Liberala Kuriren

Skribent: Axel Hulthen Sagert

Den uppmärksammade avecklingen av Ringhals 1 och 2 har föranletts av en lång och polariserad debatt som delat den svenska politiken under lång tid. Från det rödgröna blocket välkomnades nedläggningen av en teknik som man ofta benämnt som både dyr och farlig. Från borgerligheten och inte minst vårt eget moderparti möttes beslutet av skarp kritik, moderata instagramkonton fylldes snabbt med inlägg som tvärtom uppmanar till en svensk kärnkraftsutbyggnad. 

När man lyssnar på en svensk kärnkraftsdebatt noterar man snabbt ett besynnerligt mönster. Miljöpartiets domedags fokus a la Tjernobyl har tonats ner i de offentliga debatterna till förmån för argument om en åldrad och olönsam teknologi. Istället är det stora delar av borgerligheten som förespråkar statligt stöd för att rädda en teknologi som tycks sakna förankring i marknaden.

Så hur ställer sig en en liberal miljömedveten kapitalist till kärnkraften, borgerlighetens guldklimp?  Först och främst måste vi konfrontera de gamla myterna om kärnkraftens risker. Säkerheten går alltid först och Miljöpartiet påtalar fortfarande om än inte lika publikt att kärnkraften skulle utgöra ett allvarligt hot mot hälsa och miljö. Ett kärnkraftshaveri är utan tvekan en vidrig katastrof men incidenter som kan liknas vid Tjernobyl och Fukushima är mycket ovanliga. Ifall man räknar ihop de sammanlagda antalet dödsfall som dessa olyckor orsakat så får siffrorna på mellan 32 och några tusen döda ses som en framgångssaga i förhållande till de effekter som fossila bränslen orsaker. Förbränning av kol orsakar varje år dödssiffror som enligt WWF uppgår till 23000 varje år och också vattenkraften hotar alltjämt den biologiska mångfalden i våra älvar. 

Nästa fråga man bör ställa sig är huruvida kärnkraften faktiskt är en i sig olönsam teknik.  Det är sant att Ringhals 1 och 2 stängdes på marknadsmässiga grunder och att Vattenfall inte bedömer en svensk kärnkraftsutbyggnad som en lönsam investering trots att effektskatten tagits bort. Detta får moderaternas retorik om en utbyggd kärnkraft att framstå som en tämligen verklighetsfrånvänd dröm som endast skulle kunna realiseras med massiva statliga medel som ett marknadsliberalt parti inte borde kunna motivera.

Samtidigt måste man ha i åtanke att den nu borttagna effektskatten var relevant del i den ekonomiska motivering för anläggandet av Ringhals 1 och 2, detta samt de historiska missgynnandet av svensk kärnkraft kan indikera att kärnkraften i sig inte är olönsam teknik. En ytterligare aspekt som ofta glöms bort i debatten är skillnaden mellan produktions- och systemkostnad. Det är visserligen billigare att producera elektricitet via förnyelsebara källor, men Sverige kommer behöva importera energi under de kalla vintermånaderna som en följd vindkraftens väderberoende.  Detta innebär att det tillkommer en kostnad som inte kraftverksägaren betalar för. Ifall man räknar på den totala samhälleliga kostnaden kan kärnkraften vara en billigare lösning än den förnyelsebara energin.

Så kommer borgerlighetens dröm om nybyggda kärnkraftverk bli en realitet i kampen mot global uppvärmning? Antagligen inte. Även om det bedrivs forskning på konstruktionen av den nya generationens kärnkraftverk som lovar hög effekt till låg kostnad finns det få som tror att dessa kommer vara föremål för investeringar inom den snara framtiden. I ljuset av detta vore det alltså eftersträvat ifall borgerligheten slutade benämna nybyggnation av kärnkraft som någon i dag genomförbar lösning på klimatkrisen. Att förespråka kärnkraften trots att det saknas tänkbara investerare får ses som oärligt för marknadsliberala partier.

Detta innebär dock inte att kärnkraften ska dömas ut för all framtid. Det är mycket möjligt att den forskning som vattenfall och många andra idag bedriver kommer resultera i en konkurrens kraftig teknologi som i framtiden kan erbjuda en trygg och miljövänlig baskraft. Eftersom frågetecken fortfarande råder kring hur Sveriges nuvarande baskraft ska kunna tillgodoses utan fossila bränslen torde det ligga i allas intresse att låta vägarna för framtida investeringar stå öppna. För att denna ambition ska vara tydlig för eventuella aktörer kan inte förnyelsebara energikällor ges ekonomiska fördelar. Avvecklandet av elcertifieringssystemet  som missgynnar kärnkraften borde därför välkomnas hjärtligt.

Gästskribent: Kornelius Persson

Under jullovet gjorde jag än en gång misstaget att gå igenom en av de olika interna facebookgrupperna som rör Liberalernas framtid. Det var förstås inte särskilt smart, jag har ju själv rekommenderat mina egna medlemmar att inte gå med i dessa då det känns som man blir dummare när man läst klart en debattråd än innan man började läsa densamma. Men alltjämt tog jag mig igenom några trådar.

Det tog inte lång tid innan jag noterade ett mönster. Regeringsfrågan var och är ett ständigt uppkommande samtalsämne som ofta kunde diskuteras i all evighet i dessa grupper. Jag har full förståelse för att regeringsfrågan väcker känslor och åsikter om hur partiet borde ha gjort, men någonstans är JA någonting som inte går att göra ogjort. Precis som att man borde försöka släppa personen som dumpade en i högstadiet så måste Liberalernas medlemmar släppa och gå vidare från JA. Det som går och bör diskuteras istället är hur vi ska nå ut till fler med vår politik och hur man kampanjar på ett bra sätt. Energin som läggs på att tjafsa om samma saker i evighet borde istället läggas ned på att skriva en debattartikel i lokaltidningen, flygblada sitt bostadsområde eller bli aktiv i kommunpolitiken.

En av de viktigaste lärdomarna jag lärt mig av att spela ishockey och som jag tror alla som hållit på med lagsport kan hålla med om är att man bara lyckas som lag om man står upp för varandra och arbetar som ett lag. Ett förödande felpass går likt JA inte att göra ogjort och istället för att älta och bråka om felpasset bör laget sluta upp och samarbeta sig ur situationen. Regeringsfrågan är exakt likadan, Liberalerna kommer aldrig kunna vinna sig kvar i sin match, riksdagsvalet 2022, genom att älta och bråka i facebookgrupper.

Om man på något sätt vill ingjuta förtroende hos folket behöver vi stå enade och koncentrera vår politiska glöd på det som faktiskt går att förändra. Valet 2022 kommer inte vinnas genom att bråka i interna facebookgrupper, valet kan bara vinnas genom outröttligt kampanjande och kamp för de riktiga frihetsfrågorna som människor bryr sig om.

Även här har L mycket att lära från LUF. Det finns nog inte något LUF-hörn i valfri liberalerna-lokal som inte är fullspäckat med kampanjmaterial och affischer. Själv har jag mitt skåp i skolan fyllt med flyers om hederskultur och en LUF-banner, ständigt redo att föra ut vårt liberala budskap i olika kampanjer. Partisterna behöver också vara beredda på att kampanja mer. Fler människor behöver ta del av vårt budskap och kampanjande är en viktigt del i det.

Som slutkläm är inte Liberalernas största problem just nu ett lågt opinionsstöd. Det är förstås ett problem, men Liberalernas största svårighet och utmaning är att sluta göra osammanhängande utspel om frågor som ingen bryr sig om och den fullt existerande oviljan från många medlemmar att gå vidare från regeringsfrågan till att fokusera på framtiden och hur man på bästa sätt kan nå ut till väljarna.

Skribent: Andreas Millings

Norden har en gemensam historia. Från Kalmarunionen till stormaktstiden och Pan-skandinavismen har milstolpen för ett enat Norden varit väldigt nära. Händelser såsom slutet av befrielsekriget 1523, den tyska Erövringen av Slesvig 1864, unionsupplösningen 1905, och svensk neutralitet under andra världskriget har ambitioner om ett enat Norden aldrig förverkligats. Varför är det relevant att ta upp detta?

En liberal EU-federalist brukar säga att ensam är inte stark. Ensam är bara ensam. En fullt rimlig åsikt för europeisk integration. Medan en europeisk federation bara kan bli en verklighet på lång sikt, är en Nordisk union en möjlighet som kan diskuteras redan idag. Den möjligheten för de nordiska nationerna att kunna göra sin röst hörd i en oroande och utmanande tid. Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland har liknande statsskick, språk (med undantag från Finland), välfärdssystem, utrikespolitiska värderingar, demokrati och samhällen. Våra enskilda ekonomier är starka i en europeisk standard. Men gemensamt så är Nordens BNP, år 2020, 1 523 727 miljoner i amerikanska dollar. Större än Mexikos, Rysslands, Australiens och Spaniens BNP. Med enbart 27,4 miljoner invånare är det inte illa. 

En europeisk federation är ett bra initiativ i min åsikt. Men att etablera en sådan är ett väldigt ambitiöst projekt och behöver planeras på väldigt lång sikt. Dels eftersom det finns väldigt lågt folkligt stöd för det, extrema sociokulturella, lingvistiska, socioekonomiska skillnader och en nutida brist på en gemensam europeisk identitet inte finns idag. Det nordiska alternativet är något jag anser är enklare att genomföra och har alla förutsättningar för en gemensam union. Problem skulle kunna uppstå huruvida Norge och Island skulle vilja bli aktiva EU-medlemmar. Sverige och Finland kanske inte skulle vilja bli medlemmar i NATO. Eftersom tre nordiska länder är monarkier uppstår ju frågan om monarkins bevarande, alternativt reformation. Dessa diskussioner är något som får tas när frågan blir aktuell i Nordens politiska debatt.

Det mest intressanta med en Nordisk federation är den geopolitiska plats Norden skulle hamna på. Med arktiska territorier som Svalbard och Grönland skulle det kunna ge Ryssland och Kina en utmanare i Arktis, och om något försvaga deras ambitioner. Nordens demokratiska värderingar och vår gemensamma respekt för mänskliga rättigheter hade kunnat få ett starkare gehör i internationella frågor. Och klimatfrågan kan lösas mer effektivt med ett enat Norden.

En nordisk federation är en fråga jag anser bör bli allt mer relevant i Sverige och Norden. Svenskar som jobbar i Norge, Finlandssvenskar, Isländska studenter, och Nordens befolkning i helhet har alla att tjäna på konceptet. Nordiska rådet bör planera fram en vision för Nordens politiska integration inom snar framtid. 

Skribent: Jenny Svantesson

Sex och samlevnad är ett viktigt ämne i skolan som ska ge alla elever rättigheter till en bra undervisning om sex och samlevnad. Sexualundervisningen måste därför öka i den svenska skolan eftersom att det i nuläget är för lite fokus på sexualundervisningen i skolorna. Framförallt hur det är att leva som HBTQ men också bidrar inte heller skolorna till att öka förståelsen om just homosexualitet. Jag anser att det är en stor svaghet för sexualundervisningen i dagens skola.

I dagens samhälle finns det fortfarande en liten förståelse kring HBTQ. I dagen skola inkluderar sexualundervisningen inte alls mycket om just HBTQ utan är ett område som knappt nämnts fast det står i skolans läroplan att öka förståelsen kring detta.  Varför är det så egentligen och borde inte skolorna ansvara mer för att öka förståelsen? Dessutom är ex. homosexualitet fortfarande inte helt accepterat av andra i samhället där människor varje år fortfarande utsätts för olika typer av hat, brott och förtryck mot deras sexuella läggning.

Hur kan vi acceptera ett sådant samhälle? Enbart för att skolan lägger väldigt lite fokus på HBTQ gör det svårare för dagens ungdomar att våga vara komma ut, hitta sin identitet och sexuella läggning. Detta är helt fel för att det ökar den psykiska ohälsan ytterligare bland unga. Idag kan ungdomar vara rädda för att visa sin sexuella läggning eftersom att hetronnormen är stark bland ungdomar.

Ökar skolorna sexualundervisningen påverkar det elevernas förutsättningar i framtiden. Goda kunskaper i sex och samlevnad kan ge bättre förståelse och kunskap hur oönskade graviditeter och könssjukdomar kan undvikas. Genom att elever lär sig mer om könssjukdomar kan de enklare känna igen dem och få könssjukdomarna botade samtidigt som risken för konsekvenser som tex att bli steril minskar.  Kunskaperna kring olika preventivmedel ökar också bland unga. Skolan bör också lägga extra fokus på hur elever kan skaffa olika preventivmedel.

Lägger skolan mer fokus på normkritik kring sex och samlevnad lär sig eleverna de normer och värderingar som finns. Genom att lära eleverna vara normkritiska påverkar det eleverna genom att de vågar stå emot sånt som de inte vill. Exempelvis kan det vara att våga säga nej till sex med någon annan när man inte vill. Tänk dig själv att du inte känner till exempelvis normer som finns kring sex och samlevnad eller samtyckeslagen och att du gör något mot din egna vilja eftersom att någon annan vill det. Skolan kan därmed påverka dessa påtryckningar genom att lära ut vad som är ok och att ingen annan ska tvinga göra något mot någon annans vilja. Därför är det viktigt att lära sig de olika värderingar och normer kring just sex och samlevnad samt vart gränsen går. Dessutom är det också oberört viktigt att skolorna lär eleverna vad de ska göra om de har blivit utsatta för sexuella övergrepp och vart de kan få hjälp.

Avslutningsvis måste sexualundervisningen i skolorna öka och fokusera mer på normer, relationer och HBTQ. Ökar undervisningen kring HBTQ kan det också leda till att ungdomar hittar sin egna identitet samtidigt som påtryckningarna för att heteronormen inte följs minskar. Ökad sexualundervisning kan också påverka elevernas framtida förutsättningar. Det kan vara genom att de lär sig känna igen olika könssjukdomar, lära sig hur preventivmedel kan skaffas och hur oönskade graviditeter kan undvikas. Genom att skolorna fokuserar på att lära eleverna vara normkritiska ökar det normerna och att de vågar stå emot påtryckningar samt andra saker som de inte vill.

Öka skolornas sexualundervisning nu!

Gästskribent: Lovis Lindquist

Bilen hör inte hemma i staden, den låter, släpper ut avgaser och tar plats. Den skapar helt enkelt en stadsmiljö många ogärna vill vistas i. För att ändra på detta behöver vi bland annat satsa på bättre kollektivtrafik, något jag tror många är överens om. Frågan är inte om vi ska göra det mer lockande att åka kollektivt utan hur vi ska göra det. Men faktum är att vi har en lång väg kvar att gå för att kunna förverkliga drömmen om en bilfri stad där luften är ren och köerna närmast obefintliga. För att lyckas måste alla vilja vara med och så verkar det inte vara i nuläget.

Med risk för att låta som en moderat gubbe vill jag lyfta vad man kan kalla för medelklasspappornas perspektiv. Detta är helt och hållet anekdotiskt men medelklasspapporna verkar tycka om sina bilar väldigt mycket samtidigt som de vägrar åka kollektivt. Varför då? Jo, för att det är bekvämt. Faktum är att de faktiskt har en poäng här för det går ofta snabbare att åka bil än att åka kollektivt. Det kan till exempel ta 20 minuter att ta sig från A till B med bil men över en timme med kollektivtrafik. Att åka kollektivt innebär dessutom att man inte sällan måste stå frysandes och vänta på grund av förseningar, stå ut med skrikande barn och hålla i sig för glatta livet när bussen svänger våldsamt. När det är så är det nästan självklart att man tar bilen om möjligheten finns, det är det inte bara medelklasspappor som tycker.

Att åka kollektivt är såklart inte bara piss, jag tycker tillochmed det kan vara rätt skönt ibland. Man kan ta sig längre sträckor och samtidigt plugga, läsa en bok eller lyssna på en podd. Men det går inte att bortse från hur jobbigt det kan kännas att ta bussen mitt i rusningstrafiken. Just då  känns inte priset för biljetten rimligt och det är just där en stor del av problemet verkar ligga. När man frågar folk vad som skulle få dem att åka bil mer sällan är det just att kollektivtrafiken måste vara billigare. Kanske är det så att det skulle vara en vinst för samhället med avgiftsfri kollektivtrafik. Faktum är att det finns många argument för det som även en liberal kan gå med på, avgiftsfri kollektivtrafik är inte nödvändigtvis socialism. För det första uppmuntrar det folk till att åka kollektivt vilket är A och O om man vill ha ett bilfritt samhälle. För det andra behöver avgiftsfri kollektivtrafik inte kosta mer pengar då det till exempel inte skulle behövas pengar till att betala ut lön till kontrollanter, underhålla spärrar eller administrera busskort till skolelever.

Avgiftsfri kollektivtrafik skulle alltså kunna vara en lösning på att få bland annat medelklasspappor att ta bussen till jobbet istället bilen men det är inte en mirakelkur. Att åka kollektivt måste också bli smidigare. I en forskningrapport från Sveriges nationella centrum för forskning och utbildning om kollektivtrafik står det till exempel att avgiftsfri kollektivtrafik kan leda till att folk som annars cyklar eller går börjar åka kollektivt. Det står även att det krävs ett välfungerande system redan från början för att avgiftsfri kollektivtrafik ska kunna fungera i praktiken. Men att få till ett system som faktiskt fungerar kan vara en utmaning, inte minst när städer växer och belastningen på kollektivtrafiken ökar. Det finns alltså fler utmaningar än pengar och medelklasspappor när det kommer till att skapa ett bilfria städer.

För att få medelklasspapporna att vilja åka buss eller tunnelbana kan vi inte bara fokusera på pengar. Precis som jag tidigare nämnt gillar medelklasspapporna sina bilar väldigt mycket och det verkar som att bilen ofta hänger ihop med ens identitet, det menar i alla fall Cecilia Bergstad, lektor i miljöpsykologi vid Göteborgs Universitet. Att ta bilen till jobbet blir en vana och hänger ihop med vem man är eller vill vara. Kanske är det så att medelklasspapporna så ogärna vill åka kollektivt för att det krossar deras egen självbild. Det måste således bli coolt att ta bussen till jobbet. Hur detta ska gå till har jag inget svar på men det bevisar att vi har alla möjligheter till att skapa bilfria städer om vi bara vill det.

För att folk ska vilja åka kollektivt måste det bli billigt och bekvämt att göra det. Det måste kanske rentav måste bli coolt. Annars kommer vi aldrig lyckas förverkliga drömmen om bilfria städer där livet blomstrar. Trots att det inte är så dyrt att åka kollektivt på många ställen runtom i landet kommer inte medelklasspappor och andra som älskar sin bil att börja åka kollektivt förrän fördelarna är klart större än nackdelarna. Medelklasspapporna har råd att åka kollektivt till jobbet men deras inställning till att göra det måste ändras.

Skribent Axel Hulthen

Den 20 augusti biföll Göteborgs kommunfullmäktige en motion av Feministiskt Initiativ som innebär att Göteborgs Stad skall ansluta sig till det internationella uppropet mot kärnvapen, ICAN. Man menar att detta kommer göra Göteborg tryggare, att våran säkerhet i ett allt svårare geopolitiskt läge kommer gynnas av att Göteborg tar aktiv ställning mot kärnvapen. Tyvärr är detta en mycket allvarlig tankevurpa, eftersom ett ställningstagande i frågan för svensk del inte utgör något annat än ett direkt kontraproduktivt övertramp vad gäller en kommuns befogenheter.

Att kärnvapen är något fundamentalt dåligt och att användandet av dessa utgör ett allvarligt hot mot den mänskliga civilisationen råder det nog inget tvivel om. Men man måste först och främst fråga sig vad hotet om kärnvapenanvändning kommer ifrån. Tyvärr behöver man inte leta länge för att hitta svaret på den frågan, anledningen till att Europa går mörkare tider till mötes hittar vi i vår granne till öster. För det har under det senaste decenniet blivit tydligt att det ryska agerandet utgör ett verkligt hot mot den europeiska säkerheten. Kreml har genom sina ageranden i Georgien och Ukraina med all tydlighet visat att man valt en aggressiv och farlig linje.

Så vad ska vi då göra för att gynna vår egen säkerhet. Jo,vi ska fortsätta att öka vårt samarbete med resten av västvärlden. I tider när nationalistiska och expansiva krafter försöker splittra oss med desinformation och polarisering är enigheten demokratierna emellan än viktigare. Sverige har ända sedan slutet på kalla kriget närmat sig det västerländska försvarssamarbetet Nato, genom gemensamma övningar och anpassade system är vi idag en integrerad del i den Europeiska försvarsplanen. Men genom att verka för en svensk anslutning till ICAN riskerar vi att förstöra detta. För även om det kan kännas obehagligt är realiteten sådan att en kärnvapenavskräckning utgör en nödvändig del i den Europeiska försvarsplanen, och genom att motgå denna riskeras det svenska samarbetet med Nato att äventyras.

Säkerhetspolitik är en fråga som kräver långsiktiga och enhetliga beslut. Att då som kommun gå ut och ta ställning i en fråga som riskerar att äventyra vad svensk säkerhetspolitik försökt uppnå under flera års tid framstår som gravt olämplig. Det är inte utan anledning som kommuners möjligheter till utrikespolitiskt agerande begränsas hårt i kommunallagen. Redan 1987 försökte Helsingborgs kommun genomföra en liknande policy, man bestämde sig bland annat för att aldrig mer ta emot några örlogsfartyg såvida dessa inte lovade att de inte var kärnvapenbestyckade. Beslutet kritiserades kraftigt och efter en rättslig process kunde regeringsrätten fastställa att agerandet var olämpligt.

Så om oppositionen i Göteborgs kommun verkligen vill främja vår stads säkerhet är det dags att ge upp symbolpolitiken och lämna säkerhetspolitiken till det nationella planet där den är tänkt att föras. För om man på allvar vill främja säkerhet på lång sikt är vägen solidaritet och sammanhållning, både nationellt men också tillsammans med våra vänner i Nato.

Skribenter:

Olle Johnsson, utrikespolitisk talesperson Liberala Ungdomsförbundet

Sandra Daniel, ordförande Liberala Ungdomsförbundet Väst

Idag firar Förenta nationerna 75 år, en jubilar som världen med all rätt bör fira men också kritisera. Ett trekvartssekel efter att världen lyckades skapa fred har världen de senaste åren ställts inför allt fler globala utmaningar. Internationellt samarbete kommer behövas men då behöver också formerna i FN moderniseras.

Efter Nationernas förbund misslyckats med sitt uppdrag att skapa fred så samlades världen efter andra världskriget under den nya organisationen Förenta Nationerna (FN). Sedan grundandet har FN fyllt en viktig funktion i att reglera och underlätta relationerna mellan världens länder och förenkla humanitära insatser.

FN är dock i stort behov av att moderniseras och dess beslutsprocesser måste bli mer demokratiska och präglas av större öppenhet, insyn och effektivitet. Flera enskilda organ inom FN-systemet saknar i praktiken all legitimitet, genom att arbetet domineras av korrupta diktaturer. Rådet för mänskliga rättigheter valde förra vecka in Kina, Ryssland och Kuba som medlemsländer i rådet. Ska rådet återfå sin legitimitet så är det hög tid att tröskeln för att få delta i rådet höjs med tydliga demokratikrav.

Samtidigt bidrar andra FN-institutioner till att världen blir till en bättre plats än vad den var igår. I år kommer fredspriset i Alfred Nobels minne tilldelas WFP En värdig vinnare till priset efter sina oumbärliga insatser för att minska svälten i världen. Corona-krisen har också visat på behovet av fungerande världshälsoorganisation som på ett effektivt sätt ska kunna koordinera och möta pandemier i framtiden. 

Slutligen går det inte att bortse från att säkerhetsrådets sammansättning fortfarande speglar den maktbalans som rådde i världen efter andra världskriget inte dagens multipolära, globaliserade värld. Ska rådet i framtiden kunna tas på allvar så är det orimligt att behålla den förlegade strukturen och därför ska säkerhetsrådet utvidgas för att bättre representera världens regioner. Det finns också stora behov att göra säkerhetsrådet mer snabbfotat när det kommer till dess hantering av konflikter. De senaste åren misslyckanden med att förhindra och lösa konflikter har ytterligare underminerat förtroendet för FN. 

Liberala Ungdomsförbundet är och förblir en stark anhängare av internationellt samarbete och det är i grunden positivt att ha ett forum där alla länder möts. För att åstadkomma förändring och möta de globala utmaningar som finns krävs det att demokratierna jobbar mer tillsammans och med ett större engagemang. Ska jordens befolkning även på FN:s 100 årsdag kunna leva i en fri värld utan konflikter och där vi löst klimathotet så krävs det också att världens länder vågar samarbeta. 

Gästskribent: Melker Torslén

När vi idag pratar om kriminalpolitik brukar det nästan alltid talas om “hårdare tag” med hårdare straff och fler poliser vilket definitivt kan vara ett alternativ. Jag personligen motsätter mig inte dessa två förslagen men den senaste tiden har det börjat komma allt mer oroväckande förslag som att man ska kunna utvisa folk för brott de inte har dömts för om polisen anser att de är med i kriminella gäng. Senast jag kollade så var vi fortfarande överens om att man är oskyldig till motsatsen är bevisad. Nu får det någonstans vara nog, fler poliser och hårdare straff i all ära men det löser inte problemen utan bara minskar skadorna av de som redan finns. Vill vi på allvar slå hårt mot de kriminella gängen måste vi hitta en ny metod och ska vi göra det finns det två viktiga aspekter att titta på. 

Den första aspekten tas upp av Institutionen för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk utvärdering som har publicerat en rapport som beskriver att det finns en korrelation mellan hög arbetslöshet och hög kriminalitet. Rapporten beskriver även att länder med ett en försäkring som ger ersättning när någon blir av med jobbet (t ex A-kassa) minskar benägenheten för brott vilket indikerar att kriminaliteten som uppstår är till stor del ekonomiskt motiverad. 

Den andra aspekten är att bland de mest oroväckande svarta marknaderna är narkotikamarknaden och vapenmarknaden för trots vad många verkar tro finns det inget riktigt samband mellan hårdare vapenlagar och mindre skjutningar. Skjutningar förekommer huvudsakligen för att gäng köper in illegala vapen för att skydda sina investeringar, ofta i form av narkotika. Den praktiska följden av detta är att ett hårt slag mot narkotikamarknaden också skulle resultera i ett hårt slag mot den illegala vapenmarknaden. 

Lägger man ihop dessa två aspekter härleds en slutsats som har fått alldeles för lite tanke: att legalisera cannabis för att ta den marknaden från de kriminella gängen. Om man tittar på ett ekonomiskt perspektiv skulle det kunna ge stora vinster för samhället. En uträkning från Lunds universitet landade i slutsatsen att efter direkta och indirekta inkomster och utgifter skulle staten tjäna 1855 miljoner kronor på det. Uträkningen kom även fram till att i värsta fall förväntas samhällets vinst vara 466 miljoner varje år och i bästa fall 2860 miljoner. Det här en slutsats på hur mycket Sverige hade tjänat på en legalisering av cannabis men det viktiga att tänka på är att det här är pengar som just nu hamnar i händerna på kriminella gäng. För att sätta lite perspektiv på detta är det tillräckligt för att förse kriminella gäng med cirka 50 000 illegala vapen varje år! Men förutom att begränsa gängens tillgång till vapen och annan utrustning minskar det deras tillgång till potentiella rekryter och deras förmåga att hålla medlemmar lojala. De är trots allt en ekonomi också. 

Den andra sidan är vad Sverige hade kunnat använda de nya inkomsterna till. Vill man sätta dem på att slå ännu hårdare mot gängen skulle de beräknade inkomsterna räcka till att betala lönerna för cirka 5000 poliser med erfarenhet i yttre tjänst. Tycker man skolan är viktigare skulle det täcka kostnaden för cirka 19 000 grundskoleelever. 

Det vanligaste argumentet mot legalisering av cannabis är att det skulle öka mängden brukare och framförallt missbrukare. Den första bristen i det här argumentet är att det bygger på enorm okunskap för hur man läser och tolkar statistik, antalet missbrukare står inte i direkt proportion till antalet brukare. Den andra bristen bygger på att det är helt fel, det finns inga belägg för ett samband mellan legalisering av cannabis och ökat antal brukare. Samma sak gäller med påståendet om att fler skulle köra bil påverkade av narkotika, finns inget sånt samband i de länder som har testat. Kriminaliteten ökar inte som många verkar tro utan tvärtom minskar och polisen får mer resurser och mer att göra då de inte behöver lägga enormt mycket tid på att sätta dit folk för något som inte skadar någon annan. 

I tider som dessa behöver polisens fokus vara att skydda folket från grovt kriminella och inte lägga sig i en för resten av samhället harmlös aktivitet. Det enda argumentet för att polisen ska fokusera så mycket resurser på enskilt cannabisbruk är att det skadar gängens marknad. Men vet ni vad som hade gjort det jobbet otroligt mycket bättre? Jo en legalisering av cannabis så att folk inte behöver köpa det av kriminella gäng och så att polisen kan fokusera på viktigare saker som gängvåld.

Skribent: Kaspian Persson

I veckan var Linnea Bjärum, tillika LUF:s vice ordförande, hos oss i LUF Södra Älvsborg för att hålla ett CL. Det handlade kort och gott om hur borgerligheten tenderar att sluta vara höger när det kommer till frågor som på olika sätt missgynnar medelklassen. I frågor som barnbidraget, föräldraförsäkringen och det “fria” skolvalet sviker vi ofta våra annars ganska konsekventa principer. Det finns ett genomgående mönster i ovanstående frågor, det är att de berör en stor del av medelklassen, nämligen barnfamiljer. 

Den frågan som jag tror är jobbigast att göra upp om inom borgerligheten är synen på hur föräldraförsäkringen ska utformas. I det ena hörnet står KD:s nya “högerfeminism” med Sara Skyttedal i spetsen och pratar om familjen och dess valfrihet, och  i det andra står Liberalerna, som istället förespråkar en föräldraförsäkring åt det något mer individualiserade hållet. Diskussionen om huruvida vi ska avskaffa den helt bör självklart tas i beaktning, men om jag ska vara lite pragmatisk och tråkig tror jag att en sådan reform är svår att genomföra som borgerligheten ser ut idag. För att börja någonstans så menar jag att man borde betrakta föräldraförsäkringen som vad det är, nämligen ett bidrag. Ett bidrag som finansieras av staten för att göra det möjligt för föräldrar att vara hemma med sina småbarn. Bidrag ska enbart gå till en individ som är i behov av det. Därför vore en nedkortad och individualiserad föräldraförsäkring, som dessutom är behovsprövad, på sin plats.

En annan sak vi som borgerlighet borde se över är vår syn på barnbidraget. Det finns hos oss en bakomliggande rädsla att förlora väljare genom att ta bort för medelklassen populära, men politiskt dåliga, reformer. Vi måste våga och stå rakryggade, inte bara för våra ideologiska förpliktelsers skull, utan också i rättvisans namn. Rättvisan ligger för oss borgerliga i att välfärden bara ska vara till för människor som är i behov utav den. Det handlar om att kunna få ner de offentliga kostnaderna för att på så sätt möjliggöra skattesänkningar istället. En välfärd för alla är dyr, onödig och orättvis, men en välfärd för den behövande är billig, berättigad och solidarisk. Jag tycker att vi borde betrakta barnbidraget på samma sätt, alltså som ett bidrag som bara ska ges ut till behövande. Om inte argumentet om rättvisa går hem kan man ju åtminstone göra det för den sänkta skattens skull.

Sist men inte minst har vi frågan kring det, i min mening orättvisa, fria skolvalet. Missförstå mig rätt, jag tycker naturligtvis att vi ska ha ett fritt skolval, men då måste det också leva upp till sitt namn och faktiskt vara just frihetligt. Det gör det inte idag. Som det ser ut nu är valet inte en fråga om frihet eftersom det inte ger alla en rättvis chans till att välja skola under samma förutsättningar. Vi borde utforma ett kösystem där vilken månad på året man råkat födas under inte påverkar ens chans att komma in på skolan man vill gå på. Det är så man utformar ett rättvist, frihetligt och liberalt system.

Avslutningsvis vill jag påpeka att dessa reformer minskar det offentligas utgifter, möjliggör skattesänkningar och ökar rättvisan för de som har det allra sämst ställt i samhället. Vi får inte hamna i samma situation som sossarna, där man kryper för vad medelklassen anser vara bekvämt i rädsla att förlora röster. Vi är bättre än så, men det är nog dags att också bevisa det.

Skribent: Sophia Jennersjö

I historien har liberaler och konservativa varit mer oense än ense, främst när det gäller feminism. Det har alltid varit tydligt vilka som varit ute på spelplanen och kämpat och vilka som suttit på avbytarbänken med armarna i kors. Men nu, när rörelsen blivit lite mer populärt, då är det dags för KD att göra comeback. Under valrörelsen 2018 var det därför KD:s”nya sorts feminism” som fick stor uppmärksamhet i media och KD, som tidigare inte visste vad begreppet betydde hade nu blivit politiska experter inom området. Liberalernas feminism förkastade man och den nya trenden i debatten var för Ebba bush Thor att prata om den individualiserade, eller kvoterade föräldraförsäkringen. Det var ju fruktansvärt, helt absurt att ha en skattefinansierad föräldrapenning som skulleförutsätta att dagarna delas lika mellan det bägge föräldrarna. Istället skulle föräldraförsäkringen vara fri och upp till varje familj. Tanken kanske låter fin, men det finns ingen som kan undgå att förslaget egentligen är tomma ord, tomma ord som desperat försöker fylla kristdemokraternas lika tomma jämställdhetspolitiska principprogram.

Min första aspekt handlar om kopplingarna till kvinnors pengar och makt. Är det någonting som bidrar till ett mer jämställt samhälle enligt den liberala feminismen så är det kapitalismen.  Inget annat system kan frigöra så många kvinnor som ett system som gör att man går från beroendeställning kring sina män, till att de få makt över sitt eget liv med hjälp av kapital. En s.k fri föräldraförsäkring har bekräftats inte bidragit till en sådan utveckling, tvärtom kommer den försämra kvinnors ställning på arbetsmarknaden, kvinnorna halkar efter i löner och får sämre karriärmöjligheter. Hur kommer detta sig?

Statistik visar att kvinnor har svårare att komma in på arbetsmarknaden trots att de generellt sätt har högre utbildningar. Företagen anställer människor som kommer kunna leverera arbete med bäst ekonomisk vinning för dem. En person som man förutsäger kommer vara hemma hälften av sin arbetstid ses inte som en sådan person. Kvinnor får inte chansen att klättra upp i hierarkin, och med män i bolagsstyrelser är det också män som anställs. Det är uppenbart, för att göra upp med problemet måste man göra upp med delningen av föräldradagarna. 

Många menar att den individualiserade föräldraförsäkringen inte kan fylla upp sitt rätta syfte- att ta hänsyn till barnet och dess behov. Här menar jag dock att samtlig legitimerad statistik faktiskt bevisar motsatsen. Undersökningar visar att barn som växer upp med frånvarande pappor löper högre risk att känna oro, aggressivitet, psykisk ohälsa och övergivenhet.Att ha manliga förebilder i sitt liv har också visat sig vara positivt, speciellt när de kommer till att uppfostra pojkar. Barn behöver helt enkelt sina pappor för att få ett trygg och harmonisk uppväxt med bättre anknytning till sina föräldrar. Detta är också en förutsättning för att hela KD:s idealsamhälle med sammanhållna familjer ens ska vara gångbar. 

Att koppla sin övertygelse om fri föräldraförsäkring till att det skulle vara det bästa för individen och dess val är att gå raka vägen in i samhällets uppgillrade fälla för vad som är ”liberalt ” och inte. Istället måste man problematisera uttrycket ”fritt val”. Har man en liberal människosyn anser man oftast att människan föds som tomma blad. Människan är en individ och ska inte stötas in i kollektiva strukturer. Däremot är det ganska välkänt att vi ständigt formas av samhällets normer och mallar som är så förutbestämda att vi redan från när vi är små ofrivilligt slungas in i dem. Att människan alltid är kapabel att kunna ta rationella beslut måste därför få ifrågasättas, även när man har en liberal ideologisk drivkraft. 

Dessutom innebär en individualiserad föräldraförsäkring inte något tvång eller statligt förtryck överhuvudtaget, du väljer exakt hur mycket du vill vara hemma med ditt barn. Om du däremot ska förvänta dig få skattefinansierade pengar från staten ligger inte valet längre på dig, utan på de som betalar för att du ska vara hemma. Det finns inget bidrag i världen som är så generöst som just föräldrapenningen och ett minimikrav för dig som föräldrar är att pengarna du får i slutändan kan bidra till ett mer jämställt samhälle. 

Slutsatsen är tydlig. Att i teorin prata om feminism, kvinnors rätt till fria val och att ”kvinnor inte är dumma i huvudet” är totalt ohållbart om man i praktiken vill utforma system som ska exkludera kvinnor från arbetsmarknaden, skapa sämre relationer mellan föräldrar och barn, samt spä på strukturer som redan finns i vårt samhälle. Det är helt enkelt dags för Ebba Bush Thor att släppa sin glorifierade låtsasfeminism och komma in på det riktiga politiska spelfältet. Vill man profilera sig i jämställdhetsfrågan räcker det nämligen inte att snacka om förskole tortyr, amning och genusflum om man inte har ett enda konkret förslag på hur de verkliga problemen ska lösas.  Att blunda för den forskning och statistik som framställts med sitt familjära särintresse är också en dålig idé om man vill vinna förtroende. Tillskillnad från KD så låter sig inte liberaler hindras från att prata om radikala jämställdhetsåtgärder, våra värderingar kastas inte mellan trender och opinionssiffror.  Vi kommer fortsätta vara radikala megafeminister i alla lägen, även när det känns obekvämt. Att alltid slåss för sin ideologiska och värderingsmässiga övertygelse är trots allt vad politik i grund och botten handlar om.