Skribent: Kaspian Persson
I veckan var Linnea Bjärum, tillika LUF:s vice ordförande, hos oss i LUF Södra Älvsborg för att hålla ett CL. Det handlade kort och gott om hur borgerligheten tenderar att sluta vara höger när det kommer till frågor som på olika sätt missgynnar medelklassen. I frågor som barnbidraget, föräldraförsäkringen och det “fria” skolvalet sviker vi ofta våra annars ganska konsekventa principer. Det finns ett genomgående mönster i ovanstående frågor, det är att de berör en stor del av medelklassen, nämligen barnfamiljer.
Den frågan som jag tror är jobbigast att göra upp om inom borgerligheten är synen på hur föräldraförsäkringen ska utformas. I det ena hörnet står KD:s nya “högerfeminism” med Sara Skyttedal i spetsen och pratar om familjen och dess valfrihet, och i det andra står Liberalerna, som istället förespråkar en föräldraförsäkring åt det något mer individualiserade hållet. Diskussionen om huruvida vi ska avskaffa den helt bör självklart tas i beaktning, men om jag ska vara lite pragmatisk och tråkig tror jag att en sådan reform är svår att genomföra som borgerligheten ser ut idag. För att börja någonstans så menar jag att man borde betrakta föräldraförsäkringen som vad det är, nämligen ett bidrag. Ett bidrag som finansieras av staten för att göra det möjligt för föräldrar att vara hemma med sina småbarn. Bidrag ska enbart gå till en individ som är i behov av det. Därför vore en nedkortad och individualiserad föräldraförsäkring, som dessutom är behovsprövad, på sin plats.
En annan sak vi som borgerlighet borde se över är vår syn på barnbidraget. Det finns hos oss en bakomliggande rädsla att förlora väljare genom att ta bort för medelklassen populära, men politiskt dåliga, reformer. Vi måste våga och stå rakryggade, inte bara för våra ideologiska förpliktelsers skull, utan också i rättvisans namn. Rättvisan ligger för oss borgerliga i att välfärden bara ska vara till för människor som är i behov utav den. Det handlar om att kunna få ner de offentliga kostnaderna för att på så sätt möjliggöra skattesänkningar istället. En välfärd för alla är dyr, onödig och orättvis, men en välfärd för den behövande är billig, berättigad och solidarisk. Jag tycker att vi borde betrakta barnbidraget på samma sätt, alltså som ett bidrag som bara ska ges ut till behövande. Om inte argumentet om rättvisa går hem kan man ju åtminstone göra det för den sänkta skattens skull.
Sist men inte minst har vi frågan kring det, i min mening orättvisa, fria skolvalet. Missförstå mig rätt, jag tycker naturligtvis att vi ska ha ett fritt skolval, men då måste det också leva upp till sitt namn och faktiskt vara just frihetligt. Det gör det inte idag. Som det ser ut nu är valet inte en fråga om frihet eftersom det inte ger alla en rättvis chans till att välja skola under samma förutsättningar. Vi borde utforma ett kösystem där vilken månad på året man råkat födas under inte påverkar ens chans att komma in på skolan man vill gå på. Det är så man utformar ett rättvist, frihetligt och liberalt system.
Avslutningsvis vill jag påpeka att dessa reformer minskar det offentligas utgifter, möjliggör skattesänkningar och ökar rättvisan för de som har det allra sämst ställt i samhället. Vi får inte hamna i samma situation som sossarna, där man kryper för vad medelklassen anser vara bekvämt i rädsla att förlora röster. Vi är bättre än så, men det är nog dags att också bevisa det.