Skribent: Markus Otto
Efter Koreakriget växte två nya länder med helt olika system fram. Från början hade Nordkorea betydligt bättre förutsättningar med större välstånd, högre HDI och mindre extrem fattigdom. Det som fick Sydkorea att sedan springa förbi och blomstra till den framgångssagan vi vittnat om var inte västerländskt utvecklingsbistånd. Det var sunda policys och fria marknader.
Samma fenomen har vi sett upprepas flera gånger om genom historien och jag förstår inte varför man inte kan lära sig av historien någon gång? Förutom framgångssagan Sydkorea som sprang ifrån Nordkorea, är vi alla bekanta med de asiatiska tigrarna som trots senare industrialisering lyckades bli rika och välmående genom varu-och insatsvaruproduktion och numera tech. Vi är också bekanta med det fd. Östblocket som bröt sig loss från socialism, öppnade upp sig för omvärlden och rörde sig sakta men säkert mot EU. Inte så svårt: fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och människor (och numera data) gör susen. Tänk själv: jobbar du en sommar i Norge blir du inte bara rikast på utekvällen i Gbg utan kan också köpa något fint åt mormor och kanske spara ihop till en lägenhet snabbare eller till att realisera det där UF-företaget du tyckte behövde pröva sina vingar.
Till skillnad från utvecklingsbiståndet är det humanitära biståndet livsnödvändigt för människor som lever på mindre än 1.9 $/dag eller i utsatta miljöer. Även om det inte är en långsiktig lösning är det något vi och resten av världen borde fortsätta med för att undvika katastrof. Det vore osolidariskt annars. Utvecklingsbiståndet å andra sidan är som Dogecoins – det verkar som en bra investering för de frälsta, men slutar med att det går lite hursomhelst och du helt enkelt skulle mått bättre av att hålla kvar pengarna på ditt ISK.
Vi har hållit på med utvecklingsbistånd i så många år och dessa länder har inte blivit särskilt mycket mer fungerande för det. Tusentals FN-personer har säkert åkt till de fattigaste länderna och hållit oräkneliga antal workshops, men till vilken nytta? Som ekonomen och författaren Ernesto Sirolli sa: “man borde hålla tyst och lyssna lite mer” och åsyftade då biståndsarbetarna han arbetat med som envist insisterat på att de har lösningarna och är där för att fixa problemet. Men vem känner till problemet bäst om inte lokalbefolkningen? Hur kan man öka kvinnligt företagande i Liberia om man inte vet vad som hindrar kvinnorna?
Man har sett vad som funkat- i forskning och genom historien och vad som inte funkar och det är att göra sig beroende av naturresurser och byråkrater från rika länder. Dessa länder behöver fler människor och företag som jobbar och verkar i den formella ekonomin så att de kan betala skatt, så att skatten kan användas till att bygga upp den egna ekonomin som i sin tur kan hjälpa folk ur fattigdom och attrahera investeringar från utlandet. Man behöver skapa de här positiva spiralerna som skapades av sunda policys och fria marknader men framförallt fria människor som inte är beroende av att bli lyssnade på av byråkrater.