Varje dag kränks mänskliga rättigheter i flera av världens länder. Vi är långt ifrån en demokratisk värld och bara för vi har det bra i Sverige får vi inte glömma människorättsaktivisterna i Ryssland som spårlöst försvinner eller Uigurerna i kinesiska koncentrationsläger. Vi får inte bli så bekväma i vår demokrati att vi glömmer de som ännu lever under förtryck. Vi måste våga visa Kina, Ryssland och alla förtryckare av mänskliga rättigheter att det de gör är fel. Vi måste våga visa att det finns människor som kämpar sida vid sida mot diktatur. Vi måste våga visa vårt stöd.

I The Economist demokratiindex lägger sig Sverige på en stadig tredjeplats under förra årets mätning och är ett av endast åtta länder som får ett värde större än nio. Det är inte konstigt att vi blir bekväma. Vi bor i ett av de mest demokratiska och fria länderna i världen och då är det lätt att glömma bort hur det ser ut runt omkring oss, speciellt när även våra nordiska syskon placerar sig lika bra. Att påminna oss själva om att det fortfarande finns auktoritära regimer blir därför viktigare och viktigare, för annars riskerar vi att glömma bort den frid demokratin skänker oss. 

Kinas totala likgiltighet för mänskliga rättigheter kommer som ett slag i magen när jag tänker på hur bra vi har det i Sverige. De kidnappar svenska medborgare utan konsekvenser, och samtidigt samlar de ihop muslimer i koncentrationsläger. Omvärlden tycks inte bry sig. Samtidigt vet jag att nästan ingen stödjer kinas aktioner men få orkar ställa sig upp och visa sin ståndpunkt mot förtryck. Det är skrämmande att vi inte orkar engagera oss. Det är skrämmande att vi blundar för det som händer. Vi måste våga visa Kina att vi som älskar är tusen gånger fler.

Vi i det demokratiska norden får inte glömma att på andra sidan Östersjön ”försvinner” demokratikämpar med jämna mellanrum, och det så kallade demokratiska Ryssland har en president som inte har några planer på att avgå. Gång på gång kränker de gränserna med sina ubåtar och går in med soldater i Ukraina, för att inte prata om det förtryck människorna i landet lever under. Återigen tycks det som att omvärlden inte bryr sig. Rysslands invånare förtjänar bättre. De förtjänar en omvärld som ser de i det förtryck de lever i, en omvärld som lider med dem och vill att de ska ha det bättre. Vi måste våga visa Ryssland att vi som älskar är tusen gånger fler.

Världen präglas av diktatur, inte demokrati. Vi får aldrig glömma att kämpa för allas frihet. Det gäller inte minst frihet från förtryck men också frihet att få vara sig själv, frihet att älska den man vill och frihet att få förverkliga och bli den bästa versionen av sig själv. Vi som befinner oss i demokratins bubbla måste engagera oss i världen utanför den. Vi måste stödja de människorna som inte lever under demokratins skyddande membran. Vi måste våga visa för alla auktoritära stater, dess regimer och dess invånare att vi som älskar alltid kommer att vara mer än tusen gånger fler.

Av Max Eriksson

De följde Mattias och Anna till porten i muren. Den stod fortfarande på glänt, och de kunde se snödrivorna utanför.

 ”Varför är den porten inte stängd?”, sa Anna. ”Snön kan ju blåsa in.”

”Om porten stängs, kan den aldrig öppnas mer”, sa barnen.

”Aldrig mer”, frågade Mattias.

”Nej, aldrig, aldrig mer”, sa barnen.

Ett barn som inte längre är ett barn har en lillasyster som fortfarande är ett barn och en mormoder som äger ett bibliotek. Varje gång barnet besökte sin mormor visades barnet till två stora, mörka ekdörrar. Det var dörrarna till mormoderns bibliotek. Dörrarna stod alltid lite på glänt, som om rummet befann sig i konstant rörelse. Biblioteket hade en klocka som aldrig gått och om dörrarna stängdes kunde ingen längre komma in. Därför sa alltid mormodern: Skaka ej molnen, stäng aldrig några dörrar! Annars kommer du aldrig in igen. Glöm aldrig det. Mormodern hade visat barnet två dörrar på glänt och barnet hade gått in.

Att kliva in genom dörrarna var att kliva in i en färgglad vakendröm. Väggarna var klädda i meterhöga bokhyllor och en litterär kanon av oändliga epos om människans och världens alla tänkta tankar och platser. Där vandrade barnet som fortfarande var ett barn bakom två röda flätor på Avonleas noggrant smyckade ängar. Där, ombord på Sinbad sjöfararens fartyg, lekte en salt vind med barnets hår. Där, bakom barrikaderna, ekade skottet som släckte en ung, fransk, revolutionärs nyfikna rådjursögon. Det var där barnet hittade den röda, sjungande, fågeln som lett så många andra barn. Att läsa är att tänka. I biblioteket var det alltid tyst, så tyst att när barnet tänkte kunde man höra hur världen vände blad. Ta med dig något hem! Sa mormodern, och det gjorde barnet.

Barnet som fortfarande var ett barn kom ihåg mormoderns ord. Skaka ej molnen! Stäng inga dörrar. Utan att egentligen förstå vad mormodern menade kände barnet att det var tryggast så. Barnet kände en trygghet i ofärdigheten, att likt biblioteket befinna sig i konstant rörelse. Att läsa är att lära. Att lära är att balansera mellan trygghet och vilja. Vill man för mycket ramlar man, står man still förlorar man viljan. När barnet lärde skapades nya lärdomar. Tydliga lärdomar som gjorde världen större genom det korta ögonblicket av otrygghet i stegets mellanakt. När barnet lärde vände världen blad och nya världar och språk skapades. Men för att våga lämnas otrygg i steget och lära sig därav måste en trygghet finnas. Ofärdigheten i mormoderns bibliotek och den röda fågelns konstanta rörelse gjorde barnet trygg. Den stilla klockan berättade att det fanns tid för fler steg och barnet lyssnade.

Men barn kan inte alltid vara barn, inte heller vårt barn. För varje gång barnet besökte biblioteket blev dörrspringan mindre och gjorde det allt svårare att ta sig in. Den röda fågeln och dess sång blev svårare att hitta. Klockan som aldrig tidigare gått verkade för barnet ticka allt snabbare. När barnet växte upp glömde barnet bort hur det var att vara ett barn. Barnet kände en otrygghet i att lämna något ofärdigt. Därför försökte barnet sluta ögonen kring allt som livet kunde tänkas vilja, men livet var alldeles för stort och barnet glömde. Barnet som var på väg att växa upp glömde att aldrig skaka molnen och att aldrig stänga några dörrar. Därför stängde barnet de mörka ekdörrarna efter sig och glömde den röda fågeln och biblioteket. Ett barn som fortfarande var ett barn med en röd fågel på sin axel stängde bibliotekets dörrar och ett barn som inte längre var ett barn klev ut.

Barnet som inte längre var ett barn hade inte kommit dit barnet ville. Det var som om barnet mitt i steget från bibliotekets dörrar stannat medan dagarna gick hem. Nu när barnet inte längre var ett barn var orden bara ord och sidorna tunga. Fågeln var borta och de mörka ekdörrarna stängda. Barnet famlade i blindo utan den röda fågeln och såg bara sina egna tankar och känslor. De lärdomar som förut var så tydliga hade nu drunknat i tanken på allt som barnet borde ha låtit bli. Barnet hade mött andra barn. Barn som aldrig vandrat på Avonleas ängar, aldrig känt en salt vind leka med deras hår eller hört det ekande skott som släcker nyfikna rådjursögon. Barn som aldrig följt en röd fågel till ett bibliotek i konstant rörelse. Nu fokuserade barnet i stället på vad barnet borde ha låtit bli. Detta i ett försök att sluta ögonen kring allt som livet troddes vilja, men livet var för stort.

Bredvid barnet som inte längre är ett barn sitter en lillasyster som fortfarande är ett barn. På lillasysterns axel vilar en röd fågel. Lillasystern tänker och lär men barnet är fast i stegets mellanakt. Plötsligt börjar den röda fågeln sjunga. Lillasystern verkar obemärkt, men sången väcker barnets uppmärksamhet. Barnet lägger undan det som troddes vara viktigt och blir inför lillasystern stum i ett försök att se det som lillasystern ser. Lillasystern som fortfarande är ett barn har ännu inte glömt hur det är att vara ett barn. Hennes dörrar står fortfarande på glänt och låter henne lära och tänka. För lillasystern är ord inte bara ord och sidorna är lätta. Lillasysterns ord och världar förnyas och breddas. Med den röda fågelns sång förstår barnet och önskar att själv kunna öppna dörrarna på glänt. Känna friheten i att tänka, lära och se världen växa igen. Att kunna följa den röda fågeln genom springan till mormoderns bibliotek. Men själv kan barnet inte öppna de dörrar som redan stängts. Så barnet fortsätter att snegla över lillasysterns axel i hopp om att minnas det som barnet en gång glömt. Om barnet tittar riktigt noga över lillasysterns axel kan barnet se hur mormoderns mörka ekdörrar öppnas igen. Hur den röda fågeln lämnar lillasysterns axel för att snabbt flyga in och återigen vila i ofärdighetens trygghet. Kanske kan barnet som inte längre är ett barn lära sig av lillasystern som fortfarande är ett barn. Kanske kan barn som fortfarande är barn lära barn som inte längre är barn att öppna dörrar som inte går att öppna.

”Varför är den porten inte stängd”, sa hon.

”Ack, lilla Anna.” sa Mattias, ”om porten stängs, kan den aldrig öppnas mer, minns du inte det?”

”Jo, nog minns jag det”, sa Anna. ”Aldrig, aldrig mer.”

Då såg de på varann, Mattias och Anna. De såg länge på varann, och så log de lite. Och sedan stängde de porten helt tyst och stilla. 

Av Lea Persson

Skribent: Axel Hulthén Sagert

”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”. Så skriver den engelska författaren och yttrandefrihetsförespråkaren Evelyn Beatrice Hall i sitt verk The friends of Voltaire. Citatet ifråga har blivit en klassiker och används av många frihetsaktivister runt om i världen. Tyvärr tycks det att denna demokratiska grundprincip, rätten att uttrycka sin åsikt, inte är så självklar som man kan tro. Det borde för få gått obemärkt att Morgan Johansson i förra veckan presenterade regeringens vilja att göra det kriminellt och straffbart att förneka förintelsen. Det verkar turligt nog som att många längs hela det politiska spektra ser galenskapen i förslaget. Att Sveriges Regering är benägna att lägga fram ett förslag av denna art  kastar ljus på en mycket oroande samhällsutveckling där staten berövar människan en av hennes mest grundläggande rättigheter, att få tänka dåraktigt.

Det råder inget tvivel om att jag liksom nästintill alla människor jag någonsin träffat ser förintelsen som ett brott av sådan magnitud och vidrighet att jag helt enkelt saknar ord för att rättvist ge uttryck för de äckel jag känner inför dem som förnekar att den ägt rum. Att jag känner på detta sätt ger mig dock inte rätten att hindra de människor som tror på denna villfarelse att uttrycka stöd för sina teorier. 

Även om nazism är ett exempel på en synnerligen dåraktig idée måste vi acceptera att olikheter hos åsikter människor emellan är grunden på vilken vår västerländska demokrati vilar. Ifall människor inte är fria att yttra även de mest absurda och vansinniga tankar faller självaste idéen med yttrandefriheten och den aspekt den medför åt demokratin. Historien är fylld av idéer som samtidens människor såg som avskyvärda. Många av dessa idéer har senare visat sig vara precis så klandervärda som dåtidens människor hävdade. Det finns även ett stort antal idéer som fick stöd av sin tids människor, men som senare visat sig ha långtgående och katastrofala följder, till den kategori räknas onekligen nazismen. Problemet är att en del av de idéer som förkastas av sin tids människor visar sig utgöra nästa revolution i den mänskliga utvecklingen. När Galileo presenterade sin teori om himlakropparnas banor var det en minst sagt impopulär åsikt som mycket väl kunde kostat honom livet. 

Ifall vi människor som lever idag börjar tumma på principen att alla åsikter, hur vansinniga de än kan anses vara, måste få uttryckas, har vi onekligen slagit in på en farlig väg. Principen om det fria samtalet är kanske det finaste vi har. Det har brukats av visa människor i alla tider och är grunden i all form av idébildning och respektfull konversation. Även om vi tycker att föga bildning och nytta kommer ur förintelseförnekarnas dårskap måste man förstå att censur och ofrihet alltid drabbar någon annan först. Ifall vi låter idéen att staten äger rätten att censurera sina medborgare få fäste kan ingen, allra minst Morgan Johansson, förutse vilka åsikter som i framtiden kommer anses förkastliga.

Skribent: Markus Otto

Sverige är ett annat land än vad det var när föräldraförsäkringen ersatte moderskapsförsäkringen och pappamånader successivt öronmärktes. Nya utmaningar och möjligheter kräver återigen politisk handlingskraft snarare än ytterligare diskussioner vid köksbordet för ett jämnare uttag. Nu är det dags att äntligen ta steget mot en individualiserad föräldraförsäkring. 

För 45 år sedan infördes föräldraförsäkringen. Den ersatte den så kallade moderskapsförsäkringen och innebar att båda föräldrarna nu kunde ta ledigt från sitt arbete för att vara hemma med sina barn. 3 månader var öronmärkta för pappan för att göra uttaget mer jämställt, men mer än så togs sällan ut. Somliga menar därför att dagens föräldraförsäkring skulle kunna jämställas med en skattefinansierad kvinnofälla som i praktiken innebär försämrade pensioner, karriärmöjligheter och inkomster för kvinnor. 

Givet det ojämna uttaget och de konsekvenser de får, finns förslag om att reformera föräldraförsäkringen och göra den individualiserad. På så sätt behöver det inte bli något tjafs vid köksbordet utan det är tydligt att båda föräldrarna förväntas vara föräldralediga med sina barn, vilket även kan få positiva normativa effekter. 

Konservativa menar att föräldraledighet är ett familjebeslut som staten inte bör lägga sig i och som bäst löses just vid köksbordet. Samma resonemang fördes även på 60-talet rörande reformer för individuell beskattning, rätten till heltidsarbete samt barnomsorg av hög kvalitet. Samtliga resonemang fick ge vika. Sedan dess har andelen gifta kvinnor i arbetskraften ökat från 50 procent till mer än 80 procent på bara 10 år efter exempelvis införandet av individuell beskattning. Ekonomi spelar roll. Men det handlar inte bara om pengar. Det handlar om frihet, frihet att forma sitt eget liv och vara oberoende av andras generositet och framgång. 

Trots att fler svenskfödda kvinnor än män jobbar idag, gäller det motsatta för utlandsfödda. Många utlandsfödda kvinnor hamnar i långtidsarbetslöshet, har låga inkomster och kommer således att få låga pensioner. Den ekonomiska friheten är liten och kulturella normer från hemländerna och i bostadsområdet skiljer sig markant från det majoritetssamhället vilket gör det ännu svårare att avvika. Sverige ser annorlunda ut idag och lagstiftningen måste därför hänga med. 

Visst finns det kvinnor som vill vara hemmafruar, men man bör påminna sig om att föräldraledigheten finansieras med skattemedel vilket gör att makten då per automatik ligger hos folket och inte de individuella familjerna. Om jämställdhet är något majoriteten bryr sig om och anser sig gynnas av, kommer reformen också att genomföras. Om föräldrar då vill avvika från fördelningen får de bekosta det upplägget själva. Allt annat vore orimligt. 

Föräldraförsäkringen är de facto ett styrmedel och att styra Sverige mot mindre jämställdhet än vad som skulle kunna uppnås är bara fegt. 45 år har gått och mycket har hunnit förändras. Idag tjänar kvinnor och män nästan lika mycket i de yngre åldersgrupperna och många pappor kan behöva en “knuff” till att bryta med förlegade normer, ta ut mer föräldraledighet och ta mer ansvar. Det kommer i längden skapa mer hälsosamma familjer, arbetsplatser och, i förlängningen, samhällen. Det är dags för det nu, på samma sätt som det var dags då. 

Skribent: Kornelius Persson

I 2020-talets diskussion om manlighet har ordet fått en negativ laddning. Man ser på manlighet som någonting problematiskt men så behöver det inte vara. Det är säkert så att flera punkter som tillskrivs epitetet manlig är problematiska, men den aggressiva retoriken mot manlighet stjälper mer än vad den hjälper den feministiska kampen. 

I många grabbgäng är det coolt att vara antifeminist. Till stor del är det ställningstagandet naturligt i och med att feminismen i stora drag är rådande politisk konsensus i samhället och att vara rebell mot etablerade åsikter i samhället är något som unga män alltid varit. Så även när det kommer till feminismen. Dock tror jag, att det är långt ifrån den enda anledningen till varför unga män inte vill kalla sig själva feminister. 

Diskussionen om vad som bör ändras i manligheten bjuder ofta på väldigt grunda resonemang om att det måste finnas fler normbrytande män. Ett exempel på det är att det i princip inte går någon dag utan att man nås av budskapet att “det är okej att gråta som man” eller “män måste våga ha på sig klänningar och smink” i sociala medier. 

Missförstå mig rätt. Jag tycker verkligen att män ska kunna ha smink, bära klänning och våga gråta utifrån premissen att de vill det. Men att samtalet stannar vid ytliga diskussioner om vad män ska kunna ha på sig gynnar ingen och framförallt inte den feministiska rörelsen. 

Den stora majoriteten av unga män känner inte igen sig i männen som sminkar sig eller går i klänning. Unga män kan i stora drag inte relatera till deras situation och om feminismen bara ska gå ut på att män ska kunna gråta, bära klänning och sminka sig så kommer de unga männen till slut att sluta lyssna och se feminismen som något extremt när det egentligen inte är det. Alltså, såklart ska det vara möjligt för män att gråta eller gilla klänningar, men den stora majoriteten unga killar är nog rätt grabbiga och trivs med det. Det måste finnas en feminism även för dem. 

Om den feministiska rörelsen faktiskt vill nå ut till dessa unga män på riktigt så krävs det problembeskrivningar som ligger närmare deras verklighet, som till exempel våld, hur män beter sig mot kvinnor och psykisk ohälsa. Först då tror jag att unga män faktiskt kommer sluta se feminismen som något extremt och istället se sin plats i rörelsen. 

Jag tror att en viktig anledning till att diskussionen om manlighet reducerats till klänningar och smink är att det helt enkelt är för få män som är en del av den feministiska rörelsen. På samma sätt som att män inte har någon aning om hur det är att gå hem sent en kväll med nycklar redo i en knuten näve så har inte heller kvinnor någon koll på vilka problem unga män har med till exempel machokulturen. 

Vidare måste manlighet sluta vara ett negativt laddat ord. Att vara manlig är på samma sätt som att vara kvinnlig, inte något som per definition är dåligt. En manlighet kan även vara inkluderande där man lägger energi på att stoppa destruktiva mansnormer. Mäns våld mot kvinnor, mäns psykiska hälsa och mäns våld mot andra män är mer akuta problem än att män inte alltid känner sig bekväma i klänning eller smink.

Skribent: Max Eriksson

Under hela grundskolan buntas alla elever ihop till samma läro- och kursplan. Först på gymnasiet får vi en möjlighet att börja spetsa oss inom de ämnen som faktiskt intresserar oss, men inte heller här ges en möjlighet att läsa mer specialiserade kurser än exempelvis matematik eller samhällskunskap. Att inte alla gymnasieskolor har möjlighet att erbjuda fulla kurser inom ett specifikt område är fullt förståeligt, men av den anledningen anser jag att vi borde öppna upp för gymnasieelever att läsa sommarkurser på universitet.

Utbildning är viktigt för att underhålla vårt demokratiska samhälle. Jag tror inte någon kan påstå att utbildning är dåligt. Problemet som de flesta av oss elever känner till är att det är jobbigt att plugga eller vara engagerad i skolan när man tappar sin motivation, vilket man lätt gör när man tvingas läsa kurser man inte är särskilt intresserad av. Jag säger inte att vi ska ta bort kurser från grundutbildningen på gymnasiet, naturare behöver läsa samhällskunskap och samhällare behöver läsa matematik. Vi elever behöver få en bred utbildning. Frågan jag ställer är om en bred utbildning ska stoppa oss från att också få möjlighet att spetsa oss inom ett område? Det tycker inte jag. Jag tycker att samhällaren som brinner för internationella relationer, naturaren som älskar matematik och humanisten som inte kan sluta filosofera, borde få en chans att läsa kurser inom detta. Om vi gymnasieelever fick möjligheten att välja en kurs som vi verkligen brann för, skulle det inte bara innebära att vi blir mer motiverade att lära oss utan att vi blir mer bildade, och vill vi verkligen neka folk utbildning?

Jag kan absolut förstå argumenten bakom att man ska ha en gymnasieexamen för att få studera på universitet och högskola men vill vi verkligen vara så hårda med att man måste ha utfört sitt gymnasiearbete eller ha läst alla svenskakurser för att få läsa en sommarkurs i linjär algebra eller internationella konflikter? Det handlar inte om att läsa ett program på 180 eller 300 högskolepoäng utan en kurs på 7,5 högskolepoäng. Jag ser ingen anledning att en motiverad gymnasieelev, som uppnår den särskilda behörigheten och framförallt vill läsa en sommarkurs ska uteslutas från denna möjlighet. 

Om detta är praktiskt möjligt behöver också diskuteras. Jag tror att vi definitivt har potentialen att tillåta sommarkurser för gymnasieelever. Först och främst finns det redan sommarkurser på våra högskolor och universitet, så det krävs inget nytt på den fronten. Sedan har de flesta städerna någon form av högskola som gör det möjligt för gymnasieeleverna att ta sig dit på sommaren, men vi har även sett nu under vår pandemi att distansundervisning faktiskt fungerar helt okej. Självklart är inte distansundervisning något som är fördelaktigt för ordinarie undervisning men det har ändå lett till att det nu finns ett någorlunda utarbetat system för att bedriva kurser på distans, och för den motiverade eleven tror jag inte att det blir allt för jobbigt. 

Jag vill därför avsluta med att ställa frågan: Sverige, varför får jag inte studera på min fritid?

Skribent: Lea Persson

Till en bankande dåre har du låtit dig formats. Nu bankar du på våra väggar. Jag vill samla dig allt vackert, i ett livets kalejdoskop. Snurra ett varv, min vän! Öppna dina korsade armar och famna den. Det stygiska plan du mig sände, fångades av andra vindar. Vattna kunskap med kunskap. Hur? Öppna dina ögon! Hör, låt gro! Dina tankar är ett trasigt pärlhalsband. Pärlor som en gång tillsammans strålade som solen ligger nu ensamma på ett kalt golv. Ifall du låter bli att se, så slocknar dina strålar. Plocka, trä. Plocka, trä. Plocka, trä.

Likt Hellmans Han byggs din sanning som en flygplansbyggsats. Vad är priset i din sköra värld, min vän? Det flygplan du sände, prövades i sanningarnas vindar. De var hårda, så ditt plan står nu still. Men lyssna! Hör du viskningarna i vinden? Hör du deras bön om förlåtelse? De är tysta, de är få. Men de finns här: Se. Hör! Vattna. Låt växa! Pärlorna är tunga idag, och tråden är skör. I ett försök: tålamod, kärlek. Ifall jag låter bli att se, så slocknar dina strålar. 

Var det någon som hörde viskningarna? Var det någon som hörde deras bön om förlåtelse? De var tysta, de var få. Men de fanns där. Du hörde dem inte. Viskningarna dränktes av de tjugotal pärlor som slant ur dina händer. Bakom bankande väggar: Stängda ögon. Höga röster. Vattna. Låt blomstra! Ibland får man inte skörda sin säd. Pärlorna, i det kala igen. Med dem – mitt tålamod och min kärlek. Ifall vi låter bli att se, så slocknar dina strålar.

Var det någon som hörde bankandet av knutna nävar mot hårda väggar? Var det någon som såg strålarna från vårens första sol? Det är onsdag eftermiddag. Utanför fönstret välkomnar blommande träd och kvittrande fåglar en trött vårsol. Nere i hörnet sitter en figur med pillemarisk blick och armar demonstrativt korsade. Dig har jag sett förut, tänker jag. I nästan varje klassrum sitter du! Vid mina fötter har ett pappersplan landat. Fyllt av nynazistiska symboler och deformerade människokroppar. Jag tar diskussionen, jag måste försöka se!

Min pappa sa en gång: Där en person undervisar, är det två personer som lär sig. Jag tänker på det när jag öppnar mina ögon till ett mörkt rum. Men där är du! Du ser mig inte än, förtvivlat bankar du på rummets väggar. Mina ögon hinner knappt vänja sig vid mörkret innan ett fönster uppenbarar sig. Framför oss tittar vårsolen fram och låter golvet vittna om ett tjugotal pärlor och ditt ensamma, nedklottrade pappersplan i ett av rummets hörn. Du hör mig inte, du ser mig inte! Men jag börjar plocka. Där en person undervisar, är det två personer som lär sig.

Fönstret öppnas och låter en frisk bris komma in. I den finnes viskningar om förlåtelse, tålamod och kärlek. Med den flyger ett kritvitt plan som fångar ditt och tillsammans dansar dem likt vårens nyvakna svalor. Du slutar banka på väggarna och lyssnar. En nyfikenhet väcks i dig, du öppnar nästan dina ögon. Vi hjälps åt, du och jag. En pärla i taget, det går bra! Vi lär oss. Men ju fler pärlor vi plockar, desto tyngre blir dem. ”Jag vill inte ha min sköra värld förstörd till något pris” sjunger Hellman i sin Sköra värld, och du sjunger med. 

Min otillgänglighet syns i frånvaron. Kent frågar mig när jag ska lära mig att ingen är hel. Att allting är mer eller mindre trasigt. Hur ska jag veta om pärlorna på golvet verkligen kan träs till ett pärlhalsband? Är det kanske bara fragment, vilka som mest skulle åstadkomma en ruin? Pärlorna slinter ur våra händer. Det blir korsdrag, fönstret stängs i en smäll och ut försvinner vinden. Med den, vårt tålamod och vår kärlek. Med den, solen som nästan fått dina ögon att öppnas och det kritvita plan som dansat med ditt. Det nedklottrade planet dalar ensamt ner, åter till sitt hörn. Det är mörkt igen och jag stänger mina ögon.

Med ”Ifall jag låter bli att se, så slocknar dina strålar” slutar Ferlin sitt Kanske. Och jag hörde bankandet, bankandet av knutna nävar mot hårda väggar! Och jag såg, om blott en sekund, strålarna från vårens första sol. Vid mina fötter ligger ett nedklottrat pappersflygplan. Jag tog diskussionen, men lät bli att se. Och dina strålar slocknade.

Skribent: Axel Hulthén Sagert

Det har under de senaste veckorna blivit tydligt att många makthavare i EU propagerar för det som kommit att kallas vaccinationspass. Idéen om att ett system ska utvecklas som ger staten, resebolag och andra tillhandahållare av tjänster möjligheten att informeras om vem som vaccinerats mot COVID-19 tycks vinna allt mer popularitet. Denna utveckling borde väcka en varningsklocka hos alla liberaler som säger sig värna personlig integritet och jämlikhet. Ifall de som står utan ett giltigt vaccinationspass kommer lämnas utanför många av de tjänster som vi så tydligt förknippar med frihet väcks en obehaglig fråga. Ska de människor som inte erbjuds eller kan ta vaccin som t.ex. ungdomar lämnas utanför bibliotekens bildning eller resandets frihet? I denna fråga som är så viktig för jämlikheten har ännu inga besked lämnats från beslutsfattarna. 

Vi lever  i en tid då alla människor måste ta sitt ansvar gentemot sina medmänniskor. I Sverige har vi en lång tradition av frihet under ansvar, vi har en grundläggande tro på människans egen samvetsgrannhet och förmåga att ta till sig information och ta ansvarsfulla beslut. I vilken utsträckning som frihet under ansvar är gångbar som modell för att stoppa pandemin har ingen ännu facit på, men det borde stå klart för alla liberala är att rädsla, otrygghet och kris är det träsk ur vilket autokratiska ordningar växer fram.

Det är möjligt att en viss grad av förbud är nödvändigt för att stävja smittspridningen, men när ropen på krafttag och förbud blir allt högljuddare får vi inte glömma bort att fråga oss hur mycket frihet vi är villiga att ge upp för att ge staten makt att genomföra de inskränkningar som anses skydda kollektivets hälsa.

Det framgår ur resolution 2361 som undertecknades av europarådet den 27 januari att ingen får diskrimineras baserat på dennes vaccinationsstatus. Resolutionen är likt alla resolutioner från rådet inte juridiskt bindande men ett avsteg från en sådan rekommendation utgör ett högst obehagligt steg i en mer auktoritär riktning. I förslaget som nyligen lades fram av Europakommissionen framgår det visserligen att vaccinationspasset inte endast kommer innehålla information om huruvida någon är vaccinerad utan även om personen har antikroppar eller ett negativt COVID-19 test. Ett negativt test skulle kunna bli en väg för de unga att visa sin osmittsamhet men frågetecknen kring ett sådant system är flera. I Sverige har det exempelvis rådigt problem kring hur snabbt man kan få sig testad vilket skulle bli ett problem vid resor. Samtidigt blir problematiken med integritet allt allvarligare när medicinska tester som borde betraktas som privat patientinformation blir en del av ekvationen.

Ett system för vaccinationspass kanske kan fungera ifall det utvecklas med stor försiktighet och stort intigritetsfokus. Sammantaget borde det dock stå klart att ett system som utvecklats under brinnande kris riskerar att bli förhastat och försätter därmed personlig integritet såväl som jämlikhet i stor risk. Det åligger därför oss liberala att som alltid under tider av kris vara en frihetens röst som håller de som yrkar på tvång och ofrihet i schack.

Skribent: Olle Johnsson

När EU:s långtidsbudget förhandlades färdigt sommaren 2020 stod det klart att andelen av budgeten som går till det gemensamma subventionssystemet endast minskas marginellt. För EU som säger sig vilja främja frihandel är detta ett stort misslyckande och ytterligare ett bevis på att ett särintresse som jordbruksbranschen fortfarande har för mycket inflytande i EU.

De största förlorarna på EU:s gigantiska stödprogram till lantbrukare är givetvis alla de lantbrukare som har oturen att bo i ett område som inte omfattas av stora subventioner. Jordbruksprodukter kräver ofta inte särskilt avancerad teknik och därför ofta en bra början för länder som inte kan konkurrera med något andra varor. Istället för att kunna vara konkurrenskraftiga med billiga jordbruksprodukter slås de ofta istället ut på grund av konkurrensen från länder där tekniken kommit längre och där regeringar har råd att hålla jordbrukarna under armarna.

En annan förlorare är lantbrukare själva där forskning från SLU visat att olönsamma företag som borde avvecklats för längesedan stannar kvar i brunchen istället för att de utvecklar sina företag till att bli mer miljövänliga och konkurrenskraftiga. Det hade alltså varit bättre för innovationen i branschen att företag som är konkurrenskraftiga skulle få finnas kvar.

Ett av subventionsförespråkarnas främsta argument varför det ändå skulle vara nödvändigt att hålla kvar produktionen av mat i exempelvis i Sverige faller tillbaka på att det i händelse av kris måste gå att försörja befolkningen med mat. Dock visar coronakrisen som drabbat världen den senaste tiden att handeln mellan länder flöt på relativt väl trots att flödet av människor mellan länder minskade. Tack vare att handeln fortfarande hölls igång var butikshyllorna fortfarande fulla med i stort sett det mesta som konsumenter förväntas kunna handla. Brist uppstod på varor på grund av en tillfälligt höjd efterfrågan på en del varor då konsumenter började ”bunkra” hemma.

Tyvärr kommer det dröja länge innan det går att försöka förhandla ner storleken på CAP igen i EU. Från Sveriges sida kan vi dock försöka se till att den delen av CAP Sverige finansierar utöver den gemensamt finansierade delen blir så låg som möjligt.

Under ett par år på 90-talet innan Sverige blev medlemmar i EU avskaffades subventionerna till jordbruket i Sverige. Det gjordes det i tron om att WTO skulle införa regler som begränsade möjligheten för stater att kunna subventionera sina egna jordbrukare. Tyvärr blev det inte så den gången men förhoppningsvis kan den nyligen valda generaldirektören Ngozi Okonjo-Iweala återuppta kampen för en värld med färre handelshinder och mer frihandel.

Är det något de senaste decennierna har lärt oss är det kraften handeln har för lyfta miljontals människor ur fattigdom. Det senaste året har å sin sida visat oss hur den utvecklingen går i motsatt riktning när vi sluter oss.

Olle Johnsson Utrikespolitisk talesperson i Liberala Ungdomsförbundet

Skribent: Kaspian Persson

Under de senaste veckorna har energidebatten blossat upp i Sverige. Den handlar om huruvida vi har inhemsk elbrist eller inte och om det finns en koppling mellan nedläggningen av kärnkraftverk och elbristen. Som vanligt har Moderaterna och Miljöpartiet stångat sina huvuden mot varandra och jag tycker helt uppriktigt klimatet förtjänar bättre.

Frågan om elbrist är egentligen bara toppen av ett isberg för den ständiga konflikten mellan Miljöpartiet och Moderaterna inom klimatdebatten.

Den delen av energidebatten som polariserar allra mest är frågan om utfasningen av den svenska kärnkraften eller bevarandet av densamma. Linjerna MP och M har i frågan går direkt mot varandra och utgör vad energidebatten i Sverige ska handla om. I en fråga där jag ändå håller med Moderaterna så blir man ändå som liberal besviken. Debatten om energipolitiken stannar vid kärnkraftens vara eller icke vara och det är inget bra. Det som saknas rör enligt mig två saker:

1. Överföringskapaciteten inom Sverige. Det måste bli enklare att överföra el från regioner med överskott till andra regioner med underskott.

2. Avskaffandet av subventionerna från statligt håll till förnybara energikällor (i enlighet med energiöverenskommelsen som instiftades 2016 mellan S, MP, M, KD och C) . Om grön energi från Sverige ska fortsätta vara konkurrenskraftig ute i Europa måste vi slopa subventionerna och låta marknaden bestämma. 

En annan fråga som inte bara polariserar i riksdagen utan också mellan landsbygd och stad är bensinskatten (som egentligen är koldioxidskatt). I ett hörn står MP och vill höja bensinskatten och i andra står M som vill sänka. Jag tycker att båda lägren har fel. Frågan är svår då behovet av bil varierar stort beroende på om du bor på landsbygden eller i staden. Jag som själv bor ute på landsbygden vet att bilen är en viktig komponent för att livet här ska rulla framåt. Samtidigt så måste vi för klimatets skull minska på utsläppen av koldioxid och då innefattar det även bilarna på landsbygden.

Målet måste vara att människor som bor på landsbygden ska kunna byta ut sin bil som släpper ut mycket koldioxid mot en annan bil som inte släpper ut lika mycket. Därför är en skatt på klimatfarliga drivmedel är bra men att den måste kombineras med en bred sänkt inkomstskatt så att människor har råd att ställa om. Att vilja sänka skatten på bensin är ren och skär populism från moderaternas sida och en höjd skatt på drivmedel utan en bred sänkning på inkomstskatt som Miljöpartiet förespråkar kommer vara förödande för den gröna omställningen på landsbygden. 

Det som svensk klimatdebatt borde handla mer om är hur man genom EU skulle kunna minska utsläppen ute i Europa. Det är trots allt där vi kan göra som störst skillnad för klimatet. Där tycker jag det bara finns ett parti i svensk politik i nuläget som tar det på allvar och det är Liberalerna. En av nycklarna till att på riktigt möta och mota klimatkrisen är genom internationellt samarbete och där fyller EU den funktionen som nyckelring.

Viktiga reformer som en europeisk koldioxidskatt, lagringspeng för carbon capture på europeisk nivå och utfasning av all elförsörjning som inte är fossilfri inom hela Europa måste komma på plats. Liberalernas EU-parlamentariker Karin Karlsbro har även drivit frågan om “Carbon Border Adjustment Mechanism” vilket innebär att även varor som är producerade utanför EU ska behöva betala för sin klimatpåverkan när de kommer in EU. Där tycker jag fler partier i Sverige ska föra samma linje som Liberalerna och på så sätt möta klimatkrisen på riktigt.   

Sammanfattningsvis hoppas jag att klimatdebatten slutar handla om ytterligheter och att man börjar ta den på allvar. Det förtjänar nämligen inte bara jorden utan också våra framtida generationer.