Författare: liberalakuriren

Gästskribent: Kornelius Persson

När man pratar med libertarianer brukar man ofta höra fraser som “eget ansvar”, “välj själv” och “ekonomisk omfördelning är kasst”. Jag förstår att tanken av att vara fri och kunna forma sitt liv fritt från statlig inverkan i en nattväktarstat lockar, men är verkligen alla fria i ett sådant samhälle?

Jag bor i en liten landsort på gränsen mellan Västergötland och Småland som heter Nittorp. Det är på många sätt en idyll, alla känner alla, få brott begås och många bor i nybyggda villor. Det finns också ett starkt civilsamhälle som bedriver allt från språkcafé till hockeymatcher som ibland drar åtta gånger antalet invånare i Nittorp i publiksiffror. Men i samma idyll finns också en liten länga av hyreshus som migrationsverket hyr.

När jag var liten upplevde jag den gatan som en gräns mitt i samhället. Dit cyklade man aldrig för att knacka på och fråga om de vill köpa Nittorps IK-lotter eller jultidningar eftersom arbetsinsatsen för att få ett vänligt nej tack inte var värt det.

Det var också en stor klyfta mellan barnen som bodde där och oss andra. Var man satt i bussen på väg till skolan, vem man hängde med efter skolan eller vem man mobbade på skolgården. Skillnaderna var ständigt där.

Det var barnen som kom därifrån som medelklassbarnen ständigt frågade varför de inte också kom med nya FUNK-jackor efter höstlovet eller varför inte de också spelade hockey trots att de redan visste svaret. De hade inte råd.

Varför frågan fortsatte komma upp vet jag faktiskt inte. Kanske fanns det en oskriven regel på den skolan om att klasskamraten med minst kusiner i samma klass eller klasskamraten som sågs som enklast motstånd skulle bli hackkycklingen för att föra de andra i gruppen närmare varandra. Jag vet inte.

Nog talat om min egna upplevelse, den bilden kanske är helt fel men jag tror att mitt första ideologiska uppvaknande hände på den skolgården. Barnen från den gatan var inte fria. De hade inte valt sin situation, vilket land de skulle födas i eller vilken familj de skulle få. I en nattväktarstat hade det fått gå som det gått för dessa barn för ur ett libertariansk perspektiv är det ju frihet. Friheten att inte få medel att kunna forma sitt liv, friheten att inte kunna välja vilken familj man får eller friheten att inte kunna välja vilket land man föds i.

Som socialliberal ser jag inget problem med att vuxna människor har olika siffror i sitt lönekuvert den tjugofemte varje månad eftersom vuxna är just vuxna och har möjlighet att ändra sin livssituation. Men när siffrorna i lönekuvertet definierar vilka livschanser ens barn får blir siffrorna ett problem.

Jag tror inte att det är en slump att skolfrågan är en av de viktigaste frågorna för oss i LUF eller den liberala rörelsen i allmänhet, bland det mest centrala inom socialliberalismen är trots allt att ge barn någorlunda lika förutsättningar, eller åtminstone en jämbördig verktygslåda till att kunna forma sitt liv så som man själv behagar. Under kongressen 2019 i Västerås sa Erik Berg, LUFs nuvarande utbildningspolitiska talesperson, några ord som summerar vad jag menar definierar liberal klasskamp väldigt väl: klassresan börjar i klassrummet. Han var antagligen inte den första att säga detta men orden fastnade alltjämt i mig.

Jag tror att om alla ska bli fria, även barnen från lägenhetslängan i Nittorp, så krävs det mer än en nattväktarstat. Nattväktarstatens frihet är exklusiv för de som har turen att födas in i välbärgade familjer i fredliga länder. Om friheten ska vara tillgänglig för alla och inte bara de välbärgade är socialliberalismen den rätta vägen. Viss ekonomisk omfördelning behöver finnas för att varenda unge ska ges verktygen att kunna forma sitt eget liv. Det är frihet, på riktig.

Skribent: Jacob Welander

Solen sänker sig under horisonten och laptoppens skärm lyser i allt starkare kontrast mot omgivningens ljussättning. Dagen innan midsommar kontemplerar jag över livet omgiven av sommarens tunga grönska i sällskap av ett glas mousserande. Vad skänker livet mening? Människans medvetande befolkas av ett antal idoliserade arketyper vilkas levnadssätt idealiseras.  Dessa tenderar att överglänsa varandra i ett kontrastlöst ljus av perfektion. Jesus offrar sig på korset för människans synder och förmanar oss i bergspredikan inte bara att efterleva den judiska lagen till punkt och pricka i handling utan också att släppa varje syndfull tanke: ”Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen,” Den som inte följer lagen skall enligt Jesus ”kallas den minste i himmelriket”.

Få, om någon, skulle hävda sig kunna leva som Jesus lär. Ska vi då leva i ständig vånda över vårt syndfulla leverne och i ständig konflikt med våra inre idealbilder? Knappast någon, åtminstone i mina kretsar, tror nuförtiden på Armageddon, den yttersta domen och ett liv efter detta. Åtminstone jag när fortfarande mycket av föreställningarna omskrivna i en modernistisk tolkning och likaså den prestationsångest de så ofta medför. Sprids detta inspel över min förväntan finns säkerligen de som inte relaterar till just den kristna kulturen men även ni har säkerligen liknande ouppnåeliga idealbilder. Kanske finner ni dem i Haditherna eller i någon annan skrift av stort värde för er.

Som kulturell protestant är konfessionen för mig det centrala i religionstillhörigheten och religionsutövandet är därmed i min föreställningsvärld i huvudsak en privatsak. Motsägelsefullt kan det tyckas, eftersom min religiositet enligt definitionen ligger just i det kulturella, i själva utövandet och inte grundar sig i en faktisk tro. Men individualism i människans meningssökande är en grundpelare i min ideologi. Kanske kan berättelsen om Luthers idéer bistå oss med den pusselbit som läker de sår känslan av otillräcklighet river upp. Just det faktum att vi själva är ansvariga för vårt liv inger en känsla av stolthet. Sökandet efter mening och strävan efter idealbilderna må vara ett Sisyfosarbete men varför skulle inte Sisyfos kunna vara lycklig? Camus tankar ekar överallt omkring oss i populärkulturen men verkar ändå ha undgått de flesta. Att det är dukningen och inte middagen som är viktig imorgon.

Hur, frågar sig då många, är detta relevant att skriva om i en politisk tidskrift. Just därför att meningssökandet aldrig bör vara politikens sak men alltför ofta blir det. De avsteg från stigen på Dantes skärseldsberg många kommer att göra imorgon har inte Stefan något med att göra. Inget gyllene tal kan vägleda oss dryckesbröder imorgon och ingen Vergilius kan följa med oss i himmelen. Därför är jag, och jag ursäktar de många oförklarade referenserna, frisinnad. Jan Johanssons ljuva, nostalgiosande pianospel ekar ut i sommarnatten medan jag betraktar mitt verk. Glad midsommar!

Skribent: Kaspian Persson

Något jag noterat under mina snart 3 år som engagerad i LUF är tankarna om att en liberal inte kan vara pragmatisk, att liberalismen är en ideologi för den som tror på utopin. Kritiken kommer oftast i form av tanken att liberaler bryr sig mer om sina principer än de potentiella utfallen och att liberalismen fokuserar på frågor som ingen bryr sig om. Det är delvis sant men ändå inte. Här är min killgissnings-take på det hela. 

Liberala principer såsom demokrati, mänskliga rättigheter och feminism kommer nog alltid vara kärnfrågor för liberaler. Det är inte själva principerna som är problemet utan snarare människors bekväma inställning rörande dessa principer. Jag tror att det är ett direkt resultat av att människor i den fria världen tar saker som allmän rösträtt och fri media för givet. Missförstå mig rätt, jag tror inte att människor har slutat bry sig om demokrati utan snarare att de har börjat ta det demokratiska samhället för givet. Tanken i sig är bra och sund, att demokratin har blivit så normaliserad, men det blir problematiskt när människorna blir för bekväma och totalt glömmer bort var vi fick dagens regeringsform ifrån. Det är när medborgarna blir bekväma som krafter vars ändamål är att vilja motverka det demokratiska samhället växer sig starka. Dessa krafters befintlighet är det som ger liberalismen ett existensberättigande. Den liberala ideologin finns nämligen till för att värna det öppna och fria samhället vi har idag.

Jag är övertygad om att Liberalerna värnar dessa värden mer än något annat parti. Det har alltid varit våra paradfrågor men någonstans har det gått fel. Det är inte vad vi gör som sänker opinionssiffrorna utan det är vad vi inte gör som förstör. Jag hatar att använda mig av ordet “pragmatiskt”, men det är vad jag tror på riktigt kan vara lösningen för Liberalerna. Vi som parti måste bry oss mer om de potentiella liberala reformerna än vilka vi genomför dessa med. Nej, jag förespråkar inte direkt samarbete med varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet för att det är vad dum-pragmatism innebär. Den sortens pragmatism är inte förankrad i en konsekvent ideologi och blir därför snabbt populistisk. Pragmatismen som kan vara ett alternativ för Liberalerna bör både vara förankrad i ideologin, men samtidigt mer utfallsorienterad än vad den är idag. Denna pragmatism och syn på sakfrågor kommer resultera i en flexibilitet som möjliggör och öppnar upp ett samarbete med samtliga partier i riksdagen, så länge grundvärderingarna stämmer överens med varandra. Skillnaden från förut kommer dock vara att Liberalerna med denna pragmatism kan stötta en regering, som utöver vårt stöd, också får stöd av partier som inte delar grundvärderingar med oss. I praktiken skulle det innebära att vi skulle kunna stödja en KD+M-regering som samtidigt får stöd från SD. Det är här ideologin fyller sin funktion i detta pragmatiska tillvägagångssätt som KD och M saknar, vilket innebär att sekunden regeringen börjar genomföra reformer som inte resulterar i ett önskvärt liberalt utfall så kommer vårt stöd ryka i samma ögonblick. Då får den regeringen antingen avgå eller söka stöd från annat håll. 

Förhandlingen med SD kommer vi inte behöva lägga oss i. Den bollen kommer nämligen ligga hos M-KD att förhandla fram ett förslag med SD som vi kan köpa. Detta alternativ kan betyda att M och KD tvingas till det ansvaret de inte velat ta de senaste mandatperioderna och vi blir vågmästare.

Egentligen är detta ingen radikal åsikt, det är ju egentligen på dessa principer JA är uppbyggt på, fast man någonstans förnekar V:s inflytande trots att de så uppenbart har sån makt över regeringen så att man kan stoppa reformer i JA. Väljarna är inte dumma, de ser genom detta. Som min mamma brukar säga, ärlighet varar längst. Även när det kommer till obekväma val man behöver göra mellan två extremistpartier. 

Skribent: Sophia Jennersjö

För lite mindre än ett år sedan gick jag med i LUF. Jag minns det väldigt väl. Det var en sommardag i juli och jag satt vid köksbordet med min syster. Vi pratade om mitt samhällsengagemang varpå hon säger: ” Bli medlem i något ungdomsförbund då!” och jag svarar, ”Okej, men då vill jag gå med i LUF.” Jag minns hur orden kom så plötsligt ut från min mun och hur jag knappt tänkte mig för innan jag blev medlem. Det må ha varit spontant men jag har aldrig tagit ett så bra beslut i hela mitt liv.

Den Sophia som gick med i Liberala ungdomsförbundet var en beslutsam och orädd tjej som var arg på samhället hon levde i. Hon visste att hon var liberal och hon visste att hon alltid skulle vara det.  Jag är fortfarande liberal och jag är så glad och stolt över att jag får vara del av en frihetsrörelse utan dess like.

Ofta blir jag påmind om hur jobbigt det är att vara engagerad. När jag sitter och skriver denna text när jag egentligen borde skriva på min historiauppsats eller när jag ser mina vänners miner över att jag ska ta tåget efter skolan till ett styrelsemöte i en annan stad. Allra mest kanske när jag ser mina egna styrelsemedlemmar pyssla med krånglig administration i en klubbstyrelse, försöka privatisera ett café i en skolförening, eller pendla mellan Nittorp och Göteborg . Visst hade det varit så mycket enklare om man bara hade kunnat bli influenser, starta en blogg eller bli instagramaktivist för att sprida sitt budskap? I ärlighetens namn går deras content ut till dubbelt så många personer än vad LUF:s medlemsträffar gör. Tro mig, jag är långt ifrån den mest engagerade i LUF men ändå känner jag att de påverkar mitt liv i den mån att jag ofta tänker: Hur kan det här vara värt det?

Ibland, när lugnet har varat lite för länge och jag har blundat för verkligheten lite för mycket börjar jag påminnas om varför jag en gång, helt frivilligt skrev ner min e- post adress i Liberala ungdomsförbundets medlemsblankett för att sedan skicka ett långt mail till LUF väst ordförande om hur jag skulle engagera mig på bästa sätt. Jag gjorde det inte för att jag hade några vänner där eller för att en förbundsstyrelsekandidat värvade mig med en Nocco. Jag gjorde det inte heller för att LUF var störst. Min drivkraft låg i min ideologi. Den drivkraften kommer alltid finnas där, oavsett vad.

Det är så många gånger som jag hör personer helt överraskat berätta om hur ofri värden är idag. Det är som att jag inte skulle veta.  Jag behöver inte bli upplyst då jag blir påmind varje dag. När George Floyd trycks ner i asfalten av en amerikansk polis tills han avlider blir jag påmind. När jag ser namnlistan av det tusentals svarta personer som har blivit mördades av polis bara på grund av att deras hudfärg blir jag påmind. När jag ser ”all lives matters” aktivister som raserar över en livsviktig rörelse eller sverigedemokrater som raserar över att den svenska poliskåren inte är lika auktoritär som amerikansk polis blir jag påmind. När jag hör hur vanliga medborgare som utnyttjar sina grundlagsskyddade rättigheter om demonstrationsfrihet tystas ner med tårgas, pepparspray och kulsprutor blir jag påmind. När jag hör om ännu en människa som drunknat i medelhavet och ännu en partiledare som delat ut flygblad vid den turkiska gränsen blir jag påmind.

Jag blir påmind om varför jag är liberal och varför man borde vara det. Det är för att vara liberal i världen är tufft. Då menar jag inte enbart att Liberalerna ligger lite dåligt till i opinionen utan att de liberala värderingarna och idéerna hotas varje dag. Att det att finns folk som ser liberalismen som en segrande överideologi gör mig därför ännu mer övertygad. Mitt engagemang behövs. Det är det jag vill påminnas den nästa gång jag tar 07.50 bussen till ett årsmöte på en lördag.

Jag ber dig som läser detta att från och med nu alltid hålla två saker i huvudet samtidigt. Tänk dig att du har en uppgift: Den uppgiften är att utnyttja ditt privilegium och tala för den personen som aldrig haft en talan.  Demonstrera, skrik, organisera, stöka eller lägg dig på gatan tills den dagen ingen längre dör för sin hudfärg, ingen drunknar i medelhavet, ingen står med armarna i kors framför ett fält för en kampanj om att Sverige är fullt. Tills den dagen vi river murar istället för att bygga dem och tills den dagen sista diktatorn har lagt sig platt. Tills den dagen är detta din uppgift.

 Din uppgift är dock inte att gå in i väggen. Känner man att de börjar bli tufft, att kroppen säger ifrån eller att gnistan inte finns kvar tycker jag aldrig att man ska vara rädd för att skruva ner. Ta en rehab, vila när du behöver det och kom tillbaka starkare än någonsin. Jag vet inte vad just ni lär er av det men jag har nu insett den riktiga meningen med mitt engagemang. Den insikten kommer vara jävligt nödvändig för att jag ska palla med resten sen.

Skribent: Andreas Millings

Vi lever i en värld där populister sprider osanningar, fakta blir bortglömt och lögner blir trovärdiga. Så vad gör man egentligen när presidenter, ministrar, journalister, internettroll och influencers sprider desinformation ?

I en tid av digitalisering, internet och auktoritära tokstollar sprider massvis av desinformation. Medvetet, omedvetet. Harmlöst, skadligt. Skämtsamt eller allvarligt. Oavsett i vilket syfte kan det ha konsekvenser stora som små. Exempelvis har the Onion som skriver skämtsamma artiklar (oftast om saker som aldrig hänt) en form av satirisk journalism. Konsekvenserna av hemsidor som the Onion brukar vara antingen att man skrattar eller att nån stackare blir lurad. Sen kan vi gå steget längre och dra in ledaren av den fria världen. Det är ingen nyhet för någon egentligen att Donald Trump sprider massa desinformation och och begreppet fake news myntades av honom. Eller? Faktiskt nej. 

Att felaktig information delas ut för att skada har skett sedan antiken, det vill säga i vad som är bekräftat. Begreppet fake news på engelska har funnits så länge pressfriheten har. Så bara på den lilla detaljen kan folk ha lurats. Trump populariserade det dock. Med god anledning då han har vinklat alltifrån hans opinionsmätningar till hur vädret var under hans installation. Trump är en sådan karaktär där han har så många lögner och skandaler på sitt samvete att man inte riktigt vet vad som är sant och inte. Så varför valdes han in? En kandidat som sprider så mycket misinformation att logiskt sett ingen borde ha någon trovärdighet för honom?

Det går in i ett större problem vi har i vår globaliserade värld. Förtroendet sjunker för traditionella medier i kombination med växande sociala medier. För den äldre generationen eller de som är mindre pålästa kan det vara svårt att skilja på vilka länkar på exempelvis Facebook som är från pålitliga källor och inte. De flesta fake-news sidor har ett politiskt vinklat budskap. Där vad som kan till en början se ut som en legitim rubrik kan innehålla subjektiv text i hopp om att främst göra folk arga. 

Så hur motarbetar man fake news rent politiskt? Det bästa är att helt enkelt inkludera det i källkritikundervisningen i skolan. I historia och samhällskunskap lärs det ut idag men att utveckla det hade varit en effektiv åtgärd. Steget längre borde också tas och göra det till ett ämne i skolan. Föreläsningar, ideellt arbete och så vidare är också bra lösningar. Vi får dock ett problem ifall den klassiska anti-liberala frasen ”förbjud det!” blir svaret på problemet. I Thailand hade en influencer blivit arresterad för att ha spridit ”fake news”. Men vem avgör vad som är sant eller inte? Influencern hade helt enkelt skrivit regimkritiska inlägg på sociala medier. Så vad händer ifall det skulle bli straffbart? Det är inte på agendan i Sverige men om det införs är det en föregångare till aktiv censur. 

Gästskribent: Sandra Daniel

I måndags kom beskedet om att hela Göteborg undantas från ebo-lagen. Beslutet innebär att asylsökande som flyttar till Göteborg och ordnar eget boende förlorar sin dagersättning. Det innebär att lagstiftningens intention om att främja social integration helt motarbetas. Det är ett kontraproduktivt beslut med förödande konsekvenser för individer såväl som för Göteborg. Segregationen i Göteborg är på oacceptabla nivåer men lösningen är inte att motverka social integration genom de undantag som nu införs utan tvärtom genom att riva de undantagen som försätter utsatta grupper i fördjupat utanförskap. 

Göteborg har precis som många andra europeiska storstäder stora utmaningar. I en stad som geografiskt sett i praktiken är byggd för att vara segregerad krävs det genomtänkta förslag och proaktiv politik som kan möta utmaningarna Göteborg står inför. Om intentionen är att motverka segregation och främja social integration genom värnandet av individer med asylsökande status och dess rätt att bosätta sig utifrån egen vilja så är sättet som undantagen som nu införs i ebo-lagen inte bara fel väg att gå, utan med katastrofala följder. Det är också en onyansering och ett slöseri med möjligheternas möjlighet utan dess like.

Med anledning av Migrationsverkets beslut får 32 kommuner göra undantag i ebo-lagen där beslutets intention är att asylsökande i lägre utsträckning skall välja att bosätta sig i områden som klassificeras som utsatta sådana. Detta för att främja integrationen och spridningen av demografin oaktat att även detta rimmar illa för en som värnar den personliga friheten och individens rätt att fatta själv beslut och skapa sig ett bättre liv. Vad beslutsfattande tycks ha missat är att hela Göteborg inte klassificeras och inte heller bör klassificeras som ett utsatt område. 

Med skillnader i medellivslängd mellan Göteborgs stadsdelar som kan likställas med Sverige och Nicaragua finns det fog nog att anse det orimligt att hela staden skulle vara lika utsatt, överallt och hela tiden. Intentionen med polisens lista över utsatta områden bör fortsättningsvis och uteslutande vara att enklare kunna kartlägga hur en fördelning med polisens resurser skulle kunna se ut, inte att sätta invandringsstopp för en hel kommun, i synnerhet inte en av Sveriges mest resursstarka. 

I mina öron låter S, D och SD linje om att undanta hela Göteborg som precis just det; Ett invandringsstopp. För vem har råd att i redan utsatt position bli av med sin lagstadgade rätt till dagersättning när man försöker skapa sig ett bättre liv, med fler möjligheter? Frågan kring huruvida detta är främjande och motiverande för den sociala integrationen såväl som den sociala rörligheten bör och får inte ses som obesvarad. Det är förödande. 

För en kommun som Göteborg som har goda visioner som fortsatt är värda att försvara om en “hållbar stad, öppen för omvärlden” rimmar detta illa. Öppet för vem? Möjligheter för vem? Och en stad för vem? Ja, om beslutet inte rivs, så har jag tyvärr svårt att se Göteborg som möjligheternas stad för människor som har asylskäl och är i störst behov av skydd i alla fall. 

I tider där ordet “inskränkningar” är en seriös underdrift på konsekvenserna för den individuella friheten med motverkandet av coronavirusets spridning som svepskäl och/eller skäl ställer det allt högre krav på samhället att inte bedriva politik som just verkar i den riktningen, för lösningen kan inte vara att Göteborg säger nej och förväntar sig att alla andra säger ja. Vi bör riva murar istället för att bygga dem.

Att nu inte bara motarbeta den sociala integrationen, den personliga friheten utan också att implementera beslutet på ett sätt som motverkar lagens syfte, kringgår praxis och högst sannolikt har ett sämre utfall än grundidén är inte bara kontraproduktivt, djupt inskränkande på individers frihet utan också oseriöst. 

Vad som dock är seriöst är beslutets konsekvenser för individen och samhället och det borde ligga i Göteborgs beslutsfattares intresse att om inte värna, så åtminstone inte försätta redan utsatta grupper i fördjupat utanförskap. Det finns en väg att gå, att sätta invandringsstopp på Göteborg är inte på några grunder det. 

Skribent: Jenny Svantesson

Inför kongressen har undertecknad lagt en motion om att införa obligatoriska elevhälsosamtal och i denna artikel vill jag argumentera kring varför dessa samtal ska införas.  Känner ni till att ungefär 40-50 ungdomar varje år begår självmord och att största andelen är killar? Troligtvis inte eftersom psykisk ohälsa fortfarande är tabulagt i samhället vilket jag anser är både helt ofattbart och obegripligt då psykisk ohälsa är en av samhällets största kostnader.

För det första har den psykiska ohälsan kraftigt ökat bland ungdomar under de senaste åren. Många ungdomar och barn i dagens skolor mår psykiskt dåligt och vågar inte öppna sig och berätta om sina känslor för andra. Jag har själv erfarenhet av detta därför att jag själv har varit i denna situation samtidigt som jag har märkt att mina vänner befunnit sig i samma situation. Jag kan själv dela uppfattningen som många andra ungdomar i vårt land om att inte våga söka hjälp på grund av tabun, alla normer och vad andra ska tycka om en. Många ungdomar som mår psykiskt dåligt presterar i regel sämre på lektionerna än andra. Genom att införa obligatoriska elevhälsosamtal ökar det elevernas förutsättningar för att lyckas i skolan.

Anställer skolorna mer personal inom elevhälsan kan det i det långa loppet leda till ungdomar mår bättre och trivs bättre med sig själva. Dessutom kan samhället både spara pengar och resurser om den psykiska ohälsan upptäcktes i tid. Genom att införa obligatoriska elevhälsosamtal kan skolorna också motverka de allvarliga konsekvenserna som kan uppstå på grund av psykisk ohälsa. En annan anledning till att dessa elevhälsosamtal ska införas är att om psykisk ohälsa upptäckts i tid stärks ungdomarnas hälsa. Ungdomarna kommer att må bättre i framtiden samtidigt som risken att drabbas av psykisk ohälsa igen minskar.

Tänk dig själv att du mår psykiskt dåligt och inte vill prata om dina känslor. Skulle du våga söka hjälp om någon gör narr av någon annan enbart för att personen har träffat kuratorn på skolan? Därför är det lättare för många ungdomar att våga öppna upp sig och prata om sina känslor, om hjälp istället kommer till dem, än om de själva ska söka hjälp för sina psykiska besvär. Vissa gånger när ungdomar vågar öppna upp sig och berätta om sina känslor kan det vara för sent och de begår då så småningom självmord. Hur skulle du må om din bästa vän begår självmord och skolan inte har gjort något för att hjälpa din vän? Självmord påverkar inte enbart personen som dör utan också anhöriga och vänner.

Avslutningsvis är psykisk ohälsa ett tabulagt ämne och är en av samhällets största kostnader som varje år tar alldeles för många ungdomars liv. Ska vi verkligen acceptera att ungdomar tar självmord enbart för att de inte vågar berätta hur de mår på grund av tabun? Nej det ska vi inte acceptera och därför måste obligatoriska elevhälsosamtal införas för att bryta tabun och motverka psykisk ohälsa samt självmord. Inför obligatoriska elevhälsosamtal nu!

Skribent: Carl Sjöbäck

För drygt en vecka sedan svarade Socialminister Lena Hallengren (S) på frågan om huruvida hon kan tänka sig att utreda effekten av en lagstiftning från 1988. Detta efter att folkhälsomyndigheten i sin rapport lyft att man borde utreda effekten och efterlevnaden av lagen. Hennes svar var ett simpelt nej.

Att utreda effekten av kriminaliseringen 1988 av eget narkotikabruk är som Lena Hallengren påstår,  inte rätt signal till dagens ungdomar eftersom det skulle legitimera att konsumera mer narkotika. Men att vägra utreda frågan skickar en tydlig signal till dels den utsatta minoriteten av missbrukare i samhället, att staten inte bryr sig om utsatta grupper och dels till forskare, experter och fakta att de blånekar fakta. Något man skulle kunna hoppas att partiet som burit sloganen “Ett bättre Sverige. För alla.” hade tänkt annorlunda kring.

År 1988 blev det inte bara olagligt med att inneha, producera och sälja narkotika utan också att konsumera den. Retoriken för att motivera lagstiftningen var att det skulle ”skrämma människor från att bruka”. Att göra missbrukare kriminella. Målet var ett drogfritt Sverige oavsett metod. Staten var beredd att blunda inför faktumet att missbrukare behövde både hjälp och säkerhet.

Resultatet var långt ifrån önskvärt. Tolv år efter lagstiftningen, år 2000, kunde Brottsförebyggande rådet (BRÅ) konstatera att lagstiftningen inte tycktes ha haft någon avskräckande effekt på ungdomar. Dödligheten och överdoserna har sedan lagstiftningen infördes ökat och idag har Sverige näst högst andel dödliga överdoser i hela Europa. De typiska skräckexemplen från grundskolan, tex det drogliberala Nederländerna, har faktiskt betydligt lägre dödlighetstal.

Att lagstiftningen är problematisk och gör Sverige unikt är något som forskare och experter länge har varit eniga om. Idag är Sverige ett av få demokratiska länder i världen som illegaliserar bruk. Enligt Markus Heilig, professor i psykiatri, så hade vi vid denna tid märkt om straff hade en god preventiv effekt, men det har vi inte märkt. Han lyfte också att polisen genomför rekordmånga urinprov för att detektera drogmissbruk. Inte bara skapar detta en otrygg relation mellan myndighet och missbrukare, det kostar också pengar.

Så att inte ens vilja utreda frågan, det vill säga att ta reda på huruvida expertisen har rätt, är inte bara ignorant utan också kunskapshämmande.

Varför vill inte Lena Hallengren utreda frågan? På samma sätt som man motiverade den misslyckade lagstiftningen. Men bredden på misslyckandet är svår att veta eftersom frågan inte utreds. I stället för att främja kunskapsbildande, argumenterar hon utan någon källa och helt utifrån en åsikt som saknar evidensbaserat stöd.

Oavsett vad du eller jag anser om lagen så måste en lag grundas på solida argument och fakta. Att inte vara för en utredning är att bortse från fakta och rättmätiga underlag vilket leder till minskad trovärdighet för både stat och lag. Att inte heller utvärdera lagen ger vid handen att de som står bakom den kanske inte har så mycket att komma med. Eller har sossarna blivit populister?

Skribent: Axel Hulthen Sagert

Efter år av nedrustning och stärkta internationella relationer har till sist de säkerhetspolitiska vindarna vänt, och med Rysslands invasion av Georgien 2008 verkar den europeiska säkerheten gå mörkare tider till mötes. Efter att den svenska arméchefen i ett uttalande 2016 påstod att Sverige inom några år skulle kunna befinna sig i krig har vår försvarsförmåga åter blivit en het potatis. Förslagen om vad som bör göras är många men ingen fråga har blivit hetare än den rörande ett svenskt Natomedlemskap.

 Nato bildades 1949 då Europas ideologiska uppdelning blev allt tydligare. Alliansen bygger på att alla medlemsländer förbinder sig att bistå varandra i händelse av ett angrepp mot något av medlemsländerna. Sverige stod under hela kalla kriget utanför alliansen och vår påstådda neutralitet romantiseras än idag från både högern och vänstern. Men världen förändras och när ett totalitärt Ryssland återigen hotar den västerländska demokratin är det dags för Sverige att ta plats bland västvärldens demokratier och säga ja till Nato!

Under det tidiga 2000-talets nedrustning gick den svenska försvarsförmågan från att vara en mobiliserad styrka på ungefär 500 000 man till en styrka som i dag är 10 gånger mindre. Hur man än vrider och vänder på det landar man alltid i samma slutsats. Sveriges förmåga till seriöst avskräckande är sedan länge ett minne blott. Så sent som 2019 förklarade den svenska generalmajoren Neretnieks i SVT att den svenska försvarsmakten skulle behöva sexdubblas. Annars skulle vi ensamma helt sakna förmågan att möta även ett begränsat angrepp. Om Sverige skulle försöka nå denna minimigräns på egen hand skulle det kosta en stor mängd pengar och tid, och till vilken nytta? För att försvara oss mot ett begränsat angrepp? Att gå den vägen får ses som mycket orealistiskt i alla fall när det finns ett alternativ, Nato!

Kritiker till Nato brukar mena på att en nationell upprustning endast är nödvändig ifall det verkligen föreligger en risk för krig. Och inte får det väl ses som sannolikt att Ryssland skulle vilja attackera ett neutralt och anspråkslöst Sverige? Dessa kritiker har en poäng, ifall Sverige verkligen varit neutrala hade vi kanske kunnat hålla oss utanför en konflikt. Tyvärr baseras dock denna kritik på denna lika farliga som vanliga villfarelsen att Sverige någonsin varit neutralt. Så är inte fallet.

 Vi har ända sedan andra världskrigets slut år för år fördjupat vårt militära samarbete med Nato. Vi har anpassat våra militära system till dem, vi har ingått värdlandsavtal med dem och så sent som 2017 genomförde vi den gigantiska militärövningen Aurora tillsammans med Nato. Vi är idag en så pass integrerad del av det transatlantiska försvaret att det enda som skiljer oss från att vara ett medlemsland är de underrättelsefördelar och garantier alla Natoländer åtnjuter. Detta vet naturligtvis Ryssland om och i händelse av krig kommer man betrakta Sverige inte som alliansfritt, utan som den Natomedlem vi i praktiken blivit.

I ljuset av denna insikt är det alltså till sist dags att erkänna vårt dubbelspel som det misslyckande det är. För den dagen kriget faktiskt kommer så är det pakten om enighet och inte lögnen om neutralitet som kommer att rädda oss. Låt oss säga JA till en tryggare framtid, en framtid med Nato!

Gästskribent Karl Philip Nilssson

Redan innan pandemin som har skakat om hela världen och möblerat om den politiska sfären var krisen för Liberalerna påtaglig. Man har länge snoozat alarmet för att få partiet på banan igen. Nu tjuter nödlarmet. Ännu en gång behöver LUF rädda moderpartiet. Liberalismen är större än 2,8%. 

Partiet poängterar ofta de modiga historiska vinster där partiet lyckats sticka ut hakan och vara före sin tid. Det har man gjort i frågor som rösträtt, feminism, HBTQ-rättigheter, internationellt samarbete och tron på marknadsekonomi. Partiet är dessvärre tystare om och inte lika modiga i hur man tar sig an dagens utmaningar. 

Partiet  har tappat fästet som ett liberalt  idéparti och istället blivit ett förvaltarparti som allt för ofta gläds åt förbud än faktisk frihet. Det viktigaste verkar vara att man lyckas fullfölja januariavtalet och ta Sverige igenom Corona-krisen. Förstå mig rätt, det är bra att slå vakt om de liberala reformerna i januariavtalet och att arbeta för att företag och jobb ska överleva, men genom det har man tappat den viktigaste komponenten – idéerna och visionerna. 

I dagarna kom siffror som visade att förtroendet för Liberalernas skolpolitik når bottennivåer, sedan man lämnade utbildningsdepartementet har förtroendet mer än halverats. Nu för tiden kommer förslag om skolan lite hipp som happ från höger och vänster, men det saknas en tydlig vision. 

Ett idéparti utan idéer och visioner är dödsdömt. Man får ändå ge Liberalerna att man gjort ett försök med Förortslyftet som ännu inte färdigställts. Sabuni har talat om att Liberalerna ska ha svaren på frågorna som väljarna ställer sig, och integrationen är en sådan fråga. Men i dagens läge, där människors oro handlar om man fortfarande har ett jobb att gå till eller när man får möjligheten att tjäna sina egna pengar igen behöver Liberalerna leverera en strategi för att ge Sverige en nystart efter Corona-krisen. Det som behövs är en plan för liberal revansch. 

Liberala Ungdomsförbundet ska vara partiets vakthund och ledhund. Vår uppgift är att utmana när ingen annan gör det, skälla när andra tycker vi ska sitta tysta och banka näven i bordet när individens frihet går förlorad i ett liberalt parti som trasslat in sig i ett virrvarr av pragmatism. Utan oss går Liberaler vilse. Utan oss byts frihet ut mot förbud. Utan oss är marknadsekonomin under attack. Utan oss är finns det inget liberalt parti kvar i riksdagen efter valet 2022. Det krävs mer än hjärt- och lungräddning för att rädda Liberalerna – det krävs att VI är radikala, moderna och progressiva.