Författare: liberalakuriren

Skribent Carl Sjöbäck

Moms är skatten som finansierade Sverige under andra världskrigets turbulens och 60-talets sociala utbyggnad. Skatten som skulle vara temporär, blev kvar och höjdes därefter i omgångar. Skatten som bygger upp vår moderna välfärdsstat, där hela 450 miljarder, vilket motsvarar mer än 1/5, av den totala statskassan. Skatten som idag skadar de utsatta och gynnar de rika.

Momsen, mervärdeskatten, har ända sedan begynnelsen varit en omtalad, omdebatterad och kontroversiell skatt som har belagts på allt ifrån enkel och essentiell konsumtion av matvaror till kultur och monsteryachter. Samtidigt som den slår mot essentiell konsumtion används den också för att politiskt styra vad och hur vi konsumerar.

Ett exempel är att beskatta musikaler som kultur med en skattesats på 6 procent, samtidigt som streaming av musik och podcaster, vilket är en drivande faktor för dagens populärkultur, beskattas som vanlig konsumtion med 25 procent. Två kulturella kanaler där momsskillnaden är över 315 procent. På detta sätt hoppas staten, genom att beskatta konsumtion med olika momssatser, även påverka våra konsumtionsvanor, lite som att staten vet bättre än oss. Enligt staten ska staten alltså veta vad som differentierar kultur från annan okulturell smörja. Men för att förstå varför momsen är som den är och inte går att ta bort, måste vi ta en titt bakåt i historien.

Första gången i modern tid som svenskarna började leka med tanken på en konsumtionsskatt var när andra världskriget rullade på i full fart och kriget riskerade att dyka upp vid vår dörrkarm vilken dag som helst. Under dessa turbulenta tider behövde man hitta alternativa inkomstkällor för staten då man inte längre kunde förlita sig på internationell handel. Samtidigt behövde man snabbt bygga ut försvaret och finansiera det nyss höjda socialbidragen. Vägen till att lösa problemet var att införa två temporära skatter. Skatterna fick namnen Värnskatten och Allmänna omsättningsskatten vilken förkortats oms. Värnskatten, som man än idag hör om, beskattade de allra rikaste samtidigt som den Allmänna omsättningsskatten beskattade allas konsumtion. Andra världskriget kom senare till ett slut och riksdagen valde att avskaffa omsen.

Dock hade man hade sett effektiviteten i oms. År 1960 var året efter Socialdemokraterna bildat regering och statsminister var nu Tage Erlander. Nu hade man lagt en starkt obalanserad budget, med flera sociala utbyggnader, vilket behöver finansieras snabbt. Vägen som Erlander regeringen finner är att använda sig av en gammal idé, Omsättningsskatt, oms, vilket skulle stabilisera budgeten med ökande skatteinkomster. Omsättningsskatten valdes till 4,2 procent.

Under 60-talet gjordes flera små höjningar av den temporära skatten, 1966 låg den på 10% och man förberedde sig för ytterligare en höjning. 1969 var ett historiskt år för världen och Sverige. Olof Palme blev partiledare för Socialdemokraterna, Fidel Castro tog makten i Kuba och Erlander gjorde sin sista ändring i omsen. Han valde att reformera den. Numera skulle den inte längre kallas omsättningsskatt utan mervärdeskatt. Momsen som den började kallas skilde sig på flera sätt från omsen. Den angrep fler varor och tjänster och gjorde den temporära omsen permanent. Momsen låg också på 11% istället för tidigare 10% vilket innebar ytligare höjningar för folket.
Året därpå, 1970, höjs momsen igen. Den nya momssatsen blir 16,3 procent vilket är en höjning på 63 procent, under 70-talet genomfördes små höjningar. De större höjningarna hände inpå 80-talet då man under tre års tid höjer momsen från 17,7% till hela 23,5% och den börjar nu närma sig dagens momssats.

1990 höjs momsen igen, då till 25 procent och Sverige förbereder inträdet i EU. Sedan dess har momsen differentierats och belagts med momssatserna 6 eller 12 procent på olika tjänster eller varor. Det finns även momsfri verksamhet i Sverige, vilket kan tyckas skevt. Till exempel är banktjänster, försäkringstjänster och lotteri momsfritt. Varför är just dessa momsbefriade? Vad skulle hända om lotterier blev belagda med moms istället för mat?

Vad som gör momsen till ett trubbigt skatteinstrument är hur oerhört fel den slår hårdast mot de som tjänar minst. Alla måste äta och sköta ett hushåll, ha kläder på kroppen och ta del av både nyheter, kultur och till viss del teknik för att kunna vara en produktiv medborgare. Då är det knappast rimligt att den med minst ska lägga en så mycket större andel av sina inkomster för att betala skatt, jämfört med en höginkomsttagare som förmodligen knappt märker om en vara är 25 procent dyrare eller inte.

Även om det finns enstaka länder i världen som inte tar ut moms, är vi långt ifrån ensamma i världen om att använda moms för att öka statens intäkter. I EU har landet Luxemburg lägst momssats på 17 procent och Ungern högst med 27 procent. Medianen är 21 procent. Det är helt enkelt ett populärt och enkelt sätt att ta ut skatt.

Gästskribent Jakob Norrhall

Kvällen innan liberalernas landsmöte var ganska dyster för mig, av många anledningar. Inte bara för att jag missade min buss till Uppsala som gjorde att jag kom fram vid 03:30, men framförallt för det stundande landsmötet.

Jag hade åkt hem ifrån Göteborg efter att ha föreläst om religion och politik för LUF Göteborg, där jag mot slutet av föreläsningen fått frågan om jag såg något hopp för att tonen kring religionens roll inom den politiska ramen skulle ändras. Både internt i partiet men även runtom i hela landet. Svaret jag gav var ett hopplöst och ett ganska dystert nej. Min oro var i min mening berättigad.

Centerpartiet hade bara någon månad tidigare beslutat att förbjuda manlig omskärelse och till liberalernas landsmöte hade motioner som ville förbjuda Niqab och att barn under 15 års ålder inte skulle få ha några religiösa attribut på sig skickats in. Därmed skulle även omskärelse innefattas i ett sådant förslag. Det är en grej om konservativa Reaganister eller nationalister går berserk på minoriteters existens och liv, men när liberaler gör det blir det extra farligt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tvivlade på min tillhörighet till partiet. Det tror jag alla gör vid någon tidpunkt, inte minst inför landsmötet. I grunden är det nyttigt. Ett medlemskap och engagemang är likt en relation en bergochdalbana där både toppar men även en hel del dalar måste få utrymme, annars är det skadligt.

EP-valet och partiledarvalets hektiska och nästintill brännande tonläge satte ett par brännmärken, inte minst för LUF. Vi fick dra partiet över procentspärren och slå vakt för att partiet inte skulle explodera inifrån. Trots att en del stunder utav glädje fanns med, såsom värvningen utav Isak Skogstad eller valet utav Romina som LUF-ordförande så blev dessa händelser dämpade utav dånet av den kris som ljöd. När askan äntligen hade lagt sig kom landsmötet med vinande fart. På alla och håll och kanter fick man höra viskningar och spekulationer om vad som skulle gå igenom, motioner som skulle skrivas och partisters åsikter skulle lobbas.

Personligen var jag inte medverkande på landsmötet, men jag var utan tvekan medveten och delaktig. Det skulle vara en underdrift om jag skulle påstå att jag inte tänkte på landsmötet en majoritet av min vakna tid. När klockan var slagen satte jag mig ner och bänkade mig framför datorn med en klump i magen. Trots denna dystra prognos är det svårt att inte låta min inre naiva ungdomsförbundare att existera. Det fanns trots allt många bra motioner, ofta skrivna av LUF:are.

Alltifrån dödshjälp, fixrum, avkriminalisering, enhetlig moms etc. låg på bordet. Men enbart motionerna som lagts är som åsikter utan röster. De har inget syfte utan representanter som kan slå vakt och stå upp för dess viktiga innebörd. Representanter fanns det i salen.

Det var sällan man slog på livestreamen på youtube utan att ha sett en LUF:are vid podiet som slogs för det dom trodde på. Det som gör detta ännu mer imponerande var inte nödvändigtvis bara att man yttra sina åsikter vid podiet, utan man fick faktiskt medhåll.

Sakta men säkert kunde jag konstatera under förloppet på 3 dagar att den ångesten jag hade innan landsmötet, inte bara kring min tillhörighet till partiet utan framförallt min orolighet för vad som faktiskt skulle beslutas om, förvandlades till något som i vår nutid ofta går försakat. Jag fick hoppet tillbaka. Med risk för att göra några lite avskräckta tänkte jag dela med ett bibelord

“Hoppet är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.”.

Man kan kalla landsmötet för många saker, men skulle den varit en bok hade titeln varit “LUF landsmötet”. Trots partistyrelsens tama försök till att förminska och försaka LUF motion efter LUF motion fick vi igenom motioner som skulle få en LUF:are 2016 att tappa hakan och öppna en flaska bubbel på stört.

Landsmötet är en vinst ingen kan ta ifrån oss. Så till dig som stod i talarstolen, i med och i synnerhet i motvind, vill jag bara säga tack. Tack för att du håller hoppet i liv. Tack till alla ombud för alla de timmar ni satt i utskotten, lobbade partister och bråkade i talarstolen. Det ni gör är mycket mer än att tycka saker, det ni gör är att förändra det samhälle ni ser runtomkring er. Ni gör skillnad på riktigt

Skribent Andreas Millings

Vi pratar mycket om den så kallade Sverigebilden i samhällsdebatten. Runtom i världen pratar man om Sverige i både positiva och negativa ordalag. I svensk debatt brukar vi fokusera på det negativa områdena. Men är det verkligen så illa som vissa vill ge sken av? Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna brukar prata om det svenska samhället på ett negativt vis och rimligtvis bör en opposition belysa samhällsproblemen i vårt land. Debatten har dock gått åt fel håll.

Sverige har inte alltid varit det land det en gång var. För 150 år sedan var Sverige ett av världens fattigaste länder. Svält, religiöst och statligt förtryck rådde i de svenska bygderna. Samhället var långt ifrån jämlikt, framgångsrikt eller något att se upp till. Efter andra världskriget och kalla kriget har det dock förändrats väldigt mycket. Sverige är idag ett av de mest demokratiska länderna i världen, vår levnadsstandard är på topp och den extrema fattigdomen är till stor del utplånad.

I länder som Östeuropa, Afrika, och Asien ser man upp till Sverige. Sverige ses som ett idealsamhälle för den liberala demokratin, motverkandet av klimatförändringar och det jämlika samhället. Trots detta hör man ofta i den svenska debatten att andra länder ser på Sverige som ett land i förfall. Detta är långt ifrån sant. Argumentet brukar lyftas upp av främst SD, KD, M och till viss del även V. Enligt 2019 Country RepTrak som rankar de länder med bäst rykte så hamnar Sverige oftast på topp. Även i år ligger Sverige längst upp på listan följt av Schweiz, Norge och Finland. Ryktet brukar mätas i levnadsstandard och inte i makt eller kulturell inflytelse. 

Betyder detta att Sverige är perfekt? Nej det är klart det inte gör. Sverige har samhällsproblem som vilket annat land som helst. Vi har världens högsta marginalskatter och en av de största välfärdsstaterna i världen. Trots det så har vi långa köer till bostäder, primärvård, och BUP. Det är inte ett bra tecken men det påverkar inte det omvärldens syn på Sverige.

I många delar av Europa, främst i Öst, fungerar infrastrukturen dåligt, vården är av sämre kvalitet, regeringarna och parlamenten har svåra problem med korruption och jämställd representation och alla har inte samma tillgänglighet till utbildning. Då är detta bara i Östeuropa. I Mellanöstern, Asien och i Afrika finns det områden där vård inte alls är tillgänglig, yttrandefrihet inte finns i praktiken, medierna ägs helt av staten eller har starkt inflytande av staten. På många platser är det omöjligt att vända sig till myndigheter vid problem, sociala förhållanden är extremt svåra för kvinnor och minoriteter och utbildning är inte tillgänglig för alla. 

Hela debatten om den så kallade ”Sverigebilden” är extremt polariserad och ofta utan vetenskaplig grund. Givetvis går det inte att ha en politisk debatt där alla kan påstå att allt är bra. Men Sverigebilden har potential att utnyttjas. Vi tillhör ett land som många ser upp till men politiker väljer att peka ut Sverige som ett fäste för kriminalitet och dåliga värderingar. Ebba Busch Thor jämförde skolverket med DDR (Östtyskland) på Kristdemokraternas riksting och Sverigedemokratiska toppolitiker går steget längre och pekar ut Sverige som ett land i förfall. Istället brukar SD peka ut Danmark som det perfekta landet med hänvisning till deras striktare migrationspolitisk. I mer extrema fall hyllar vissa Sverigedemokrater Ungern och Polen som föregångsländer trots deras auktoritära nedbantning av pressfriheten och rättsstaten. 

Jag har en uppmaning till svenska politiker, opinionsbildare och debattörer. Vi lever i de mest gyllene av tider i världens historia. Vi har alla tillgång till nödvändigheter såsom mat, rent vatten, fri tillgång till vård, utbildning, fria medier och ett tryggt samhälle. Sverige är i många avseenden ett av de bästa länderna att bo i. I en handfull avseenden även det bästa landet att bo i.

Människor på flykt som har möjlighet att ta sig längre än närmsta grannland tar sig hit till Sverige för att det är ett så tryggt land att bo i. Folk väljer att studera och jobba här för att det är ett bra och effektivt land att studera och jobba i.  Det är inget att skämmas över, det är något att fira. Vi borde fira att vi är ett så framgångsrikt land i avseenden som levnadsstandard, jämlikhet, mänskliga rättigheter och, trots vad många påstår, ett välfungerande samhälle. Givetvis finns det saker att förbättra men vi kommer inte kunna förbättra något om man ger människor intrycket av att vi är på väg mot avgrunden.

Skribent Liv Näslund

Hösten är här. Hemma tänds det ljus och utanför fönstret fylls gatorna av färgglada löv och kastanjer. På tv:n debatteras budgeten och “Idol” visar sin tusende säsong. Men det tydligaste hösttecknet av alla är ändå när portarna öppnas upp till gymnasiemässan och gymnasieskolornas öppet hus för att 120 000 elever gör sig redo att ta livets kanske hittills viktigaste och mest spännande beslut. Och så har vi halloween förstås. En skam att de två senare har blivit lika läskiga.

Att få välja gymnasium och påverka sin egen framtid, det är en riktigt häftig känsla. Valet är möjligtvis lite läskigt och betungande av ansvar, men lika mycket ett stort frihetssteg. Men vad som skrämmer mig på riktigt är generationsskiftet inom lärarkåren och dess konsekvenser. Skolans sextioårskris är en nationell kris.

En äldre lärare på en av Göteborgs största gymnasieskolor vittnar själv om problemet inför sin klass. Hur upprätthåller man en kvalitativ undervisning när erfarenheten försvinner, frågar han sig uppgivet: “Snart går jag och stora delar av mina kollegor i pension och skolans ledning frågar sig hur man ska hantera följderna av det”.

Det spelar ingen roll hur anrika skolorna är, i hur många år byggnadernas väggar andats kunskap eller hur lång tradition de har av erfarna lärare. Alla skolor riskerar att tappa greppet om sin utbildningstradition. Och det är klart att det skrämmer. Det skrämmer oss alla, men mest borde det skrämma de femtonåringar som spenderar helgerna i november på öppet hus. Lärarna de pratar med kommer kanske inte vara de som välkomnar dem i aulan i slutet av augusti.

Ska skolan bli ett luftslott? Jag hoppas verkligen inte det.

Idag är var femte legitimerad grund- och gymnasielärare 60 år eller äldre. Det är ju inget problem i sig. Erfarenheten en äldre lärare för med sig in i klassrummet, och den respekt som hörs i de bestämda stegen i korridoren, är något bra. Det är en enorm tillgång för skolorna. Särskilt i en tid då lärarutbildningen har förvandlats till ett flummigt lekland. Problemet är vilka, om alls några, ska ersätta dessa när de går i en välförtjänt pension?

Stegen i korridoren kommer inte att höras lika tunga och handstilen på tavlan vara inte lika fin. Ett folkpartistiskt i-landsproblem, kan man tycka. Det är också färre som ens kommer att vilja sätta sig på den där stolen bakom katedern. Det är helt enkelt för få som vill bli lärare och alldeles för många yngre lärare som väljer att lämna yrket i förtid.

I maj i år fanns det 184 056 personer med grund- och gymnasielärarlegitimation  i Skolverkets register. Drygt 28 000 av dem kommer att uppnå pensionsålder de närmsta åren, och många har i skrivande stund redan gjort det. Betydligt färre personer med lärarlegitimation är 30 år eller yngre. I maj var de bara 7 558 stycken och utgjorde fyra procent. Fyra. Procent. Vilket kan jämföras med de 22 procent som är 60 år eller äldre. Det är inte bara en indikation på den lärarbrist vi kan förvänta oss, det är en katastrofsiffra här och här och nu. En siffra som uppenbarligen skapats samtidigt som nöjda sossar fortsätter att öka antalet antalet platser till lärarutbildningen.

Resultatet blev – hör och häpna – att det till hälften av utbildningarna inte rådde någon konkurrens alls. Konkurrens om världen viktigaste yrke fanns alltså inte. Så passande. Icke-existerande konkurrens ökar inte bara risken för en sämre utbildning för framtidens elever utan även risken för avhopp. Vilket genidrag!

I vintras visade tidningen Skolvärldens granskning att av de lärare som är behöriga att undervisa i franska i grundskolan är 28 procent 60 år eller äldre och mer än hälften 50 år eller äldre. Två procent är under 30 år. Av de som är behöriga att undervisa i tyska är en procent under 30 år. Det går knappt att ta in vilket misslyckande detta är och ännu värre blir det så snart man inser att det är för sent att göra något åt stora delar av konsekvenserna.

Många huvudmän försöker övertyga lärare att arbeta även efter att de fyllt 65 år för att dra nytta av den erfarenhet och kompetens som faktiskt finns. Det är ju ett sätt som med lite tur kan dämpa krisen kortvarigt, men som fortfarande innebär att man desperat försöker skopa vatten ur en trasig båt. Förra året kom SKL med en rapport om att antalet skolbarn kommer öka med nästan 350 000 fram till 2027, och fram till 2031 beräknas det totala rekryteringsbehovet av lärare motsvara 187 000 heltidstjänster. Ekvationen går inte ihop. Det skulle kräva att en fjärdedel av alla som går ut gymnasiet med högskolebehörighet påbörjar lärarstudier.

Även om det är sent, oförsvarbart sent, att ta tag i problemet, så måste denna liberala mardröm få ett slut. Det går inte att försvara skolan som världens viktigaste institution som ger alla barn samma möjlighet att forma sitt liv och nå sina drömmar, om den inte kan leva upp till det. Det går inte heller att som liberalt parti att släppa frågan bara för att det är mer populärt att tävla om vem som kan erbjuda hårdast straff och tuffast integrationspolitik.

Skolan kommer alltid att vara viktigast så länge den lyckas leva upp till sitt uppdrag, och det är det vår uppgift att se till att den kan.

Till att börja med finns ungefär 35 000 utbildade lärare som har valt att arbeta med något annat. Genom att erbjuda en betydligt bättre arbetsmiljö och värdiga arbetsvillkor kan man förhoppningsvis locka tillbaka en del av dem . Med rimliga villkor skulle dessutom fler unga söka sig till lärarutbildningen från första början så att lärarna inte bara blir fler utan också bättre.

Den här liberala mardrömmen måste få ett slut. Skolans sextioårskris gör mig ordentligt mörkrädd.

Hallowens läskigaste är varken ett spöke eller en zombie, det är Sveriges brist på behöriga lärare!

Skribent Thea Erlandsson

Vad har egentligen hänt med svensk politik? Det är som att hela debattklimatet vänts upp och ner. Numera handlar det mest om att vara skarpast i debatterna och få uppmärksamhet i media med populistiska förslag. Ideologin och sakpolitiken är förkastad. Att berätta på vilket sätt man ska sätta sprätt på skattepengar är snarare det som verkar tilltala väljare. I välfärdsfrågan är detta mest uppenbart. Alla partier vill gärna satsa miljarder och åter miljarder på olika områden, men hur allt detta ska finansieras, trots den stigande arbetslösheten och kommande lågkonjunkturen, är det ingen som vill besvara. Inte heller är det något parti som vågar ifrågasätta den offentliga sektorns effektivitet. Istället är det återigen migrationen som beskylls.

En allt mer socialkonservativ samhällssyn har omfamnats av flera partier i Sveriges riksdag. Kristdemokraterna vill behålla värnskatten, Socialdemokraterna vill driva mer restriktiv migrationspolitik, Centerpartiet vill subventionera landsbygden med kommunalutjämningar, Moderaterna vill införa slöjförbud och Sverigedemokraterna, ja de kan luta sig tillbaka för de är ju snart det största partiet. Som liberal blir jag orolig för den allt mer folkhemsvurmande retoriken som spridit sig bland partiernas företrädare. Men mest orolig blir jag att Liberalerna ska anpassa sig till detta debattklimat och överge sina liberala värderingar.
Det är ingen tvekan om att 73-punktsprogrammet innehåller många bra och viktiga liberala reformer, men att värnskatten lyfts fram som Liberalernas enda fråga är otillräckligt. Vi kan bättre än så. Varför inte gå längre och faktiskt utforma ett ekonomiskt program som tar hänsyn till den stigande arbetslösheten och kommande lågkonjunkturen. Politik som är starkt ideologiskt förankrad och inte kommer innebära en större stat, utan snarare en mindre. Jag är ingen nationalekonom men bara några enkla reformer hade gjort Sverige till ett betydligt bättre land.

1. Sänk skatten
   Det kan verka som en självklar reform att vilja sänka skatten, men varför är det inte lika många som inte delar den uppfattningen. Det är nämligen inte bara en liberal princip att inte vilja stjäla lika mycket av människors pengar, utan det kommer även ge ökade skatteintäkter. Sverige har en av världens högsta marginalskatter, trots värnskattens avskaffande, och det är en av de främsta orsakerna till att människor väljer att arbeta mindre. Genom att sänka skatten för alla skapas mer incitament för människor att arbeta eller utbilda sig. Dessutom blir steget från bidrag till arbete betydligt kortare. Men inte bara de som arbetar kommer gynnas av skattesänkningar. Det kommer även göra det mer lönsamt att starta företag och anställa människor. Effekten blir att skatteintäkterna till staten ökar då fler arbetar och betalar skatt.
2. Privatisera mera
   Om vi ska vara helt krassa så beror dock inte bristerna i välfärden på underfinansiering, utan ineffektivitet och bristen på konkurrens, och det tydligaste exemplet är såklart sjukvården. Oavsett om den hade förstatligats eller fått mer resurser så hade problemen bestått. Privata aktörer kommer nästan alltid vara bättre på att tillhandahålla vård, och det finns goda exempel som kan backa upp detta. I både Schweiz och Nederländerna finansieras vården via privata obligatoriska försäkringar som gör att det blir en konkurrens mellan vårdgivare och försäkringsgivare. Samtidigt finns det s.k “solidariska finansieringsmekanismer” som gör att ingen går utan sjukförsäkring. Effekten blir en vård som är mer tillgänglig och har högre kvalité. Sverige bör kunna införa ett liknande system utan att konsekvenserna blir ett amerikanskt skräckexempel.
3. En mer fri marknad
   Det räcker dock inte bara med att skatten sänks och att fler delar av välfärden privatiseras, utan marknaden måste bli mer fri. Fri från subventioner och krånglig byråkrati. Det ska finnas tydliga spelregler som gör det enkelt att investera i och starta företag, men det betyder även att konkurrens ska råda. Staten ska inte subventionera företag som inte hade överlevt på en fri marknad. Inte heller är det rimligt att vissa industrier ska prioriteras och få förmåner. Endast på en fri marknad kan innovation och entreprenörskap blomstra till fullo.
   Dessa reformer kan verka ganska enkla och uppenbara, men det är också det som är poängen. Marknaden kommer i nästan alla fall vara bättre än staten på att lösa samhällets problem, men då är det viktigt att marknaden får rätt förutsättningar att fungera så ostört som möjligt. Därför vill jag skicka en uppmaning till Liberalerna i den här artikeln, anpassa er inte till partierna i Sveriges riksdag. Behåll det liberala fotfästet. Det behövs nu mer än någonsin.

Skribent Jacob Welander

Hemkommen efter en lång dag i ekorrhjulet påminns jag med ett sms från redaktören om att det denna vecka är min tur att skriva i tidningen. Stresspåslaget den oväntade nyheten ger fyller mig med ny energi och jag placerar min kropp vid skrivbordet i syfte att få skrivet den förbannade artikeln.

Mekaniskt utforskar min hjärna en rad olika idéer såsom riksbankens avskaffande eller ett utforskande av det anarkistiska paradigmet. Förvånad noterar jag avsaknaden av entusiasm inför den abstrakta idévärldens godbitar. Istället för att skriva letar jag upp en gammal skolartikel om kärnkraft vilken får tjäna som substitut – ingen behöver ju få reda på min genväg – och slår mig ner i soffan för att åtnjuta ett jazzalbum. Fortfarande finns ett styng av dåligt samvete och tankarna svänger i takt med jazzen iväg för att rättfärdiga mitt omoraliska handlande. Likt tonåringar gör de uppror mot omgivningens moraliska påtryckningar och genom denna process framträder en idé. Den är provokativ, särskilt inom våra kretsar, och jag ler pillemariskt åt tanken på den skepsis med vilken den skulle mottas.

De budskap vi genom våra kommunikationskanaler idag ständigt bombarderas med är sprängfyllda med inspirerande idealbilder kännetecknade av ambition, engagemang och osjälvisk självuppoffring. Människor som viger sina liv åt strävan efter allas lika rättigheter och en bättre värld. Vi får uppfattningen att den enda vägen till dessa mål går genom rigida politiska system, upprättade av övermänniskor arbetandes tjugoåtta timmar om dygnet, vilkas juridiska perfektion utesluter alla snedsteg från denna gyllene medelväg. Bäst vore förstås om alla människor vore superintelligenta myror utan något annat mål för ögonen än samhällets bästa. Men tro inte för ett ögonblick att budskapet inte är nyanserat. Visst måste vi också ta oss tid att motionera och sova ordentligt efter vår tjugoåtta timmars arbetsdag för att ladda upp den energi som vårt ändlösa arbete kräver. Kanske låter detta snudd på omöjligt men icke – det gäller bara att planera ordentligt så framträder tiden ur tomma intet.

Detta samhällsideal framstår oantastbart i sin nogräknade perfektion. Ändå tror jag mig funnit dess överman, halvliggandes i soffan med benen utsträckta, och jag ger detta samhälles mönstermedborgare det motsägelsefulla epitetet ”den late utilitaristen”. Latmasken, som han också benämns, gör allt för att tillfredsställa sina begär med minsta möjliga ansträngning. Helst sitter han hemma med familjen, läser en bok om något praktiskt oapplicerbart, eller utför någon annan dylik, meningslös aktivitet. I syfte att underhålla sina barn och sig själv avläser latmasken marknadens erbjudanden för att finna kreativa lösningar på hur han på ett lustfyllt sätt ska kunna intjäna tillräckliga mängder kryptovaluta för att klara de utlägg som behoven medför. Eftersom tjuvyrket ter sig både farligt och ansträngande tvingas han gynna andra människor inför vilkas välbefinnande han i själva verket i bästa förhåller sig helt likgiltig till. Grannens pråligt utsmyckade hus inger latmasken en stark känsla av äckel vilket han på grund av lika delar konflikträdsla och lathet inte dristat sig upplysa denne om, än mindre har han av samma skäl gjort något åt detta sakernas tillstånd. Att frivilligt ge till någon annan skulle aldrig komma honom för men tvingande omständigheter, såsom de mindre bemedlades påträngdhet, tvingar honom ibland att överföra en slant. På fritiden engagerar han sig i en föräldraförening. Inte så mycket för den goda sakens skull utan snarare för att få en ursäkt att småprata över en kopp kaffe med en vän han träffat i föreningen. På det stora hela är latmasken tämligen nöjd med sitt liv. Han älskar sin familj, inspireras av sina böcker och lider inte nämnvärt av några negativa känslor frånsett dem inför grannens hus.

Kanske ter sig den late utilitaristen osympatisk och bilden av honom inger säkert hos många en känsla av äckel eller förakt. Vad är det i hans liv som upprör oss så? Tänker man efter gör han väl inte världen något ont – snarare tvärtom. Hans kreativa lösningar höjer hans egen och andras produktivitet vilket bidrar till allas välmående och det är i själva verket svårt att tänka sig en mer harmlös varelse. Kanske är det istället avundsjuka som är grunden till vår aversion gentemot latmasken – han har det helt enkelt lite för bra och än viktigare lite för lite dåligt. Vi har svårt att acceptera att livet kan vara så enkelt och rationaliserar vår känsla med att latmasken lever i en orealistisk värld utan förankring i verkligheten.

Klockan är nu tjugotvå fyrtiosex och det är därmed hög tid för mig att sova om jag ska få mina välbehövliga åtta timmars sömn. Det är ju två dagar imorgon också.

Skribent Victoria Viklund

1962 antogs propositionen som presenterade riktlinjerna för svenskt bistånd. Det största utvecklingsproblemet ansågs vara en ekonomisk underutveckling i vissa länder och den bästa lösningen var “hjälp till självhjälp”. Rikare länder hade till uppgift att bidra till utveckling genom ekonomiskt bistånd, i en anda av internationell solidaritet, men utvecklingen skulle ske genom mottagarlandets egna ansträngningar. Bistånd har därför kommit att kallas för “internationellt utvecklingssamarbete”.

Det finns två typer av bistånd. Humanitärt bistånd syftar till att rädda liv och lindra nöd hos människor som är i akut sådan. Utvecklingsbistånd syftar till att, på längre sikt, bidra till en långsiktig utveckling som ökar människors möjligheter till självförsörjning. Genom det så kallade enprocentsmålet anpassar vi nivån på biståndet till vår rikedom, vilket innebär att en procent av Sveriges bruttonationalindex (BNI) avsätts till bistånd varje år. Nivån är i enlighet med den tidigare rekommendationen från FN. Det är denna procentsats som Moderaterna nu vill pruta ned till 0,7% som är FN:s nuvarande rekommendation för givarländer.

Mot bakgrund av allt detta är det märkligt att Sverige är det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Från biståndsbudgeten har Sverige nämligen sedan en tid tillbaka räknat av en del av kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige. Inget land har de senaste fem åren gjort större avräkningar från biståndet än Sverige när det gäller sådana kostnader. I budgetpropositionen för 2020 avsätts 52,1 miljarder kronor till bistånd i enlighet med enprocentsmålet men av dessa utgör avräkningarna 6,1 miljarder kronor. Totalt 2,6 miljarder kronor har avsatts för nästa års beräknade kostnader för den inhemska flyktingmottagandet i Sverige. Denna summa är högre än den totala summan för det land som fick mest bistånd av Sverige under 2018 vilket var strax under 1,2 miljarder kronor.

Enligt internationella regler får länder förvisso räkna av vissa kostnader för flyktingmottagande i sin biståndsbudget. Detta gäller offentliga kostnader för tillfälligt uppehälle för flyktingar under deras för­sta tolv månader i landet. Reglerna är dock inte särskilt detaljerade vilket har lett till att givarländer har gjort olika tolkningar av dem. Detta gäller bland annat huruvida alla som söker asyl omfattas eller endast de som får bifall, om kvotflyktingar får räknas in, vilka typer av kostnader som kan räknas som bistånd, vilka tidsperioder länderna ska räkna in och hur kostnaderna ska räknas ut.

Tyvärr innehåller svenska regeringens budgetpropositioner för lite information för att kunna avgöra om de svenska avräkningarna faktiskt görs i enlighet med de internationella reglerna och trots upprepade förfrågningar har regeringen vägrat ge svar på hur Migrationsverkets beräkningsmodeller för flyktingkostnaderna tas fram. 

Till skillnad från det internationella biståndet ställs inga krav på att avräkningarna ska redovisas noggrant på ett transparent eller öppet sätt, det finns alltså inga direkta svar på vad avräkningarna från det svenska biståndet egentligen går till i Sverige. Väldigt få ställer sig frågan om detta är rimligt, antagligen för att nästan ingen vet om att avräkningar som dessa görs. Två unga liberaler har dock fått nog av att Liberalerna idag accepterar att avräkningar sker till förmån för inhemska flyktingkostnader. På landsmötet i november kommer ombuden därför tvingas ta ställning; ska svenskt bistånd få fortsätta användas som en budgetregulator?

Skribent Olle Johnsson

Den 4 juli för ungefär 30 år sedan tog studenten Wu Xiangdong med sig sin kamera och begav sig till Himmelska fridens torg i Bejjing. Vid den här tiden var torget fyllt av hoppfulla studenter som krävde förändring. Studenterna hade fått nog av den kinesiska enpartistaten och protesterade mot korruptionen och för demokratiska reformer. 

Denna dagen hade det kinesiska kommunistpartiet fått nog och man bestämde sig för att rensa torget på demonstranter. Inte med gummikulor och tårgas som i Hongkong idag utan med hjälp av pansarvagnar och maskingevär. 

Wu sköts till döds den dagen men i hans kamera fanns fortfarande en rulle oframkallad film. Anhöriga till Wu såg till att ta till vara på filmen och bilden som idag är den mest förknippade med massakern är tagen av Wu. Ännu idag är “tank man” en symbolen av ett kommunistparti som krossar det som hade kunnat vara början på en annan framtid för Kina. 

En befolkning som tröttnat på ett odemokratiskt styre, en ung generation som vill styra över sin framtid och en ledning som svarar med brutalitet och våld. Hongkong 2019 liknar i mångt och mycket Beijing 1989.

Hongkong 2019 påminner också väldigt mycket om en annan demokratirörelse som fanns i en annan del av världen just 1989. 

Samma dag som världen nåddes av bilderna från massakern på Himmelska fridens torg skedde något alldeles fantastiskt på en annan plats i världen. I Polen höll man för första gången sedan den sovjetiska ockupationen val och Lech Walesas parti Solidaritet vinst banade vägen för slutet av det kommunistiska styret i Polen.

Precis som i Hongkong hade befolkningen i Polen fått nog och under 1980-talet växte missnöjet med kommuniststyret i landet. Hongkongs chef minister Carrie Lam befinner sig i en liknande situation som ledarna i Warszawa gjorde på 1980-talet. De var liksom hon inte folkvalda av deras befolkningar men ändå utgav de sig för att representera folket trots att de var noggrant utvalda av Moskva respektive Beijing. 

Liksom Solidaritets protester 1981 för demokratisk reform gick också Hongkongborna först 2014 och nu sommaren 2019 ut på gatorna för att visa sitt missnöje med den nya utlämningslagen. Sovjetstyret i Warszawa reagerade genom att utlysa undantagslagar och fängslade de ledande figurerna i Solidaritet. 

Detta kan tyckas vara en önskvärd väg att gå även för Carrie Lam 2019 men faktum är att det misslyckades totalt för Sovjet. Trots att ledarna för proteströrelsen fängslades så dog den inte ut och 1989 hade man slutligen besegrat det kommunistiska systemet i Polen. 

Likheter kan naturligtvis dras men historien har en tendens att aldrig återupprepa sig själv. I Hongkong står man nu inför utsikterna att antingen gå samma öde till mötes som Himmelska fridens torg men likväl kan den utveckling som skedde i Polen också ske idag i Hongkong.

Skribent Carl Sjöbäck

Rätten att rösta och vara medbestämmande i samhället tog stora steg fram tills för ungefär hundra år sedan då både män och kvinnor gavs samma rätt att rösta. Det är också då som vi grundlade den demokrati som än idag lever. Däremot har rösträtten ändrats efter detta till exempel då rösträttsåldern 1975 sänktes från 19 till 18 år. 

Men är det självklart att inte fler grupper ska få rösta i samhället? Varför får till exempel inte barn och ungdomar rösta? De lever i samma samhälle som alla andra och påverkas i lika stor utsträckning av de olika lagar och regler som riksdagen antar.

Ett vanligt argument för att barn inte ska rösta är att de inte har möjligheten att ta ställning i så stora frågor då de inte helt förstår eller saknar ett intresse för den demokratiska processen.

Om man håller med om det resonemanget måste i så fall definitionen för barn diskuteras. Är man barn tills 15 års ålder då ett antal av samhällets ansvar, som straffmyndighet, börjar påverka eller begränsa individen i samhället. Eller är man barn tills 16 år då flertalet går ut den obligatoriska grundskolan och får börja övningsköra med alla ansvar i trafiken som följer med det? Eller är man barn tills 18 år fyllda, åldern för att vara myndig och i då de flesta lagar öppnar hela samhällets portar med tillhörande rättigheter och skyldigheter.

Jag anser att det är ett rimligt antagande att en person som gått ut den obligatoriska grundskolan också har tillräckligt med kunskap om samhället då det är skolans uppgift att ge dessa kunskaper för att kunna delta i hur samhället styrs genom att utöva rösträtt. Det skulle medföra rösträtt från 16 års ålder. 

Det går även i Liberala ungdomsförbundets linje då vi står för lätt tobakskonsumtion, lätt alkoholkonsumtion, straffmyndighet samt att man får betala inkomstskatt när man har fyllt 16 år. Detta hade också följt linjen att 16 år är en prövningsfas där man får prova att köra bil, prova att jobba och prova att göra egna beslut om sitt eget liv. Att få rösta som 16-åring i kommunalvalet är en provfas inför rösträtten. Och även om du skulle anse att den mogna åldern är 18 så bör du bli lättad av att rösträtt vid 16 år skulle resultera i att en genomsnittlig ålder på en förstagångsröstare blir 18 år. Genomsnittsåldern idag, med 18 år som gräns för rösträtt, är 20 år.

Demokratiutredningen från 2016 kommer fram till samma slutsats med en viss modifikation. Den föreslår att rösträtt från 16 år i kommunalval ska införas på prov för att sedan kunna införas fullt ut.

Det hade varit ett utmärkt beslut att inkludera fler i samhällsbeslut och debatt. Kanske skulle det också få effekten att fler unga människor blir aktiva inom politiken.

Skribent Olle Johnsson

En helg i september gjorde Liberala Ungdomsförbundet ett besök i Budapest. En plats som gjorde ett djupt intryck var förintelsemuseet som åskådliggör den fruktansvärda terror som judar och romer utsattes för åren 1920-1945. Följande text är en återgivelse av några av de starkaste intrycken från besöket.

Budapest är en stad som i allra högsta grad vittnar om ett lands fornstora dagar. Innan Trianonfördraget sträckte sig det ungerska kungadömet från Adriatiska havet till Transsylvanien i dagens Rumänien. På Budapests gator är historien alltid närvarande. Utanför synagogan som är Europas största, finner man Raul Wallenbergs minnesmonument som påminner om ett av landets allra mörkaste kapitel.

Innan första världskrigets utbrott bodde nära 900 000 judar i det ungerska kungariket. Judarna i Ungern under denna tid var en del av det sociala och kulturella livet i Budapest och runt om i landet. De spelade även en viktig ekonomisk roll genom deras företagsamhet och bidrag starkt till den modernisering som skedde i landet i början på 1900-talet.

Efter första världskriget följde en tid av politisk instabilitet och bitterheten var stor över de enorma territoriella förlusterna efter Trinanonfördraget. 1920 tog högerextrema och antisemitiska krafter makten i landet och samma år infördes lagar som begränsade antalet judar som fick ta plats på de ungerska universiteten.

Antijudisk lagstiftning fortsatte att införas och 1938 förklarades judar vara andra klassens medborgare. Deras rätt att rösta togs bort och kunde man inte bevisa att ens föräldrar bott i landet innan 1867 blev man uppmanad fråntogs det ungerska medborgarskapet.

Den antijudiska propagandan hade varit ständigt närvarande i Ungern decennierna fram tills andra världskriget. Därför såg stora delar av den ungerska befolkningen på förintelsen med likgiltighet. Lagarna som stiftades under denna tiden var inte på uppmaning från nazisterna i Tyskland utan kom istället från den ungerska extremhögern.

Under tiden 1938 till 1944 skärptes de antijudiska lagarna men deportationerna västerut uteblev. Det kom att ändras våren 1944 då Tyskland de facto tog kontrollen över landet. Sommaren 1944 genomfördes den snabbaste massdeportationen under förintelsen då mer än 400 000 människor skickades på dödsmarscher västerut. Deportationerna upphörde i juli efter internationella påtryckningar och rädslan för allierade bombningar om Budapest tömdes helt på judar.  

Samma sommar som massdeportationerna ägde rum anlände den svenska diplomaten Raoul Wallenberg till Budapest. Genom att utfärda skyddspass till ungerska judar räddade Wallenberg livet på tiotusentals människor fram tills andra världskrigets slut. Då den röda armén närmade sig Budapest tog Wallenberg kontakt med ryssarna i förhoppning om att de skulle skydda ghettot i Budapest. Istället fängslades han och än idag är hans öde okänt.

Förutom Wallenberg gjorde den schweiziske diplomaten Carl Lutz, paret Langlet genom Svenska Röda Korset, det påvliga sändebudet Angelo Rotta med flera, enastående insatser för att skydda människor som annars deporterats till döden i Budapest.

Den åtta meter höga muren som omgärdar museet och synagogan är täckt med namnen på de människor som mördades under den ungerska förintelsen. En påminnelse om den barbariska förföljelse under denna mörka period i mänsklighetens historia.

Liksom monument byggda i sten så vittrar även de minnen som mänskligheten samlar på sig genom historiens gång. Tack vare de berättelser som finns bevarade på platser som synagogan förintelsemuseet på Pavagatan 39 i Budapest, kan vi hjälpa till att fylla igen de luckor som växer desto längre tiden går. Än idag ropas antisemitiska slagord men med hjälp av lärdomar ur historien kan vi motverka detta samhälles gift.