Gästskribent Karl Philip Nilssson

Redan innan pandemin som har skakat om hela världen och möblerat om den politiska sfären var krisen för Liberalerna påtaglig. Man har länge snoozat alarmet för att få partiet på banan igen. Nu tjuter nödlarmet. Ännu en gång behöver LUF rädda moderpartiet. Liberalismen är större än 2,8%. 

Partiet poängterar ofta de modiga historiska vinster där partiet lyckats sticka ut hakan och vara före sin tid. Det har man gjort i frågor som rösträtt, feminism, HBTQ-rättigheter, internationellt samarbete och tron på marknadsekonomi. Partiet är dessvärre tystare om och inte lika modiga i hur man tar sig an dagens utmaningar. 

Partiet  har tappat fästet som ett liberalt  idéparti och istället blivit ett förvaltarparti som allt för ofta gläds åt förbud än faktisk frihet. Det viktigaste verkar vara att man lyckas fullfölja januariavtalet och ta Sverige igenom Corona-krisen. Förstå mig rätt, det är bra att slå vakt om de liberala reformerna i januariavtalet och att arbeta för att företag och jobb ska överleva, men genom det har man tappat den viktigaste komponenten – idéerna och visionerna. 

I dagarna kom siffror som visade att förtroendet för Liberalernas skolpolitik når bottennivåer, sedan man lämnade utbildningsdepartementet har förtroendet mer än halverats. Nu för tiden kommer förslag om skolan lite hipp som happ från höger och vänster, men det saknas en tydlig vision. 

Ett idéparti utan idéer och visioner är dödsdömt. Man får ändå ge Liberalerna att man gjort ett försök med Förortslyftet som ännu inte färdigställts. Sabuni har talat om att Liberalerna ska ha svaren på frågorna som väljarna ställer sig, och integrationen är en sådan fråga. Men i dagens läge, där människors oro handlar om man fortfarande har ett jobb att gå till eller när man får möjligheten att tjäna sina egna pengar igen behöver Liberalerna leverera en strategi för att ge Sverige en nystart efter Corona-krisen. Det som behövs är en plan för liberal revansch. 

Liberala Ungdomsförbundet ska vara partiets vakthund och ledhund. Vår uppgift är att utmana när ingen annan gör det, skälla när andra tycker vi ska sitta tysta och banka näven i bordet när individens frihet går förlorad i ett liberalt parti som trasslat in sig i ett virrvarr av pragmatism. Utan oss går Liberaler vilse. Utan oss byts frihet ut mot förbud. Utan oss är marknadsekonomin under attack. Utan oss är finns det inget liberalt parti kvar i riksdagen efter valet 2022. Det krävs mer än hjärt- och lungräddning för att rädda Liberalerna – det krävs att VI är radikala, moderna och progressiva. 

Skribent: Jacob Welander

Den 24 oktober 1929, den så kallade “svarta torsdagen” markerade kraftiga fall på börsen inledningen av ett händelseförlopp som skulle utvecklas till den största ekonomiska krisen någonsin i den industrialiserade västvärldens historia. I USA föll industriproduktionen totalt 47 procent och bruttonationalprodukten 30 procent. När världsekonomin, i spåren av spridningen av Covid-19, nu är på väg in i en ny ekonomisk kris finns mycket att lära av gamla misstag. Lärdomen som bör dras är att svensk ekonomi måste liberaliseras för att öka den ekonomiska aktiviteten.

För att kunna lära av 30-talets depression måste man först förstå skillnaderna mellan denna och dagens situation. Depressionen orsakades inte av en tydlig materiell omständighet, som exempelvis Covid-19, utan av en cocktail bestående av en rad olika, främst ekonomiska faktorer. 

Etableringen av Federal Reserve 1913 och återinförandet av guldstandarden efter första världskriget möjliggjorde den historiskt stabila tillväxten efter recessionen 1920-21 vilken endast avbröts av två mindre nedgångar. Framförallt Federal Reserves framgång i att stävja konjunkturella svängningar genom penningpolitik och tilltron till möjligheten att använda lån från Federal Reserve-bankerna för att balansera likviditeten i bankerna medförde en övertro till det monetära systemets stabilitet. Symptom på detta kan ses i att det år 1931 förhållandet mellan mängden utlånade pengar i förhållande till mängden kontanter år 1931 var 1:10, vilket är att jämföra med förhållandet 1:6 år 1906. Den minskade kapitaltäckningen ledde till en ökad sårbarhet för bankkriser. 

Då spekulationsbubblan, driven av riskabla köp av aktier på marginalen, på Wall Street sprack samtidigt som högt belånade jordbrukare fick allt svårare att betala lånekostnaderna på grund av det efter kriget sjunkande priset på jordbruksvaror, föddes en misstro till banksystemet. Misstron eskalerade i bankrusningar som inleddes i de västra jordbrukstaterna, till en början främst drabbade mindre, dåligt diversifierade och likviderade banker men sedan också spred sig över landet. Bankernas försök att likvidera sig för att betala för omvandlingen av depositioner till kontanter ledde till en dumpning av priset på statspapper. Detta minskade, i brist på ett resolut agerande från Federal Reserves styrelse genom köp av statspapper och tillräckliga sänkningar av styrräntan, hela banksystemets likviditet drastiskt. 

En femtedel av de banker som existerat 1930 hade fallit samman 1933 vilket orsakade en drastisk minskning av penningmängden och en efterföljande minskning av omsättningshastigheten av pengar vilket slog mycket hårt mot ekonomin. Det var alltså inte primärt själva kapitalförlusterna utan minskningen av penningmängden som var det riktigt farliga i bankkrisen. 

I Sverige idag har riksbanken använt alla tillgängliga medel för att blåsa upp penningmängden men den önskade ökningen av omsättningshastigheten och inflationsökningen har uteblivit. Riksbanken har därför idag mycket begränsade verktyg för att ytterligare stimulera ekonomin i kristider. Problemet ligger alltså i att det ekonomiska systemet inte premierar ekonomisk aktivitet i tillräckligt stor utsträckning. Magdalena Anderssons svar på problemen är som taget ur en skolbok om efterfrågestyrd ekonomi. Ökad omfördelning från rika till fattiga leder till ökad konsumtion, eftersom låg- och medelinkomsttagare är mindre benägna att spara och mer benägna att spendera än höginkomsttagare. 

Problemet med den förda politiken, om man väljer att inte ifrågasätta att ekonomin är efterfrågestyrd, är att ökad beskattning får fatala konsekvenser för den ekonomiska aktiviteten i stort och i jämförelse ger små skatteintäkter vilka kan användas för att öka låg- och medelinkomsttagares köpkraft. Detta beror på Sveriges redan sedan tidigare mycket höga skattetryck som enligt lafferkurvan medför att en höjning av skattetrycket minskar storleken på de beskattade transaktionerna så mycket att skattehöjningen inte ger särskilt stora intäkter till statskassan. Omfördelningen blir därför, tvärtemot intentionen, en hämsko som begränsar den ekonomiska aktiviteten och i förlängningen inflationen. 

En ökad statlig belåning kan tillfälligt öka den ekonomiska aktiviteten men skjuter egentligen bara problemet på framtiden. För att öka den ekonomiska aktiviteten långsiktigt och därmed i förlängningen ge riksbanken ökat handlingsutrymme i ekonomiska kriser, måste därför Sveriges skattetryck sänkas drastiskt. Detta bör inte ske genom belåning, såsom Liberala ungdomsförbundets expansiva handlingsprogram verkar rekommendera, eftersom det endast ger positiva effekter på kort sikt, utan genom nedskärningar i den offentliga sektorn

När världsekonomin nu återigen går in i en kris gör vi det med ett, i jämförelse med 30-talet, välfungerande monetärt system. Problemet denna gång är politiskt. För att öka den ekonomiska aktiviteten och vidga riksbankens handlingsutrymme måste ekonomin liberaliseras. Endast så kan långsiktig svensk tillväxt och den konjunkturella stabiliteten säkras.

Gästskribenter: Ani Daspanyan och Alex Nilsson

En vanlig aprilnatt 1915 sov barn och vuxna djupt i sina hem och anade inte att deras livs solnedgång närmade sig. Denna natten stormade flera beväpnade män in i dessa hus för att råna, mörda och bränna oskyldiga människor som sov trygga i sina hem. Detta var startskottet för folkmordet 1915, utfört av Osmanska Riket, som blev ansvariga för miljontals armeniers, grekers, assyriers, syrianers, kaldéers och andra kristna minoritetsgruppers död. På en enda natt, blev alla deras kyrkor och hus förstörda, gård och plantage brända, kvinnor och barn tagna som slavar och miljontals människor mördades i sina egna hem.  

Till skillnad från förintelsen, som också är ett folkmord i början av 1900-talet, har Turkiet, ännu inte erkänt folkmordet och förbjuder sin befolkning att nämna folkmordet överhuvudtaget. Detta kommer att fortsätta så länge världen inte gemensamt verkar mot Turkiet i denna fråga. Än idag finns det flera länder som vägrar erkänna det blodiga och fruktansvärda folkmordet, trots att många andra länder och organisationer redan har gjort ett erkännande. Idag, 105 år senare är det hög tid att göra det även här hemma i Sverige.

År 2010 erkände Sveriges riksdag folkmordet 1915 men 10 år senare hänger denna fråga fortfarande kvar i luften för att regeringen har ännu inte godkänt beslutet. Stefan Löfven har länge varit tydligt med att regeringen inte kommer erkänna folkmordet. Detta kan anses vara på grund av Turkiets både ekonomiska och politiska inflytande i världen och den relation som Sverige har med Turkiet som regeringen är rädd ska förstöras. Att som ett demokratiskt land vara rädd för att förstöra sina relationer med en auktoritär regim på bekostnad av miljontals oskyldigt dödade människor som aldrig mer kommer kunna göra sina röster och historier hörda är ansvarslöst och skamligt. 

Turkiet har inte fördömt sina föregångares brott och kommer fortsatt inte göra det om inte det finns en gemensam påtryckning på landet och regeringar från hela världen att överge sin förnekelse och inse att det nutida landet har bildats på det arv som en gång var egendomen av folkmordets offer. Att folkmordet 1915 fortsatt förnekas av Turkiet och andra länder, gör det faktiskt till ett lyckat folkmord, där de skyldiga kom undan, minnet av de döda utraderades och deras kultur, historia och litteratur begravdes tillsammans med dem i massgravarna som aldrig kan vårdas av de kommande generationerna på grund av Turkiets förnekelser. 

Folkmord är ett ofrånkomligt brott mot mänskligheten och även om det har passerat över hundra år efter händelsen, så är det kvarlämnade såret hos armenier, assyrier, greker och andra offer fortfarande lika öppet och smärtande som första dagen och händelsen är fortfarande högst levande i de drabbades minnen . Ett folkmord måste uppmärksammas av världen och i synnerhet i demokratiska länder som Sverige. Minnet till alla oskyldiga offer måste försvaras och deras försvunna röst föras vidare till de kommande generationerna. Ett folkmord måste aldrig glömmas bort, därför det enda den svenska regeringen kan göra i nuläget är att följa sin demokratiska plikt och riksdagens beslut från 2010, sätta de ansvariga till svars och officiellt erkänna folkmordet 1915.   

Skribent Kaspian Persson

I stunder som känns mörka krävs det omväxling. Att bara för ett ögonblick fly verkligheten. Därför bör jag inte skriva en gravallvarlig text om den ännu desto mer gravallvarliga vardagen. Speciellt om jag inte kan något om pandemier. Nu tänker jag skriva om något som jag ändå har någon aning om. Därför skriver jag detta. 

Alltså, varför ser vi inga artister som är liberaler, artister som tror på frihet och kapitalism? Varför är det bara vänster(p)artister vi ser på scen? Jag tror inte det är nödvändigtvis för att de ogillar frihet eller att konsumera produkter. Utan mer att de är som vanliga människor, röstar på det som känns bäst eller på vad sina nära och kära gör. Eller så har det att göra med att vi liberaler kanske är helt tondöva. Men ibland, lite då och då, påträffar man verser eller hela låtar som har liberala tendenser. Vissa är påtagliga, andra inte. Jag kommer nu försöka redogöra kring vilka låtar som kan vara liberala. 

Sommarlängtan – Ted Gärdestad

“Jag har kraft att andas frihet. Jag har mod att va’ mig själv”

Det här är väl ändå det man tänker att frihet känns som. Man måste vara stark för att kunna kämpa för frihet. Att stå upp mot politiska vindar som spär på ofriheten i samhället. Andan och modet som krävs för att kunna stå upp mot diktaturer. Vi har vänner över hela världen som gör just detta Ted sjunger om. Våra vänner i Hong Kong som dagligen kämpar för självständighet och demokrati. Eller LUF:arna som genom sitt engagemang stödjer kampen för demokrati. Oavsett om den förs på hemmaplan eller på plats i Hong Kong. Diktatur och populism, över min döda kropp. 

Det verkar som att Kenneth Gärdestad kände framtidstro och optimism dagen han skrev texten. Tankar som åtminstone jag kan känna igen mig i. Att alltid försöka se att smala ting verkar bli breda, till slut. En förändring kräver en början och början är du. Skillnaden börjar med dig och slutar med gräsroten. Därför anar jag att det i alla fall fanns en gnutta liberalism i brödernas klara stämmor och vässade pennor som lever kvar ännu i den musiken som de skapade.

Välkommen Hem – Erik Lundin 

“Och jag kommer inte ge mig av

Min identitet är mitt eget val

Suedi, mitt segertal

Så om de ber mig sticka hem får de ge mig garn”

Erik Lundin kanske inte röstar på liberalerna, men här verkar det som om att han håller med oss. Friheten av att kunna ha vilken identitet och kultur som man vill, är det väsentliga. Att se fördelarna med mångkultur och att blandning av kulturer är lika okej som viktigt. Ett samhälle där du kan identifiera dig med vilken kultur som helst, utan att höra människor sittandes på höga hästar säga vad som är svenskt eller inte. För att sedan kunna se en värld utan gränser. Antagligen inte imorgon men kanske någon gång. Vi får inte glömma bort att vi är av samma planet. Svenskheten är öppen och bör fortsätta vara det. Välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är. 

Med det sagt, är mina förhoppningar att du som läst detta har tänkt på något annat än verkligheten och drömt dig bort. Det har nämligen jag gjort. 

Skribent Sophia Jennersjö

Mitt i Corona tider, där ekonomiska kriser, distansundervisning och sossepolitik har präglat våra nyhetssajter vill jag hålla tankarna på annat håll. Med ett citat från vår tidigare partiledare, fd vice statsminister, major, fd. utbildningsminister, numera toppdansare: Jan Björklund ska jag nu rikta fokus till en av världens viktigaste byggnader. Jag hoppas alla känner till Liberalernas gamla folkpartistiska valaffischer: ”Framtiden är Liberal ” och ”Framtiden börjar i klassrummet”. Citaten går hand i hand, man skulle kunna slå ihop de till ett citat , ett citat som borde lägga grunden för hela den svenska skolpolitiken. :”Klassrummet är liberalt”. Ett liberalt klassrum kan man tolka olika, men jag menar att de innebär att man faktiskt gör sitt bästa för att så många som möjligt skall få förutsättningar att forma den framtid just dem förtjänar. Nyckeln till denna vision, som jag nu kanske beskriver som en utopi kan sammanfattas med ett ord: mobilförbud.

De finns många problem i den svenska skolan idag. Men ibland tycker jag att debatten kretsar alldeles för mycket kring eleverna, där politiker försöker lägga ansvaret på ett par 15 -åringar som inte har en aning om hur en skola i världsklass ser ut. Det är inte eleverna som är skyldiga till de sjunkande skolresultat vi ser idag, det är inte eleverna som ska bära ansvaret för att upprätthålla en ordning i klassrummet och det är inte eleverna, ännu mindre läraren som ska se till att klassrummet är en plats för studiero.  Studiero ska komma från politiskt håll och med rätt reformer kan man stärka lärarens auktoritet samtidigt som man står upp för de allra mest svaga individerna i den svenska skolan. Men varför bidrar just mobilförbud till bättre studieresultat och mer studiero?

I denna frågeställning skulle jag, för enkelhetens skull främst vilja hänvisa mina argument till forskning. Jag tror alla känner till att mobilen, stör lärandet i klassrummet och om någon tvekar kan jag ju komma med några siffror. En undersökning från skolverket visade att 69 % av lärarna upplevde att telefonen störde lärandet och att var tredje elev blir störd av sin egen användning, varje dag.  En annan studie, från London school of economics visade att skolreslutaten höjdes med 6,7 procent tack vare mobilförbud. Mobilförbud visade sig, inte så överraskande nog ha allra störst inverkan på lågpresterande elever vilket visar att detta är en reform där vi genom rätt politik hjälper de svagaste i samhället d.v.s. dem vi skall visa allra mest respekt mot i skolan.

En annan ganska självklar anledning till ett mobilförbud är de trakasserier och kränkningar som pågår på sociala medier. 12 % av alla tjejer och 7 % av alla killar blir utsatta för nätmobbning och mobilen är såklart en bidragande faktor till det. Inte nog med att smartphones utrustas med bra kameror som kan ta detaljerade smygfoton på dig och dina kompisar i omklädningsrummet, det är via mobilerna all typ av inskränkning av en människas frihet och integritet sker. Lögner och rykten sprids, folk postar nudes på någon som sprids över hela skolan, folk snackar skit om någon i en snapchatgrupp, någon kallar en annan ”hora”, listan kan göras lång. Detta skulle aldrig accepteras på en arbetsplats så jag kan verkligen inte förstå varför vi skulle acceptera de på en plats där man ska spendera större delen av sin barndom.

Det främsta argumentet mot mobilförbud som gör att folk onekligen ska envisas med att ignorera konkreta fakta och forskning är argumentet som kretsar kring elevers digitala förmåga, som enligt vissa skulle försämras om man inför ett mobilförbud i klassrummet. Jag håller med dessa personer om att den digitala förmågan är otroligt viktig i dagens samhälle och bör absolut också vara central när man pratar om dessa frågor. Dock skulle jag bara vilja be dessa människor att öppna ögonen lite, se till verkligheten. Har man varit på en skola de senaste 5 åren så kan man nämligen ganska tydligt se ett samband mellan den digitala världen och hur det svenska skolsystemet ser ut. Vad använder man för verktyg när man skriver uppsatser och inlämningar? Datorn. Vad använder du när du ska göra en presentation för hela klassen? Datorn. Vad använder läraren sig av för läromedel, en fysisk bok eller en digital sådan? Hur skriver du dina nationella prov och andra examinationer? Genom datorn. Jag kan fortsätta i all oändlighet men jag tror att min poäng framgår ganska tydligt här. Den digitala förmågan som är nyttig för eleverna och som eleverna behöver för framtiden utövas redan i den utsträckning den behöver. Känner eleverna att de ändå inte får använda sin Iphone tillräckligt så är de ju faktiskt fritt fram att pilla med den på fritiden, eller hur?

Slutligen vill jag bemöta och reflektera över den ideologiska motsättningen i denna frågan. Är det liberalt att förbjuda och bestämma över huruvida ungdomar ska få bruka eller missbruka sin mobiltelefon? Vissa liberaler eller icke liberaler skulle kanske svara tvärnej på den frågan, men jag tycker faktiskt frågeställningen är mer komplex än så. Jag menar att alla reformer, vare sig dom är kontroversiella eller inte som leder till ett friare samhälle skall räknas som liberalt. En skola där mobilerna får användas på lektionerna kanske leder till mer frihet för den eleven som väljer att pilla med snapchat på sin mattelektion, men ett mobilförbud leder till mer frihet för de 100 tusentals eleverna som inte klarar grundskolan med godkända betyg, de elever som inte kommer från ett studiemotiverat hem och vill använda klassrummet som sitt andrum eller de tusentals elever som kommer till skolan med en klump i magen varje dag på grund av de som skrivs om hen på sociala medier. Jag anser att de är ganska mycket mer liberalt att skapa långsiktig frigörelse för många personer i samhället än att skapa ”frihet” en enstaka i någon timme, men vad vet jag.

Helt ärligt förstår jag inte poängen med att tjafsa om detta längre. Undersökning efter undersökning visar att eleverna studier blir bättre utan mobiltittande, både elever och lärare uppskattar och skolor som använder sig av det visar på mycket högre betyg och er studiero.  Ändå hör man hur eleverna klagar över den där mobillådan som tvingar dem att vara utan prylen ett litet tag. Mobilförbud är inte bara väldigt liberalt och rätt, det skulle även hjälpa till att ta bort ”flum” ur ordet ”flumskola”. Så om du inte vill lyssna på din lärare kan du ju i alla fall lyssna på experterna.

Lägg ner tramset och telefonen!

Skribent Andreas Millings

I dessa tider genomgår vi en pandemi. Coronaviruset breder ut sig runt världen och hela länder stängs ner. I Italien är alla i hemkarantän, i Sverige har vi infört distansundervisning och förbud för sammankomster med fler än 50 individer. Frankrike, Tyskland och Danmark är helt stängt. Borde vi vara oroliga? Jag skulle säga det. Men det är inte nödvändigtvis distansundervisningen, att inte kunna träffa vänner, farföräldrar och morföräldrar som är det verkligt farliga. Och inte heller viruset som är det farligaste med detta. Utan det som är farligt, är de politiska åtgärderna. 

Vår frihet riskeras inskränkas grovt. Särskilt vår demokrati. Ungern har länge varit Europas bråkstake. Ända sedan Viktor Orbán fick makten 2010 har allvarliga inskränkningar på rättsstaten genomförts i Ungern. Likt Putin har han fört sitt land till en auktoritär oligarki. Med populistisk retorik har han lyckats övertyga sina följare att skylla Ungerns problem på allt från flyktingar till George Soros. Ungern är ett land som är beroende av EU-bidrag men vägrar följa Europeiska Unionens principer. Många känner till utvecklingen i Ungern. Men den senaste veckan har ungerska parlamentet givit Orbán krismakter vilket innebär att inga val kommer hållas, parlamentet tillträder inte och Orbán och hans regering styr enväldigt tills ospecificerad tidpunkt. Detta med anledningen att coronaviruset är en nödsituation. Att Liberalerna med flera vill strypa EU-bidragen till Ungern är inget annat än helt rätt.

I Indien sprids videor där poliser misshandlar medborgare som inte lyder utegångsförbudet. Ett land på 1,3 miljarder människor är satt i karantän och de som bryter mot det riskerar att bli misshandlade. Är vi verkligen villiga att expandera staten och inskränka vår frihet på grund av ett virus? Det är en komplicerad fråga. Missförstå mig inte, att staten vidtar åtgärder som kan vara restriktiva under en global pandemi är enligt mig inget konstigt, utan rimligt. Dock anser jag att det finns en gräns när politiker kan begränsa grundläggande delar av vår demokrati eller att poliser utnyttjar sitt våldsmonopol till en våldsam nivå på grund av viruset. Att ta epidemiologernas råd och genomföra de politiskt är viktigt för att förebygga dödsfall.  

Avslutningsvis behöver vi ta upp det uppenbara samhällsproblemet med coronaviruset, våra riskgrupper. Coronaviruset är inte dödligt för alla men för vissa är det livsfarligt, särskilt de äldre. Vi stänger ner skolor och församlingar för att förhindra att våra medmänniskor dör. Man kan givetvis inte skylla alla samhällsproblem på politiker, utan även civilsamhället och individen har sitt ansvar i detta. Så sammanfattningsvis, tvätta händerna, stanna hemma, gå enbart ut om du är frisk och behöver mat och/eller läkemedel och ge inte en Euro i bidrag till Orbáns skurkstyre. 

Skribent Jenny Svantesson

Covid-19 är idag ett världsproblem som sprider skräck och rädsla som medför konsekvenser för befolkningen. Efter folkhälsomyndighetens rekommendation här i Sverige om att stänga alla gymnasieskolor och högre utbildningar gick skolorna över till distansundervisning. Denna rekommendation blev startskottet för alla diskussioner som just nu pågår om att stänga grundskolor och förskolor i landet för att minska smittspridningen i samhället för att istället övergå till distansundervisning.  Vissa anser att skolorna ska stängas och övergå till distansundervisning  som både Norge och Danmark har beslutat.  Ska skolorna verkligen stängas för att minska smittspridningen?

Skolorna i Sverige ska inte övergå till distansundervisning eftersom att distansundervisning medför nackdelar.  Det ena problemet som kan uppstå i samband med distansundervisning är att lärarna inte alltid kan ha koll på elevernas undervisning och deras studier. Ett ytterligare problem med distansundervisningen är att de elever som har hamnat efter i skolan av olika skäl, elever som är i behov av extra stöd och stöttning, eller de elever som har svårt att uppnå godkända betyg påverkas mycket hårt av distansundervisning. Anledningen till att de påverkas beror på att de inte från början har samma förutsättningar att fixa skolan och betygen. Även de elever som har lätt i skolan  riskerar  att få försämrade betyg.  För elever som snart slutar nian är det extra viktigt att de fixar sina betyg för att få gymnasiebehörighet. Genom distansundervisning kan det bli svårt för vissa elever att uppnå godkända betyg och i slutändan kan det påverka att vissa elever inte får gymnasiebehörighet.

En annan viktig anledning till att inte stänga skolor och övergå till distansundervisning är att vissa barn har föräldrar som arbetar inom viktiga samhällsyrken som exempelvis vården. Stängningen av skolor skulle påverka att vårdpersonal som har barn blir tvungna att stanna hemma eftersom att en åttaåring kan inte klara sig själv. Det påverkar arbetet med att minska smittspridningen. Dessutom kan det finnas en risk att personer inom olika riskgrupper blir tvungna att ta hand om barnen medan föräldrarna arbetar vilket ökar risken att själv bli smittad.

För yngre barn skulle inte distansundervisningen fungera överhuvudtaget vilket skulle påverka barnens skolgång väldigt hårt. Många familjer kan ha svårt att ge sina barn det extra stöd som behövs hemifrån. Alla familjer kanske inte heller har tillgång till internet av olika anledningar som exempelvis ekonomi som påverkar att eleverna inte kan studera hemifrån. Elever som har sociala problem i hemmet kan må dåligt av distansundervisning genom att  de kan känna sig otrygga, osäkra och hotade av sina familjer.  Det finns elever som har skolan som en trygg punkt i deras liv.

Olika experter varnar för att elever med adhd-diagnoser och ångestproblem kan må sämre av distansundervisning än den vanliga undervisningen i skolan. För dessa elever är skolan en struktur i deras vardag. Elever med olika funktionsnedsättningar kan också ha svårighet med att arbeta självständigt, ha svårt med längre uppgifter  eller ha koncentrationssvårigheter. Vissa behöver ha tydlig struktur.  

Avslutningsvis är COVID-19 ett stort problem i Sverige och många skolor har gått över till distansundervisning för att minska smittspridningen. Men är det verkligen dags för svenska skolor att övergå till distansundervisning?

Gästskribent Liv Näslund

Sverige liksom övriga världen befinner sig i kris till följd av COVID-19. Att i ett sådant extraordinärt läge låta statsministern hålla ett tal till nationen på fem minuter är inte på något sätt konstigt. Värnandet av Public service-bolagens oberoende gör att detta tillhör ovanligheten, och så bör det vara. Att likt Lars Beckman och andra konservativa debattörer storma på Twitter kring SVT:s beslut blir bara löjligt.

Vad som däremot borde göra betydligt fler bekymrade är det faktum att Stefan Löfven tackade nej till att medverka i Agenda samma kväll. Tanken från SVT:s sida var att tillåta ett tal för att sedan kunna intervjua regeringschefen därefter, men i och med att Löfven avböjde frågor sändes det förinspelade talet som ett enskilt program fritt från medias frågor. 

Talet analyseras och kritiseras naturligtvis i efterhand, där ligger inte problemet – utan det är större än så. Vår statsminister har nämligen på senare tid gjort sig känd som en person som mycket ogärna ställer upp på intervjuer. 

Stefan Löfven har alltid varit försiktig med medias frågor, men efter haveriet i SVT:s Agenda den 17 november när han hade svårt att svara på frågor om gängkriminalitet, har det blivit extra tydligt hur Löfven knappt synts till i vanliga intervjusammanhang. Det är unikt, och det är ett demokratiskt problem – om man nu får uttrycka sig i sådana termer. 

Det kan inte bli mer tydligt än när hans stab nu enligt uppgift gått ut och sagt att Sveriges statsminister inte ger enskilda intervjuer. Man får anta att det inte beror på att Socialdemokraterna principiellt vill göra det svårare för media att göra sitt jobb, utan helt enkelt för att man har kunnat konstatera att Stefan Löfven sköter pressade situationer för dåligt. Han lyckas inte svara på frågor på ett statsmannamässigt sätt. 

Men att en statsminister bedöms för svag för att ställa upp på intervjuer är inget som helst argument för att sluta besvara medias frågor. Man kan inte tumma på ansvarsutkrävande för att ämnet är svårt, vilket alla begriper. Särskilt inte i en helt unik situation där drastiska åtgärder vidtas så gott som varje dag. Beslut som Löfven, som ytterst ansvarig, måste kunna stå till svars för. Det gör man inte i ett tal. Än mindre i ett förinspelat sådant.

Problemet ligger alltså verkligen inte i att man som regeringschef håller tal till nationen i en extraordinär situation. Vad som är problematiskt är när ett fritt samhälle inte tillgodoser medborgarnas rätt att få makten granskad. Befinner vi oss i en sådan kris att det finns goda argument för Löfven att hålla en typ av tal som senast hölls av Göran Persson i samband med Anna Lindhs död – ja då finns det säkerligen goda argument för att vår statsminister också slutar gömma sig för media.

Det är ett demokratiskt problem att Stefan Löfven gjort sig känd som någon som inte ställer upp på intervju. 

Skribent: Carl Sjöbäck

Över 200 000 smittade i världen, över 1 000 smittade i Sverige och för tre dagar sedan fick gymnasieskolor i Sverige instruktioner om att växla över till distansundervisning. Anledningen till att vilja begränsa spridningen av smittan är att den svenska sjukvården inte kommer klara av om för många blir sjuka samtidigt. Att jämna ut kurvan, som det heter, är i realiteten att färre är sjuka samtidigt men att sjukdomen får finnas i samhället under längre tid.

Rädslan sprider sig snabbare än pesten. Butikers hyllor står tomma och aktiemarknaden dyker, samtidigt som myndigheter och forskares analyser består. Men detta är självklart inte individens fel. Rädsla är naturligt och dess effekter är minst lika naturliga vilket vi tydligt sett genom historien.

Sveriges egna populistparti Sverigedemokraterna skriver på Instagram,

”En sak som dock verkar ha gått förbi regeringen är att forskare och experter inte är politiker.”… ” Det duger inte att skyffla över ansvaret på myndigheter.”

Med agendan att nu under kristider, kunna vinna väljare genom deras resonemang som vill bringa rädsla och misstro till myndigheter.  Ett grepp som i grunden är farligt. Även om myndigheterna inte alltid presterar på topp, bör man ha förtroende för dem. Speciellt i en demokrati som når tredje plats på demokratiindex, ligger delad etta på huruvida staten är trovärdig och fungerade och på fjärde plats på Transparencys korruptionsindex. För första steget till en diktatur är misstro till myndigheter och till varandra, något Sverigedemokraterna svansar dreglande kring.

Och nu när vi får nya ”svarta måndagar” på börsen varje vecka är det desto mer relevant att diskutera huruvida populistiska partier kommer att kunna utnyttja situationen. För ekonomiska kriser är brasved för populister. Några exempel är Hitler, Stalin eller Mussolini.

Att kämpa mot att populister och fascister utnyttjar det vakuum som skapas i kristider, det är liberalers jobb. Vi har alltid kämpat för detta. För det går att stå emot det. Man kan inte låta populismen vinna i turbulenta tider.  Så länge människan har funnits har liberalismens blod runnit genom människan. Vi vill vara fria. Därför måste vi försvara individens frihet mot populismen. Vi måste debattera på forum, sociala medier och kring matbordet. Vi måste debattera med familjemedlemmar, kompisar och främlingar, för att säkerställa individens frihet och makten åt folket.

Kampen kommer kanske aldrig vara över, men när coronakrisen är över ska vi se till att liberalism, jämställdhet, optimism och glädje genomsyrar samhället och mänskligheten.

Skribent Axel Hulten Sagert

Va, har du en pistol? Men är inte det olagligt! Det bemötandet har blivit vardag för många vapenägare, en grupp som i allt högre utsträckning misstänkliggörs av stat och polis. Jägare och sportskyttar har genom årtiondena varit föremål för en allt strängare lagstiftning, en trend som inte utgörs av något annat än en meningslös och missriktad symbolpolitik. I ljuset av detta är det nu dags för att Sveriges aktiva skyttescen börjar behandlas betydligt bättre än vad den gjort tidigare.

Vill man skaffa sig och bruka ett vapen i Sverige kan man i praktiken göra det på två sätt. Antingen söker man en vapenlicens eller så drar man till Nordstan alternativt annan valfri plats för skumma affärer. De som ämnar skada andra kommer med andra ord alltid att ha tillgång till skjutvapen. Idén om att det skulle vara bra att straffa Sveriges 580 000 laglydiga vapenägare för att försöka komma åt några få våldsverkare är med andra ord lika lite liberalt som effektivt. Låt oss med det sagt istället fokusera på problembilden.

Om man vill skaffa ett licensierat skjutvapen i Sverige görs det idag genom polisen, en organisation vars huvudsakliga syfte är att bekämpa brott. Tyvärr leder detta till att de som står i uppgift att bedöma ärendena inte sällan själva har mycket starka åsikter angående våra vapenlagar. Detta fenomen har ofta kommit att benämnas som en tjänstemannaaktivism och det är inte sällan som licenser avslås på näst intill skrattretande grunder, bland annat skulle man kunna få avslag för att ens jaktvapen ser för “militärlikt” ut.

Att det ser ut så här är vansinnigt och tydligare direktiv för vad som är legitima anledningar för avslag behövs onekligen. Tyvärr har utvecklingen de senaste åren gått i helt fel riktning, och hösten 2018 kulminerade utvecklingen. Då trädde nämligen EU:s nya vapendirektiv i kraft. Lagen implementerades med lovord om ett säkrare samhälle och hårdare tag mot skjutningarna, men låt er inte luras. Regeringen har inte framförhandlat något annat än ännu ett slag mot sportskyttet som helt kommer sakna effekt mot de brottslingar man försöker komma åt.

Direktivet innehåller en mängd djupt problematiska punkter som det är upp till polisen att tolka. Bland annat kan det i Sverige bli mycket svårt att resa med och bruka semiautomatiska gevär vars magasin tar mer än 10 patroner. Eftersom just den typen av vapen används frekvent inom det svenska elitskyttet riskerar hela skyttegrenar att dö ut. Ironiskt nog kan man konstatera att lagen endast kommer ha verkan på de som licensierat sina AR-15:s medans de som anskaffat sina vapen på annat sätt kommer vara fortsatt oberörda. Sverige borde omedelbart sluta upp med att stifta lagar var enda effekt är att sätta krokben för svenskt föreningsliv.