på korset för människans synder och förmanar oss i bergspredikan inte bara att efterleva den judiska lagen till punkt och pricka i handling utan också att släppa varje syndfull tanke: ”Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen,” Den som inte följer lagen skall enligt Jesus ”kallas den minste i himmelriket”.
Få, om någon, skulle hävda sig kunna leva som Jesus lär. Ska vi då leva i ständig vånda över vårt syndfulla leverne och i ständig konflikt med våra inre idealbilder? Knappast någon, åtminstone i mina kretsar, tror nuförtiden på Armageddon, den yttersta domen och ett liv efter detta. Åtminstone jag när fortfarande mycket av föreställningarna omskrivna i en modernistisk tolkning och likaså den prestationsångest de så ofta medför. Sprids detta inspel över min förväntan finns säkerligen de som inte relaterar till just den kristna kulturen men även ni har säkerligen liknande ouppnåeliga idealbilder. Kanske finner ni dem i Haditherna eller i någon annan skrift av stort värde för er.
Som kulturell protestant är konfessionen för mig det centrala i religionstillhörigheten och religionsutövandet är därmed i min föreställningsvärld i huvudsak en privatsak. Motsägelsefullt kan det tyckas, eftersom min religiositet enligt definitionen ligger just i det kulturella, i själva utövandet och inte grundar sig i en faktisk tro. Men individualism i människans meningssökande är en grundpelare i min ideologi. Kanske kan berättelsen om Luthers idéer bistå oss med den pusselbit som läker de sår känslan av otillräcklighet river upp. Just det faktum att vi själva är ansvariga för vårt liv inger en känsla av stolthet. Sökandet efter mening och strävan efter idealbilderna må vara ett Sisyfosarbete men varför skulle inte Sisyfos kunna vara lycklig? Camus tankar ekar överallt omkring oss i populärkulturen men verkar ändå ha undgått de flesta. Att det är dukningen och inte middagen som är viktig imorgon.
Hur, frågar sig då många, är detta relevant att skriva om i en politisk tidskrift. Just därför att meningssökandet aldrig bör vara politikens sak men alltför ofta blir det. De avsteg från stigen på Dantes skärseldsberg många kommer att göra imorgon har inte Stefan något med att göra. Inget gyllene tal kan vägleda oss dryckesbröder imorgon och ingen Vergilius kan följa med oss i himmelen. Därför är jag, och jag ursäktar de många oförklarade referenserna, frisinnad. Jan Johanssons ljuva, nostalgiosande pianospel ekar ut i sommarnatten medan jag betraktar mitt verk. Glad midsommar!