Skribent: Axel Hulthén Sagert
“It shall be legal for one to do whatever he chooses, so long as he does not threaten or initiate violence or force against another person’s notion to do so himself” – The Libertarian non aggression principle.
Tanken är upprorisk och hårresande, likväl som sund och logisk i en tid då kollektivismen tycks vinna mark var dag. Jag erkänner att jag själv då och då, i tider av ideologiska tvivel, fallit tillbaka mot denna så angenäma moraliska stöttepelare. Samtidigt är den farlig, den är kompromisslös och förrädisk, för den är i grund och botten ett axiom. De är i grunden nödvändiga, axiomen, för utan allmängiltiga sanningar faller den bevisföring var på logiken vilar. Men människans oförmåga att uppmärksamma axiomen som obevisbara antaganden de är leder till en förrädisk känsla av allvetande och rättfärdighet.
Jag är övertygad om att en stor andel av alla ofruktsamma diskussioner libertarianer engagerar sig i hade kunnat undvikas ifall vi mer varsamt beaktade att det som är sant och självklart för den ena inte nödvändigtvis är så för den andre. Jag föreställer mig att det finns två typer av libertarianer; deontologerna och konsekvensetikerna. Deontologerna är de djupa moralister som menar att den sats som presenterades i inledning utgör en av naturen given rätt åt alla människor att leva ut i alla sammanhang. Denna grupp ideologer stöter ofta på patrull i diskussioner med de oinvigda eftersom de flesta människor inte skriver under på att sting såsom obligatorisk motorcykelhjälm utgör ett omoraliskt förtryck endast baserat på en moralfilosofisk sats.
Konsekvensetikerna har i övertygandet av de oliktänkande åtagit sig ett betydligt enklare bestyr. Som konsekvensetiker behöver man bara visa att den libertarianska samhällsmodellen levererar goda utfall. Lite beroende på hur brett man definierar friheten tycks det i slutändan som att ganska många människor kan skriva under på att ett fritt samhälle är ett gott samhälle. Konsekventetikerna kommer givetvis inte runt problemet att alla etiska teorier för ett gott samhälle härstammar från sina respektive obevisbara axiom. De kan dock argumentera för libertarianismens samhällsmodell med resonemang som överensstämmer med allmängiltiga sanningar som inte exklusivt accepteras av de redan invigda utan som också går i linje med definitioner av det goda utfallet som de flesta kan leva med.
Denna text syftar inte till att ta ställning i huru vida den deontologiska eller konsekvensetiska libertarianismen är mest sann. En sådan fråga är omöjlig att besvara. Det är givetvis möjligt att deontologernas axiom utgör en del i någon absolut etik vars moraliska upphöjdhet står opåverkad av människans erkännande. Om någon sådan etik alls existerar skulle ickeaggressionsprincipen för mig framstå som en mycket lämplig kandidat att tillhöra denna heliga etik. Det är dock viktigt att poängtera att alla fenomen som motiveras moraliskt, alltså också de utilitaristiska, kräver att man antar att utfallets egenskaper är goda. I fallet utilitarism krävs antagandet att maximal lycka och minimalt lidande är gott. Axiomets natur medför ju således att det doeontologerna och konsekvensetikerna inte skiljer sig i annat än vilka axiom de har antagit. Men eftersom konsekvensetikens antaganden till skillnad från deontolgernas accepteras av många, ter sig deras motivering ofta mer rimliga.
Då denna diskussion närmar sig sitt slut kan jag inte annat än avundas de som levde under den tid då människan först och främst var Guds avbild och skapelse. Den moderna darwinismen lämnar inget utrymme för deontologisk kapitalisering på människans natur. Den kemiska reaktionen som är människan, ska föra sina gener vidare vare sig han är etisk eller ej, inte för att det är rätt utan för att det är därför, genom denna drift, som hon existerar. Libertarianismen var under den gamla tiden kanske en allt enklare sak att motivera. Om vi låter Gud ha axiomatisk ensamrätt så borde den människa som Gud i sin helighet skapat med rätten att välja rätt eller fel, synd eller liv, vara en libertarianismens ögonsten.