Man ska få (E)bo var man vill

Eget boende lagen(EBO) innebär att invandrare får ett bostadsbidrag för att betala ett boende man ordnat på egen hand. Alternativet till EBO är att bo gratis i lokaler som Migrationsverket tillhandahåller. Det vill regeringen nu ändra på, påhejade av de borgerliga partierna. Regeringen menar att alldeles för många invandrare bosätter sig i segregerade och trångbodda förorter. 

Att Socialdemokraterna inte kan acceptera att människor bosätter sig var de vill utan att fråga staten om lov är lika oväntat som att en sverigedemokrat tappat bort sitt flashbacklösenord. När de liberala krafterna håller med Socialdemokraterna bör man oroa sig ännu mer. Att få välja sitt boende är en frihetsfråga – det är ju inte bidragets vara eller icke-vara man diskuterar – utan att begränsa rätten att välja var man vill bo. Frivillig segregation är inte något dåligt per definition, alla bör ha rätt att forma sitt eget liv utan att politiker lägger sig i. 

Man kan förstå att vissa kommuner larmar, trycket på välfärden i exempelvis Rosengård blir extra högt när många människor kommer samtidigt. Det saknas dock en helhetssyn då motförslaget är att man ska portionera ut belastningen lite varstans i landet. Då missar man de skalfördelar som integrationspolitiken kan ha. Fulla SFI-klasser är billigare att driva än de med enstaka elever. Alternativet är att Migrationsverket upphandlar bostäder vilket ofta blir resultatet i små avfolkningskommuner. Där är möjligheterna till egen försörjning bevisligen låga. 

Slutligen så finns det amerikansk forskning på somaliska invandrargrupper som visar att etniska enklaver kan skynda på integrationen (Golden, Shannon 2013). Även författaren Per Brinkemo beskriver liknande skeenden i den somaliska diasporan i Malmö. Landsmän som äger företag kommer inte kräva samma svenskkunskaper som svenska arbetsgivare. Vidare agerar gemenskapen som en kunskapsbank om det nya landet – erfarenheter utbyts och integrationen fungerar bättre. Som forskaren Andreas Bergh skriver – vi svenskar strosar gärna runt i Little Italy och äter pekinganka i China Town när vi är utomlands. Hemma hindrar politiker uppkomsten av sådana stadsdelar.

Christian Brundu, gästskribent

Romina Pourmokthari, gästskribent

Moralen är decentraliserad -inte död

Alla som säger sig dela en ateistisk världsåskådning måste i samma stund överge all förhoppning om att hitta ”sanningen” i moralfilosofin. Det är uppenbart inte som med logiken att axiom kan härledas ur av alla människor delade instinkter om vad som är rätt och fel eftersom moralen skiljer sig åt människor emellan. Om ingen ”högre” moral existerar än människans kan ingen objektivt avgöra vilken moraluppfattning som är den rätta. Moralfilosofin kan därför inte förväntas ge eniga svar om vad som är rätt och fel och istället bör moralfilosofins uppgift vara att utforska individens personliga moral.

Grunden till de moralfilosofiska frågeställningarna är en i människan inbyggd strävan efter att berättiga och bli tillfreds med de handlingar hon utför – att handla rätt. Människan utvärderar i huvudsak en handlings moraliska värde på två sätt. Det kanske mest uppenbara är genom att handla enligt instinkter om huruvida ett agerande är rätt eller fel, ex. att mord är omoraliskt. Utformningen av system vilka sammanfattar dessa instinkter är grunden till pliktetiken vilken varit grundstenen i många kulturers moraluppfattning, däribland den tyska. Lika centralt för människans strävan efter att leva moraliskt är att utvärdera konsekvenserna av hennes handlingar. Det senare har lagt grunden till konsekvensetiken från vilken den för den anglosaxiska världen så viktiga utilitarismen har växt fram där konsekvenser jämförs med individens lycka eller självförverkligande som måttstock. Att basera en moraluppfattning på endast en av de två pelarna kan aldrig ge en människa förnimmelsen av att vara moralisk eftersom de ageranden som uppfattningen ger upphov till inte kommer att linjera med den andra av de två.

Enligt samma resonemang är den politiska filosofins uppgiftutformandet av moraliska system för människans ageranden i samhället, där samhället definieras som resultatet av maktförhållandena mellan dess medborgare samt respektives intentioner, och politiskt agerande därför kan definieras som påverkandet av antingen maktstrukturer eller individers åsikter – att tvinga eller övertyga. Maktstrukturer i ett samhällsystem med våldsmonopol regleras i huvudsak av staten vars monopolistiska karaktär kräver enighet, om än inte absolut, hos maktutövarna i fattandet av beslut. Pliktetiska uppfattningars fördel gentemot konsekvensetiken ligger i dess tendenser att digitalt döma en handlings moraliska värde – rätt eller fel – och där inom det dessutom råder enighet om lägger därmed en god grund för den övergripande maktfördelningen i ett samhälle.

Försök att uppnå enighet i konsekvensetiska uppfattningar har främst präglats av utformandet av utopiska mål. En utförlig utvärdering av utopins konsekvenser på samhället står att finna i  The Road To Serfdom(Hayek 1944) men kritiken kan sammanfattas i att den dels inte lämnar något utrymme för pliktetiska invändningar, dels inte tar i beaktande individens lycka vilket för många är centralt. Det främsta alternativet till utopismen är utilitarismen vars största problem är att vinna enighet om vad som är en god konsekvens, alltså vad som är lycka. Utilitarismen kräver därför att maktutövarna informeras om, och fattar beslut enligt varje individs personliga preferenser. Dessa preferenser inkluderar även deras moraliska uppfattning och systemet måste därför anpassas till allas moral. Detta gäller även de pliktetiska uppfattningar inom vilka det inte alltid råder lika stor enighet om som ex. religiöst härledda uppfattningar om ex. matvanor eller vilka kläder som är att föredra men de fall då dessa uppfattningar rör hur en individ bör få agera mot en annan uppstår svårlösliga konflikter. 

Det kanske allra viktigaste dilemmat för den som utformar ett samhälle baserat på en konsekvensetisk uppfattning,  är bristen på information eftersom uppfattningen ställer krav på förutsägelser och därmed kunskap om hur världen fungerar. Många socialister har med detta som grund förespråkat ett centraliserat expertstyre likt det Platon förespråkar i Staten. Denna uppfattning har två huvudsakliga problem: Att även en expert har begränsad information om det oerhört komplexa system som samhället utgör och att denne handlar i sina egna intressen alternativt enligt sina uppfattningar om vad som är moraliskt. 

Följande kontrollfunktioner är nödvändiga för att tillse att alla makthavares beslut tas i samhällets och inte i jagets intresse. I de frågor där enighet råder i intressen, vare sig det är pliktetiska eller konsekvensetiska resonemang som lett fram till ställningstaganden, kan i viss utsträckning granskande journalistik tillsammans med demokratiska val i vilka medborgarna kan ersätta expertstyret med ett nytt utgöra en garant för att beslut fattas som är i individens intressen. För att däremot förmedla information om individens preferenser i frågor där oenighet är ofrånkomlig krävs ett system för informationsförmedling som sammanfattar alla individers preferenser samt rangordnar dem efter betydelse och sedan kondenserar detta till något utifrån vilket makthavaren kan fatta det beslut som linjerar med individens intressen. Makthavaren måste också ges incitament proportionellt till detta system för att denne ska ta det föredragna beslutet. Detta system uppstår spontant i en liberal rättsstat och utgörs av prissystemet i marknadsekonomin. 

När det gäller hanteringen av information om samhällets funktionssätt och därmed att utvärdera en handlings konsekvenser är två mekanismer helt nödvändiga för ett samhälles funktion. Tagandes i beaktande de oöverskådliga mängderna information, krävs för det första specialisering. För det andra måste ett urval konstrueras, vilket väljer enligt individens premisser och detta kräver i sin tur förekomsten av en mångfald av lösningar, vilket i nästa led kräver att det finns incitament för att pröva sådana. Detta för att slutleda vilka lösningar som är att föredra, inte bara i teorin, vars förmåga att korrekt beskriva verkligheten, särskilt i samhällsvetenskapen som är ytterst begränsad, utan också i praktiken. Att likt vetenskapsvurmande socialister utforma samhället endast efter hypoteser om hur samhället skulle kunna tänkas fungera kan inte på något sätt liknas vid det naturvetenskapliga förhållningsättet där empiriska experiment är en minst lika viktig del och det som revolutionerade vetenskapen på 1500- och 1600-talet. Det enda tänkbara sättet att uppnå både specialisering och mångfald är genom decentralisering av makt oavsett om det är ekonomin(marknadsekonomi) eller våldsmakt(federalism). 

De mest omfattande av de pliktetiskt härledda uppfattningar som de flesta kan enas om benämns ofta under samlingsbegreppet negativa rättigheter och innebär rätten till liv, kropp och egendom. Rättssäkert och förutsägbart upprätthållande av de negativa rättigheterna är dessutom grunden till varje marknadsekonomiskt och federalistiskt samhälle (de decentralistiska samhällssystemen ) och enighet bör således kunna uppnås i såväl människors pliktetiska som konsekvensetiska moraluppfattningar om huvuddragen i samhällets utformning med nattväktarstaten som huvudsaklig uppgift för våldsmonopolet. Den huvudsakliga sprickan i den liberala politiska filosofin är där människors pliktetiska uppfattning om hur maktstrukturerna i ett samhälle bör utformas skiljer sig åt, exempelvis vad gäller abort. Där är konsekvensetiken oftast mer relevant, barns uppfostran, behandlingen av djur och så vidare. Så länge den pliktetiska principen är svag kan ett utilitaristiskt resonemang komplettera moraluppfattningen men där starka principer möts uppstår splittringar, även liberaler emellan. Så visst finns det saker liberaler är oense om men desto mer de kan enas kring.

Det system som kan härledas utifrån dels den individualistiska utilitarismen, dels principen om de negativa rättigheterna lägger grunden till den liberala rättsstaten. Denna är den ordning för maktstrukturer i vilken marknadsekonomin lämnas fritt spelrum och balanseras i en spontan ordning. Varje avsteg från denna motiverad av exempelvis mer långtgående pliktetiska principer inskränker intressenas balans vilket försämrar systemet ur konsekvensetisk synvinkel. Insikten att politik i första hand handlar om att samordna människor med skilda intressen och målet med densamma är att i så hög grad som möjligt tillgodose varje medborgares intresse leder ofrånkomligen till den liberala tanken om att ekonomin bör bygga på avtal vilka gynnar alla parter istället för fördelningspolitik där intressen ställs emot varandra i ett nollsummespel. Att på konsekvensetisk grund agitera för centralism kan endast bygga på önskan att gynna en grupp på bekostnad av alla andra vilket dels bör betraktas som omoraliskt och dels ger upphov till spänningar mellan grupper i samhället. Endast genom att bygga ett samhälle präglat av frivillighet och ett gemensamt framåtskridande kan extremism, vilken grundas i missnöje med ens egna livsvillkor jämfört med andras, bekämpas. Eftersom moralen i sin natur är individuell bör samhället följa samma mönster och utvecklas mot en decentraliserad struktur.

Jacob Welander

Ödesfrågan är inte ”vem?” utan ”för vem?”

Under höstens valrörelse stod vi LUF:are på många debatter och berättade om vilka Liberalerna är och vilka människor vår ideologi finns till för. Liberalism misstas ofta för att vara ideologin för de starka i samhället när liberalismen i själva verket är till för den maktlöse. Liberalismen är till för den som flyr från krig, den som är fängslad i psykisk ohälsa, den som känner sig otrygg i våra förorter, den som inte får ett jobb på grund av sitt efternamn, den som behöver hjälp i skolan eller den som vill samla ett fuck off-kapital för att lämna sin partner.

Därför skaver det i mig att Liberalernas väljargrupp kännetecknas av akademiker med hög inkomst, en av de starkaste grupperna i samhället. Tyvärr tycks det vara just denna väljargrupp som Liberalerna främst försökt locka och behaga med utspel och förslag, som exempelvis sänkt värnskatt och mer pengar till finkultur, som upplevs gynna en liten och redan stark grupp. Vårt parti har en lång och stolt historia av att slåss för den lilla människan, och jag är besviken på att vi inte uppfattas som det parti som självklart och ständigt tar kampen för densamma.

Istället för att kommunicera till de väljargrupper som redan valt oss borde vi fokusera på de väljargrupper som mest behöver oss. För mig är LSS-reformen ett tydligt konkret exempel på när vårt parti översatte vår ideologi till sakpolitik. Vi borde driva fler sådana typer av frågor både aktivt och envist.

För många handlar partiledarfrågan nu om ”vem”, jag vill att den ska handla mer om ”för vem”. Vilken riktning måste vårt parti ta för att bli det självklara partiet för den liberala väljaren? Vilka frågor ska vi driva aktivt för att adressera de utmaningar som slår hårdast mot de svagaste? Hur bör vi paketera och kommunicera våra lösningar för att uppfattas som ett parti som driver snällare politik för människor istället för stramare politik mot människor?

Liberalerna måste våga ta ställning i kontroversiella frågor och stå för det vi tycker, så att vår politik får kontinuitet och en helhet. Ha modet att avreglera bostadsmarknaden ännu mer, bedriva jämställdhetspolitik som även gynnar kvinnor som inte gör karriär och avkriminalisera narkotika så staten börjar hjälpa missbrukare istället för att jaga dem. Vi måste visa att vi är partiet för ungdomen som inte kan flytta hemifrån, missbrukaren, den funktionsnedsatte och kvinnan som känner sig maktlös eller otrygg.

Jag hoppas att vi, under ett nytt ledarskap som kännetecknas av en omhändertagande liberalism, slutar kämpa för att bli mer som andra partier och istället börjar jobba på att bli mer oss själva.

Jag är övertygad om att vårt parti kan växa sig starkare om vi börjar stå upp för de allra svagaste.

Victoria Viklund

Vansinnesjakten på A i bild

Nationella proven är slut, skolavslutningarna närmar sig snabbt och sedan följer slutantagningen till gymnasiet. Snart kommer många elever att bli nöjda men ännu fler kommer att bli missnöjda. Flera kommer inte in på skolan de ville och vissa kommer inte ens in på programmet de valde. 

 Konsekvenserna av att komma in på fel skola kanske inte är speciellt dramatiskt för de flesta men för vissa är det ett bevis på att de har misslyckats eller till och med är misslyckade.

För vissa skapar själva situationen ett statiskt tankesätt som kommer att följa dem länge. Det som är värre är att många inte kommer in på utbildningsprogrammet som de egentligen vill. För dem är det extra tydligt, de har inte lyckats. De har kommit in på ett program de egentligen inte vill gå på.   

Många skulle argumentera för att det är lathet som ligger bakom ödet att inte bli antagen till rätt program. Men det är inte alltid lathet eller disciplin som avgör. Det kommer alltid finnas elever som är otroligt duktiga på NO men som ändå inte kommer in på naturvetenskapsprogrammet på grund av andra ämnen som inte spelar roll i sammanhanget.

Ett betyg i ämnet bild eller idrott och hälsa värderas lika högt som ett betyg i matematik i urvalsprocessen. Ett betyg är alltid värt lika mycket och ett A ger alltid tjugo meritpoäng. Så för att en elev ska kunna studera de naturvetenskapliga ämnena behöver de inte bara vara bra på de naturvetenskapliga ämnena utan också SO, estetiska och praktiska ämnen.   

Vi är alla olika och unika och bra på olika saker. Vissa är grovmotoriska, andra finmotoriska, vissa är teoretiska och andra är praktiska. En ungdom som är teoretiskt lagd och vill komma in på naturvetenskapsprogrammet kommer bli påverkad av bildbetyget som kräver finmotorik eller idrott som kräver grovmotoriska färdigheter.  

Urvalet borde istället för att utgå från en bedömningsmodell baserat på de totala betygen, vikta betygen. Ett betyg i samhällskunskap borde väga mer än ett betyg i fysik för den som söker till ett samhällsvetenskapsprogram. Att realisera detta är inte svårt, det är en enkel ekvation. Ett betyg borde vara mer eller mindre värt i antal meritpoäng beroende på vad som är relevant för programmet. 

Skulle effekten bli att elever som vill komma in på ett naturvetenskapligt program helt slutar bry sig om andra ämnen till exempel idrott och hälsa eller bild? Det skulle bara kunna hända om de betygen inte betyder någonting. Istället för att göra ämnesbetygen irrelevanta ska man istället vikta ner dem så att de fortfarande har betydelse men inte på en avgörande nivån.  

Varför ska ett A i bild vara värt tjugo meritpoäng om man söker naturvetenskapsprogrammet? Varför väger allmänbildning mer än specialisering? Vi borde vikta betygen efter utbildningsprogram. Matematik borde alltid väga mer än bild för de som väljer ett naturvetenskapligt program! 

Carl Sjöbäck

Skribent

Till Europas försvar

“A house divided against itself cannot stand. I believe this government cannot endure, permanently half slave and half free. I do not expect the Union to be dissolved—I do not expect the house to fall—but I do expect it will cease to be divided. It will become all one thing, or all the other. “

Orden är Abraham Lincolns och året är 1858 under hans kända House Divided tal. USA var under denna tid splittrat i en särskild fråga, slaveriet. Lyckligtvis finns slaveriet inte i Europa idag. Trots det tycker jag att detta citat är relevant i dagens Europa. Vi återkommer till citatet ovan senare.

Vi ser en utveckling i dagens Europa med en framväxt av nationalistiska och populistiska stater. I Polen inskränks rätten till fri abort. I Ungern skär Orban ner på rättsstaten och använder antisemitisk retorik. I Italien styr en instabil regering bestående av nationalister och vänsterpopulister.

Fler och fler av dessa regeringar riskerar att växa fram i Europa. Inte minst i Norden. I EP-valet räknar man med att dessa partier kommer växa och ta mer plats i parlamentet. Vår europeiska guldålder av fred är hotad. Vårt Europa är splittrat. Ena sidan vill nedmontera hela vårt samarbete, och andra sidan vill utöka det samarbetet av fred och frihandel som byggdes upp efter andra världskriget. Vi är den andra sidan och det är detta som EP-valet kommer handla om, vilket Europa vi vill ha.

Ett svagt splittrat Europa eller ett enat och starkt Europa.

Det kinesiska kommunistpartiet expanderar sin ekonomiska makt i Afrika, Asien och fattigare länder i resten av världen. Rysslands utrikes och säkerhetspolitik blir allt mer aggressiv. Vad gör då USA som länge har varit ”den fria världens försvarare”?

Trumps regering vill isolera USA med tullar mot både sina fiender och sina allierade. USA riskerar att förlora sin titel som den globala supermakten. Kina kan mycket väl bli den nya globala stormakten. Därför behövs ett starkare Europa. Om vi inte kan lita på USA längre så bör vi i Europa utöka vårt samarbete.

Vad tycker då de svenska partierna är viktigt i detta EP-val?

Arbetarrörelsen pratar om att ”ta tillbaka kontrollen”. Kristdemokraterna har anammat en mer populistisk retorik och vill ”göra EU lagom igen trots att det är europeiska kristdemokrater som byggt upp EU-samarbetet. Moderaternas hjärtefrågor i valet verkar vara snus och att riva copyrightdirektivet.

Personligen delar jag uppfattningen att copyrightdirektivet är ett dåligt förslag och att tobaksregleringar är tråkiga. Det står dock viktigare saker på spel i detta val. Det finns ett enda parti som vill stärka det Europeiska samarbetet och det är vi i Liberalerna.

Vi försvarar det Europeiska samarbetet men vi är ändå i opposition. Våra opinionssiffror må vara låga men runtom i Europa växer den liberala rörelsen. En marche i Frankrike kommer troligtvis ta många platser i parlamentet, Estlands största parti efter valet är liberalt, Slovakiens nya president är liberal och spanska Ciudadanos är nu tredje största partiet i Spanien.

Liberalismen är på frammarsch. Det är nu det gäller. Den globala spelplanen är på väg att förändras och nationalister är på frammarsch men vår liberala rörelse växer i Europa. Detta leder mig åter igen till Abraham Lincoln.

”It will become all one thing, or all the other.” Alltså, EU kommer antingen vara helt bestående av Euroskeptiker, eller helt bestående av Europavänner. Det är några få dagar kvar till den 26:e maj.

Låt oss forma EU till det sistnämnda. Kämpa in i det sista!

Andreas Millings

Länge leve Liberala Kuriren

Året var 1940 och den svenska kungen Gustav V hade kallat till sig nazistmotståndaren och skribenten Torgny Segerstedt. Anledningen var att Segerstedt i skarpa ordalag kritiserat Tysklands naziststyre i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.

Kungen försökte övertyga Segerstedt att dämpa sin kritik mot nazisterna och förklarade att göteborgarens texter skadade Sveriges intressen. Segerstedt lär då ha svarat,

”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?”

Segerstedt förblev under hela sin tid som politisk chefredaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning trogen sin nazistkritik och var ständigt en nagel i ögat för den nazistiska regimen i Berlin.

1934 bildades Folkparitets ungdomsförbund och Göteborg fick sin första lokalavdelning som kallades Liberal Ungdom. Organisationens verksamhet var att i skolorna motverka nazistiska strömningar som under den här tiden blev allt vanligare.

Det var under Liberal Ungdoms tid i Göteborg som också Liberala Kuriren såg världens ljus. 1942 grundades tidningen och hade en tryckt utgåva fram till slutet av 00-talet.

Länge har det i Liberala Ungdomsförbundet i Väst funnits en vilja och ambition att väcka kuriren ur den dvala som den befunnit sig i under nästan 10 år. Därför är det med stor glädje tidningen idag återlanseras med en ny redaktion och en nytt hem på denna hemsida.

Under Liberala Kurirens livstid har den varit en plantskola för flera generationer av unga liberaler. Med dagens uppstart är målet att denna tradition ska fortsätta in i framtiden.

Liksom Segerstedts outtröttliga kamp mot nazism och för frihet kommer också Liberala Kuriren vara en nagel i ögat för dem som motverkar liberalismen och propagerar för ofrihet.

Med det sagt,

Länge leve Liberala Kuriren och Liberalismen i Göteborg och Västsverige!

Olle Johnsson

Chefredaktör Liberala Kuriren