Skribent: Sophia Jennersjö
I historien har liberaler och konservativa varit mer oense än ense, främst när det gäller feminism. Det har alltid varit tydligt vilka som varit ute på spelplanen och kämpat och vilka som suttit på avbytarbänken med armarna i kors. Men nu, när rörelsen blivit lite mer populärt, då är det dags för KD att göra comeback. Under valrörelsen 2018 var det därför KD:s”nya sorts feminism” som fick stor uppmärksamhet i media och KD, som tidigare inte visste vad begreppet betydde hade nu blivit politiska experter inom området. Liberalernas feminism förkastade man och den nya trenden i debatten var för Ebba bush Thor att prata om den individualiserade, eller kvoterade föräldraförsäkringen. Det var ju fruktansvärt, helt absurt att ha en skattefinansierad föräldrapenning som skulleförutsätta att dagarna delas lika mellan det bägge föräldrarna. Istället skulle föräldraförsäkringen vara fri och upp till varje familj. Tanken kanske låter fin, men det finns ingen som kan undgå att förslaget egentligen är tomma ord, tomma ord som desperat försöker fylla kristdemokraternas lika tomma jämställdhetspolitiska principprogram.
Min första aspekt handlar om kopplingarna till kvinnors pengar och makt. Är det någonting som bidrar till ett mer jämställt samhälle enligt den liberala feminismen så är det kapitalismen. Inget annat system kan frigöra så många kvinnor som ett system som gör att man går från beroendeställning kring sina män, till att de få makt över sitt eget liv med hjälp av kapital. En s.k fri föräldraförsäkring har bekräftats inte bidragit till en sådan utveckling, tvärtom kommer den försämra kvinnors ställning på arbetsmarknaden, kvinnorna halkar efter i löner och får sämre karriärmöjligheter. Hur kommer detta sig?
Statistik visar att kvinnor har svårare att komma in på arbetsmarknaden trots att de generellt sätt har högre utbildningar. Företagen anställer människor som kommer kunna leverera arbete med bäst ekonomisk vinning för dem. En person som man förutsäger kommer vara hemma hälften av sin arbetstid ses inte som en sådan person. Kvinnor får inte chansen att klättra upp i hierarkin, och med män i bolagsstyrelser är det också män som anställs. Det är uppenbart, för att göra upp med problemet måste man göra upp med delningen av föräldradagarna.
Många menar att den individualiserade föräldraförsäkringen inte kan fylla upp sitt rätta syfte- att ta hänsyn till barnet och dess behov. Här menar jag dock att samtlig legitimerad statistik faktiskt bevisar motsatsen. Undersökningar visar att barn som växer upp med frånvarande pappor löper högre risk att känna oro, aggressivitet, psykisk ohälsa och övergivenhet.Att ha manliga förebilder i sitt liv har också visat sig vara positivt, speciellt när de kommer till att uppfostra pojkar. Barn behöver helt enkelt sina pappor för att få ett trygg och harmonisk uppväxt med bättre anknytning till sina föräldrar. Detta är också en förutsättning för att hela KD:s idealsamhälle med sammanhållna familjer ens ska vara gångbar.
Att koppla sin övertygelse om fri föräldraförsäkring till att det skulle vara det bästa för individen och dess val är att gå raka vägen in i samhällets uppgillrade fälla för vad som är ”liberalt ” och inte. Istället måste man problematisera uttrycket ”fritt val”. Har man en liberal människosyn anser man oftast att människan föds som tomma blad. Människan är en individ och ska inte stötas in i kollektiva strukturer. Däremot är det ganska välkänt att vi ständigt formas av samhällets normer och mallar som är så förutbestämda att vi redan från när vi är små ofrivilligt slungas in i dem. Att människan alltid är kapabel att kunna ta rationella beslut måste därför få ifrågasättas, även när man har en liberal ideologisk drivkraft.
Dessutom innebär en individualiserad föräldraförsäkring inte något tvång eller statligt förtryck överhuvudtaget, du väljer exakt hur mycket du vill vara hemma med ditt barn. Om du däremot ska förvänta dig få skattefinansierade pengar från staten ligger inte valet längre på dig, utan på de som betalar för att du ska vara hemma. Det finns inget bidrag i världen som är så generöst som just föräldrapenningen och ett minimikrav för dig som föräldrar är att pengarna du får i slutändan kan bidra till ett mer jämställt samhälle.
Slutsatsen är tydlig. Att i teorin prata om feminism, kvinnors rätt till fria val och att ”kvinnor inte är dumma i huvudet” är totalt ohållbart om man i praktiken vill utforma system som ska exkludera kvinnor från arbetsmarknaden, skapa sämre relationer mellan föräldrar och barn, samt spä på strukturer som redan finns i vårt samhälle. Det är helt enkelt dags för Ebba Bush Thor att släppa sin glorifierade låtsasfeminism och komma in på det riktiga politiska spelfältet. Vill man profilera sig i jämställdhetsfrågan räcker det nämligen inte att snacka om förskole tortyr, amning och genusflum om man inte har ett enda konkret förslag på hur de verkliga problemen ska lösas. Att blunda för den forskning och statistik som framställts med sitt familjära särintresse är också en dålig idé om man vill vinna förtroende. Tillskillnad från KD så låter sig inte liberaler hindras från att prata om radikala jämställdhetsåtgärder, våra värderingar kastas inte mellan trender och opinionssiffror. Vi kommer fortsätta vara radikala megafeminister i alla lägen, även när det känns obekvämt. Att alltid slåss för sin ideologiska och värderingsmässiga övertygelse är trots allt vad politik i grund och botten handlar om.